Etikett: Skrivbordsradikaler

Det Holmlund inte förstår

Av , , Bli först att kommentera 25

Igår skrev Lennart Holmlund ett blogginlägg om att han inte förstår varför Ulrika Edman tagit på sig gruppledarskapet för Vänsterpartiet när hon säger sig vilja vara med och bygga en bred utomparlamentarisk vänster. Ifall man inte förstår varför det behövs en bred utomparlamentarisk verksamhet bakom ett parti så kan man heller inte förstå Vänsterpartiets framgång i Umeå kommun. I Holmlunds värld är det en motsättning mellan att arbeta parlamentariskt respektive utomparlamentariskt.

Ett vänsterparti som endast satsar på parlamenten och i övrigt endast är en byråkratisk partimaskin når aldrig mer än en handfull människor (läs 3-5 procents väljarstöd). Det vänsterpartiet är helt enkelt inte relevant för människor i deras vardag. Det partiet har inga svar om nutid och framtid. Kort och gott: ett parti av endast skrivbordsradikaler har aldrig vunnit något.

När socialdemokratin var som mest framgångsrik i Sverige så kombinerade de ett utomordentligt utomparlamentariskt arbete med ett parlamentariskt arbete. När dessa två grenar samexisterar och kommunicerar med varandra, det är då ett parti blir relevant för människor. Socialdemokratin har dock de senaste 30 åren (nu målar jag med den breda penseln) blivit en byråkratisk partimaskin som satsar på röstmaximering snarare än på politik/visioner och samtal med vanliga människor.

Ett annat problem med att bara satsa på parlamentarism är att man lätt tappar den ideologiska kompassen och verklighetsförankringen. En politiker förvirrar lätt bort sig i finrummen, bland direktörer och höga tjänstemän. I dessa sammanhang försvinner människors vardagsproblem, samtidigt det de ”stora” frågorna, skapandet av landmärken och det egna namnet blir det mer framtränande. Politikens syfte — att vilja och sedan göra något av det — möter svältdöden.

Den politiker som inte tar sitt ansvar genom att också agera utomparlamentariskt är i många fall irrelevant som politiker, och endast en förvaltare snarare än en visionär tillgång.

Så medan Holmlund inte förstår den icke svart-vita världen Vänsterpartiet arbetar inom, så fortsätter vi att träffa människor i deras vardag, anordna offentliga möten, studiecirklar och fikakvällar, delta i solidaritetsgrupper, manifestera för mångfald – mot rasism. Listan skulle kunna göras lång.

Ifall Holmlund känner sig orolig för om Ulrika klarar av att besöka bostadsområden för flygbladsutdelningar, föra dialog med föreningar, möta människor på arbetsplatser, visar solidaritet med utsatta grupper, delta i manifestationer med mera, samtidigt som hon sitter i fullmäktige, tycker jag att han kan vara lugn och bry sig i annat. Vi kan det här. 🙂