Tänk så mycket enklare mitt liv blev sedan jag upptäckte Ebay och jag började shoppa på nätet. Första gången var ungefär för fem år sedan. Ville kolla om jag hittade några snygga kläder som inte alla andra gick runt i. Hade hört talas om Ebay, så jag gick in och kollade lite. Hittade en snygg turkos t-shirt i Tyskland med snyggt tryck. Sen blev det en klänning, sen blev det mer och mer saker. Numera köper jag nästan allt jag behöver den vägen. Det är ju så himla bekvämt att få sakerna hemskickade, helst nu när man bor på landet. Dessutom är ju allt billigare än i de flesta affärerna eftersom man köper direkt från säljaren. 

Har även provat sälja saker som man inte längre använder. Man blir förvånad att vissa saker som man inte använder själv faktiskt har ett värde för andra. Och de mest konstiga sakerna säljs. Det är nog som de säger att var sak har sin köpare… Det konstigaste jag har sålt var halvtomma parfymflaskor…till ett ganska högt pris också. Men det är ju så med auktioner, det är köparna som bestämmer priset. Ibland blir det högt och ibland väldigt lågt.

Det kan kännas lite besvärligt i början innan man kommit igång med Paypal eller Payson, om man inte vill använda sig av kreditkort. Men när man väl kommer in i shoppingen är det så mycket smidigare än att handla i affärer. Dessutom är ju sortimentet oändligt mycket större. Världen blir så liten. Köper schampo från England och plånböcker från China. Viktigt är bara att kolla fraktkostnader innan man lägger ett bindande bud.

Något som jag tycker är konstigt är dock att  Ebay funkar i alla länder, utom i Sverige. I Sverige har vi Tradera…Som tillhör Ebay, men som inte är samma sak. Man kan inte ens använda samma användarkonto som man har på Ebay… Eftersom Tradera inte tillhör nätverket Ebay är utbudet på Tradera betydligt mindre och chansen att sälja det man vill sälja minskar den också. Dessutom använder man sig i Sverige inte av det internationellt kända betalningssystemet Paypal utan här har man hittat på en liknande variant och kallat det Payson…Fungerar i Sverige men inte utanför Sveriges gränser eftersom det inte är ett lika känt betalningsystem som Paypal…Gillar Tradera men Ebay är betydligt roligare.

Blir lite förvånad över att det är så många svenskar som cyklar när det är så kallt ute som det är nu. Kan förställa mig hur jag själv åker på cykel ner för lasarettsbacken…

Jag känner den iskalla vinden mot mina kinder och jag tappar känseln i  fingrar och tår. En väl gömd isfläck under en liten hög med nysnö låter mig inte slippa undan utan blåmärken. Mina långa ögonfransar förgylls med pärliknande iskristaller som gör att det blir jobbigt att blinka. Borde ha tagit slalomglasögonen…Den iskalla luften gör att öron och hals börjar kännas vid. På måndag har jag influensa liknande symtom, med all säkerhet. Nu fryser jag ihjäl snart! En liten bit till bara. Påminner mig själv om att jag ska ta bussen närsta gång. Äntlgen hemma. En  haltimmes varm dusch för att tina upp.  Glömmer att vara ekologisk, att man inte ska slösa på vattnet. Börjar få liv i mina nerfrysta fingrar,sakta men säkert. Drömmer mig bort till värmen. Till Spanien, eller varför inte, till Robinsonön…

Nä, väntar nog till sommaren med att cykla.

Är det en sallad om man inte har salladsblad i? Tyckte nog inte det innan jag åkte till Spanien. Tråkig som man är hade jag alltid gjort sallader med tomat, gurka, paprika och på sin höjd kanske lite lök. Allt ihopblandat med isbergssallad, som var sallades bas.I Spanien fick jag prova olika sortes sallader utan sallad som jag nu gör ibland, för att variera.

