Ett par hundra nya läsare har anslutit sedan Dagarnas Skum lyftes in direkt under kultursidorna. Ni är välkomna! Det känns oerhört angenämt att kravla sig upp ur anonymitetens träskmarker på http://vk.se/blogg – att äntligen få flyta på ytskummet. Så länge man kan trycka bråkiga textblock direkt i nyllet på den glade kultursideskonnässören finns ingen anledning att slå av på takten, tvärtom. I'm Forever Blowing Bubbles, som de sjunger på Upton Park. Alltsammans känns hissnande och lite skrämmande. Sålunda skriver jag av mig ordentligt denna gång.

En kort resumé, till tjänst för nytillkomna läsare

Jag ska lite kort berätta om vad som försigår här. Men det får gå fort; vi får som sagt inte förlora fart. Just nu pågår nämligen en fullständig sondering på norrländska böcker som slarvats bort under 1900-talet. Umepoeten Lennart Marklunds två diktsamlingar, Sture Hammenskogs roman Farmarna, Britt-Marie Eklunds lyriska debut Lek med skärvor, Walter Hülphers novellsamling Ockulta noveller samt nu senast Elsa Forsgrens formexperiment Resa mellan ensamheter, har introducerats i papperstidningen under rubriken Den förlorade Norrlandslitteraturen. Här på bloggen tar de böcker som ingår i följetongen ett extra ärevarv, varje måndag. Därutöver introduceras ännu någon märklig bok med Norrlandsanknytning, vanligen veckovis. Igår landade vi i Sundsvallsfödde Ragnar Åslunds ekivoka satir Svenska bordeller, och dessförinnan Bengt Köhlers mörka saga Dödsmässa. Somliga författare, t ex Birger Vikström, ligger mig nära om hjärtat, så de återkommer i journalanteckningarna. Andra, som Sara Lidman och de andra bjässarna, flyter främst förbi i förbifarten.

Men allt är inte granris som berör. I den snåriga litteraturskogen finns flertalet sörländska, och utländska, författarskap som engagerar på lika sätt. Dagarnas skum är även en plats för recensioner av smalare verk – även om det kanske inte riktigt framkommit såhär långt. Fler intressanta anmälningar är dock att vänta. Till en början kommer de att presenteras under rubriken ”julklappstips”... De blir så många som hinns med. Och detta gäller för hela verksamheten, under vissa perioder måste jag tyvärr sälja bort mina texter till tidningsredaktioner – men jag försäkrar er om att det enbart är i syfte att överleva.

Slutligen finner vi oss utan egen förskyllan inblandade i ett stort spektakel, ett dystert skådespel men med blod i kulisserna. Nyläsningar av melankoliska författare som Elvin Enqvist, Edvin Bergdahl samt ovan nämnda Hülphers och Köhler har blivit till eldkol i en stor tankemaskin, vars enda mål är att utröna ifall det i våra trakter kan utskönjas en parallell till vad man i staterna kallar "Southern Gothic" – Sydstatsgotik. Dessa första tankefoster finns för allmän beskådan under rubriken Finns en särskild Norrlandsgotik?

Vidare funderingar kring norrlandsgotiken

Nu har det ödslas nog med tid åt återblickar. Det är dags att ta nya krafttag om den sistnämnda diskussionen kring den norrländska gotiken. Professor Anders Öhman, författare till den med rätta Ivar Lo-Johansson-priset-belönade avhandlingen De förskingrade : Norrland, moderniteten och Gustav Hedenvind-Eriksson har, efter privat beställning, snabbt sammanfattat de tendenser som jag tidigare försökt påvisa som en "kulturell" kamp mot exotiserande eller förtryckande projiceringar söderifrån, gentemot det norrländska (stadsbons möte med timmerkojan t ex), men också – som åtminstone i Olof Högbergs fall – en strävan att visa att Norrland också har en historia och sagor, myter, legender etc.

För den som behöver få detta ytterligare förklarat och/eller fördjupat kan det sägas gå i ton med Öhmans diskussion kring Pelle Molin-novellen "Historien om Gunnel" i De förskingrade (en bok som finns att köpa i välsorterade boklådor). Kort och gott handlar den symboliska kortnovellen om en ung norrlänning som leder ett verbalt uppror mot en sörländsk professor; en äldre man som även visar sig vara hans far. I texten ges kraftiga uttryck för en aversion mot de projiceringar som Öhman radar upp här ovan. anders Öhmans Gunnel-analys sätter fingret på Vi mot De-problematiken, och detta överensstämmer även med den samhällskritiska tonen inom det jag kallar norrlandsgotik.

