PROLOG: Idag inleddes min artikelserie ”Den förlorade Norrlandslitteraturen” här på Västerbottens-Kurirens kultursidor. Syftet med följetongen är att vidga begreppet norrlandslitteratur som ibland, sina många framstående författare och uttryck till trots, kan kännas kvävande snävt. Att vara en författare från norr har nästan blivit synonymt med att skriva om 30-40-talets urbaniseringsproblematik, uppbrytaråren, om torpet, myren och hästen. Formen ska helst vara skrönans, tonen bör vara tragikomisk. Det som inte överensstämt med kriterierna ovan har behandlats styvmoderligt och med åren utrangerats ur den lokala litteraturhistorien. Men missförstå mig inte här. Det här är ingen gallring som gjorts med vilje. Det är snarare en undermedveten process som säkert återfinns inom fler regioner än den norrländska. Intresset för vår litteratur är trots allt starkt, och har varit så ända sedan Pelle Molins dagar då norrlandsexotism var det hetaste på marknaden. Därefter har vi funnit vår egen röst – genom Olof Högbergs knotiga vrede och Hedenvind-Erikssons särpräglade arbetarlitteratur; vi har bildat en egen parnass och egna forum (en stark organisation i Norrländska Litteratursällskapet och en serie utsökta tidskrifter i Norrland i ord och bild, Provins, Ultima, Perspektiv m fl). De har fungerat som uppskjutningsramper för många författare som annars skulle ha problem med att göra sina röster hörda, men de har även hållt en del starka individualister nere - primärt de som haft något annorlunda, helt väsensskilt att säga. De som inte behandlat norrlandsfrågor, vårt klimat och vår historia har haft svårt att finna sin plats och få genomslag för sina idéer; Science fiction- och skräckförfattare, rabulister, pessimister, och modernistiska pionjärer – vi har sådana med. De har bara inte uppmärksammats i samma grad.

Från Lars Lundkvist till Fred Åkerström

Först ut i min serie är Umeåpoeten Lennart Marklund (1928-1974). En läsvärd diktare som valt att måla omvärlden i dystra färger. Han begagnar ett egenartat, fantasifullt bildspråk som är besläktat med 40-talisternas, framför allt bernt eriksons. Vid en första genomläsning kan hans dikter förefalla helt obegripliga. Därför lönar det sig att läsa dem flera gånger. Då förstår man mer och mer av deras djupt allvarliga, angelägna innehåll...

Marklund har aldrig tidigare uppmärksammats, åtminstone inte som en son av Umeå. Jag fann honom genom poeten Folke Isaksson, hos vilken Marklund har en stor supporter. Därefter har jag tagit vägen genom kyrkoböckerna och skatteverket för att finna rätt på hans barn. Varken hans son eller dotter visste särskilt mycket om hans skrivande år. Att han skulle vara bekant med Lars Lundkvist (som nämns i min artikel) var från början bara en lyckosam gissning. Jag noterade att de två delade födelseår – 1928 – och tänkte att Lundkvist åtminstone kunde berätta något om författarklimatet i Umeå vid tiden för Marklunds debut Elden och tystnaden.

Lundkvist berättade mer än så. De två kände varandra väl, de var rent av vänner innan diktandet satte fart. Lars brukade sitta i Lennart pojkrum, prata om livet samt då och då kasta beundrande blickar på vännens vackra storasyster. På den tiden var Lennart Marklund en optimistisk och lättsinnig grabb. Det var, som förhoppningsvis framgår av min artikel, de svåra åren som industrirektor vid LKAB under gruvstrejken som svärtade ner hans sinne. Efter att ha upplevt, och mot sin vilja bidragit, till de försvårade arbetsförhållandena i gruvan kunde Marklund inte förmå sig att stanna i norr. Han flyttade söderut för att ta jobb som lärare. Samtidigt började han få problem med alkoholen. Han slöt sig inom sig själv och ältade eländet genom att skriva. Detta var i högsta grad en privat angelägenhet. Marklund tycks för tiden haft väldigt få bekantskaper, av vilka ännu färre kände till något om hans skrivande. Bengt Nerman (författare, journalist och son till Ture Nerman) var ett undantag.

