Julen, festen och frosseriet. Snart är alltsammans förbi. Bara ett pliktskyldigt nyårsfirande återstår av febrigt förlustande, innan det är dags för den hårda och svåra avhållsamheten. Dags att komma i trim igen, avlägga nyårslöften, lämna middagsresterna åt den framtida julgrisen. Eller? Måste vi verkligen smalna av nu, när allt är så ymnigt, gott och skoj? Varför inte köra på? Bara frossa vidare året ut? Vad skadar det månne med några kilo extra; de kan väl komma till pass ifall tiderna tänker bli knepigare?

Det är förstås dags för ännu en lång "gästtext". Jag vet nämligen att Birger Vikström har svar på tal. Jag hade kunnat konsultera någon mer namnkunnig i denna matfråga, kanske Alfred Jarry eller än hellre François Rabelias, men nu väljer jag återigen att gå till min Birger. Anledningarna till detta val är flera. Den mest uppenbara är att jag vill flagga för ännu en borttappad Vikströmtext, vars nyupptäkt jag tillskriver mig själv. Ett annat skäl är att den Birgernovell som fått fungera som flagg för Dagarnas skum över hela julhelgen, i mitt tycke, inte är särskilt representativ för författaren och därmed inte heller särskilt skojig. Likväl har läsarkretsen svarat bra. Jag tolkar det som att Vikströmhungern är omättlig. Sålunda får den magre norrlandbohemen komma till tals även denna gång, på frågan…

          ÄR DET 

    SKURKAKTIGT 

        ATT VARA FET?

Danskarna är ett frodigt folk och man vet att de inte föraktar god mat. Men trots detta (och trots landskamperna och Kristian extyrannen) betraktar vi dem med sympati. Varför då detta med skåningarna? De bor på hitre sidan sundet, de är också ett välmående folkslag och om deras lust till mat råder bland källforskarna ingen oenighet. Ändå röner de inte alltför stor uppskattning. Den fetma som för dansken är ett adelsmärke år för skåningen en belastning (inte bara fysisk). Hur kan det komma sej?

Är det möjligen så att det anses skamligt att äta i Sverige? Kanske inte riktigt, men om någon genom ätandet blir rund och "välväxt" så möter han mycken hån och begabbelse. Som symbol för det djuriskt låga inom människan får han klä skott i alla möjliga sammanhang. I litteraturen, hos karikatyrtecknare, i föredrag och tidningsnotiser avspeglas denna vår böjelse att hylla det andligt-asketiska. Torsten Tegnér blir ett föredöme och kalorijägaren en ljusgestalt i tiden.

Förr kunde en litteraturens hjälte mycket väl vara en till det yttre omfångsrik person. Mr Pickwick var inte mager, och många av de vänligaste farbröderna I Dickens romaner år välnärda.  En monstruöst girig och osympatisk person som mr Nickleby liknar då istället i viss mening ett skelett.

Sympatiskt tecknade skälmar, lustigkurrar, skämtare och verkligt hjärtegoda människor var i äldre litteratur ofta rätt så fetlagda. Och författare kunde skildra gästabud och dagslånga kulinariska festmåltider utan att höja ett fördömande, moraliserande pekfinger. Det rörde sej ändå om en konsumtion i mat och dryck av sådana mätt som en svensk systemdirektör eller krogvärd aldrig ens skulle kunna drömma om. Och i den heliga bok som man får förmoda att även asketen Fransiscus älskade högt, kan man läsa följande tänkvärda ord: "Se, vad jag har funnit bäst för människan, det är att hon äter och dricker och gör sig glada dagar…

Caesar ville se feta människor omkring sej,. godmodiga själar. Den som älskade mat och dryck ansågs inte heller senare nödvändigtvis vara en oduglig eller lätting. Sandels vräker sej kungligt före slaget vid Pardala by, men när det gäller fruktar han inte kulregnet för den sakens skull. Och för Kulneff, denne färgstarke man, var det huvudsaken att man föll, om det sedan var sabeln eller glaset som var orsaken spelade mindre roll.

