Under veckan som gick gjorde sig Elvin Enqvist – på god väg att bli Dagarnas skums husförfattare – påmind igen. Men inte heller denna gång gavs ångermanlänningen en ordentlig presentation. Det där kompletta författarporträttet låter fortfarande vänta på sig. Nej, istället berättade jag i en artikel, skriven för Norrbottens-Kuriren, hur det kom sig att Elvin Enqvist uppehöll sig i Gammelstad, samt vilken betydelse hans treåriga vistelse fick för det framtida världsarvet.

Läs om Enqvist envetna strider med Luleå kommun, för kyrkstadens bevarande, här:

Föfattaren som fattade tycke för Gammelstad

Och ifall man missat tidigare journalanteckningar om den Bjärtråfödde författaren återfinns de här:

Skryt och skrävel, pighångel och hundfröjder

Elvin Enqvist : En blaserad turist på genomresa i arbetarkvarteren

Det gnager på mig att jag sammanställt så mycket information om denne driftige diktare, att jag lagt ner otaliga timmars researcharbete, men skrivit närapå ingenting om hans verk! Den vackra diktsamlingen Vilse behandlas förvisso i den första bloggposten och fotoboken Kyrkstad förekommer förstås i NK-artikeln, men om Enqvists romaner och noveller har inget sagts.

Nio böcker skrev Elvin Enqvist under sitt nästan 100 år långa liv:

Etyder, 1938
Vilse, 1940
Gilja : en berättelse från mellersta Norrland, 1942
Skärvor, 1943
Löv, 1950
Spårsnö, 1974
Skrivstycken, 1977
Kyrkstad, 1978
Ballad : efter en ångermanländsk bondesägen, 1986

De allra flesta är diktsamlingar, men ett par undatag finns. Som bekant är Kyrkstad ett slags prosaiskt dokumentationsverk med vackert fotomaterial. Mordballaden Gilja är kanske det närmaste man kommer en roman, om man bortser från Spårsnö som är tre längre noveller. Ballad (med kolteckningar av Barbara Staffansdotter Hallström) är också en sorts sammanhängande, men mycket prosasik berättelse. Den bärs dock främst fram av ett genomgående gnistrande, poetiskt språk.

De många arbetena och de få böckerna

Detta är förstås en väldigt brokig och tunn bunt böcker, för en man som burit runt på gåspenna under närapå 60 år. Delvis har detta att göra med Elvin Enqvist ständiga uppbrott och vitt skilda arbeten. Han var journalist, planeringsman, lantbruksbiträde, busskonduktör, dekorationsmålare, förrådsbiträde, järnsågare, svarvare, kanonslipare och sekreterare på ett advokatkantor. Enqvist hade dessutom uppenbart svårt att förena sina intressanta arbetsmiljöer med sitt skrivande. Bara kanonslipartiden utnyttjats litterärt (i diktcykeln ”Verkstad”, i debutboken).

Dessa vardagliga bryderier plågade honom svårt; först ett par timmar in på natten kunde han börja skriva av sig dem. Som en slags rening. ”Att skriva är ju en gåva som man fått sådär oförskyllt”, lär Enqvist en gång ha berättat för vännen Lars Gustav Hellström, ”men det är en gåva som oftast kostar många gånger mer än man från början har lust att betala. Fast ändå gör man det. Därför att  man inte kan annat. Därför att det man har inom sig måste bli till dikt för att man skall få frid med sig själv. Att man sedan kanske ändå inte lyckas med det, det är en annan historia.”

Enqvist haussades ändå upp något ofantligt efter sina fyra första verk, med sina luftigt klingande naturstycken och mörka nocturner, varpå han utan försoning skrevs in i samlingen Den unga parnassen (1947); en serie porträtt  över framtidens stora och kommande författare, bl a Werner Aspenström, Gunnar Ekelöf, Stig Dagerman, Elsa Grave och Maria Wine. Förhoppningarna på Elvin Enqvist var just så stora. Att han däremot inte funnit sin slutgiltiga uttrycksform ännu hymlade man lika lite med som författaren själv. Det var ju bara en tidsfråga innan han skulle hitta helt rätt. I Enqvist fanns måhända ”fröet till den lyriska Norrlandsskildrare som kan ta vid där Pelle Molin en gång slutade”. Så skrev man.

Ett 25-årigt uppehåll

Den uppmärksamme läsaren har redan noterat att Enqvistbibliografin har ett gapande hål. Det öppnar sig åren efter Den unga parnassen och markerar en 25-årig blockering hos författaren, en oförmåga att svara upp mot omgivningens förväntningar. Gammelstadstiden är dess starkaste manifestation. Kyrkstadsisolationen var ett desperat försök att dra sig undan larmet och finna inre harmoni. Hur det gick med det vet vi ju (annars, läs blogginlägget om författarens intentioner). Det är klart möjligt att Enqvist faktiskt författade en ”1700-talsroman, men att den refuserades. Under dessa år mottog han nämligen flertalet refuser. Alla kom med samma omdöme: ”Hr Enqvist besitter en fantastisk talang. Vi är sålunda övertygade om att han förmår återkomma med något bättre än detta insända stoff”.

