Etikett: Vänsterpartiet Umeå

Del 2: Vänsterpartiet Umeås interna problem – mina erfarenheter

Av , , Bli först att kommentera 102

Liten överblicksbild av min erfarenhet

Maktmänniskor och vindflöjlar
Personer med makt vill sällan dela den med andra. Otydliga beslutsvägar, information efter mottagare och informella strukturer är maktmänniskors bästa vän och redskap för kontroll och exkludering. En tydlig interndemokrati slår sönder möjligheten till inkonsekvent hantering av medlemmar och härskartekniker vid val av företrädare. Det är därför med viss förvirring jag läser insändaren från 18/12 undertecknad av en rad nuvarande och före detta vänsterpartister.

Det finns patriarkala strukturer i alla samhällen, även i mitt parti, det har insändarskribenterna helt rätt i. Det som förvånar är delen som i praktiken är en kritik mot en god interndemokrati – beskrivet som patriarkalt förtryck – och den bristande självinsikt som finns bland somliga undertecknande. Inte alltför sällan under möten håller dessa – med andras goda minne – låda på ett sätt som effektivt begränsar andras utrymme; rena monologer som allt som oftast är fyllda av härskartekniker. Det är framförallt några män bland de undertecknande som utgör ett betydande bekymmer.

Internt ska hållas internt
Jag är en partilojal organisationsbyggare. Det känns därför olustigt att lyfta det här offentligt – interna problem ska i första hand hanteras internt, men insändarskribenterna har ändrat spelreglerna och i handling (eller avsaknad av den) har partiets ledningar bekräftat detta. Fönstret har lämnats öppet. Tyvärr varken fanns eller finns förutsättningarna för intern diskussion i dessa frågor i Umeå partiförening på grund av en utbredd tystnadskultur. Det händer inte ofta, men som tur är finns medlemmar som vågar ta bladet från mun och peka på problemen – när interna forum inte finns – däribland att valda kvinnor som det verkar, utan diskussion i partigruppen, har utestängts från sina kommunpolitiska uppdrag till förmån för vita män som saknar förståelse för strukturell diskriminering – något som tyvärr känns igen alltför väl. Men generellt är folk rädda, och antalet aktiva medlemmar i Umeå är nere på rekordlåga nivåer. Hur har det kunnat bli så här?

Problematiken på valmöten
Problemen blir mest uppenbara under valmöten, för det är där flera av dessa dyker upp som gubben i lådan tillsammans med sina partners, kända partimedlemmars föräldrar, släktingar och vänner som aldrig annars är på möten eller deltar i partiets aktiviteter. De presenterar någon kandidat som ingen annan någon gång hört talas om eller sett till. På mötet sitter medlemmar sedan många år som har en gedigen bakgrund i organisationens aktivism. Dessa förbises för den, en till synes helt okänd och oprövad person, som raggats upp i sista sekund.

Det är alltid lättare att kontrollera personer som saknar plattform och kontakter i partiet, så varför inte välja denna ”slumpmässigt” utvalda personen, framför partimedlemmar som sliter, delar flygblad, samtalar med medborgare, deltar på medlemsmöten och andra aktiviteter? Dessa bestraffas för att de är aktiva, medan nya belönas med gräddfil. Det har förekommit att ledande kommunpolitiker föreslagit val av kandidater som inte är eller vill bli medlemmar i partiet – till och med personer som bor i andra kommuner har lyfts fram som kandidater – i syftet att utestänga lokala medlemmar från uppdrag.

Maktspråk för att tysta medlemmar
När argumenten för kandidaterna börjar presenteras kommer maktspråket in. Jag drar ett specifikt möte till minnes där en av partiets mest ihärdiga kommunpolitiska företrädare framför mötet tar till orda och påstår att vi måste välja dennes kandidat av de två kandidaterna enligt partiets stadgar. Kandidatens eventuella kompetens och duglighet skulle inte övertyga oss, utan genom dryg monolog och order försökte företrädaren styra mötet. Det var en hotfull retorik som syftade till att tysta andra och tvinga mötet att rösta ”rätt”. Ironiskt kan man säga att jag utan en tanke på mitt eget bästa inte kunde tyst titta på och därför påpekade det demokratiskt vidriga i företrädarens resonemang och beteende. Han försökte även tysta i synnerhet två kvinnliga medlemmar, däribland Berit Seedorf. Omtalad företrädare finns med bland dem som undertecknat insändaren från 18/12.