De två var ett par av de sista sympatiskt skildrade människorna i svensk litteratur, som tilläts att älska god mat utan tanke på figuren. Mot slutet av artonhundratalet, i socialismens uppvindar, skedde en radikal omvärdering. Det blev plötsligt skurkaktigt att äta och dricka. Den som försåg sej med mycket mat var en bov, en man som med sin breda bak satt på arbetarklassen, åt upp maten för dess svältande barn, smorde sej med flott medan arbetaren blev allt magrare i svett och träldom.

Tendensen gick långt utanför den direkt klasskampsbetonade litteraturen. Spökdinén hos professor Stenkåhl i Strindbergs Svarta fanor t ex . Hur understryks inte de agerandes låga sinnelag, deras djävulskhet, småsinne och hat just genom det motbjudande sätt på vilket de vräker i sej mat. Lösgommen, som en av gästerna plockar ut och in efter behov, matresterna som tornar upp sej som berg på tallrikarna, rapningarna osv är uttryck för de ätandes andliga nivå lika väl som bakdanteriet, fegheten; allt flyter samman tills man känner det som om man såg en flock hyenor kalasande på ett kadaver istället för en samling människor som äter middag.

Jämför med det liv som vissa munkar för i Balzacs noveller om Den Sköna Imperia! De nekar sej minsann ingenting, flottet rinner över deras hakor, de äter, dricker, älskar och lever lusen som det heter. Den Sköna Imperia är en Satir, ett skämt, javisst. Men när vi lämnar munkarna och kurtisanerna åt deras öde så tycker vi inte illa om dem. De har roat oss och vi unnar dem deras mat, deras kvinnor och det flödande vinet.

I Socialistinspirerad litteratur innan sekelskiftet och framåt, den så kallade proletärdiktningen inräknad, har man inte kunnat tillåta sej att betrakta vällevnadsmännniskan genom så förlåtande hornbrillor som dem Balzac använde.

Studerar man en del litteratur från socialismens barndom, för att nu inte tala om artiklar, bevarade tal och karikatyrer, får man lätt det intrycket att arbetarklassens marsch mot makten främst hindrats av en massa orimligt feta människor, som staplats ovanpå varandra kring tronen, altaret och penningpåsen, till en ogenomtränglig barrikad.

Det vilade något förandligat över denna socialismens gryning. Även den asketiske socialistens ideal var de tolv apostlarnas torftiga levnadssätt. Hur mycken smälek fick inte August Palm uppbära för att han tillät sej en sådan vällevnad som att dricka snaps! Det var eldsjälar och röda fanor, de materialistiska tongångarna hade något abstrakt över sej, rent konkret sträckte man inte sina krav längre än till bröd, det heliga brödet, symbol visserligen men ändå.

Inte ens proletariatets egna oförfalskade söner var oantastliga. I skillingtrycket om Petter Jönsson misstänkliggöres han på det grövsta, motivet för hans amerikaresa säges vara att

få äta fläsk och potatis
och sen med flottet få smörja
stövlarna gratis

Petter Jönsson borde ha nöjt sej med att drömma om en råglimpa, då hade han varit en mer sympatisk gestalt.

Kapitalisten, hur fruktansvärt fet framställdes han inte både i text och bild! För många karikatyrister är han också än i dag en magnifikt svällande uppenbarelse med fläskiga fingrar, gärna ringprydda. Vilken kontrast mellan denna standardbild och fotografier exempelvis av Henry Ford eller den oblattunne oljekungen Rockefeller.