Det ligger i sakernas natur att författare blir kritiskt granskade av sina förläggare, men efter 24 år kände Enqvist att det fick vara nog. Genom författarförlaget, ett förlag som ägdes och drevs av 250 författare och verkade i syfte att ge skribenterna direkt inflytande över utgivningen, fick han ut sin comeback Spårsnö. Skulle någon fråga mig så svarar jag att denna bok innehåller det absolut bästa Enqvist skrivit.

 

Spårnsnö

Denna pocketbok rymmer tre enkla men uttrycksfulla berättelser från lappmarken. Samtliga äger rum mellan åren 1897 till 1917, och behandlar de särskilda existensvillkoren i denna mark. Det var en mörk tid för samerna. Lappland tillhörde dem men individuell äganderätt till mark var okänd. Vid denna tid förde först skogskonjukturen och sedan malmfyndigheterna en mängd svenska lycksökare upp mot Lappland. De fick lagfart på jorden och koloniserade vida områden som tidigare brukats av samerna. Svenskarna öppnade butiker, sålde brännvin och klådde dem på pengar. Många samer gick under vid mötet med denna främmande kultur. Och det är bakgrunden till de tre berättelserna. Alla kretsar kring brottstycken, eftersom de byggts upp av gamla tidningsnotiser som Enqvist funnit makabra och spunnit vidare på.

Den längsta, ”Mellan vattnen”, handlar just om denna konfrontation mellan en renskötande familj och tre malmletare. Huvudpersonen Stor-Abraham begär inte annat än att fortsätta leva enligt samernas urgamla seder. Inkräktarna hotar hans trygghet genom att sätta ifråga hans rätt till jorden. Dessutom super de och svinar ned. Sista droppen bli att Stor-Abrahams egen dotter fylls med sprit och förnedras grovt. I en oerhört dramatisk uppgörelse lyckas fadern skjuta sig fri och hämta hem henne. Hon är dock förlorad.  Hellre än att återvända hem vill den räddade följa förövarna ned till staden. Stor-Abraham svarar då med att spika in sin redlösa dotter i en kåta för att självdö.

De två andra berättelserna är kortare. I titelnovellen ”Spårsnö” förföljer en svartsjuk same sin antagonist på skidor ut i snövidderna. Han skjuter ner den jagade och vräker honom i lägerelden för att dö. Men tidigare misstankar om oförrätter visar sig plötsligt ogrundade. De är snarare en följd av det svaghetstillstånd huvudpersonen hamnat i genom sprit och ensamhetens sjukliga fantasier. Stämningen är genomgående laddad. I den sista texten, ”Poker i Kangas” övergår det till ren häxdans. Korten virvlar i luften, och brännvinet flödar. I sitt raseri skjuter de druckna pokerspelarna ut en säng med en döende gumma i vedbon, för att hon ojar sig och stör i spelandet. På natten snubblar någon över hennes stelfrusna arm. Kanske är det vargen som slitit henne ur bädden?

Enqvists stil är knapp vilket  bidrar till att skapa en förtätad, rå stämning. Han är skicklig i att arbeta med antydningar. Den krypande stämningen byggs upp med sparsamma slag på trolltrumman (jo, jag vet att man inte får kalla den så). Hans lyriska bakgrund slår igenom i språket, taktfast. Det är ett mörkt violoncellackord, som passar bra till det norrlandsgotiska temat i berättelserna. Till en del liknar novellförfattaren Enqvist Nordmalings Thorsten Jonsson. Man skulle också kunna karaktärisera stilen som hårdkokt, men det gäller då främst de två första berättelserna. I ”Poker i Kangas” närmar han sig istället en suggestiv symbolism som i mycket påminner om den ryske författaren Andrej Belyj. Det är ett ovanligt inslag i svensk prosa. Och mycket väl genomfört.

Jag skulle önska att samtidens läsare fann sin ingång till Enqvist just genom denna märkliga bok. Den är i högsta grad tillgänglig genom bibliotek och internetbokhandlare (såsom bokborsen.se och antikvariat.net). Därtill är den i sitt enkla pocketutförande mycket billig. Som läsupplevelse betraktat, däremot, är den enorm.

Foto: Elvin Enqvist, "Minus Fyrtio. Forty degrees below freezing point" ur Kyrkstad.

PS. En annan, som på inrådan läst Spårsnö, och såklart gillat den är Vicky Uhlander. Läs hennes omdöme här. DS.


 

Samtidigt som jag började gräva runt i Lennart Marklunds författarskap sattes också mina första spadtag i Bonniers Nya Lyrikserie. BNL var en bunt små, små böcker som utkom under 60-talet, i syfte att utforska Sveriges mer dimhöljda litteraturlandskap. Somligt var intressant, annat var direkt anskrämligt. Summerat är det kanske just bredden, den stora mängden mystiska upphovsmän och -kvinnor, som bjuder en att söka sig tillbaka till bokserien.

