darinkarlsson

Min gamla ryggsäck

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag tror att alla människor är vidskepliga i någon mån. Själv tror jag varken på gudar eller andar. Jag tror inte på att tarotkort kan berätta historien om hela mitt liv, och jag tror att linjerna i mina handflator säger lika lite som rynkorna runt mina ögon. Men det finns säkert de som tror att ögonrynkor är heliga också. Jag tror inte på sådant, men min vidskeplighet tar sig andra former. För mig handlar det främst om att jag lyckas med svåra utmaningar och att jag själv och människor jag bryr mig om ska förbli friska och krya. Och allting kokas ner till en liten sak – Min ryggsäck.

 

Jag är säker på att den är tillverkat av ett varumärke, men spåren efter detta okända företag är sedan länge bortnötta. Den har funnits i min ägo sedan 1988 då jag började gymnasiet. Jag fick den dagen innan skolstart av min farmor. När jag öppnade paketet och fick syn på ryggsäcken sa hon att den skulle ge mig tur. Jag hade knappt haft några vänner i högstadiet, och jag hoppades på att gymnasiet nu skulle öppna dörrarna för nya möjligheter. Kort och gott, jag behövde all tur jag kunde få. Och då fick ryggsäcken fungera som en lyckoamulett för mig.

 

Tre månader in i min gymnasietid hade jag träffat två nya människor som jag än idag umgås med sporadiskt. Jag hade dessutom träffat kärleken, en person som jag skulle hänga ihop med i hela sex år innan vi skildes åt. Jag ville tro att jag inte var vidskeplig, men det var någonting som gjorde att den där ryggsäcken såg till att jag gjorde rätt val. Jag vågade gå fram och ta kontakt med klungor av människor. Jag vågade lita på att jag kunde springa fort, kasta långt, räkna bra. Den enda gången jag lyckades glömma ryggsäcken gick jag i tvåan. Och samma dag var det matteprov som jag kuggade på. Trots att jag var mer förberedd än någonsin. Trots att alla förutsättningar såg helt strålande ut. Det var som att varken min hjärna eller min penna ville fungera när jag satt där i bänken och läste de annars så enkla matteproblemen. Jag svettades och kunde inte tänka på något annat än min amulett. Den som låg där hemma på hallgolvet och vars krafter inte kunde nå mig.

 

Det fick aldrig hända igen. Såhär många år senare så använder jag den fortfarande. Jag har den visserligen inte med mig varje dag. Men om jag står inför en utmanande situation eller känner mig nervös inför något möte på jobbet, då åker den med! Det blir allt mer sällan som jag vågar ha på mig den på ryggen, den har trots allt ett väldigt udda mönster som: 1) Är väldigt omodernt, och 2) Lämpar sig bättre för någon som inte är snart 50 år gammal. Ofta viker jag istället ryggsäcken och lägger den i min portfölj, i tryggt förvar.

 

Vidskeplighet kan ta sig vitt skilda former. Min tur sitter i ryggsäcken som jag fick av farmor när jag började gymnasiet och skaffade kompisar.

Vad är er lyckoamulett?

Bli först att kommentera