Det var ett flagrant exempel. Mötet röstade dock inte enligt kommunpolitikerns order. Efter mötet började denne etikettera mig som ett internfeministiskt problem med efterföljande konsekvenser. För somliga är stadgan och internfeminism tyvärr en fråga om person och tillfälle snarare än en viktig princip och riktlinje. Ett tydligt sentida exempel på detta är gruppledningens behandling av Nasteho Osman Lander, som rönt stor uppmärksamhet i och utanför vårt parti.

Utan demokratisk fingertoppskänsla
Liknande scenarier med maktspråk av detta slag utspelas nu och då från olika personer och stämplingar av partimedlemmar sker löpande. Det är föga smickrande att så tillåts ske i en demokratisk organisation som Vänsterpartiet ändå är, men i Umeå är god demokratisk sed satt ur spel på de mest fundamentala sätt att man inte längre reflekterar över det, som exempelvis att – och detta blir en parentes – hålla ett viktigt valmöte där de mest centrala politiska uppdragen i kommunpolitiken ska väljas med kort nomineringstid (17 till 27 december) när stora delar av partiföreningen mest sannolikt är borta på jul- och nyårsledighet. Är man intresserad av att måna om partiföreningen och medlemsinflytande är detta ett av de sämsta tänkbara sätten att agera, däremot det bästa om målet är att kunna kontrollera utfallet.

Går inte utfallet att kontrollera och medlemmarna skulle välja fel, kan alltid vald kandidat tvingas avsäga sig sin plats – det har hänt. När medlemmarna enligt den informella makten valt fel, har den informella makten tagit sig friheter.

Ingen kan ha missat att Vänsterpartiet Umeå byter företrädare ofta och har problem att besätta mandat. Det ovan redogjorda är en starkt bidragande orsak, men det finns naturligtvis andra skäl med. Ett annat skäl är det stora misstag att inte erbjuda mentorskap när man väljer in nya personer utan erfarenhet av kommunpolitiskt arbete på uppdrag i kommunen. Det är en metod som är välbeprövad, tyvärr, och den skrämmer bort folk. Partiet måste stärka nya medlemmar, inte bryta ned dem.

Ledningarna måste sluta stoppa huvudet i sanden
När jag tittar på Umeå partiförening idag och tänker tillbaka känns det tungt. Situationen var dålig förr. Jag kan tyvärr konstatera att situationen är extremt mycket värre nu. Jag tänker Miljöpartiet Umeå. Det positiva är dock att locket flugit av och jag hoppas att fler vågar säga sin hjärtas mening.

Jag vet att det är svårt att föra fram sådant som riskerar att skada det parti man själv kämpat hårt för och lagt ner väldigt mycket tid på för dess framgång i många år. Jag har också själv den motsättningen inom mig efter 15 år i Umeås partiförening, som ni partimedlemmar som läser detta säkert också har. Men här måste vädras och grundligt städas.

Vänsterpartiet och partiets politik för att utjämna klasskillnader, stärka demokratin och skapa ett jämställt och jämlikt samhälle är för viktigt för att behandlas på det här sättet. Umeås invånare förtjänar bättre. Ledningarna för partiet måste ta detta på allvar och agera – inte lägga locket på som är det vanliga tillvägagångsättet. Endast genom att erkänna problemen, komma fram till att vilja ändra dem och arbeta tillsammans för de förändringarna går sakers tillstånd att förändra.

Del 1: Vänsterpartiet Umeås interna problem – min syn

Av , , Bli först att kommentera 98

Kort sammanfattning av min syn

Den har varit där länge. Tickat olika högt under årens gång. Nu utlöstes bomben. Med en bekväm distans, dock inte utan PTSD-ryckningar, beskådar jag hur en mångårig konflikt, som gått i arv genom ”generationer” av politiska företrädare och eskalerats under senare år, rasar inför öppen ridå. Konflikten har givits många olika kläder genom åren. Nu senast som beskyllningar om mobbning. Men jag tror inte kärnan till problemen är i någon av beklädnaderna som skådats genom åren. Det är symptom på något djupare som gjort att många frysts ut, tystats och passiviserats obundet av kön.