En brokig blanding poeter gör sig påminda genom dessa häften: obskyra, oävna, otidsenliga röster. Bengt Hörberg och Hans Boij är exempel på två udda diktare, vars författarskap tagit sin början här. Och att Marklund från Umeå fick inleda bokserien med sin dystra debut Elden och tystnaden talar samma tydliga språk. Om honom och hans underliga livsöde vet vi emellertid lite mer idag. Därför tänkte jag istället skriva något kort – det lilla jag känner och vet – om en annan av dessa BNL-poeter.

Inledningsvis ska det fastslås att damerna i Bonniers Nya Lyrikserie är minst lika egenartade som herrarna... Det började med introduktionen till författaren och översättaren Ingegärd Martinell, och hennes lugnt oeftergivliga strävan till känslomässig klarhet. Och det fortsatte med Leena Helka (bilden) och hennes energiska försök att disciplinera en oregerlig ingivelse. Martinell har lyckats hålla sig kvar i det litterära medvetendet, med en serie barnböcker samt åtskilliga uppdrag för Svenska barnboksakademien. Men Leena Helka, vem minns henne idag?

Säregen men tilltyglad poesi

Helka föddes i finska Rauma, 1924, på ett av årets sista dagar. Hon klev över gränsen till Sverige ett tiotal år senare för att göra läger i Luleå. Där kom hon även i fortsättningen att uppehålla sig, verka och lära känna sitt diktlandskap. Hon har alltså viss koppling till Norrland, trots att hon a priori har skrivit dikter, noveller och sagor på sitt finska modersmål. Först under 60-talet tar det svenska språket och den nordsvenska miljötäckningen plats i författarskapet. Det sista som jag läste var att hon nu åter bor i Finland där hon avslutat sitt yrkesverksamma liv som bildlärare.

Helkas förhållande till livet och ordet var vid 60-talets begynnelse häftigt. Hon var märkbart sträng mot sin språkliga egenart; man kan säga att hon tvingade på den ett schema som inte passar. Läsarna och kritikerna kunde alltså skönja såväl det säregna som det tilltyglade, fast de fastnade ofta för det senare - med följd att de goda recensionerna uteblev. Sju systrar (1962), som ingår i nämnda lyrikserie, innehöll t ex uteslutande fyraradingar – vilket ansågs banalt och lite stelt.

Det är nog sant också, att formen betydde mera våld än en rimlig tuktan av impulsiviteten kan ha krävt. I Sju systrar rör sig Helka som alltid mellan lyriken och aforismen. Hon håller sig med höga tankar, men det är desvärre bara i undantagsfall hon lyckades förena naturlig fräschör med tvångsmässig sobrietet – som i dikten ”Gammal kvinna”:

"Så kort var livet - vilken synvilla

när man mätte den från barndomshemmet -

så kort

men såhär trött hann jag bli."

Anspänningarna släpper

Ändå fanns där en dold spänning i hennes programmatiska avspändhet, som till mycket påminner om Göran Sonnevis (vars diktsamling Outfört faktiskt klev in som nummer två i Bonniers Nya Lyriksere). Författarinnnan har en påfallande förmåga att få de korta stroferna att bränna till vid kontakt med läsaren. Denna miniatyrpoesi kring väsentligheterna har just sådana kvaliteter som gör att man med förväntingar ser fram emot att läsa en fortsätting. Det skulle dock dröja ytterligare ett par år innan den fann sin allra finaste form. Det är som om Leena Helka successivt gav utrymme för en mera positiv tilltro till naturen i sina dikter: lite liv och luft mellan raderna. Därefter följde en efterlängtad avlastning av de extatiska förväntningar som höll henne lyft över den smutsiga vardagen – ett begynnande avsked till de naivistiska och åtskruvade. I diktsamlingen Fosterbarn från 1965 möter man en slags smart och snygg ”nyenkelhet”, för att tala med Sonja Åkerssonälskaren. Här är Helkas poesi glasklar och snyggt krass. Den är faktiskt - sina 5 år till trots - mycket kompatibel med vår samtid.

Sålunda får denna lilla anmälan rinna ut, med ett parti ur en av Leena Helkas finaste diktsviter, "Vinter", hämtad just från samlingen Fosterbarn:

"Mörkret tränger in.
Det är vanlig tid på eftermiddagen.
Grannarna ylar
i sina burar.
Staden spikar spikar i spikar.
Vid alla köksbord
sitter tonårsflickor och skriver:
"Jag har små ögon och stora fötter.
Varför måste det vara tvärtom?
Jag hittade i somras en fyrklöver
men det hjälpte inte det minsta.
Vad ska jag göra?"
Den gamla slarviga tiden
hasar fram
eller slinker iväg kvickt
glad över ingen fick syn på en.
Luktar lök.
Det är middagstiden
i morgonrock.
Nu dukar signaturerna
"Oviss framtid" bord.
Det blir mörkare. Ögonen minskar
och fötterna växer med tiden.