Några av Marklunds elever från slutet av 60-talet har talat mycket gott om honom. De beskriver mötet med Lennart Marklund som livsavgörande. Hans pedagogiska metod var frän och originell. Framför allt ville han tvinga människan att ta ställning till sådant man i vanliga fall försöker undgå att grubbla kring. Genom provokativa uttalanden om droger och dödsstraff kunde han sätta igång rasande debatter. Det hände också att han överraskade sina elever på folkskolan med inbjudna föreläsare. Dessa var dock inte pedagoger i egentlig mening, utan celebra artister som t ex Fred Åkerström. Nerman har berättat att Åkerström brukade komma tillsammans med sin gitarr för att sjunga några ballader med utgångspunkt i det dagspolitiska läget, sedan fick eleverna återstoden av dagen på sig att fundera ut texternas egentliga betydelse. Hur Marklund kommit i kontakt honom, och lyckats övertala honom att göra en privatkonsert inför ett tiotal folkhögskoleelever, har däremot ingen kunnat svara på.

Marklunds plötsliga självmord kom som en chock för såväl kollegor som elever. Ingen hade kunnat ana att han mått så dåligt. De pessimistiska dragen hade setts som en immanent del av hans person, inte som någon depression. Till begravningen kom hundratals besökare. Nästan ingen av dem kände varandra, men alla var de på olika vis vänner till Lennart Marklund. När och hur han odlade sina många kontakter är även det ett mysterium, precis som resten av hans dunkla privatliv.

Själsfränden Lautréamont

I min artikel citeras några rader ur den andra och sista diktsamlingen Den fortsatta resan orimligheten… (1971). Jag tänkte därför ta tillfället i akt att komplettera med något ur debuten Elden och tystnaden (1961).

Den första dikten som väckte min förundran i detta lilla häfte heter ”Isidore Ducasse”. De som är bevandrade inom den dystopiska, postsurrealistiska genre som även Marklund vegeterade i känner och vördar namnet Isidore Lucien Ducasse. Fast hellre än att benämna den Urugayfödde författaren Ducasse brukar man använda pseudonymen Comte de Lautréamont, under vilket han skrev sitt odödliga verk Maldorors sånger.

Det är ett säreget mästerverk där det morbida och sublima samsas: det var han som skrev den beryktade satsen om "det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord", som kom att bli den första surrealistgruppens slagord. I mycket är Lautréamont fortfarande en myt, som trotsat alla definitiva uttolkningar. Nästan okänd av sin samtid, med en praktiskt taget anonym död i Pariskommunens upprörda svallvågor framstår han för eftervärlden som ett av de viktigaste förbindelseleden mellan 1800- talets romantik och vårt århundrades modernism. Precis som Marklund dog han ensam i sin lägenhet. 

Men allt detta var vid 60-talets början knappast känt för en svensk publik. Den första svenska introduktionen av Maldoror kom först 1968, på FiB:s förlag i översättning av Hans Levander och med illustrationer av Salvador Dalí. Därför är Marklunds passning särskilt fascinerande. Det visar på en enorm bildning, ett vitt perspektiv och en stark strävan att finna sina författarrötter:

"Isidore Ducasse

I drömmens bäring

öppnade hans sig plötsligt för havet

i hans bröstkorg sträcktes kölen

till en ny farkkost

hans hud ett växlande segel

större än vinden

'Ännu är min död en smula illusorisk:

ne croyez pas que je sois sur le point

de mourir, car je ne suis par encore

                                      un squelette'"

Franska är inte min styrka, men jag har valt att utläsa slutradrena ungefär: Tror inte att jag är på väg att dö, eftersom att jag fortfarande är ett skelett. Att vara död betydde i alla fall för Lautréamont mer än att vara slut och begraven. Man kan vara livlös trots att hjärtat slår: förruttnelseprocessen påbörjas redan vid födseln, det är bara en fråga om när man har insikt nog att skriva ut sitt eget dödsattest. Marklund instämde säkert.

Jag tog emot livet som ett sår, men har förbjudit självmordet att läka det. Ungefär så skrev Lautréamont. Om han dog för egen hand vet man inte, men det finns fog för att han faktiskt släppte på sin stolta övertygelse – precis som Lennart Marklund som tidigare försäkrat att det enda som alltid finns är ”en orimlig princip om den fortsatta resan”.