Vad som inte låter sig förklaras lika lätt är det mordiska, mörka och stundom masochistiska som ryms inom exempelvis Hülphers "gotik", eller den som ges uttryck för i Elsa Forsgrens novell ”Mörker” (se tidigare inlägg om Forsgren). Där rasar en intern uppgörelse. Lika ofta bybor emellan som inom psykets egna ramar. Det senare är tydligt hos Hülphers, men kanske mest påtaglig hos Elvin Enqvist som gjort det till sin sak att avglorifera, mala ner och stampa sönder jaget – i diktsamlingen Vilse och i novellen "Poker i Kangas" (för att nämna två exempel ur spridda genrer).

Har detta med det kringflackandet, vagabondslivet och rotlösheten att göra; frågor och förhållanden som ofta plågat den norrländske författaren? Kanske, svarar Öhman, och förtydligar att hans hastiga replik till frågan om norrlandsgotiken ju främst berörde den identitetspolitiska och optimistiska kamp-varianten. Han instämmer emellertid i att det även finns en mörkare sida av den, som drar åt intolerans, inavel och främlingsmisstänksamhet. Men den undviks ofta eftersom den stryker fördomar och projiceringar medhårs. Kanske att där också finns en slags jag-destruktion som kan komma av de flyktiga hemmen? Det vore onekligen en komplicerad, men intressantare förklaring, ifall det går att belägga.

Nikanor Teratologen som norrlandsgotiker?

En författare som aldrig väjt för dessa ingredienser och dessutom laborerar flitigt med de för Southern Gothic så typiska utslagen av grotesk, fantastik och civilisationskritik är Nikanor Teratologen från Skellefteå. Varför detta till synes utmärkta exempel inte lyfts in i diskussion tidigare är för att hans romaner lätt kan uppfattas som parafraser på, snarare än paralleller, till sydstatsgotiken – som ju hade sin storhetstid under femtiotalet. Teratologens våldsamma språklek Äldreomsorgen i Övre Kågedalen publicerades 1992. Därför är det kanske snarare ett post-norrlandsgotiskt verk, och i detta prefixsnår försöker vi undvika att trassla in oss.

Trots allt kan det vara intressant att reflektera över vilka stilgrep Teratologen experimenterar med. Språkligt sett har de grävts upp ur de sedan länge begravda norrländska dialektexperimenten som kulminerade och vann internationellt erkännande i och med Sara Lidmans Tjärdalen (1953). ”Vissa kritker”, menade Helmer Grundström redan 1959 (i ett brev till författarkollegan Astrid Väring), ”tycks tro att det norrländska uttrycket föddes i och med Sara Lidmans debut, men de är själva födda på 50-talet och vet inte bättre”. Det är också tydligt att Teratologen grävt djupare och lånat inspiration från exempelvis Högbergs knotiga norrlandsbondska. För mig är det lika mycket detta barska, temperamentsfulla språk han parafraserar, men i ett saligt hopkok med sitt lokala skelleftemål.

Tilltalet hos Teratologen är direkt, ofta célinskt avyxat i ändelserna (eller avsnoppat i enlighet med gammelnorrländskt, stereotypt talspråk). Det är även bibliskt högmodigt och vredgat, till varje sentens laddat med mening och poesi (som hos Sara och Torgny). Självklart är Morfar och Pyret i Teratologens Äldreomsorgen... löjligt pladdriga (otidesenligt talföra även i modernt sammanhang), men här är som sagt tal om en språkövning, en inventering och en katalog – till bristningsgränsen späckad med fridlyst språk. Uttrycksformen har till syfte att introducera stereotypa karaktärer, tänja på dem till absurditet och belysa dess inneboende dårskap – just som i sydstatsgotiken. Och, märk väl, det är inte frågan om att moralisera kring exempelvis inavel och främlingsfientlighet. Snarare än att skriva pekpinnesprosa vill Teratologen höja en rabelaistisk sköld; han vill chockera istället för att predika. Predikanten är den som ska förlöjligas, såväl hos nihilisten Teratologen som hos Flannery O'Connor (den Southern Gothic författare som närmast delar Teratologens gudssyn). I en intervju för den idag nedlagda, internationella publikationen Loyal (Issue #6, 2003) förtydligar Kågeförfattaren sina litterära intentioner:

”When I wrote my first book Äldreomsorgen i Övre Kågedalen the printed language lay in its death-troes, I mean in my mind, in my view, in my imagination... I couldn't stand the ordinary literary or official language, it felt dead and disgusting, totally fucking depleted of vitaly and relevance. So I had to write like a retarded ten-year-old using the backwoodsdialect from Västerbotten, mutiliating the narrative, whipping it into an obscene frenzy, trying desperately to inject some substance in the anemic repertoire of literary bullshit clichés. I also did it as a megalomaniacally humble homage, with lots of greetings to the great forerunners in the process of making prose translucent, visceral, virulent and savagely humoristic [...] I will write atleast one more volume totally saturated with the harsch and gloomy dialect that I prefer to treat like a 'ritual' language, only using the words once, rescuing and preserving them in a memorable context.”