Jag vill dock inte med detta inlägg förringa Ulrika Edmans eller andra partimedlemmar och inblandades upplevelser. En upplevelse äger man trots allt och jag vill inget annat än djupt beklaga den obehagliga känslan Ulrika bär på. Jag kan dock inte påstå att jag känt till att en specifik partimedlem varit hennes stora aber. Det är nytt för mig. Däremot har jag under alla år tillåtits vaggas in i tron att den besvärliga situationen låg i relationen med andra partiers manliga företrädare, deras informella maktstrukturer och hur det påverkat Umeås politiska klimat, och därmed hennes möjlighet till inflytande som kvinna.

Pressetik
I media skildras Vänsterpartiet Umeås problem genom en enkel dikotomi. Jag anser dock att problemet är betydligt mer komplext och går djupare än vad som antyds i den undermåliga skildringen som den ansvariga journalisten givit frågan. Sett utifrån det pressetiska regelverket blir skildringen ett publicistiskt mysterium. Neutralitet och saklighet sattes helt ur spel. Varför? Ville tidningen förmedla sanningen genom den ansvariga journalistens skildring, och VK:s nyhetsredaktion beredvilligt bli ett redskap för detta syfte? Det framstår så. Den utpekade ges inte ens möjligheten att bemöta påståendena i skildringens alla delar. Hur kommer det sig? Där är VK svaret skyldig.

Organisationen är roten till problemen
Vänsterpartiet Umeås problemen handlar om struktur och organisation. Huvudsakligen en demokratisk ordning mot en orwellsk individualistisk ordning. Denna underliggande problematik har utmynnat i många konflikter i partiet lokalt genom åren. Problemet fanns i Vänsterpartiet Umeå när jag satt i styrelsen 2015/16. Det finns idag och det fanns 2003 när jag flyttade till Umeå. Sedan finns det givetvis politiska skiljelinjer, men dessa är i allt väsentligt sekundära. En demokratisk organisation kan hantera och hämta kraft ur sådana.

Det är nog ingen hemlighet vilken ordning jag föredrar. Jag skrev trots allt utkastet till det interndemokratiska ramverket för partiföreningen tillsammans med Jessica Åhlin (t.f. ordförande i partiföreningen vid tiden), som antogs av partiföreningen och kommungruppen efter förhandling mellan styrelsen och kommungruppen och en motionsrunda i partiföreningen. Det var en gedigen process där alla som påverkades var inblandade och bidrog till slutprodukten. Allt i en demokratiskt rimlig ordning.

Det interndemokratiska regelverket och mottagandet
Det interndemokratiska ramverket gav partiföreningen den tydlighet och transparens vi länge varit i så stort behov av och välkomnades av partiföreningens medlemmar som sedan länge känt sig åsidosatta, ändå kom dessa regler att utgöra en nagel i ögat på somliga kommunpolitiker som inte kunde acceptera demokratiskt fattade beslut. Jag personligen utsattes för personangrepp och misstänkliggöranden, blev baktalad och svartmålad på grund av arbetet med dessa stadgar. Jag till och med blockerades på sociala medier av en del kommunpolitiker i partiet, som på möten mer eller mindre slutade erkänna min existens. Det kom också krav på min avgång och avsägelser av uppdrag.

Motiveringarna till motståndet mot stadgarna var lika varierat som kreativiteten bakom försöken till nedgörandet av min person. Det kunde röra sig om allt från – rumphugget sammanfattat – att man ansåg sig vara vald och därför inte behövde lyssna på partimedlemmarna och demokratiskt fattade beslut, till att man inte tyckte om skrivningarna om partiskatt på grund av att man inte ville betala den. Vissa gillade helt enkelt inte att regler överhuvudtaget fanns, och någon tyckte att det fungerade bra som det var innan. Det är inget konstigt egentligen; personer med makt vill sällan dela den med andra. Informella strukturer är maktmänniskors bästa vän och redskap för kontroll och utestängande.