Himmelens skönhet
glider som vågor över hela dess ödslighet.
Här vid sömnens rand växer det ännu gräs.
Tröttheten håller om mig som en gammal god kvinna.
Hon har tårar i ögonen - i mina ögon.
De gamla goda kvinnornas gungstolar
har förmultnat - känn
hur jordens yta rör sig.
Där gungar de och sticker gräs.

Grannens barn gråter.
Ännu är det grannens barn som skriker
högt.
Grannens barn får gråta
hela huset till sömns.
Han gråter för att husets mardrömmar.
Ur häxornas grytor stiger rök.
Det är där
man gör av feta barn talgljus
och av de magras hud lampskärmar
-aftonlampor och stämningsljus-
men så underligt
att bara ett av barnen gråter.
Grannens barn bara gråter.
Grannens barn får tänder."

Av de författare som hittills behandlats i serien om Den förlorade norrlandslitteraturen är Britt-Marie Eklund tveklöst den som varit svårast att komma in på livet. Det är egendomligt besvärligt att finna uppgifter om hennes person - lättare blir det inte av att den desto mer namnkunnige Britt Eklands födelsenamn är just Britt-Marie Eklund. Men svårast är ändå att tolka och förstå de få uppgifter jag har. Därför har jag inte heller särskilt mycket mer material att redogöra för; symptomatiskt nog saknas till och med ett porträtt av författaren.

Klart är i a f att Norsjöförfattarren besitter mer talang än många av sina samtida kollegor. Hennes språk strömmar friskt och klart. Likväl, av de sju jag arbetat med i min följetong, är hon den mest fåordiga. Jag har aldrig riktigt vetat vad jag skulle skriva om henne. För egen del kändes det mest bara viktigt att lyfta in hjortronen i min artikel – som referens och symbol. Det kan låta rätt så corny, men det är så jag vill se henne, med en medvetet romantiserande blick: på den litterära västerbottenskartan är Eklund som ett sällsynt guldglimmande bär.

I en av mina älsklingsromaner – Hjortronlandet – av en av mina absoluta favoritförfattare – Sara Lidman – finns en karaktär som kallas Märit Skrattars. Även om Märit inte kommer in förrän två tredjedelar av romanen passerat är hon på sätt och vis dess sköldemärke. Kronotorparfamiljen Skrattars har ett oräkneligt antal avkomlingar varav Märit inte bara är den vackraste utan dessutom ett geni och en gåta. Högst vart sjunde eller vart tionde år kunde en sådan människa springa upp ur Norrlands karga myrar bland starrgräs och kråkris. Hon strålar och förgyller som en regnbåge: ”Munnen färdig att förneka och trösta, den snattrade vit och röd och ögonen var glänsande glada”. Som en ”snåtterblomma” beskrivs Märit, efter hjortronplantans hela färgspektrum. Det är det enda sätt man kan förstå mysteriet Märit på. Hon är på samma gång romanens mest fascinerande och minst trovärdiga karaktär (Icke trovärdig i den bemärkelsen att hennes deterministiska karaktär och livsöde snarare påminner om de franska naturalisternas hjältinnor än kvinnorna i 50-talets arbetarromaner). Sara skriver:

"En vacker människa är en härlig syn och svår. Den som icke orkar dess oro och icke näns fly kan fösöka kväva skönheten, hälla skopor av smickersirap över den tills den kvamnar och lämnar vad vanligt är ifred. Märit undgick den döden; hennes svar stänkte högt som salt skum medan den söta smeten föll till jorden." (Hjortronlandet, s. 149)

Precis som kronotorparen på sin gård lär sig snarare än lärs sin yrkesroll, tillskansar sig Märit sin kunskap, inte genom läroverket utan på egen hand. Samma förmåga att tolka, behärska och transformera landskapet som torparen har, har Märit över sina böcker och sin kunskap. Färdigheterna har tränats upp genom deltagande och imitation snarare än genom formaliserad undervisning.

Så föreställer jag mig också Eklunds framfart under 50-talet - norrlandslitteraturens guldår. Hon dyker upp lite varstans, som sanningssäganade essäist i tidskriften Perspektiv samt i redaktionsgruppen för den unika Lyckselepublikationen Ultima (tilsammans med Lennart Frick, Lars Englund, Tore Frängsmyr, Sten Hanson och Sigvard Karlsson). I dessa sammanhang är hon ofta ensam kvinna, och hennes egentliga intresse tycks vara tämligen svalt. Men plötsligt, när hon väl väljer att gör sig hörd, då fullständigt briljerar hon. Den på annan plats citerade essän "Poesin från sidan" (i Perspektiv 7/1959) är ett av många exempel. Ett längre biografiskt parti ur den lyder:

"Varför skriver vi då? Vi kontorsflickor, gymnasister, fördrömda handelsbiträden och hemmafruar? Alla vi som inte har råd att betrakta vårt skrivande som ett arbete. Alla vi som dras med dåligt samvete både för att vi skriver och för att vi inte skriver. För att middagsdisken står över, för att ungen vantrivs när mamma skriver, för att golvet är dammigt, krukväxterna sloknar och strumpkorgen dignar över. Och i andra hand (eller är det i första?), för att vi är så ynkliga, att vi låter dessa saker påverka oss till den grad, att vi känner oss maktlösa och kanske frestas att tystna. För 'någonstans inom oss' finns det något som säger, att verkligheten också låter sig erövras och uttryckas genom ord, genom rytm, genom poesi, och att vi bör fortsätta att skriva om inte för andras så för vår egen skull.