Åter till Västerbotten

Plikten gentemot den lokala läsarkretsen säger även att jag bör ge prov på något Marklund skrev om Umeå. Då väljer jag dikten ”Utsikt”, som författades vid en blixtvist i uppväxthemmet ca 1960:

”Därför att mitt liv behöver mig

(och min död inte längre tillhör mig)

                      Nu

vill jag gå tillbaka några stenkast

                                    i mitt blod

följa den rösade leden

upp mot hjärtats väldiga massiv

och sedan lugnt betrakta detta

                                    landskap –

denna brynja av floder

och tångdoftande inälvor

som aldrig fann sitt leende utlopp

                                     i havet –

Och döden min död min lemlästade död

                                     i ravinen”

Som synes är Marklunds blick egentligen inte riktad mot det runt om kring honom, utan det som växer och gnager inuti. Porträttet av Umeå är surrealistiskt, felaktigt skulle nog de flesta säga. Snarare är det en bild av uppväxten. Men som jag skrev i artikeln, och upprepar i inledningen av denna journalanteckning, måste man förstå att det också funnits Västerbottensförfattare vars perspektiv är ett annat.

"Detta är en sann historia. Det hände på riktigt. Män kommer att förneka det. Kvinnor kommer att betvivla det. Men jag ger er sanningen här, naken, sårbar och störande verklig. Jag ber om er förlåtelse på förhand. Hata inte spelaren ... hata spelet."

Så säljs Neil Strauss kioskvältare Spelet in. Enligt förlagets fabler är det en "både fascinerande och provocerande berättelse om raggningstekniker". Nu finns dessutom en uppföljare ($!), tvåbokspaketet Spelets regler, "ett måste för dig som vill veta mer om spelet och utveckla dina raggningstekniker".

Pfff... Jag förstår inte att det finns losers som läser den smörjan. Som jag ser det finns redan en ultimat fältstudie i förförelseteknik och krogdynamik. Den skrevs för tidningen Kris av en ung Skelleftegrabb som just tagit sig i kast med Europas böljande klubbkultur. Det är exakt 30 år sedan nu, men Stig Larssons essä "Det belysta diskoteket" står sig ännu idag. Redogörelsen är genomgående briljant, men för att börja någonstans så inleds den betydligt mer modest och stringent än Strauss svada:

"det är svårt för mig att skriva om det här, om diskoteket. För att skriva krävs en kylig distans. Du måste se igenom fenomenen. Och du måste tänka. Om diskoteket skulle ha en filosofi skulle det vara att man inte ska tänka utan enbart vara. Att dansa med en kritisk självreflektion är lika svårt som att läsa Hegel starkt berusad. Så att skriva om diskotek blir den verkliga motsatsen till att vara på ett diskotek. Jag ska alltså inte inbilla dig att jag ska försöka återskapa känslan av att vara där, som en ciceron följa dig genom det rökiga mörkret utan tvärtom: jag ska skala av mina egna erfarenheter intill den torra roten. Tycker du att det är hårt och stelt och otäckt kan du ju sluta läsa här".

Där börjar "Stickan", med att presentera förutsättningarna och sedermera ge en hastig introduktion till DJ- och discokulturens framväxt och historia, för att sedan gå loss på det annorlunda regelsystem som råder i mörkret och ljudsorlet; hur underligt vi inte förhåller oss till varandra.

Diskoteket framträder som ett krigstillstånd där det egna jaget härskar oinskränkt. Alltså, i den unisona men paradoxala upplevelsen av att denna plats mystik och utstrålning i själva verket kommer från en själv. Konkretare ska det förstås bli. Detta är inget new age-svammel, hellre skulle jag kalla ”Det belysta diskoteket” en suntzuisk Art of War för krograggaren.