Internfeminism och interndemokrati går hand i hand
Tydliga regler är dock viktiga för medlemmarnas möjlighet till medbestämmande och ansvarsutkrävande. En förutsättning för ett fungerande internfeministiskt arbete är därför att motverka informella strukturer och det åstadkoms till exempel genom tydliga demokratiska strukturer, kallelser i god tid innan möten och att alla vet vart beslut tas, när och av vem/vilka, så att alla kan beredas utrymme med jämställda förutsättningar. Det finns med andra ord tydliga paralleller mellan det interndemokratiska ramverkets direkta konsekvenser – som kritiserats upprepade gånger – och målsättningarna i Vänsterpartiets internfeministiska handbok. Att beskriva partiföreningens demokratisering och strävande efter tydlighet och transparens som ett av patriarkatets verktyg att trycka ner kvinnan, blir mot bakgrund av det en tankevurpa och därtill ett maraton i inkonsekvensens. Är alltså motsatsen att föredra? Om informella maktstrukturer är ett problem i det ena fallet måste det rimligen vara det även där man själv är en del av en sådan struktur.

Konsekvensen av att regelverket brutits mot och sedan avskaffats är att kommunpolitiken frånkopplades partiföreningen och att medlemmarnas inflytande över politiken rycktes dem ur händerna. Nu har ett nytt regelverk formulerats, men det har jag inte läst ännu.

Vänsterpartiets inre konflikter påverkar Umeå
Vänsterpartiet är Umeås näst största parti och när Vänsterpartiet har demokratiska problem lider också demokratin i Umeå. Vänsterpartiet fick många umeåbors förtroende och detta har partiet inte kunnat förvalta på grund av inre konflikter och dysfunktionella ledarskap i organisationens olika delar och nivåer. Man har slutat lyssna på varandra sedan länge. De pratar inte ens samma språk längre.

Risken är stor att många kommer se på detta inlägg som ett angrepp på partimedlemmar eller partiet. Se det inte så. Men tar du åt dig bör du fundera några varv bortom vänskapsbanden, oheliga allianser och tunna relationer. Det du läst är en exposé av vrede och sorg – som fler borde testa på. Det är med sorg jag tittar tillbaka på min gamla partiförening där jag var aktiv i 15 år. Det är med vrede jag beskådar hur företrädarna för organisationen förstör den. Det är oerhört respektlöst mot väljarna.

Som Sara Danius så väl formulerade det: Avgå alla!

När lokalpolitiken är som sämst

Av , , 4 kommentarer 31

Det är naturligtvis bra att Socialdemokraterna och Moderaterna tvingades dra tillbaka sina planerade nedskärningarna inom äldreomsorgen. Det visar att organisering lönar sig och att varje människa kan kräva sin rätt, även de som klassas som resurs- och röstsvaga grupper (grupper maktpolitiker vanligen brukar strunta). Att socialdemokraterna i Umeå tvingas backa från nedskärningar i välfärden är naturligtvis något de tycker är besvärligt. De vill egentligen skära ner men när saker kommer upp i ljuset så svider det till.  Att Vänsterpartiet Umeå i ytterligare en fråga (det börjar bli väldigt många nu) ligger helt i linje med den lokala väljaropinionen – och inte gör en hemlighet av det – verkar störa Socialdemokraterna extremt mycket. Därför vill S avleda uppmärksamheten från detta. Jag har noterat hur personligt groll nu görs till en offentlig föreställning för att dölja den ideologiska konflikten som finns mellan S och V i frågan om äldreomsorgen, där S har mer gemensamt med Moderaterna än med de äldres behov av en rimlig och värdig omsorg.

