Etikett: Stig Dagerman

”Bara en komplicerad grabb från Umeå”

Av , , Bli först att kommentera 71

 

 

Jag sammanfattar tre baksidestexter:

En utfattig och febersjuk man någonstans i ett sydeuropeiskt samhälle, förvirrade drömmar, minnen, åldrande, förintelse, ohyggliga beskrivningar av mänskligt förfall, av organismers sönderfall och mänsklig förnedring. Boken andra halva beskriver en familjs undergång, en gradvis analkande katastrof upplevd i minnet, och med upplevelsen av åldrande, av de individuella begärens utnötning, som genomlöpande tema. Detta kommer ur debutromanen Rytarens röst (1967).

Två män står i ett brandhärjat rum med sprängda rutor. En människa har bott där och han är nu död. Den döde har åstadkommit en slags dagbok via många halvbrända papper och när papprena tagit slut har han fortsatt skrivandet på bord och väggar, ända tills döden klippt av hans liv. Ett liv, målat grått i grått, i samhällets marginaler, där inte ens ett spirande liv kan växa utan måste gå under. Så fortsätter den fristående ”romanserien” med Två gram ljus (1971).

En man fängslas och torteras. Den fångne har skräckvisioner om ett nytt, annorlunda samhälle, där han tvingas infoga sig i en totalitär, tekniskt manipulerad gemenskap, där godhet och mänsklig värdighet har blivit något löjligt och otänkbart. Det är den allförlåtande kärleken som slutligen stympas och går under. Fången ställs inför det svåraste. Hhan uppmanas med händerna avrätta sin egen bror. På detta vis avslutar romanen Snön fortsätter att falla (1974) Henri Högbergs undergångstriptyk.

Umefödde författaren Henri Högberg introducerade jag i Västerbottens-Kuriren 19 mars 2010. Precis som det sägs i min artikel, och just som man kan utläsa i textblocken här ovan, är han ingen lättsam berättare. Högbergs stil är visionär, filmisk och surrealistisk. Samtidigt rymmer hans verk (precis som Den andalusiska hunden, för att tala surrealism och film) obehagliga och intensivt levande scener. Det visade sig tidigt svårt att ringa in hans författargärning i det feel good-format som ett intervjureportage ändå är. Opraktiskt och inte särskilt rättvist mot hans verk, men man vill ju trots allt att folk ska läsa till punkt.

Samtal med Sosima

När jag pratade med Henri Högberg diskuterades en hel del. Genom att rada upp några av samtalsämnena får man även en god bild av vad Högberg sysslade med 1967-74… Vi problematiserade hans romaners märkliga, filosofiska upplägg. Som i Snön fortsätter att falla, där en fånge för samtal med drömda gestalter, bland dem munken Sosima, en av Fjodor Dostojevskijs centralfigurer. Vi malde vidare kring bruket av symbolik och influenser från Albert Camus och Jean-Paul Sartre (den litteratur som Högberg i unga år införskaffat på Åkerbloms i Umeå). Vi pratade också om det västerbottniska språkarvet, och den burleska ton som döljer sig där i. Angående vännen Sture Dahlström talade vi om gemensamma utlandsresor och försökte vi pricka in likheterna mellan Stures och Henris böcker, eller snarare bristen på sådana. Hur de kunde de ändå beundra och känna igen sig i varandras litteratur? Stig Larsson och hans blick för detaljer, Frankrike och dess inspirerande kultur, journaliståren och regiarbetene för TV. Det blev ett långt, komplext samtal, som fann många intressanta sidospår. Sedermera har det sprungit vidare via brev och mail.

”Äsch, jag är bara en komplicerad grabb från Umeå”, avbröt Högberg mig till sist. Och så enkelt är det nog. Umeå är en snurrigt komplex stad, trots allt. Ett akademiskt, björkbeklätt cementblock som släppts ned mellan en myggig myr och en stenig kust. I denna nyuppsprängda krater slår folk läger och bryter upp varje dag. Här slipas det till och tillvaratas, materialet från inlandet (faktiska naturesurser, och så människor).

Vilka spår Umeå än sätter i sin besökare, så är det inte samma som de kringliggande städerna. De är något annat. Att vara ett barn av denna många gånger isiga stad är invecklat nog. Att dessutom ha genomlidit en många gånger tilltrasslad uppväxt, ja, då vet ingen åt vilket håll det bär iväg.