Larsson landar snart i detta med blicken. "Den man föreställer sig ska bli ens partner försöker man då trollbinda och förföra genom framför allt blicken". På krogen, menar Stig, uppfattar man inte längre att man ser med blicken utan att man ses med den:

"Så till blickens magi. Ögonen avslöjar nästan alltid mer än vad de vill göra. Dessa små millimeterförändringar kan avgöra en kväll och kanske också ett helt liv. Då man möter någon krävs det att man är fullständigt övertygad om att man är den självklara partnern för denna. Tror man inte ens på det själv lär ju ingen annan tro det heller. Blicken ger liksom säkerheten. Om man inte upplever allting som självklart märks det lättast på ens blick. Och behärskar man inte situationen, behärskar situationen en själv. Det är just dessa aspekter, den fullständiga koncentrationen av kroppen i en värld som verkar bunden av dunkla lagar, som ger diskoteket dess laddning och attraktion".

Vad som är intressant med Stigs analys, är precis som i fallet med hans romaner, det kategoriska tänket. Visst, medger författaren, handlar raggandet om vilja och ambition, men det är långt ifrån alltid som det räcker. Utan förbehåll och insäljande floskler, som i fallet Strauss, konstaterar Larsson att faktiskt ingen står i kraft att välja sin utstrålning. Det som ytterst sett bestämmer människors relationer på den skräniga klubben är deras utseenden. I människornas självförståelse är deras utseende, denna ytliga och godtyckliga faktor, ofta viktigare än till exempel deras lön. Och det är på grund av detta, att man reduceras till yta, som man så sällan ser intellektuella svänga sina lurviga på klubben. De går hellre till pubar där de kan presentera sina värdefullare företräden: personligheten och livshistorian. Är du en sådan som vegeterar bland självhjälpsböcker och gärna analyserar dina misslyckade upplockningsförsök bland vänner så kanske du i själva verket inte hör hemma på krogen?

Jag går inte särskilt ofta ut på det Larsson kallar diskotek (men idag kanske snarare kan kategoriseras som ungdomligt dansställe) – men visst har det hänt. Vad som är lustigt är att jag vid två av få tillfällen, då jag förärat Umeås uteliv min närvaro, fått en skymt av Stygge-Stig (som min vän Patrik säger). Här i Umeå. Ute på lokal. Självaste Stig Larsson.

Han är jämngammal med min far, över 50 år, men likväl skönt oförändrad. Det är utan tvekan något med den där blicken, som genast möter en när man tittar i hans riktning; den är genomborrande, sökande och analyserande – precis som hans essäer.

NOT:

Essän ”Det belysta diskoteket” publicerades först i tidningen Kris (juli, 1979) som är oerhört svår att få tag på.

Den finns emellertid återutgiven i Stig Larssons Artiklar 1975-2004 (Bonniers, 2006).

...forts från föregående inlägg:

Självklart blev jag besviken. Visserligen talar vi här om en framtidsskildring, men likaså en fullständigt skogstokig Stefan och Krister-utläggning kring Södertäljes kommunalpolitik. I korthet handlar uppsättningen om en fryntlig man som dricker sig kalas och fylledrucken vaknar upp 100 år fram i tid. Vad han möts av är inte robotar och andra tekniska innovationer utan en serie mindre kontroversiella dumheter i form av planlös vattendragning, ostrukturerat brobygge och dyra priser på bröd (förmodligen en serie brännande politiska frågor i Södertälje vid sekelskiftet):

"Sen vaknar du frampå natten / och törstar och vill ha vatten. / Men stadsfullmäktige som i en klump / sa: - Släck törsten, om du kan, med / kaffesump, / ty vatten får du ej förutan pump."

Utan att låta mig nedslås beställer jag tappert efter nästa pockande titel: Millionärskojare, samhällsskyddare, mutkolvar och kulsprutemän i landet under Sveriges rikes lag [1926]. Jag tänker att här har gått ett par år. Lindholm måste ha mognat en aning och framför allt sjappat från Södertälje. Det har an också. Nu framträder han istället som en rasande pamflettskrivare som avtäcker och ryter åt svåra brottstycken – framför allt storföretagens sprithandel och smuggelbrott. Den aggressiva skriften skulle säkert vara intressant ifall bara ett av dessa företag eller en av dess upphovsmän vore bekanta för mig. Det är de inte.

