darinkarlsson

Etikett: Bultar

Bland såg, spik och vagnsbult

Av , , Bli först att kommentera 0

Bland såg, spik och vagnsbult
Det är inte alltid lätt att växa upp med en handy man som farsa. Eftersom jag har varit
ointresserad av byggande, skruvande, hamrande och sågande så länge jag kan minnas är det
faktiskt svårt att komma på någon gång som det är särskilt lätt. Det var inte direkt så att jag
kunde säga till honom att ”Nej tack, jag avstår från att vara med och bygga en ny ramp upp
till huset för min syster. Det var bara att hugga i och försöka lära sig hantverket. Bland spikar,
vagnsbultar och sågar i alla möjliga storlekar stod jag med händerna i fickorna och väntade
på order. Från att jag var 10 år till dess att jag flyttade hemifrån.
Jag minns särskilt ett tillfälle väldigt väl. Det var sommaren 2000 så jag måste ha varit 16 år
gammal. Alla mina kompisar skulle kila iväg och bada. De plingade med cyklarna, alla hade
redan på sig badkläder och de ropade på mig. ”Kom igen då för helvete, sist den till Pressebo
är en tönt”. Jag visste att jag var snabbast, så jag närmade mig min cykel med ett leende på
läpparna. Då ropade farsan från garaget. ”Öy! Vagnsbult!”. Jag såg på mina vänner och de
såg rakt tillbaka. Alla visste vad det betydde. Jag var tvungen att vara med och bygga något
igen. Ingen sa något. Vi nickade åt varandra. De cyklade iväg, och jag gick till förrådet och
hämtade vagnsbultar.
Jag hade lärt mig så pass mycket att jag kunde lista ut att det förmodligen var någon form av
träkonstruktion som var i ropet. När vagnsbultarna åkte fram var det vanligen så. Farsan
hade skruvkurs med mig när jag var 9. Då satt vi vid vardagsrumsbordet och gick igenom
olika varianter och hade förhör. ”Jaha ja, och vilken är vagnsbulten nu då?”, frågade han
strängt. Jag pekade på rätt skruv.
– ”Och hur kan man se det?”
– ”Därför att den har en slät skruvskalle så att det inte sticker ut någonting”, suckade
jag.
Idag är jag 33 år och arbetar som revisor. Snacka om att jag valde ett annat yrke än vad min
pappa hade hoppats på. ”Du har det i dig!” sa han varje gång jag hälsade på hemma under
tiden jag pluggade i Umeå. Jag retades ofta och sa ”Siffror menar du? Ja, det kan jag
verkligen!”. Han såg surt på mig och sa ”Jag menar snickeri. Du har det i blodet”.
Det är inte så att jag är arg eller besviken på farsan för att han alltid skulle ha med mig på
sina projekt. Jag antar att det inte skadar att veta vad en vagnsbult är för någonting, även
om jag inte själv planerar att arbeta med dem.’
Kunskap är alltid bra, eller?