Ett stycke äldre modernism

Delar av Henri Högbergs historia har avtäckts, men det saknas en direkt ingång. Som alltid är de författare som introduceras här svåra att finna böcker av. Därför avslutar Dagarnas skum detta inälgg med att publicera ett stycke ur debutromanen Rytarens röst (med Henri Högbergs medgivande). Romanen kom till i ett rus och när den var färdig skickades den till fyra av Sveriges största förlag (the usual suspects). Alla antog den. Högberg kunde välja fritt och valde då Norstedts, eftersom att de en gång gett ut Stig Dagerman.

Partiet här nedan är dagermanskt dystopiskt och dystert, men med en fond lånad av Federico García Lorca. Stilen är karaktäristiskt mässande, poetisk och filmisk. Hur någon kunnat författa en sådan roman, i en tid där realism och realpolitik stod högst på dagordningen är i sig intressant. Än idag fordrar den en van läsare, ett särskilt sinnelag och en känsla för såväl språklig modernism som prosaiska bilder. Håll till godo:

II.

Ja, lejonets skri och rytarens

röst måste tystna och ung-

lejonets tänder brytas ut;

Job

 

ont hör ont till, som vattnet till floden

 

    ett barn hade dött, jag gick bakom kistan, en grå fågel hoppade utanför ett av husen, fågeln hade fått tag i ett korvskinn, ögonen var pärlblanka och svarta, processionen speglades i ögonen; först kom kistan, buren högt över huvudena för att sedan sänkas under den svartklädde mannens vänstra armhåla och sedan raden av sörjande svartklädda människor (knotiga, långa, korta, magra, feta; kvinnor med för stora bröst skumpande nedöver magen, unga kvinnor, nästan barn med brösten nätt och jämnt putande över livet, eller de havande med sin spattiga gång som kvigor eller ston eller skalbaggar, med spretiga ben och armar och en formlöst utskjutande mage, alla med stjärtarna indragna mot magarna; egendomligt okvinnliga och omänskliga, med allt det onormala inpressat i det naturligt normala) eller män med nävar som klubbor som avslutning på långa hävstänger som nyttjas i fälten eller smedjan eller vid slaktbänken eller vid bakbordet, och män som var långa med halsarna uttänjda som hade de skruvats uppåt av en osynlig makt för att närma sig himlen, eller halsar som pressats ihop som hade de klubbats nedåt (under årens lopp och växlingar av vår, sommar, höst och vinter) av en tyngande högre makt, eller att de sett för länge och för mycket in i solen och detta var det slags straff som en blind gudom eller någon blind naturkraft utdelat, eller pressats längre och längre ned mot jorden för att allt det andra (inklusive halsen) hörde dit och att allesamman skedde i en lång dröm och plötsligt är drömmen slut och mannen (eller männen) låg där överraskade och kvidande och vaknade till med döda ögon fjättrade mot den blå kupan och att allt var slut (eller att allt började) i alla fall, dessa påtagliga människor; (korta och långa, magra och feta, med allsköns skröpligheter så fort ett visst tidsavsnitt passerat, med eller utan tänder, med ett finger eller flera fingrar krossade i diverse redskap, med sviktande njurar eller skrumpnade levrar, med lemmarna dinglande mellan benen slaka och misstämda, eller suckande invärtes över detta liv men utan att ett ljud förnims eller stiger ut som den tunna röken mellan de förseglade, hoppressade läpparna) som långsamt gled över fågelögats iris, buktade från, yttersidan av pupillen med former påminnande om en skrattspegel och sedan kroppen skjutits mitt för centrum av detta ynkliga klot hastigt återta normala proportioner för att när den nått ett stycke förbi linsens fokus förvandlas till begynnelsens motsats där ryggarna och bakarna sköt tillbaka (segt, tillsynes motvilligt framåt igen) lämnande magar, bröst, halsar och ansikten urholkade och för detta enda ögonblick fastfrusna, låsta och människornas åtbörder stelnade (med kistbärarens högra arm vid midjan och de andra med stela ben och hasande fötter ryckvis skjutande framåt bakåt, och med armarnas stela, växelvisa kast framåt bakåt, eller med händernas baksidor tryckta mot ögongloberna eller händerna för öronen och huvudet vaggande åt sidorna (av sorg, av förtvivlan) eller huvuden böjda, undergivet, mot jorden eller stelt riktade framåt eller med fötterna släpande genom den finmalda sanden som exploderade när fötterna körde igenom lagret av stoff och sedan lämnade fotsulorna med en suck och lade sig bakom hälarna och slutligen spydde ut en slinga, tunn som rök) och kistan så lätt och bräcklig som om den med ett enda, lätt tryck mellan de grova händerna skulle förvandlas till en hög spräckta ribbor med bronsen flagnande mellan fingrarna och benen som flisor: malda mellan en kvarn av hårda knogar (och barnet lik en drömmande med ett leende på läpparna med de små händerna över varandra, i kors över bröstet med den fjuniga skallen betäckt av en tunn, broderad hätta med bollfransar över pannan och med dessa ögon, dessa glober, eller rättare dessa ögonlock redan beskuggade av en hastig framskjutande maskin av tid och förfall (liksom allt annat förslits; metall, känslor, människor) men just där i de diminutiva, slutna fodralet, på ett egenartat sätt