I verkligheten kom satiren-karikatyren inte heller att rikta sej mot kapitalisten som reell samhällelig företeelse utan mot uppkomlingen, spekulanten, gulaschen, småfisken i det kapitalistiska träsket, för att använda känd terminologi. Hur mycket djupare, mer blottande är då inte t ex Dreisers bild av finansmannen och titanen Cowperwood, uppkomling kanske även han, men inte av samma art som svartabörshajen. Dreiser ser det väsentliga, vad Cowperwood äter eller dricker är en i grunden fullkomligt ovidkommande sak.

Annars ser vi hur man ofta angriper människor för att de lever alltför flott, även om de har råd därtill. I historieböcker talas med beundran om Karl XII:s spartanska levnadssatt, medan Strindberg energisk uppehåller sej vid de många silvertallrikar och kockar, son kungen hade med sej på sitt ryska fälttåg. (Men Strindberg tyckte dock själv om en "gris till frukost", varför mycket skall varda honom förlåtet.) Hur skojade man inte för övrigt med Görings fetma, precis som om nykteristen och vegetarianen Hitler skulle ha varit en ståtligare produkt av Adams säd.

När får vi uppleva en livsnjutningens renässans här i landet, vilket är något alldeles annat än de barbariska fyllslag som vi numera ägnar oss åt ibland? Fransmännen lär äta middag i modiga två timmar värde dag och de tycks inte må illa av det. Och danskarna är som sagt glada människor, även om de inte fostrat någon Waerland. Häromåret hävdade visserligen en läkare i Jokkmokk, i en skrivelse till medicinalstyrelsen att folket i hans distrikt levde i lyx och överflöd, vilket sades äventyra deras hälsa. Vad det kan finnas för lyx och överflöd i den lapska utmark som kallas Jokkmokk, utom möjligen en sådan läkare, är mej obekant. I det övriga landet lär dock faran för allt för mycket lyx inte vara överhängande. Däremot ligger det en fara i all denna fortsatta predikan om rostfritt stål, snabbluncher och statistiska kaloritabletter. Det fanns en tid, har jag hört, då ett äkta bondbröllop kunde räcka i tre dagar. Ack ja.

Att en socialistagitator förr måste tänka på att leva rätt sa torftigt, inte bara av ekonomiska skäl, är annars förståeligt. En anekdot från den tid då seklet var ungt illustrerar till exempel faran för agitatorn att till det yttre bli alltför lik den klassfiende han gisslade.

En sådan agitator, med magen hängande långt ut över talarstolen blev vid ett tillfälle så uppeldad av sina egna ord att han glömde sej, slog ut med armarna och skrek: "Vi svältande proletärer!" Som svältande proletär hade han utseendet mot sej.

Svälten kan sägas vara avskaffad i vårt land och ingen önskar den väl tillbaka utom möjligen den ovan nämnde Jokkmokksläkaren. Men att njuta av det relativa välstånd vi erövrat, den konsten är oss ännu fjärran. Hur sorgligt försummad är inte Kajsa Wargs visdom. Och vad drycker beträffar, där snuddar vi ju vid något närmast kriminellt.

Så talade alltså Birger Vikström, 1960 och därtill i Folket i Bild. Fan tro’t att han inte tordes sätta den text i tryck under sin levnad. Kontroversiell är den ju, om än lekfull, i sitt gäck av den socialistiska rörelse som han många år tillhörde. Det är denne Birger jag gillar. Birger Smädaren, den oerhört ihärdige, närmast dadaistiskt nötande, journalistiskt lagde författaren. Denn Vikström maler ur sig flersidiga nonsensartiklar och -brev som likt förbannat vidrör så många spännande frågor. Jag hoppas kunna återkomma till honom fler gånger under 2010.

Mitt eget ätande har, fina råd till trots avtagit, skrivandet fått ta vid i dess ställe. Jag utlovar sålunda fler texter, bl a  en försenad text om Elfred Berggren, som ju avslutade min artikelserie om De bortglömda författarna i måndagens tidning. Mina nyårslöften avslöjar jag dock inte. Då slår de ju inte in, eller hur det nu fungerar…