För inte inbillar vi oss att vår dikt är oumbärlig, att den ska kunna förändra världen. Inte tror vi att den ska kunna förhindra krig och avund och hat och våld. Ja, kanske på mycket lång sikt, men så långt vågar vi inte hoppas. Men vi kan ändå inte upphöra att reagera inför det onda och svåra på kanske ett starkare sätt än andra, så som vi också reagerar häftigare inför livets djävlighetet i smått."

Här skulle jag kunna - och borde kanske egentligen - sluta referar, men det vore att behandla en essä av det här slaget högst orättvist. Eklund har tagit utgångspunkt ur en liten handryckning, just som i fallet med hennes poesi, för att låta rörelsen växa. När fördämningarna brister flyter de krassa, sonjaåkenskonska vardagsbetraktelserna ut i en ordström med kosmiska metaforer. Fortsättningen lyder alltså:

"Lyriken kan vara ett glas vatten åt den som törstar eller ett glas vin för den som önskar lätt berusning. Den kan vara en främmande och underfundig doft som stryker förbi eller ett leende som klyver din trötta vardag. Men att begränsa poesin till bara en estetisk angelägenhet är att stympa den, att rycka loss den ur sitt levande sammanhang. Poesin är också hunger, växande, smärta, nederlag och kanske - seger. Stig Sjödin säger att utgångspunkten för hans dikt alltid varit en konflikt. Han är säkert inte ensam om den erfarenheten. Mellan ofullkomligheten i de mänskliga relationerna, över klyftan mellan ande och materia, mellan vintergator och stjärnsystem, mellan det goda jag vill och det onda jag gör, mellan det ynkliga och det oerhörda spänner poeten sin dikt, flyktig som regnbågen, bräcklig för den tungfotade tanken men ändå - en räddning. För honom. Kanske också för några fler."

Så kunde det glimma och explodera om Eklund, mellan månader och år av tystnad. Så egentligen var hon inte ointresserad. Nog ville hon göra mer av sitt författarskap. Sanningen är väl snarare att Britt-Marie Eklund stannade vid den första handrörelsen, middagsdisken, ungen, det dammiga golvet, den slokande krukväxten och den dignande strumpkorgen. Vardagslivet - först i Stockholm, sedan åter i Norsjö - kom emellan: bondgården, barnen och de andra husmorsbestyren...

Tidigare nämnde författaren Lennart Frick är en av de sörjande. Han äger den enda kopian av en färdigskriven uppföljare till Lek med skärvor som legat klar för tryck i snart 50 år. Och det är som att bära på en uråldrig förbannelse, eller snarare ett brutet löfte. Det titellösa diktverket kommer nog aldrig se dagens ljus. Eklund ville inte köra den genom pressarna då, eftersom det skulle innebära en katastrof för hennes ”normala liv”. Vännerna lyckades inte få henne att ändra sig. Idag, när saker ser annorlunda ut, har istället världen omkring förändrats. Miljön Eklund beskriver är en annan och läsarskaran bortsprungen.

Dikten om döden i de norrländska byarna och gårdarna som står med tomma ögon (den jag citerar i min artikel) har suttit upptejpad på bokhylleskanten en bra tid nu. Jag går förbi den varje morgon och kväll, funderar lite förstrött på dess innebörd och försöker ibland relatera plats till person. I den norrländska uppbrottslitteraturen är geografi och identitet två sidor av samma mynt, och denna sak kan aldrig vara nog påträngande och känslosam. Eyvind Johnson och Birger Vikström bytte naturlivet mot tidslivet. De sprängde i kraft av sin egen okuvliga princip naturlivets trånga gräns och gick som av nöd ut i det historiska livet. I deras fall kan man säga att den hemlöse hellre uppfinner en ny värld än bebor den redan kända. För Britt-Marie Eklund och för Sara Lidmans Märit var det tvärtom. De föddes med stora begåvningar men valde båda det simpla livet på en bondgård.
 

