Som vanligt anknyter måndagens journalanteckningar till VK:s sjudelade artikelserie om den bortglömda norrlandslitteraturen som undertecknad knåpat ihop. Den här gången har turen kommit till den oefterrättliga Elsa Gunborg Forsgren (f. 1920) från Vittangi. En oerhört fänglsande författare, med ett hjärta som blöder för alla "stackars i världen", och ett lika engagerade eget – sakta förblödande – livsöde.

Enligt utsago var hon nöjd med att inte ha blivit skonad; "Det är dom skonade som ingenting vet om Verkligheten"…

Men något är annorlunda denna Dagarnas skum-måndag. Vad som här följer är ingen vidsträckt, elaborerad essä…

Nej, ånej! Den texten har redan krängts bort till Provins, en genomsympatisk norrländsk kulturtidsskrift som jag tänker tvinga alla att bekanta sig med. Det är dessutom en publikation som erbjuder sina skribenter skäliga arvoden, vilket jag är i stort behov av. I Provins nummer 4/2009 – som borde finnas tillgänglig under veckan ligger sålunda en flersidig, slössamt illustrerad introduktion till gåtan Elsa Forsgren och bara pyr.

Där kan man bl a få lära sig hur det kommer sig att författaren till Resa mellan ensamheter står staty (!) i Uppsala, och varför vi inte tidigare känt till detta. Man får läsa om hur Forsgren smyger förbi i andra författares romaner och dikter samt att hennes porträtt skeppats iväg för vansinnessummor på svenska auktionsverk.

Vid närmare eftertanke hann det där allra sista inte tryckas in i Provinstexten, eftersom det överraskande nog inträffade en vecka efter att jag avslutade mitt ett år långa researcharbete kring Vittangiskalden. Men när man köpt Provins, och läst essän, kan man lätt slå sig ned vid sin dator och blint förlita sig på alla dess sökverktyg; de sista bitarna pusslas ihop på egen hand. Och det är väl värt mödan. Jag lovar att ni kommer förvånas.

Närapå allt runt denna människa är annars förlorat. Brev är bortkastade. Noveller och manuskript förtörda. Hennes farbror, Selångerspredikanten och målaren Arild Forsgren (1890-1944), är inte fullt obekant. Men Elsa Forsgren är som ett levande spöke. Fullständigt förbigången i alla uppslagsverk. Hon är nog den enda Bonniersförfattare jag vet, som inte finns upptagen i Svenskt författarlexikon – ett tiobandsverk som mäter en hyllmeter och samlar i stort sett alla som publicerat sig mellan 1900-1975. Därför känns det desto väsentligare att skriva hennes historia – bit för bit.

Helt klar med Elsa är jag nog inte. Det vore väl värt att studera hennes målerier och gå på djupet med hennes många gånger antydda konstnärsförbindelser. Brevuppgifter som samlats in under året tyder på att Forsgren studerade under Adolf Hallman i Rom (som hon komiskt nog refereade till som Adolf H). Elsa har gjort verk – i blyerts, i olja och tusch. Flera personporträtt, även självporträtt. De få som jag lyckats få en glimt av är personstudier i olja, uttrycksfullt realistiska. Precis som hennes litterära personporträtt.

En av dessa korta textutdrag kan jag bjuda på innan jag lämnar er åt några dagars väntan på nästa Provins. Det författade kvinnoporträttet får passera som en slags parallell till kolteckningen här nedan

"Ansiktet är längst på tvären. Väldiga kindknotor hindrar plattan att bågna in. Runt ögonen är utskjutande stövalkar, alla slag drar de åt sig som sugmunnar. Där inne i hålornas heta mörker ligger ögonen undanlagda. Svarta, vidöppna, ofantliga, fyllda av vatten och ve. Det är den enda färgen på hela människan, dessa blodiga ögon. Ett gammalt värkande ärr går snett från ena näsvingen till andra hakspetsen, det är munnen. Omkring det gula ansiktet står en vit hårgloria ut som de vilda strålarna från en tovig måne."

(Ur novellen "Mörker", ytterligare en portion norrlandsgotik, som ingår i Resa mellan ensamheter, 1950, samt antologin Litterärt i norr, 1954. Teckningen fungerar som omslagsvinjett till Forsgrens enda roman)