Detta inlägg kommer sannolikt Andreas Lundgren anse är oseriöst, svinaktigt eller liknande, men vad jag tycker är svinaktigt är hur det privata görs till ”politiskt spel”. Som politiker tycker jag att man ska stå för sina beslut och inte dra in annat bara för att man förlorat folkets stöd eller utstått hård kritik i en viss fråga. Vi såg hur det gick när utförsäljningen av allmännyttan uppmärksammades i inledningsskedet: Från socialdemokratiskt håll spreds desinformation om kritikerna och vad som egentligen hände på Carlshem i syftet att avleda uppmärksamheten från myglet i stadshuset. Det känns som att det även sker denna gång men med andra spelare. Den svepande kritiken som framförts från S-håll om en diffust utpekad V-politiker är av sådan karaktär att den är svår att beakta. Att kasta ur sig ospecifika anklagelser och förvänta sig att det ska tas på allvar är lite väl mycket att förvänta sig av folk som begagnar sig med kritiskt tänkande. Att ett dylikt utspel kom nu i samband med ett S-nederlag var som ett brev på den gamla posten.

Med detta sagt vill jag tydligt understryka att trakasserier med mera inte är OK överhuvudtaget, oavsett vem som står för den eller vem som drabbas av den. Jag har själv levt under dödshot från nazistiskt håll och vet hur det känns att få obehagliga meddelanden, i mitt fall från högerextremister. Det är inte en situation jag önskar någon oavsett hur oense jag kan vara med den personen i det privata, politiska eller professionella. Jag förutsätter att varje anständig människa har samma inställning.

Hur räknar Hans Lindberg?!

Av , , 1 kommentar 18

Till att börja med: Väljer man att styra i minoritet kan saker hända som man inte har kontroll över. Varför Hans Lindberg gnäller förstår jag inte. Han har ju valt att köra på det här viset. Se VK-artikeln. I övrigt håller jag med Andres Ågrens förslag till friskvårdstimme. Jag tror det är en klok politik.

Dessutom verkar siffrorna Lindberg tar upp vara rena fantasierna. Nu kommer jag göra några förenklade uträkningar. Först utgår jag ifrån att en heltid är 40 timmar i veckan. Av dessa 40 timmar ska 1 timme vigas åt friskvård för de anställda. Det motsvarar 2,5 procent av arbetstiden (1 timme / 40 timmar = 2,5 procent). Kommunens totala budget är på 6640,6 miljoner kronor. Lindberg hävdar att en friskvårdstimme skulle innebära 95 miljoner i produktionsbortfall och ökade personalkostnader på 75 miljoner. Det innebär att reformen skulle kosta 170 miljoner enligt Lindberg (och han hänvisar till en uträkning från tjänstemannahåll).

När jag tittar på kommunens budget får jag inte ihop siffrorna. Inte ens om kommunens HELA ekonomi på 6640,6 miljoner kronor var personalkostnader kommer vi upp i 170 miljoner kronor. Vi skulle landa på 166 miljoner kronor (6640,6 miljoner * 0,025 procent = 166,015 miljoner). Nu vet vi dessutom att Umeå kommuns personalkostnader INTE är hela budgeten. Så någon tjänsteman måste ha räknat fel åt kommunalrådet Lindberg.

En del av siffrorna är dessutom ett antaget/gissat produktionsbortfall på 95 miljoner kronor, vilket också är märkligt. Att det blir ett produktionsbortfall är mycket troligt då 2,5 procent av arbetstiden överförs från produktion till friskvård, men ett så stort produktionsbortfall knappast troligt; en friskare och piggare personal är mer produktiv än en utsliten personal. Siffran kan därför rimligen antas vara lägre. Dessutom kompenseras produktionsbortfallet genom ökade personalkostnader för exempelvis vikarier. Så att lägga ihop siffrorna rakt av är inte heller rimligt.

En ökad personalkostnad på 170 miljoner innebär att mer än hela kommunens totala budget är lönekostnader i dagsläget (170 miljoner / 0,025 procent = 6800 miljoner). Menar Lindberg allvar med att Umeå kommuns lönekostnader är 6800 miljoner medan hela budgeten är 6640,6 miljoner? Visst är det förenklat att göra de uträkningar jag gjort, men någonstans här ringer en orimlighet i siffrorna.