PROLOG: Idag inleddes min artikelserie ”Den förlorade Norrlandslitteraturen” här på Västerbottens-Kurirens kultursidor. Syftet med följetongen är att vidga begreppet norrlandslitteratur som ibland, sina många framstående författare och uttryck till trots, kan kännas kvävande snävt. Att vara en författare från norr har nästan blivit synonymt med att skriva om 30-40-talets urbaniseringsproblematik, uppbrytaråren, om torpet, myren och hästen. Formen ska helst vara skrönans, tonen bör vara tragikomisk. Det som inte överensstämt med kriterierna ovan har behandlats styvmoderligt och med åren utrangerats ur den lokala litteraturhistorien. Men missförstå mig inte här. Det här är ingen gallring som gjorts med vilje. Det är snarare en undermedveten process som säkert återfinns inom fler regioner än den norrländska. Intresset för vår litteratur är trots allt starkt, och har varit så ända sedan Pelle Molins dagar då norrlandsexotism var det hetaste på marknaden. Därefter har vi funnit vår egen röst – genom Olof Högbergs knotiga vrede och Hedenvind-Erikssons särpräglade arbetarlitteratur; vi har bildat en egen parnass och egna forum (en stark organisation i Norrländska Litteratursällskapet och en serie utsökta tidskrifter i Norrland i ord och bild, Provins, Ultima, Perspektiv m fl). De har fungerat som uppskjutningsramper för många författare som annars skulle ha problem med att göra sina röster hörda, men de har även hållt en del starka individualister nere - primärt de som haft något annorlunda, helt väsensskilt att säga. De som inte behandlat norrlandsfrågor, vårt klimat och vår historia har haft svårt att finna sin plats och få genomslag för sina idéer; Science fiction- och skräckförfattare, rabulister, pessimister, och modernistiska pionjärer – vi har sådana med. De har bara inte uppmärksammats i samma grad.

Från Lars Lundkvist till Fred Åkerström

Först ut i min serie är Umeåpoeten Lennart Marklund (1928-1974). En läsvärd diktare som valt att måla omvärlden i dystra färger. Han begagnar ett egenartat, fantasifullt bildspråk som är besläktat med 40-talisternas, framför allt bernt eriksons. Vid en första genomläsning kan hans dikter förefalla helt obegripliga. Därför lönar det sig att läsa dem flera gånger. Då förstår man mer och mer av deras djupt allvarliga, angelägna innehåll...

Marklund har aldrig tidigare uppmärksammats, åtminstone inte som en son av Umeå. Jag fann honom genom poeten Folke Isaksson, hos vilken Marklund har en stor supporter. Därefter har jag tagit vägen genom kyrkoböckerna och skatteverket för att finna rätt på hans barn. Varken hans son eller dotter visste särskilt mycket om hans skrivande år. Att han skulle vara bekant med Lars Lundkvist (som nämns i min artikel) var från början bara en lyckosam gissning. Jag noterade att de två delade födelseår – 1928 – och tänkte att Lundkvist åtminstone kunde berätta något om författarklimatet i Umeå vid tiden för Marklunds debut Elden och tystnaden.

Lundkvist berättade mer än så. De två kände varandra väl, de var rent av vänner innan diktandet satte fart. Lars brukade sitta i Lennart pojkrum, prata om livet samt då och då kasta beundrande blickar på vännens vackra storasyster. På den tiden var Lennart Marklund en optimistisk och lättsinnig grabb. Det var, som förhoppningsvis framgår av min artikel, de svåra åren som industrirektor vid LKAB under gruvstrejken som svärtade ner hans sinne. Efter att ha upplevt, och mot sin vilja bidragit, till de försvårade arbetsförhållandena i gruvan kunde Marklund inte förmå sig att stanna i norr. Han flyttade söderut för att ta jobb som lärare. Samtidigt började han få problem med alkoholen. Han slöt sig inom sig själv och ältade eländet genom att skriva. Detta var i högsta grad en privat angelägenhet. Marklund tycks för tiden haft väldigt få bekantskaper, av vilka ännu färre kände till något om hans skrivande. Bengt Nerman (författare, journalist och son till Ture Nerman) var ett undantag.

Några av Marklunds elever från slutet av 60-talet har talat mycket gott om honom. De beskriver mötet med Lennart Marklund som livsavgörande. Hans pedagogiska metod var frän och originell. Framför allt ville han tvinga människan att ta ställning till sådant man i vanliga fall försöker undgå att grubbla kring. Genom provokativa uttalanden om droger och dödsstraff kunde han sätta igång rasande debatter. Det hände också att han överraskade sina elever på folkskolan med inbjudna föreläsare. Dessa var dock inte pedagoger i egentlig mening, utan celebra artister som t ex Fred Åkerström. Nerman har berättat att Åkerström brukade komma tillsammans med sin gitarr för att sjunga några ballader med utgångspunkt i det dagspolitiska läget, sedan fick eleverna återstoden av dagen på sig att fundera ut texternas egentliga betydelse. Hur Marklund kommit i kontakt honom, och lyckats övertala honom att göra en privatkonsert inför ett tiotal folkhögskoleelever, har däremot ingen kunnat svara på.