tidlös, försjunken i sin egen tid och sin egen rörelse som hejdats mitt i sönderfallet, med alla dessa förstorade kroppar roterande i ångest och tillbedjan, med sorg och förstening planterade i ansikten och åtbörder) och tåget hade då redan nått den yttersta utposten, av kalkade väggar och sjönk som en viskning ned i vägens svacka för att sedan stiga mot höjden och sprida sig över de förbrända fälten och sedan hastigt skjuta samman och i samlad tropp nå fram till platsen för den förutbestämda ritualen (och kroppen sänkt och stöttad mot kistans botten och sidor med bomull, fintrådig och mjuk som vore den nyss plockad från de het fälten, instoppad i munnen för att inte den tandlösa gommen skulle falla ihop, med ögonen inkapslade i tomt mörker, i förbidan, på rygg, med det bräckliga höljet, utsirat, omslutande den kropp som obevekligt, med tanke på grundvattnets och alla de osynliga djurens ihärdiga arbete, en dag skulle malas till en handfull finmalet stoft som ingen skulle kunna skilja från den omgivande jorden) med de svartklädda människornas tystnad störtande från himlen son en flock råkor och prästens mumlande, ihåliga, mjöliga röst och klangen från klockorna och korsen täckande den plötsligt förminskade sprickan i jorden och dödgrävaren som i det ögonblicket (med höger hand mot mössan och del vänstra handens tum- och pekfinger knipande den rödporiga, ådriga och svällande näsan, medveten om sitt upphöjda ansvar, förstenad och ändå förberedd med armar och händer som ofattbart mjuka stjälkar stickande ut från den hårda klippa som föreställde kropp, i mitten av den svartklädda, sörjande skaran, märkvärdigt förberedd, med vetskap om ritualens tågordning och sitt eget särskilda nummer i denna tågordning) tog upp någonting som liknade ett flätat lock till en korg och med mjuka, långsamma, försiktiga rörelser (som om han anade liv under det tunna locket som snart skulle bågna och splittras under jordmassans tyngd eller möjligen av hänsyn till detta särskilda, utvalda ögonblick av tid, med moderns och faderns ögon nitade vid lådan vars porer tycktes upphäva en suck eller ett skri och en rök vällde fram och ångan som nådde de sörjandes näsor fylldes ett ögonblick av träfibrernas harts och pressade fram tårar ur deras ögon) lägger locket över kistan som redan sänkts två fot ned i jorden, till synes djupare än så genom de uppskottade kanterna och då tar mannen med kepsen fram sin skovel (med bladets darrande reflexer stickande i de sänkta ansiktena, med ljuset från reflexerna skjutande upp skuggorna av näsorna mot pannorna, med kinderna urgröpta av sorg och hastiga skuggor över halsarna) och låter skovelbladet slingra fram längs sidorna och framkallar på en kort stund ett otroligt mönster längs den uppskottade mullens kort- och långsidor, varpå prelaten träder fram med lyftade händer och med händerna stelnade i vinden liknar han en stor, svart kråka som plötsligt nitats fast i vinden och avslöjar de trasiga kanterna av vingarna och vinden tar tag i manteln och pressar den mot hans ynkliga mage och mot hans magra lemmar och får tyget att stelna för bråkdelar av sekunder innan scenen bryts då han för ned händerna och flätar dem knäppande (som grenar knäckta i stor brådska) om varandra och plötsligt blir uppmärksam (eftersom han är den ende utomstående och han kan ritualen till leda) på ljudet och generat (eller också med spelad förlägenhet) böjer huvudet sedesamt mot bröstet och låter rösten vibrera i en lång suck och märker då att de stålinfattade, glänsande glasögonen (som ger hans ögon en stickig, förintande blick) faller skramlande ned från näsroten över puckeln på näsan (som i profil gör honom egendomligt lik en redan avliden, historisk och mumifierad påve) och får honom att hastigt avbryta den påbörjade bönen för att skjuta upp bryggan som förenar de bägge runda glasen mot näsroten och efter en ny, ljudlig suck flätar samman fingrarna för att be den bön han redan har inpräglad som på ett ljudband för evigheters evigheter och nu låter strömma genom de torra läpparna (med begynnande rynkor, som varslar om tilltagande ålder och torka, på över- och underläppen) för att sedan låta händerna slappt falla tillbaka, som vore han osäker på fortsättningen och människornas tydliga förvirring (som inte tycks bekomma honom någonting) och dödgrävaren som stampar av otålighet för att fortsätta sitt arbete, då alla anar vad det nya tecknet innebär och de skjuts från varandra, först tveksamt, men sedan med allt större hastighet för att sedan slutgiltigt glida från varandra och på en annan kulle (varpå dödgrävaren tar itu med sitt värv) och anförda av prelaten fortsätter mot kyrkan vars klockor redan tystnat och de två gossarna som redan sänkt sina kors för att sedan höja dem trotsigt mot prelatens order, för att sedan samlas i ett långt led och börja återtaget till sorgehuset som smyckats med döda blommor och döda svarta, kreppappersband och med dystert doftande ris på de tunnslitna hällarna utanför den slitna dörren (då han redan slätar till den rödbruna jorden och lägger ris över upphöjningen och går därifrån med tummen nuddande vid kepsens kant) …