Nu är fokus på personal inom äldreomsorg, det är där man talar om att ökade personalkostnader primärt kommer hamna då dessa inte kan ta ut friskvårdstid utan att någon ersätter den frånvarande personalen. Det argumentet köper jag helt och hållet, men det stannar vid det påståendet. Tittar vi på äldrenämnden så är nämndes totala budget 961,6 miljoner kronor. Om vi bortser från produktionsbortfallet (då det är svårt att veta hur tjänstemännen räknat på det) och förutsätter att hela äldrenämndens budget är personalkostnader innebär 2,5 procent 24 miljoner kronor (961,6 miljoner * 0,025 procent = 24 miljoner). Alltså långt ifrån 75 miljoner kronor. Och förutsätter vi att 170 miljoner stämmer så ser ju alla att orimligheten i påståendet blir än mer graverande: Det Lindberg och Andreas Lundgren påstår är att om arbetstid motsvarande 2,5 procent överförs från produktion till friskvård ökar personalkostnaderna i äldrenämnden med 17,7 procent (961,6 miljoner / 170 miljoner = 17,7 procent). Fokuset i diskussionerna har legat på personalkostnaderna i äldrenämnden.

Antagandet att 170 miljoner avser endast äldrenämnden är dock inte riktigt rimligt att göra (och jag tror inte Lindberg menar så heller). Produktionskostnaden är nog är räknat på hela kommunen verksamhet. Om vi tänker oss att vi tar påståendet om 95 miljoner i produktionsbortfall som sant och gör den till en andel baserat på äldrenämndens andel av kommunens ekonomi (961,6 miljoner / 6640,6 miljoner = 14,5 procent) hamnar vi på 13,8 miljoner i produktionsbortfall för äldrenämnden (95 miljoner * 0,145 = 13,775 miljoner). Nu kan vi lägga ihop 24 miljoner och 13,8 miljoner och se att den förväntade kostnaden (24 miljoner + 13,8 miljoner =  37,8 miljoner), förutsatt att hela äldrenämndens budget är personalkostnader (vilket den inte är!), hamnar på 37,8 miljoner kronor. Gör vi samma uträkningar för individ- och familjenämnden 15,8 miljoner i produktionsbortfall + 27,6 miljoner i personalkostnader = 43,37 miljoner. Tillsammans blir det 81,17 miljoner kronor. Men det rimliga är att ta ut produktionsbortfall och personalkostnader mot varandra (bortfallet uppstår det bara om man inte täcker upp för utebliven produktion, så man kan inte både ha produktionsbortfall och ökade personalkostnader för att täcka upp uteblivna timmar). Kompenserar vi förenklat för produktionsbortfallet tar vi ”antaget produktionsbortfall om ingen ny personal tas in” minus ”ökade personalkostnader för att ta in personal”. Konkret blir det att ta 24 miljoner – 13,8 miljoner landar vi på 10,2 miljoner för äldrenämnden och 27,6 miljoner – 15,8 miljoner landar vi på 11,8 miljoner kronor för individ- och familjenämnden. Totalt 23 miljoner kronor.

OBS! 23 miljoner är inte heller rimligt. Siffran bygger bland annat på ett antagande om att hela de nämnda nämndermas ekonomier är personalkostnader och att all personal alltid kommer ta ut sina timmar under ett helt år. Siffran måste mer än halveras och för att nå någon rimlig nivå. Men ska jag tror inte en halvering är tillräcklig.

Som jag sa, detta är förenklade uträkningar (extremt förenklade) men eftersom siffrorna som viftas om från socialdemokratiskt håll är så barocka så det går att kosta på sig en stor felmarginal (dessutom har jag kompenserat den med att räkna att hela kommunens ekonomi är personalkostnader för att ens komma i närheten av de kostnader som påstås). Den verkliga kostnaden är dock bra mycket lägre, men vem vet: Jag kan ju faktiskt ha missförstått något här. Jag skulle gärna vilja se Hans Lindberg och Andreas Lundgren offentliggöra hur dessa siffror räknas fram som de slänger med här i bloggosfären och på Facebook.

Nytt nummer av Nejlikan

Av , , Bli först att kommentera 20

Nejlikan 16_1

Jag har varit dålig på att skriva saker här på min blogg sedan en tid tillbaka, men tänkte att jag skulle försöka hitta tillbaka hit igen. Jag kan ju börja med att anslå mitt senaste projekt inom politiken. Det är att skapa en offentlig medlemstidning som vem som helst kan ladda ner: Nejlikan. Jag tycker det är väldigt kul att bygga saker och grafisk design är ett bra utlopp för detta, även att komponera musik är en bra verkstad, men just nu är det grafisk produktion och layout som gäller.