Marklunds plötsliga självmord kom som en chock för såväl kollegor som elever. Ingen hade kunnat ana att han mått så dåligt. De pessimistiska dragen hade setts som en immanent del av hans person, inte som någon depression. Till begravningen kom hundratals besökare. Nästan ingen av dem kände varandra, men alla var de på olika vis vänner till Lennart Marklund. När och hur han odlade sina många kontakter är även det ett mysterium, precis som resten av hans dunkla privatliv.

Själsfränden Lautréamont

I min artikel citeras några rader ur den andra och sista diktsamlingen Den fortsatta resan orimligheten… (1971). Jag tänkte därför ta tillfället i akt att komplettera med något ur debuten Elden och tystnaden (1961).

Den första dikten som väckte min förundran i detta lilla häfte heter ”Isidore Ducasse”. De som är bevandrade inom den dystopiska, postsurrealistiska genre som även Marklund vegeterade i känner och vördar namnet Isidore Lucien Ducasse. Fast hellre än att benämna den Urugayfödde författaren Ducasse brukar man använda pseudonymen Comte de Lautréamont, under vilket han skrev sitt odödliga verk Maldorors sånger.

Det är ett säreget mästerverk där det morbida och sublima samsas: det var han som skrev den beryktade satsen om "det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord", som kom att bli den första surrealistgruppens slagord. I mycket är Lautréamont fortfarande en myt, som trotsat alla definitiva uttolkningar. Nästan okänd av sin samtid, med en praktiskt taget anonym död i Pariskommunens upprörda svallvågor framstår han för eftervärlden som ett av de viktigaste förbindelseleden mellan 1800- talets romantik och vårt århundrades modernism. Precis som Marklund dog han ensam i sin lägenhet. 

Men allt detta var vid 60-talets början knappast känt för en svensk publik. Den första svenska introduktionen av Maldoror kom först 1968, på FiB:s förlag i översättning av Hans Levander och med illustrationer av Salvador Dalí. Därför är Marklunds passning särskilt fascinerande. Det visar på en enorm bildning, ett vitt perspektiv och en stark strävan att finna sina författarrötter:

"Isidore Ducasse

I drömmens bäring

öppnade hans sig plötsligt för havet

i hans bröstkorg sträcktes kölen

till en ny farkkost

hans hud ett växlande segel

större än vinden

'Ännu är min död en smula illusorisk:

ne croyez pas que je sois sur le point

de mourir, car je ne suis par encore

                                      un squelette'"

Franska är inte min styrka, men jag har valt att utläsa slutradrena ungefär: Tror inte att jag är på väg att dö, eftersom att jag fortfarande är ett skelett. Att vara död betydde i alla fall för Lautréamont mer än att vara slut och begraven. Man kan vara livlös trots att hjärtat slår: förruttnelseprocessen påbörjas redan vid födseln, det är bara en fråga om när man har insikt nog att skriva ut sitt eget dödsattest. Marklund instämde säkert.

Jag tog emot livet som ett sår, men har förbjudit självmordet att läka det. Ungefär så skrev Lautréamont. Om han dog för egen hand vet man inte, men det finns fog för att han faktiskt släppte på sin stolta övertygelse – precis som Lennart Marklund som tidigare försäkrat att det enda som alltid finns är ”en orimlig princip om den fortsatta resan”.

Åter till Västerbotten

Plikten gentemot den lokala läsarkretsen säger även att jag bör ge prov på något Marklund skrev om Umeå. Då väljer jag dikten ”Utsikt”, som författades vid en blixtvist i uppväxthemmet ca 1960:

”Därför att mitt liv behöver mig

(och min död inte längre tillhör mig)

                      Nu

vill jag gå tillbaka några stenkast

                                    i mitt blod

följa den rösade leden

upp mot hjärtats väldiga massiv

och sedan lugnt betrakta detta

                                    landskap –

denna brynja av floder

och tångdoftande inälvor

som aldrig fann sitt leende utlopp

                                     i havet –

Och döden min död min lemlästade död

                                     i ravinen”

Som synes är Marklunds blick egentligen inte riktad mot det runt om kring honom, utan det som växer och gnager inuti. Porträttet av Umeå är surrealistiskt, felaktigt skulle nog de flesta säga. Snarare är det en bild av uppväxten. Men som jag skrev i artikeln, och upprepar i inledningen av denna journalanteckning, måste man förstå att det också funnits Västerbottensförfattare vars perspektiv är ett annat.

Min recension av Kurt Salomonsons Sveket gav fin respons – från såväl väntat som oanat håll. Detta har fått min encyklopediska slumpgenerator till hjärna att spotta ur sig de mest märkliga ting. Under de senaste dagarna har jag till exempel tänkt oproportionerligt mycket på Elvin Enqvist.  Vilken sund människa går runt och funderar kring honom?

Enqvist föddes i Bjärtrå, Västernorrland och var diktare, men framför allt knegare. Utan att på tidstypiskt och onyanserat lovsjunga arbetaren bar han genom livet på en stark yrkesstolthet. Karaktäristiken känns igen från den 20 år yngre Salomonson; och precis som Hjoggböleförfattaren föredrog Enqvist att spela solo, hellre än i orkester.