(ur Rytarens röst, 1967)

Henri Högberg bodde i Umeå från att han föddes 1934 till ungefär 1956. Idag är han verksam på Österlen, varifrån han ger ut tidskriften På Österlen samt driver såväl förlag som antikvariat. Hans senast utgivna bok är Om hytlensk prytningk och permutationer. Däri kan man läsa essäer om resande, religion eller om klassiska författare som Wilhelm Ekelund, Jorge Luis Borges och Raymond Queneau.

 

Bokslut över Elvin Enqvist

Av , , Bli först att kommentera 80

Under veckan som gick gjorde sig Elvin Enqvist – på god väg att bli Dagarnas skums husförfattare – påmind igen. Men inte heller denna gång gavs ångermanlänningen en ordentlig presentation. Det där kompletta författarporträttet låter fortfarande vänta på sig. Nej, istället berättade jag i en artikel, skriven för Norrbottens-Kuriren, hur det kom sig att Elvin Enqvist uppehöll sig i Gammelstad, samt vilken betydelse hans treåriga vistelse fick för det framtida världsarvet.

Läs om Enqvist envetna strider med Luleå kommun, för kyrkstadens bevarande, här:

Föfattaren som fattade tycke för Gammelstad

Och ifall man missat tidigare journalanteckningar om den Bjärtråfödde författaren återfinns de här:

Skryt och skrävel, pighångel och hundfröjder

Elvin Enqvist : En blaserad turist på genomresa i arbetarkvarteren

Det gnager på mig att jag sammanställt så mycket information om denne driftige diktare, att jag lagt ner otaliga timmars researcharbete, men skrivit närapå ingenting om hans verk! Den vackra diktsamlingen Vilse behandlas förvisso i den första bloggposten och fotoboken Kyrkstad förekommer förstås i NK-artikeln, men om Enqvists romaner och noveller har inget sagts.