Inte nog med att Teratologen svär sin tilltro till norrländskan som ett vapen – precis som författaren William S. Burroughs såg sig som en agent vars enda avsikt var att injicera dos efter dos med språkliga virus i en kall och närapå glädjeresistent samhällskropp... Nikanor vill använda detta tillhygge till att piska liv i hela svenska språket. Mest intressant för vår Norrland-Amerikanska södern-jämförelse är dock att han väljer att klassificera sitt verktyg som ”backwooddialect from Västerbotten”. Backwood är en lummig term som används för att definiera Nordamerikas mest isolerade skogstrakter, men under vårt sista decennium har blivit allt mer synonymt med söderns träskmarker.

Det bästa har sparats till sist. Med intervjun i Loyal följer ett helt kapitel ur Äldreomsorgen..., i engelsk tolkning av den luttrade översättaren Einar Heckscher (se bild). Heckscher har slipat den grovhuggna Västerbottniskan till värsta sortens hillbillylingo med inslag av sydstatsslang. Talande nog inleds partiet med att karaktären Morfar sitter i en gungstol och virkar på sönderns speciella flagg. Som vanligt tar han genast ton:

”'Long as ye can have others suffer, dere ain't no reason killin' yerself, Grandpa slobbered jovially. He was asittin' dere in his rockin' chair, crochetin' a Confderence flag. 'Ein Heldenleben' was afadin' out, an' Larri Isokyrpä an' Torsten Murkström were busy fadin' out them as well, sayin' their thanks for a good cheer. Grandpa had put som strychnine in that coffee, an' I thought they might as well have it. Ye have to come up with some fresh fun' an' games when things go get tedious. Larri stayed with us a little longer, lookin' me in the eye, jerkin' his heid like a spastic and slobberin' an' shit, but so fuckin' what, din't help none. He was one bad ruffian of a dowser, any kids he could put his hands on he turned two noseholes into one. Now they were alyin' dere lips all blueberry blue, an' Grandpa put his bobbin' an' breezy slobberin' aside an' stepped up to them ...”

”En busbas till brånsinnar” har blivit ”one bad ruffian of a dowser” och ”la ifrån sä söihla” har transkriberats ”put his bobbin' an' breezy slobberin' aside”. Det mörkt komiska är ändå väl bibehållet. Här står den gamle, xenofobiske, norrländska torparen – som vi skulle passa oss för att dra fram i ljuset – och gnatar med den bigotte hillbyllin. Och de tycks komma väl överens.

En vemodighet som gått på tomgång

Vad lär oss detta? Nja, vi ska inte dra på för stora växlar. Som jag skrev tidigare vill jag inte heller beblanda Teratologen med de andra norrlandsgotikerna, eftersom att tendenserna de reagerade på inte främst var den språkliga förflackningen eller de tjatiga klichéerna. Författare som Hülphers sökte en egen mystik, för att understryka Anders Öhmans observation. Däremot tror jag att det ligger något i detta med kompatibiliteten mellan de två provinsiella språken, och ytterligare något oupptäckt i det ”kulturella” kriget som dessa romankaraktärer för från kolonierna. Vemodigheten har gått på tomgång genom seklen, och för att de karga omständigheterna inte ska trötta ut dem fullständigt, har den inkorporerats i karaktären som något knivskarpt med bejublansvärt. Däri ligger jagdestruktionen och det masochistiska, om du frågar mig. Inom litteraturen fungerar det som för Rimbaud, poeten som ville skapa litteratur genom att komma till en slags upplösning av sinnesförnimmelserna och ett upp-och-ner-vändande av alla värden.

Teratologen har kopplat den illa dolda, inneboende svårmodigheten till en skränig förstärkare; nu kan de små nyanserna utskiftas och förstås. I parodien finns förstås ett uns av sanning.

Efter denna skissartade harang tar Dagarnas skum en tvådagarspaus för att återkomma med ett julklapps- och boktips från El Salvador (ifall inget anmärkningsvärt inträffar dessförinnan).