Saker och ting ter sig så märkliga. I år fyller Salomonsson 80 år, Enqvist skulle samma vecka firat 100 år. Här, i november månad 2009, sammanstrålar alltså två säregna norrlänningar som bar penna och block med sig till fabriken. I övrigt är likheterna få.

Kurt Salomonson och hans patos känner vi ganska väl. Jubilaren Enqvist var något annan, något mycket märkligt. Han växte upp i skydd av borgerligheten, som son till en köpman. Därför föll det sig rimligt och rätt att slussa in honom i Kungliga Tekniska Högskolans ingenjörsutbildning. Efter avlagd examen följde också en planenlig anställning vid Bofors kanonverkstad. Där hade han kunnat bli sittandes, ifall inte hans inneboende oro (eller vardande konstnärssjäl, som det heter) lockat ut honom till skogsbaracker och arbetarbostäder.

Under en period i sitt liv arbetade han som fri maskinist och bodde under tiden i en kyrkstuga i Gammelstad, där han samlade bilder och intryck från den säregna miljön. Han reste mycket och blev aldrig riktigt hemmahörandes. Genom allt bar han med sig två skilda världar i sitt bröst: det sociala livet bland människor och vagabondens avskilda sfär.

De apokalyptiska bilderna var Elvin Enqvists signum. En skogsdunge kunde bli en samling tusensträngande sjungande grenharpor, som med stormrvridna galgmanhänder kämpade med att hålla månen uppe. Gnagande ensamhet och öronbedövande ödslighet var två återkommande paradoxer i diktningen.

När man läser Enqvist drabbas man av intrycket att han aldrig sovit, utan tagit varje bjudet tillfälle att gå på lång nattvandring, älta ensamheten och beklaga det sorgliga i människans ekorrhjulstillvaro.

Ibland känner man som att man lyssnar en dekadent dandy, en blaserad turist på genomresa i arbetarkvarteren. Hos ångestfågeln Enqvist återfinns sällan någon verklig dramatik eller udd i fabrikerna, staden eller arbetarkampen – dessa scenerier berörs bara i förbigående (”Kör mig vart ni vill i staden! / Säg mig, vet ni, var jag bor? / Jag har intet hus i staden! / Kasta ur mig, där ni tror!”). Däremot kan man i naturens växlingar tvingas konfrontera såväl liv som död. Ett sådant stycke norrlandsgotik återfinns i dikten "Drunknad":

"DET VAR JAG, som gick ned

        mig i Svartmyra tjärn

och aldrig man hittade sedan.

Jag minns jag sjönk

från luft och ljus

en solig sommarsöndag,

när spångens mossigt murkna bro

gled undan över djupet.

Det sista jag såg var skogen, som stod

hög med sin orgelmusik,

och himmelens dunvita, drivande moln

och knippan med vattenklöver – 

En namnlös skräck

tog hårt kring min hals

och i greppet jag sparkade vilt,

men mjuka och dyiga händer drog

mig långsamt ned mot djupet.

Jag trodde att skogarna

sjöng i mitt bröst,

när lungorna fylldes med vatten,

och tiden stod stilla

en eldklar minut,

medan mitt liv sjönk förbi mig.

I glömda år

jag styvnad stått

med händerna sträckta mot ljuset."

”När ljuset släcks, jag brukar först göra min entré”, skrev han på annan plats, ”för att spela en marsch, en vals eller en largo till scenen där man dör”.

Vad detta mörkervurmande och denna gnagande tomheten kom av kan man bara spekulera i. Kanske manades det fram i efterdyningarna av uppbrottet från ett stabilt borgerligt familjeliv? Eller också berodde sorgmodet på kvarlevande rester och erfarenheter av just det? I Salomonsons Sveket finns i a f en karaktär som påminner om Enqvist. Johannes Mäster heter denne solitär, som brutit upp från en akademisk karriär för att pröva livet som arbetare. Också där slutar det med elände och ångest.

Slutligt och fullständigt slöt sig mörkret runt Elvin Enqvist först den 18 november 1998. Han blev närapå 90 år, men på något underligt vis bortglömd. Dikten "Eftermäle" känns (trots att den skrevs 58 år innan hans död) som ett lämpligt slutackord:

"SKICKADES hämta ett lerkrus med vatten!

Gick – och blev borta i ovädersnatten.

Lerkruset fann vi bland lövtäta snår –

av honom själv ej det ringaste spår!"

Elvin Enqvists Bibliografi: Etyder : dikter (1938), Vilse : dikter (1940), Gilja : en berättelse från mellersta Norrland (1942), Skärvor : dikter (1943), Löv : dikter (1950), Spårsnö : dikter och berättelser (1974), Skrivstycken : dikter och berättelser (1977), Kyrkstad : fotoreportage (1978), Ballad [efter en ångermanländsk bondesägen] : dikter (1986).

Se även: "Möte vid 'Döda huset'" i tidskriften Perspektiv 1/1962.