Nio böcker skrev Elvin Enqvist under sitt nästan 100 år långa liv:

Etyder, 1938
Vilse, 1940
Gilja : en berättelse från mellersta Norrland, 1942
Skärvor, 1943
Löv, 1950
Spårsnö, 1974
Skrivstycken, 1977
Kyrkstad, 1978
Ballad : efter en ångermanländsk bondesägen, 1986

De allra flesta är diktsamlingar, men ett par undatag finns. Som bekant är Kyrkstad ett slags prosaiskt dokumentationsverk med vackert fotomaterial. Mordballaden Gilja är kanske det närmaste man kommer en roman, om man bortser från Spårsnö som är tre längre noveller. Ballad (med kolteckningar av Barbara Staffansdotter Hallström) är också en sorts sammanhängande, men mycket prosasik berättelse. Den bärs dock främst fram av ett genomgående gnistrande, poetiskt språk.

 

De många arbetena och de få böckerna

Detta är förstås en väldigt brokig och tunn bunt böcker, för en man som burit runt på gåspenna under närapå 60 år. Delvis har detta att göra med Elvin Enqvist ständiga uppbrott och vitt skilda arbeten. Han var journalist, planeringsman, lantbruksbiträde, busskonduktör, dekorationsmålare, förrådsbiträde, järnsågare, svarvare, kanonslipare och sekreterare på ett advokatkantor. Enqvist hade dessutom uppenbart svårt att förena sina intressanta arbetsmiljöer med sitt skrivande. Bara kanonslipartiden utnyttjats litterärt (i diktcykeln ”Verkstad”, i debutboken).

Dessa vardagliga bryderier plågade honom svårt; först ett par timmar in på natten kunde han börja skriva av sig dem. Som en slags rening. ”Att skriva är ju en gåva som man fått sådär oförskyllt”, lär Enqvist en gång ha berättat för vännen Lars Gustav Hellström, ”men det är en gåva som oftast kostar många gånger mer än man från början har lust att betala. Fast ändå gör man det. Därför att  man inte kan annat. Därför att det man har inom sig måste bli till dikt för att man skall få frid med sig själv. Att man sedan kanske ändå inte lyckas med det, det är en annan historia.”

Enqvist haussades ändå upp något ofantligt efter sina fyra första verk, med sina luftigt klingande naturstycken och mörka nocturner, varpå han utan försoning skrevs in i samlingen Den unga parnassen (1947); en serie porträtt  över framtidens stora och kommande författare, bl a Werner Aspenström, Gunnar Ekelöf, Stig Dagerman, Elsa Grave och Maria Wine. Förhoppningarna på Elvin Enqvist var just så stora. Att han däremot inte funnit sin slutgiltiga uttrycksform ännu hymlade man lika lite med som författaren själv. Det var ju bara en tidsfråga innan han skulle hitta helt rätt. I Enqvist fanns måhända ”fröet till den lyriska Norrlandsskildrare som kan ta vid där Pelle Molin en gång slutade”. Så skrev man.

 

Ett 25-årigt uppehåll

Den uppmärksamme läsaren har redan noterat att Enqvistbibliografin har ett gapande hål. Det öppnar sig åren efter Den unga parnassen och markerar en 25-årig blockering hos författaren, en oförmåga att svara upp mot omgivningens förväntningar. Gammelstadstiden är dess starkaste manifestation. Kyrkstadsisolationen var ett desperat försök att dra sig undan larmet och finna inre harmoni. Hur det gick med det vet vi ju (annars, läs blogginlägget om författarens intentioner). Det är klart möjligt att Enqvist faktiskt författade en ”1700-talsroman, men att den refuserades. Under dessa år mottog han nämligen flertalet refuser. Alla kom med samma omdöme: ”Hr Enqvist besitter en fantastisk talang. Vi är sålunda övertygade om att han förmår återkomma med något bättre än detta insända stoff”.

Det ligger i sakernas natur att författare blir kritiskt granskade av sina förläggare, men efter 24 år kände Enqvist att det fick vara nog. Genom författarförlaget, ett förlag som ägdes och drevs av 250 författare och verkade i syfte att ge skribenterna direkt inflytande över utgivningen, fick han ut sin comeback Spårsnö. Skulle någon fråga mig så svarar jag att denna bok innehåller det absolut bästa Enqvist skrivit.