Idag gick min text om Walter Hülphers in i tidningen. Det är en artikel som tidigare tryckts Örnsköldsviks-Allehanda och kringliggande tidningar, men då i något annorlunda form. Där och då såldes Hülphers in som ”Ångermanlands Edgar Allen Poe”, och en större grej gjordes av textutdraget ur novellen "Levande begravd". Det kunde ju ångermanlänningarna behöva, resonerade jag, en riktig skräckförfattare! För han var verkligen en kuslig karl, Walter, men också en viktig byggsten i det norrländska författarhuset - en konstig, knarrande dörr som svajar och slår i snålblåsten.

Det särskilda Poe-nedslaget gjordes på bekostnad av några strukna partier. De trycktes istället trycktes in i Västerbottens-Kuriren-texten – dels det om samhörigheten med konstnären Bror Lindh och Rackengruppen men även slutpartiet om de senare nazistsympatiserna... Beslutet var i högsta grad medvetet och kan sägas ha fattats på Hülphers egen begäran. ”Bränn alla mina papper efter min död”, ska han ha sagt. Först efter en tids forskande förstod jag varför.

Precis som det sägs i min artikel var E. Walter Hülphers en föregångare i mycket. Han var en av de första svenska arbetarförfattarna, en pionjär inom krigsjournalistiken och en av våra tidigaste mystiker. Hülphers var filmrecensent när mediet var nytt, vegetarian under hela sitt vuxna liv, teosof, ockultist, helbrägdagörare osv. Nazistsympatisör var han också, under en några år av sitt liv, och därmed var allt annat tillintetgjort. Rollen som den anrika familjen Hülphers svartaste får var slutligen befäst.

Jag ska lägga fram hela historien, så är det gjort.

En gång för alla.

Bara jag kunde sluta radavsluta som Marcus Birro.

Poetiskt med en mening per rad.

Hülphers och SNP

År 1933 märks den första kopplingen mellan Walter Hülphers och Svenska Nationalsocialistiska Partiet. Det är intet mer än en sval och saklig god jul-önskning i tidskriften Vår kamp som Hülphers undertecknat med sitt namn. Några till sådana skulle det bli, för samma tidskrift. Någonstans kallar han sig också partimedlem. Däremot finns inga brinnande artiklar för partiets sak, som annars var lag vad gällde Hülphers, bara försiktiga högtidshälsningar och gratulationer. 1939 slutar det.

Intressant är att årtalet sammanfaller med ett minne som berättas för mig av ett av Walter Hülphers barnbarn. Minnet är odaterat, men alldeles bestämt från andra världskrigets utbrott, och liknar något som Nikanor Teratologen kunde ha skrivit. Barnbarnet var inte gammalt men minns ändå klart och tydligt att morfar packat in honom i bilen, tillsammans med en spade och en mystiskt koffert. Resan ledde till en gammal åker i Arvika. Walter bad om grävhjälp och när gropen var så pass djup att barnbarnet just kunde ta sig upp kastades kofferten ner. Den unge pojken visste vad som låg där i. Han hade fluktat i den förrut och sett den märkliga tyska uniformen. Vad allt detta innebar kunde han däremot inte begripa förrän långt senare.

För författaren Hülphers innebar krigsutbrottet slutet på det offentliga livet. Jag tror även, i ärlighetens namn, att han i samma stund övergav nationalsocialismen som ideologi, precis som han lämnat arbetarrörelsen i unga år. När de politiska rörelserna blev alltför naivistiska, tafatta och folkliga ryggade i regel Hülphers undan. Det som intresserade honom var inte det realpolitiska, utan de privata, själsliga dimensionerna.

Han hade sökt en krets och en rörelse som kunde förklara och förvalta hans utanförskap. Nu stod han alldeles ensam. Alla sveken – mot vänner och partikamrater – innebar förstås fullständig isolering. Och hade han tidigare varit lite intresserad av mystik så var han nu fullständigt engagerad och insyltad i det ockulta. Från ett litet kyffe i det gemensamma familjehemmet kom han att verka de sista åren. Till middagarna kom han ut, och då hände det ibland att han dröjde sig kvar i salongen för att berätta en spökhistoria för barnen eller kurera något ont knä med sina salvor och örter.

Detta är vad jag vet. Alla papper och arbeten från dessa år har blivit till aska. Alldeles säkert försvann otaliga fina historier från de norrländska skogarnas mörkaste vrår i elden, liksom svenska översättningar av och introduktioner till dåtidens största mystiker. Säkert brann även något brev från August Strindberg upp (de två var till synes vagt bekanta och publicerade sig ibland i samma antologier och tidskrifter).