Men varför inte försöka gå på en av romanerna? Att finna rätt på en Umeåskildring vore ju ypperligt. Efter en hastig blick i min egenhändigt komponerade och högst bristfälliga bibliografiska förteckning över Lindholms brottstycken finner jag Där hafvet börjar : två berättelser från kusten [1909] som följer direkt på romanen Fjället, skogen och myren : tre norrlandssägner [1908]. Att vagabonden Valdemar gjort resan över fjället, genom skog och myr för att sedan fastnat vid och förtrollats av det norrländska kustlandet känns naturligt och spännande. 

Men se icket! Det visar sig att Lindholm gått på en längre tur än så. Halvvägs in i läsningen, med "pojkar och stintor" som talar en obegripligt flott och subtil slags humoristisk allmogeslang à la bondkomik av högst tvivelaktig etnografisk exakthet, finner jag att hafvet som åsyftas är Atlanten och kustlandet är det vid Göteborg. Vildmarks- och revyfantomen har överlistat mig igen. De retsamma orden på sidan 32 i Där hafvet börjar maler fortfarande i huvudet:

 ”Hur skönt det känns att få vara riktigt fri från allt och alla! Att vara fullkomligt gömd och borta från alla människor, som vore jag död! Det är en säregen, nästan vällustig känsla [...] likt en aning om något underbart – som en gäckande gåta – som en aldrig svinnande hägring.”

Men vad är det för en liten lapp som stuckits in mitt i boken? Jo, en gammal lånebeställning från Universitetsbiblioteket, och från en viss Kjell-Arne Brändström, Litt.Vet, Umeå. Se där. Kanske var min förvillelse förlåtlig? Jag försöker i a f föreställa mig att fler, betydligt mer erfarna forskare, har stupat här.

Misslyckande 3: Vari Valdemars många pseudonymer och löst sammanhängande men icke desto mindre otroliga åtaganden uppdagas

Ytterligare några månader går innan jag får en påminnelse från biblioteket om att det är dags att återlämna Där hafvet börjar. Väl vid återlämningsdisken känner jag mig ynklig över att jag inte lagt manken till och följt upp spåren bättre. Några riktigt snåriga lexikon skulle kanske vara behjälpliga; det tunga artilleriet som sträcker sig bortom standardluntor som Svenska män och kvinnor skulle göra susen.

Aj aj, den tanken borde ha förträngts i tid. Det är nämligen nu som De gamle vise informerar mig om Waldemar Lindholms olika pseudonymer:  Kristian Ahlenius, Lucas M. Flower, Mathias, Tommy Allen, Sven Högerman m fl. Så går en dag från mitt liv och ännu ett dussin titlar sprängs in i min Lindholmbibliografi. 

Författarskapet är vid det här laget oöverskådligt. Kvoten 1 bok/år räcker inte längre. Mina papper är fulla av hysteriska titlar som hade roat mig vilken annan dag som helst: Varulfven : En berättelse från fjäll och haf [1909], Nils Örn, prins av lappland : historisk-romantisk berättelse [1910], Robinson på Lill-Fårö och andra norrländska äventyr [1934], Pojkar, djur och odjur [1938] och så Den lilla ilskan [1907] som skulle kunna vara en parodi på Sundsvallsförfattaren Olof Högbergs Den stora vreden [1906]. 

Jag bestämmer mig för att kontrollera det sistnämnda antagandet. Vad har jag kvar att förlora? Efter ett besök vid bibliotekets mikrofilmsapparater visar det sig också att Lindholm var redaktionssekreterare i Sundsvalls-Posten när Högberg vann Idunpriset för sin klassiker.

Via tidningsartiklarna återfinns ytterligare två förbluffande biografiposter. För det första tycks det som att Lindholm promoverats till hedersdoktor vid Yale University 1925 (!). För det andra syns det som att han bara några år senare presenteras som chefredaktör och ansvarig utgivare av Vännäs Tidning. Snabba kast. Dubbelkoll. Jovisst. Vid fjällforsen brus är en publikation, som trots det Pelle Molin-klingande och topografiskt missvisande namnet, kan antas ha viss beröring med grannkommunen Vännäs. Bokens undertitel lyder nämligen ”Sångvals. Text. Vännäs.”

Här någonstans känner jag, som gammal Vännäsbyson, att det får vara nog med Valdemar narrande.

Fullständigt invirad i lockande och lösa snubbeltrådar konstaterar jag: Det blir ingen minnesartikel om Valdemar Lindhom.