 

Spårnsnö

Denna pocketbok rymmer tre enkla men uttrycksfulla berättelser från lappmarken. Samtliga äger rum mellan åren 1897 till 1917, och behandlar de särskilda existensvillkoren i denna mark. Det var en mörk tid för samerna. Lappland tillhörde dem men individuell äganderätt till mark var okänd. Vid denna tid förde först skogskonjukturen och sedan malmfyndigheterna en mängd svenska lycksökare upp mot Lappland. De fick lagfart på jorden och koloniserade vida områden som tidigare brukats av samerna. Svenskarna öppnade butiker, sålde brännvin och klådde dem på pengar. Många samer gick under vid mötet med denna främmande kultur. Och det är bakgrunden till de tre berättelserna. Alla kretsar kring brottstycken, eftersom de byggts upp av gamla tidningsnotiser som Enqvist funnit makabra och spunnit vidare på.

Den längsta, ”Mellan vattnen”, handlar just om denna konfrontation mellan en renskötande familj och tre malmletare. Huvudpersonen Stor-Abraham begär inte annat än att fortsätta leva enligt samernas urgamla seder. Inkräktarna hotar hans trygghet genom att sätta ifråga hans rätt till jorden. Dessutom super de och svinar ned. Sista droppen bli att Stor-Abrahams egen dotter fylls med sprit och förnedras grovt. I en oerhört dramatisk uppgörelse lyckas fadern skjuta sig fri och hämta hem henne. Hon är dock förlorad.  Hellre än att återvända hem vill den räddade följa förövarna ned till staden. Stor-Abraham svarar då med att spika in sin redlösa dotter i en kåta för att självdö.

De två andra berättelserna är kortare. I titelnovellen ”Spårsnö” förföljer en svartsjuk same sin antagonist på skidor ut i snövidderna. Han skjuter ner den jagade och vräker honom i lägerelden för att dö. Men tidigare misstankar om oförrätter visar sig plötsligt ogrundade. De är snarare en följd av det svaghetstillstånd huvudpersonen hamnat i genom sprit och ensamhetens sjukliga fantasier. Stämningen är genomgående laddad. I den sista texten, ”Poker i Kangas” övergår det till ren häxdans. Korten virvlar i luften, och brännvinet flödar. I sitt raseri skjuter de druckna pokerspelarna ut en säng med en döende gumma i vedbon, för att hon ojar sig och stör i spelandet. På natten snubblar någon över hennes stelfrusna arm. Kanske är det vargen som slitit henne ur bädden?

Enqvists stil är knapp vilket  bidrar till att skapa en förtätad, rå stämning. Han är skicklig i att arbeta med antydningar. Den krypande stämningen byggs upp med sparsamma slag på trolltrumman (jo, jag vet att man inte får kalla den så). Hans lyriska bakgrund slår igenom i språket, taktfast. Det är ett mörkt violoncellackord, som passar bra till det norrlandsgotiska temat i berättelserna. Till en del liknar novellförfattaren Enqvist Nordmalings Thorsten Jonsson. Man skulle också kunna karaktärisera stilen som hårdkokt, men det gäller då främst de två första berättelserna. I ”Poker i Kangas” närmar han sig istället en suggestiv symbolism som i mycket påminner om den ryske författaren Andrej Belyj. Det är ett ovanligt inslag i svensk prosa. Och mycket väl genomfört.

Jag skulle önska att samtidens läsare fann sin ingång till Enqvist just genom denna märkliga bok. Den är i högsta grad tillgänglig genom bibliotek och internetbokhandlare (såsom bokborsen.se och antikvariat.net). Därtill är den i sitt enkla pocketutförande mycket billig. Som läsupplevelse betraktat, däremot, är den enorm.

Foto: Elvin Enqvist, "Minus Fyrtio. Forty degrees below freezing point" ur Kyrkstad.

 

PS. En annan, som på inrådan läst Spårsnö, och såklart gillat den är Vicky Uhlander. Läs hennes omdöme här. DS.

 

Bertil Köhler på tråden

Av , , Bli först att kommentera 81

I min senaste journalanteckning bad jag att få återkomma om två dagar… Ifall inget särskilt inträffade dessförinnan. Nu har något trevligt hänt! Vicky Uhlander, en av föreståndarna på bloggen Sex böcker och en film, har tagit tillvara på ett av mina litteraturtips och skrivit en oerhört läsvärd artikel därav.