Walter Hülphers valde mellan två ytteligheter: att bli ihågkommen som en skurk eller att glömmas helt. Jag hoppas med detta ha tillfört lite gråskalor till de skarpa konturerna.

Idén om en särskild "Norrlandsgotik"

Tidigare i mitt skrivande och bloggande har jag lite slarvigt kastat omkring uttrycket ”norrlandsgotik”. Det är en term som jag funnit på själv. En lek med den amerikanska genrebeteckningen ”Southern gothic”. Nu, när jag genom Hülphers återigen nosat på ämnet, vill jag förtydliga vad jag menar - i hopp om att en dag vinna ära och erkännande för detta uttryck (nåja).

Först och främst, Southern gothic är en subgenre inom den gotiska romanen, unik för amerikansk litteratur. Liksom inom klassisk Gothic fiction (d v s de nu kanoniserade skräckhistorier från 1700-1800-talet) förlitar man sig på övernaturliga, ironiska eller ovanliga händelser för att styra handlingen – men till skillnad från sin föregångare, används dessa verktyg också för att utforska sociala frågor och avslöja den kulturella karaktären inom den amerikanska södern. För att göra detta tar författarna hjälp av klassiska gotiska arketyper, t ex damen i nöd eller den hjältemodiga riddaren och framställer dem på ett mer modernt och realistiskt sätt - omvandlar dem till exempelvis till en hätsk och tillbakadragen ungmö, eller en vitklädd hipsteradvokat med mörka baktankar.

Ett av de mest anmärkningsvärda dragen inom genren är det "groteska" - detta inkluderar språk, situationer, platser eller symboler som ofta besitter vissa störande och olustiga egenskaper, vanligtvis trångsynthet och självgodhet. Genom att vända upp och ner på värderingar och överträda gränser ges större möjligheter att belysa obehagliga aspekter av söderns kultur, utan att vara alltför bokstavlig eller se ut att vara alltför moralistisk.

En handfull namnkunniga författare som brukar räknas till Southern gothic-genren är Poppy Z. Brite, William Faulkner, Flannery O'Connor, Cormac McCarthy och Katherine Anne Porter. Dramtikern Tennessee Williams beskrev Southern Gothic som en stil som fångat "en intuition, av en underliggande förskräcklighet i det moderna levernet." Min favorit inom genren, Flannery O'Connor, lär ha hävt ur sig att "allt som kommer ut i södern kommer att kallas groteskt av en nordlig läsare, och om det är groteskt, då det kommer att kallas realistiskt.” Detta uttalande har legat till grund för min egen tankemodell om norrlandsgotiken, där väderstrecken alltså är de omvända.

Som jag sagt tidigare - i prologen till min artikelserie om Den Förlorade Norrlandslitteraturen - är det svårt att definiera det klassiska norrländska skrivandet, utifrån annat än geografi: Norrlands författare som en skara röster från stor-Sveriges kolonier. Inom den egna författarrörelsen brottades man länge med att befria sig från den sydliga, sneda blicken som bara såg naturmystisk exotism och flyktiga arbetarideal. Det är detta Olof Högberg (som f ö inte heller var någon oäven ockultist) ryter ifrån mot med sin roman Den stora vreden.

Hur som helst... Jag vill istället vittna om det inom 1900-talets norrlandsdiktning som drar åt det gotiska romantiserandet, snarare än den politisk realismen. Författare som Elvin Enquist (som jag numera anser vara helt och fullt introducerad genom Dagarnas skum), Edvin Bergdahl (se artikel i Norrbottens-Kuriren) och Walther Hülphers är tre tydliga exempel. Gemensamt för dessa författare är en sorts subtil och suggestiv civilisationskritik. Staden och samtiden görs till något absurt och främmande när den moderna människan plockas upp och släpps ner utanför dess utkanter. I skogen och på myren har tiden stått still; där gäller uråldriga lagar. Där finns inget gott eller ont, men desto mer av direkt liv och död.

(Fotot här uppe till höger - knäppt på Jörns hembygdsgård - är skickat att på konstnärligt vis illustrera detta)

Dessa förhållanden har såklart skildras tidigare, under 1700- och 1800-talet, men då hade ännu inte moderniteten gjort inträde: brutit upp och trasat sönder de yttre uttrycken och ställt upp det nya som kontrast. Det är mellan de två världskrigen, under industrialiseringen, som saker händer med litteraturen. Elvin Enqvist illustrerar hjälplösheten hos såväl sig själv som sina medmänniskor i diktsamlingen Vilse, Edvin Bergdahl författar ett magstarkt parti om Armasjärviolyckan i oktober 1940 där 46 soldater dränks i en kolsvart sjö och spelar shack om sitt liv med döden i en 12-sidors svit, medan Walter Hülphers – mästaren i genren – har sina ”skogshistorier” som nästan alltid tilldrar sig i en vagt upplyst timmerstuga där en tidningsman eller annan stadsmänniska sökt en välbehövlig tillflykt, men snart kommer att möta svårare insikter.