Utifall någon här skulle få för sig att titta in Nejlikan för dess layout med mera vill jag understryka att jag ingen utbildning har i hur man gör detta, utan går bara på känsla. Tidningen kan laddas ner här: http://umea.vansterpartiet.se/nejlikan/ där finns även det första numret som kom ut i november/december.

 

Budget för välfärd!

Av , , 8 kommentarer 19

V-logga_CMYK_RodVänsterpartiet gör skillnad!
Idag skriver VK att Vänsterpartiet är vinnaren i budgetförhandlingen. Utgångspunkten är den budget för Umeå kommun vi fick presenterat för oss igår. Det blev aldrig något stålbad, vilket jag skrivit om tidigare knappast förelåg — trots krigsnyheter, hot och skrämsel i VK och bland borgerliga skribenter här på VK-bloggen. Hur skulle det vara om VK i fortsättningen var lite mindre ideologiska och mer seriösa än de borgerliga politikerna i sin rapportering om ekonomi och kommunalpolitiken?

— ”Det var olyckligt att man gick ut i våras och drog på så väldigt hårt, med skrämsel, om hur mycket som fattades. Det försökte jag också lyfta fram i våras, men det fick jag inget gehör för”, säger kommunalrådet Tamara Spiric (v) till VK.

Det vi kan konstatera är: Hade Vänsterpartiet inte varit med i styret av Umeå kommun skulle vi riskerat att borgarna och Socialdemokraterna sparat in nära 300 miljoner kronor helt i onödan. Det är vår envishet och vår vilja att prioritera oss vanliga människors liv som stoppat nedskärningspolitiken. Det handlar om min och din välfärd.

Jag är stolt över att vara Vänsterpartist och jag är stolt över våra företrädare som förhandlat med Socialdemokraterna. Det är som Lennart Holmlund (s) säger, att det är en fråga om en budget som klarar av att göra satsningar på välfärden (eller åtminstone inte skära i den). Många har de nyheter varit som de senaste åren utropat vänstern i Umeå till vinnare! Vi har fått gehör och kunnat genomföra vår politik i samarbetet med Socialdemokraterna. Det är mycket glädjande att se detta erkännande för det arbete vi lagt ner.

Vänsterpartiet gör skillnad!

PS. Det som Peder Westerberg igår påstod om fritidsnämnden var nog förhastat. Han borde veta att det han påstod inte stämmer. Men han tycks vara en man som kan och har för vana att dansa vals. Men lögnernas förtjänster är sällan långvariga. De faller oftast tillbaka. Vänligen upphör med trams och seriositet, Peder. DS.

 

S-V-budget skapar desperation

Av , , 1 kommentar 12

IMG_20130725_233325Nu kom nyheten: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är överens om budgeten för Umeå kommun. Inte alls förvånande egentligen. Finns viljan och finns målen, ja, då går det mesta. För den politiska högerns företrädare har samarbetet varit besvärande. 

Den senaste mandatperioden har varit fylld av riktiga välfärdssatsningar. Dessa har genomförts i Umeå kommun tack vare Vänsterpartiet. De borgerliga politikerna försöker därför i oärligt töcken påskina annat rörande samarbetet mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. De är desperata. De är oseriösa.

Orsaken är enkel: Borgerligheten har varit emot dessa välfärdssatsningar, men de kan inte enkelt rulla tillbaka dem. Reformerna har skapat trygghet och ger framtidstro. Det gör dem frustrerade och det måste vi förstå: Det är svårt att göra ogjort det andra lever på. Därför proklamerar de hot om underskott och att Umeå måste gå igenom ett stålbad (något jag tog upp tidigare). Något som borgerlig media också dundrar vidare på.

Det är tufft för dem som vill sänka skatterna istället för att satsa på välfärd. För hur skulle en politiker kunna sälja in till dem som arbetar inom omsorgen att delade turer är något vi ska ha kvar? Eller till de som tar del av omsorgens välfärd att omsorgen ska skära ner? Eller säga till våra ungdomar att jobbsatsningarna måste sparas bort? Eller till oss alla som åker kollektivt att kollektivtrafiken ska försämras? Eller till barnföräldrarna att barngrupperna skall bli större? Och så vidare.