Det handlar om Dödsmässa av Bertil Köhler. Vad Vicky tillfört med sin läsning är en vidare redogörelse kring känsloförnimmelserna i denna sinnliga roman. Bilder och linjer som kan vara svåra för en person av min generation att ringa in har Vicky lyckats fånga och reflekterat kring. Läs därför hennes fina text.

 

Snabbintervju med Bertil Köhler

Jag fick för övrigt fatt i författaren själv under morgonen, Bertil Köhler vill säga. På andra sidan telefontråden möttes jag av en oerhört sympatisk och av allt att döma harmonisk röst. Efter några år i Gävle, Umeå och Stockholm, fanns Gällivareefödde Köhler återigen på plats i Norrbotten.

Ungefär såhär förflöt vårt samtal:

Bertil, när jag nyligen skrev om Dödsmässa konstaterade jag att det är en närmast gotisk historia, en mörk saga frigjord från det för arbetare och journalister typiska, realistiska romanstoffet? Vilka författare känner du närmast släktskap med?

Svårt att säga. På den tiden läste man 40-talisterna. Lars Ahlin och Stig Dagerman var portalfigurer. Den sistnämndes verk är väl de som främst påminner om Dödsmässa, men om han fungerade som en direkt influens vet jag inte. Tror inte det. En författare som jag läst på senare år, vars stil kan jämföras med min, är i a f Thomas Wolfe. Hans Se hemåt, ängel (Look Homeward, Angel, 1929) påminner om Dödsmässa [Ser ni , jag skrev ju det i min första anmälan! /EJ].

Från början är i alla fall Dödsmässa fragment ur ett barndomsminne av en faster som dött. De bubblade upp till ytan under min tid som journalist vid Arbetarbladet. Historien vidrör en lokal vandringslegend om en lappuggla som flög in genom hennes fönster, varpå hon sakta tynade bort. Sjukdomsorsaken var TBC. Lite verklighetsstoff finns med andra ord. Boken måste emellertid förstås som en kör av plågade röster – en grupp människor som för en dialog med döden.

Du måste ha känt dig ganska ensam inom din genre vid slutet av 50-talet?

Ja, det gjorde jag. Dödsmässa publicerades samtidigt som den mer samhällstillvända litteraturen växte fram, du vet, Göran Palm och det gänget. Det var inte riktigt mitt bord; jag låg åt ett annat håll. Det fanns ett gäng författare som jag rörde mig kring och kom väl överens med på den tiden: PC Jersild, Sam Lidman, Lennart Engström, Sven Delblanc och Kjell Sundberg. De tillhörde min närmsta krets under åren jag skrev som mest skönlitterärt (förutom mina romaner blev det ett par noveller i Folket i Bild och tidningen Politiken i Danmark).

Menar du Kjell Sundberg, densamme som Gävleförfattaren, han som omkom i en trafikolycka?

Precis. Kjell var dock en svår typ att komma överens med; han kunde uppfattas som lite överlägsen. Jag törs nog påstå att jag var av något mer ödmjuk karaktär. Samtidigt var Sundberg en oerhört lovande författare, som ju dessvärre inte heller kom att ge ifrån sig särskilt många böcker, fast av andra skäl än mina.

Vad var egentligen anledningen till att du inte skrev fler romaner – de fick ju helt makalösa mottaganden i pressen?

Jag fick arbete inom Boliden AB:s informationsverksamhet. Det var ett krävande arbete som fordrade att man var insatt i det man gjorde. För min del innebar det att sätta sig in i den kemiska industrin, biologin och förutsättningarna inom gruvrörelsen. Det prosaiska tankesättet trubbades av med åren. Såhär i efterhand kan jag ångra att det inte blev ytterligare något år som journalist. Under den tiden fanns andra förutsättningar att tänka litterärt. Man gick, precis som det brukar sägas om författare, ständigt och formulerade berättelser i tanken.

Jag tror på en renässans för Dödsmässa. Ett tiotal läsare har hört av sig till mig om råd för att få tag i den; boken är ju praktiskt taget omöjlig att finna. I Umeå är den t ex stulen (eller förlagd) på universitetsbiblioteket. Har du några avslutande tips på vad jag kan säga till dem?

Haha, det var värst… Jag vet inte. Den finns här på biblioteket i Luleå i a f, kanske man kan fjärrlåna den? Roligt att du tror på den, måste jag säga.