Ungefär så tänker jag när jag fläker ur mig uttrycket Norrlandsgotik. Alltsammans är fragmentariskt och schematiskt upplagt, men jag behöver termen, för att kunna katalogisera vissa lika ostyriga och kringflackande författarskap.

Detta är alltså en arbetsmodell och ett eget verktyg som jag delar med mig av. Förhoppning finns om att kunna utveckla och göra skola av termen vad det lider. Att Alfhild Agrells märkliga roman Guds drömmare (recenserad av undertecknad) - som har sådana likheter med Flannery O'Connors Southen Gothic-klassiker Blodsbunden – kommit i nyutgåva under 2009 är ett järtecken.

Jag ska gå genom mörka skyar, som Dan Andersson skrev.

Men först...

INLEDNING - LITTERATURENS DÖD OCH PÅNYTTFÖDELSE
(ni som bara vill veta vad ni ska handla till jul hoppar över den här biten)

Att läsningen minskar bland ungfolk är ett så uttjatat problem att jag knappt orkar slutföra den... här... meningen... Så jag börjar i en annan ända: att två stora förlag äger hela bokmarknaden och att de väljer att dränka oss hinkvis, med stora block träck, istället för som tidigare, med många små strilar olust, är inte bara avtändande... Det är hela denna krassa process - med annonskampanjer för ett fåtal sommarstugelitteratörer - som leder till att det svenska språket tillika vår litteratur förblöder. Språket tunnas ut, hos såväl skribenter som läsare och urvalet ny litteraturen krymper. Förflackning råder även internt, inom drakförlagen. Liza Marklunds femteelfte bok blir oundvikligen vattningare än Camilla Läckbergs senaste, Läckbers hastiga replik blir ett mer oinspirerat hantverk än Marklunds stridsrop, och så vidare - in i oändligheten. På pocketlistan finns ett 10-tal beprövade namn med vardera två-tre böcker i ropet - alla marknadsförda i klump. Om 10 år kanske det bara är fem författare man skyltar med och när mina barn skriver sina första bittra blogginlägg kanske det bara finns en? Tacka fan för att ungdomen inte läser böcker.

DU som är gammal, gaggig och gillar att läsa gamla klassiker eller litteratur från den växande, stridande skaran "smala" förlag; Du vet vad jag talar om! Sitta bara still, tacka och ta emot. Gläd dig åt att du kan strosa omkring ostört på loppmarknader och utan konkurrens ropa in de finaste fynden. Roa dig åt - och njut av - att lånekön till Thomas Manns Bergtagen stått på 0 sedan 1962. Förfasa dig först när boken gallrats ut av ditt lokala bibliotek, men le sedan brett igen då det visar sig att just du fick ta över den gamla upplagan i utbyte mot 1 SKr. Alla de böcker du vill ha kan du införskaffa, samma dag som de kommer från tryckeriet. Slutslåda, eller kasserade, är de först om ett år.

Jag tror att romanen - som vi vant oss vid den - är körd. Självfallet kommer Jan Guillou fortsätta skriva böcker, men när alla de andra dinousarierna dött ut har också skorpan jordsvalnat och sanerats. Ingen bryr sig om att läsa/lösa mordgåtor när kan få dem berättade för sig av kommisarie Beck varje fredag. Däremot kommer boken som conversation piece, inredningsdetalj och hantverket sättas i fokus. Det du inte kan få på nätet ska förlagen erbjuda. Det måste de. En bok som ett konstexperiment eller som en kulturell statusmarkör i ditt hem blir allt viktigare. Elallergikers årsbok kommer såklart att stå sig, dess upplaga kommer rent av att öka, men annars trycker man år tvåtusennånting mest upp traditionella böcker för toaläsning eller för att fylla visningsbokhyllorna på IKEA (har f ö någon annan noterat att IKEA Sundsvall äger ungefär 250 inbundna förstaupplagesexemplar av Torgny Lindgrens Ormens väg på hällberget?).