Peder Westerberg (folkpartiet) och Anders Ågren (moderaterna) har det knivigt. Därför kommer en kakafoni av tomma ord, retorik och överdrifter på löpande band på deras bloggar och på debattsidorna.

Stålbad för Umeå kommun?

Av , , 13 kommentarer 14

IMG_20130725_233325I byggboomens Umeå går larmet. Högt skriker den politiska högern: ”SPARA! SPARA! SPARA!VK rapporterar om underskott i halvmiljarderklassen (500 miljoner kronor) för 2014 och 2015. Umeå kommun måste genomgå ett stålbad! Och välfärden den ska nedmonteras. Men vad är det vi diskuterar i detta stålbad? Jo: oss vanliga människor och vår vardag. Det är mer än bara siffror. Det är mer än bara statistik. Det är något verkligt. Det handlar om att färdas tryggt och väl genom livet.

Men finns det något fog för dessa påståenden om underskott? Ju mer jag sätter mig in i siffrorna desto klarare framstår det för mig att Umeå kommuns ekonomi är mycket godare än många hävdat det senaste halvåret, i media och på borgerliga VK-bloggar.

Att underskottsfrågan förfäktas såpass mycket tror jag har många orsaker. Vissa politiker vill genomföra stålbad. De anser att välfärden är för dyr och för omfattande. Moderaterna vill exempelvis sänka skatten och finns det något bättre än att skära ner i välfärden för att uppnå detta? Det är ju dit mina och dina skattepengar går. I en sak är jag helt ense med den politiska högern: Samhället ska inte ta in mer skattepengar än vad samhället behöver. Skillnaden är att jag har högre ambitioner för välfärden än vad Ågren och gänget har. Då behövs det också mer skattepengar. En annan orsak till dessa tillsynes falska larm är en vilja att utradera de senaste årens välfärdssatsningar som blivit möjliga tack vare Vänsterpartiet.

Det som glöms bort är att de reformer vi från Vänsterpartiet gjort möjliga i Umeå kommun har inneburit betydande förbättringar i människors vardag: Att 200 tidigare arbetslösa ungdomar har fått jobb varje år. Att det är första gången på över 20 år som omsorgen inte tvingats skära ner (något som såväl brukarna som personalen känner av i sin vardag). Att vi har fått en förbättrad kollektivtrafik, något jag själv märker av och uppskattar mycket.

Vi får inte heller glömma vårt arbete med att ta bort de delade turerna inom omsorgen. En sådan förändring innebär en avsevärd livskvalitetsförbättring för de som arbetar inom kommunen, i synnerhet om de har barn. Även barnens livssituation förbättras genom att de exempelvis ges en sammanhängande pedagogisk tid på förskolorna och mer tid med sina föräldrar. Även barngruppernas storlek har kunnat minska tack vare Vänsterpartiet.

För detta känner åtminstone jag mig stolt och dessa landvinningar är något jag tänker försvara med näbbar och klor. Det handlar om solidaritet genom livet och mellan generationerna.

 

För ett tag sedan delade vi ut ett flygblad som löd:

Vänsterstyre ger resultat!

V-logga_CMYK_Rod

Sedan förra valet har Vänsterpartiet tillsammans med Socialdemokraterna styrt Umeå kommun. Tack vare det stöd vi fått från umeborna har vi arbetat intensivt med att förverkliga våra valfrågor, och vi har gjort skillnad. Några av de större och mer omfattande förbättringarna vi har fått igenom sedan valet 2010 är:

  • 120 miljoner till en social investeringsfond för förebyggande arbete för barn och unga.
  • 80 miljoner till en satsning på kommunala ungdomsjobb
  • 40 miljoner till en förstärkning av kollektivtrafiken
  • Årliga uppräkningar av skolans och äldreomsorgens budget
  • En satsning på ytterligare 25 miljoner kronor till äldreomsorgen för att minska de delade turerna för personalen
  • Återtagande av verksamhet till kommunal regi från vinstdrivande företag. Alla skattepengar ska gå till välfärd.