En genre som kommer att härska och söndra under denna stundande tidsålder är annars serien, eller den "grafiska romanen". Serier är som bekant inte längre synomnymt med dagstidningsstrippar. Idag är det en större, friare och autonomare uttrycksform - inte minst i Sverige. Jag fösökte pin-pointa detta i min recension av Pontus Lundkvist roman Okända djur tidigare i år. Lundkvist är serietecknare, men också fanzinist samt alltså även romanförfattare. Hans senaste opus innehåller inga bilder (frånsätt det egnhändigt illustrerade omslaget; f ö en parafras på det som en gång prydde Beppe Wolgers Djur som inte). Ändå ville jag i min recension, som blev en artikel, räkna Lundkvist till den framstormande serietecknarskaran David Liljemark, Henrik Bromander, Simon Gärdenfors m fl (Bromander har f ö också kommit ut med en roman i år). Deras uttryck är, trots skilt innehåll, detsamma. Om 50 år kommer vi inte tycka så, men idag då dessa författare/tecknares genuina och satiriska alster skiljer sig så avsevärt från allt annat som ges ut är utanförskapet en förenande faktor. Jag tror inte att de ser sig själva som serietecknare, åtminstone vet jag att stora delar av deras läsarskara sedan länge begravt det uttrycket.

I min profetia vill jag pricka in 2009 som året då saker börjar röra sig. Seritecknarna blir så sakteliga betraktade som multikonstnärer och deras verk vinner respekt och uppskattning i egen rätt - bara för att man kan hantera en penna behöver man inte längre jämföras med Carl Barks och Lee Falk. Flera kulturredaktioner förstår vikten av att hålla sig med en recensent som kan med detta medium, också VK. Jag är inte den personen, även om jag alltså skrivit om flera av de ovannämnda personerna. Kurirens kille med koll heter Oskar Forsgren och han är själv serietecknare. Han sliter på riktigt bra, men har dessvärre inte (av tid- eller kanske platsskäl) tagit sig an de två, i mitt tycke, tydligaste utslagen för mina teorier om romanens pånyttfödelse. Nämligen...

(du som valde att skippa mitt mässande börjar läsa här)

...Loka Kanarps Pärlor och Patroner och David Liljemarks Boltzius.

För nytillkomna läsare kan vi berätta att undertecknad precis utlyst de i rubriken nämnda verken till pionjärsarbeten i en ny form av berättartradition. Och som synes av bilderna här ovan finns fler som är inne på samma spår. En konkurrerande dagstidning (blir man väl tvungen att skriva) har gjort stor sak av de två böckerna. Liljemark och Kanarp har rent av förärats en förstasida vardera och detta i landets ledande kulturdel (jo, så är det). De som någon gång prövat att livnära sig på kultur förstår att detta är av viss betydelse - inte bara för försäljning utan även för framtida kreditabilitet.

Vad är det då, som Schottenius och gänget sett hos Liljemark och Kanarp? Jo, för det första är det två djupt originella berättelser (händanefter struntar vi helt i termen serier, ok?) som tagit kraft ur personlig passion. den ena handlar om den mytomspunne helbrägdagörelsepredikanten Fredrik August Boltzius (1836-1910) medan den andra tecknar "60 historiska kvinnoporträtt" på lika många sidor (alltifrån Greta Garbo till Ulrike Meinhoff till mindre kända som Aggie Jones och Elaine Morgan). Här avtäcks alltså ännu en beröringspunkt: det närmast idéhistoriska berättandet.

När Steve Sem-Sandberg skrev sin nyligen augustprisade De fattiga i Łódź använde han sig som brukligt av den beprövade metoden att smälta samman fakta och fiktion, att med berättarglädje driva fram ett dystert kapitel människohistoria. Detsamma kan sägas om Pärlor och patroner och Boltzius. Hos båda författarna är tonen lekfull, men budskapet tungt, ibland laddat. Ambitionen är folkbildning. Detta är knappast nytt (Henrik Langes 80 romaner för den som har bråttom kan nämnas som exempel på en annan nyutkommen bok som använder illustrationer och humor för att på ett enkelt didaktiskt sätt undervisa den litterärt vilsnekommne). Det som är nytt här är det storskaliga, det vida greppet och de efterföljande ovationerna från kritikerkåren (som jag för enkelhetens skull låter DN stå som ensam representant för).

Innehållet i sig är enkelt upplagt. Båda författarna tecknar bra, utan att briljera. de har sina invanda rultiga karikatyrstilar - vilka gott fyller sina ändamål. Kanarps stil är förvisso något mer detaljerad, medan David Liljemark har arbetat desto mer med språket. Karaktärerna i Boltzius pratar en särpräglad värmländska som krävit ett närmast eget fonetiskt alfabet. Det är för mig vad Nikanor Teratologens västerbottniska måste vara för en skåning; exotiskt, svulstigt och skrattretande.

Ännu mer arbete har Liljemark lagt ner på research. Av bokens 361 sidor är 224 (!) fotnoter! De är förvisso rikligt illustrerade, och kompletterade med gamla artikelutdrag, men ändå... 224 sidor fotnoter! Lägg till Sånger, Källförteckning samt Kronologi och du har den enda boken som behövs i fallet Boltzius. Klart är åtminstone att ingen mer kommer våga sig på att skriva om mannen i fråga, aldrig någonsin.

Loka Kanarps researcharbete ligger på en annan nivå. Istället för att fördjupa sig i ett livsöde skummar hon på en större yta, letar efter de pikanta detaljerna. Tekniken bidrar till att skapa moderna ingångar till i flera fall uttjatade biografier, och vid andra stunder finna något helt nytt, många gånger mer väsentligt än vad som tidigare sagts. Vad som är särskilt befriande i Pärlor och patroner är det icke-glorifierande upplägget. Kanarp tvekar aldrig för att plocka upp modedrottningen Coco Chanels nazisympatier. Inte heller fördömer hon dem. Hon bara konstaterar att det omdömmeslösa är något könslöst och självklart. Hon finner tendensen hos kvinnliga seriemördare, upptäksresanden, konstnärer etc. Sonderingen är fullständig.

Dessa två verk, av Kanarp och Liljemark, är del 1 i min serie julklappstips. De lämpar sig för allt från högstadieelever till pensionärer. Båda böckerna är lika enkla att ta till sig, som de är öppna för fortsatt fördjupning och forskning. Kanske att Pärlor och patroner är mer av en table book till typen som är i farten, medan den lite mer omfångsrika Boltzius snarare torde attrahera en läsglad, något äldre kulturkonessör.

OBS! I vanlig ordning är detta böcker som större boklådor och varuhus inte har förstånd att köpa in, men nätleverantörer som t ex adlibris har dem.

...poststämplat i Marrakech, och med en lukt av kamelspillning och opiumvallmo. Nej, riktigt så diktade inte Pär Lagerkvist. Avsändare är dock den mytomspunne översättaren och frankofilen Elias Wraak, på resa i Nordafrika.... Eller bor han månne där?

Eftersom att innehållet (en liten lapp och ett gammalt foto) delvis berör och belyser mitt föregående inlägg om Lennart Marklund här på bloggen har jag valt att publicera det. Hoppas inte den ljusskygge Wraak misstycker.

Det har spekulerats i vem han egentligen är, denne mystiske man, som med glasklar och isig skärpa, gett oss svenskar Rimbaud, Huysmans, Verlaine och Lautréamont. De få personuppgifter som gjorts tillgängliga - född 1918 på Fårö - har antagits vara uppdiktade, för att leda blickarna i riktning mot en nu bortgången demonregissör. Andra har menat att han är densamme som Nikanor Teratologen. Teratologen har dock nekat och pekat på det orimliga i att hinna översätta i Wraaks takt samtidigt som man skriver kulturktik, romaner och översätter Nietzsche (vilket Teratologen gjorde samtidigt som Wraak arbetade med sin kongeniala Huysmansöversättning samt redigerade Res Publica-antologin "Rimbauds Nej"). Det måste också påpekas att deras översättningstekniker är vitt skilda. Teratologen kör sina tolkar genom ett teratologiskt filter; det som kommer ut påminner oerhört mycket om Kågeförfatatrens eget språk, medan Wraak låter överordna ordens betydelser. Rytm och ton kommer i andra hand.

Fler än Teratologen har förstås förelagits gömma sig bakom pseudonymen. Det smickrar oss norrlänningar att även Carl-Göran Ekerwald nominerats - men också han är en allt för upptagen man.

I en brevintervju som jag gjorde med Wraak för ganska precis fem år sedan bubblade förstås den oundvikliga frågan upp. Hans mallarmistiska svar förtjänar att reciteras:

"Jag är en annan. Om jag varit tvungen att släpa på någon slags identitet, ett groteskt omvärldsspäckat ego, hade jag aldrig kunnat ta mig in i och översätta författarskapen som intresserar mig ... Det är inget koketterande med anonymitet, utan tvärtom en förutsättning för arbetet. Det finns en stor frihet i genomskinligheten, en spöklik friktionslöshet i förhållandet till författaren."

(Ur Subaltern 1/2004 Tema: "Apokalyps")