 En sallad som låter lite tråkig men som är jättegod är att blanda ihop gurka, tomater och gul lök och grön paprika. Sedan toppas allt av vinäger, olja och ganska mycket salt. Eftersom det ska vara mest gurka i salladen brukar jag använda en hel gurka, två tomater, en paprika och en halv liten gul lök.  Allt ska hackas fint i små, små, små bitar och blandas sedan ihop. Det blir en fräsch sallad att äta till kött eller fiskrätter. Gott till laxfilén tex. Sen beror det ju på hur många man är men salladen kan sedan ställas in i kylskåpet och blir bara godare dagen efter. Sparar man en sallad med isbergssallad tex vet man ju hur den ser ut dagen efter…

En annan sallad som är god om man är trött på att äta pommes eller ris  till allt är potatissallad med ägg. Nu har jag ju slutat med potatis (och även pasta och ris) men för er andra som äter det är detta ett gott alternativ till kötträtter. Kanske inte är typiskt spanskt eftersom det säkert är många svenskar som också gör sina egna varma potatissallader, men det hade jag inte gjort innan jag åkte… Man kokar iallafall potatisen (6-8 st)  och låter den sedan svalas. Man kokar även tre eller fyra ägg och låter även dessa svalas lite (inte så att de blir kylskåskalla för de ska vara lite varma, då blir det bara godare). Vi gör som på tv och låtsas att allt är färdigt. Då har vi så klart redan hackar en lök (gul eller röd, spelar ingen roll) och  en halv grön paprika. Nästa steg är då att blanda i antingen olja, vinäger och salt eller så kan man ha i lite majonäs om man nu föredrar det. Sen rör man bara ihop allt och "ya está". Färdig!

Smaklig måltid!

Kan man vara ung och gammal samtidigt? Hur kommer det att man i Spanien anses vara ung när man är 32 när man vid samma ålder i Sverige anses vara gammal. Inte gammal kanske, men ”inte längre så ung”…

Det började nog redan vid 24, 25 års ålder. Varje gång jag kom till Sverige på besök frågade alla om pojkvän och barn, för ”jag var ju inte någon ungdom längre” Det var skönt att komma till Spanien och höra att man fortfarande var ung och hade tid till allt det där senare i livet. Tänkte inte på det innan jag åkte till Spanien men man märker av åldershysterin mycket mer i Sverige än i Spanien.  

Undra vad det beror på…Kan det bero på att svenska ungdomar flyttar hemifrån tidigare än spanska ungdomar? Kanske är det därför vuxna som är 32 fortfarande anses vara som ungdomar. Eller kan det vara för att unga och gamla umgås på ett annat sätt i Spanien än i Sverige? Detta kanske gör att det där med åldern inte blir så viktigt. Vad jag menar är att äldre människor i Spanien ofta är med ungdomar på sociala aktiviteter. att ju inte ens dom äldre gamla, och det är inget konstigt att ungdomar och äldre umgås. Det händer ju inte i Sverige, tråkigt nog.

Men var går egentligen gränsen? När blir man gammal? Är åldern så viktig? Har som tur är inte haft någon 30 årskris ännu. Den kanske kommer när jag blir 40, för jag känner mig väldigt ung.

En liten söt nalle. En leksak och tröst för ett litet barn., men även ett av världens kända märken…Konstig att man egentligen kan bygga upp ett helt imperium runt en liten nalle…

Blev lite förvånad första gången jag såg en tjej på mitt universitetet i Spanien som bar ett halsband med en liten nalle på. När jag sedan upptäckt den lilla figuren såg jag den överallt: på halsband, armband, solglasögon och väskor. Hur kan man som vuxen gå omkring utsmyckad med en nalle, tänkte jag…

På Mallorca var nallen omåttligt populär. Inne i det stora varuhuset El Corte Inglés var den en monter som det alltid var kö till…Tous montern. Så även i kristider…

Imperiet Tous startade  tydligen 1920 i Barcelona med en litet urmakeri. Idén om den lilla nallen föddes 1985 då Rosa Tous såg en nallebjörn i ett skyltfönster och tänkte att vi alla har haft en när vi var små. Hon ansåg att nallen gjorde att man fick tillbaka trevliga minnen från sin barndom. Så hon bestämde sig för att göra en nalle, fast i guld. Nu finns över 300 Tous butiker världen över i 35 länder…Så kan det gå…

Har nu vant mig att se den lilla nallen och tycker att den faktiskt är riktigt öt…
 

http://www.trendencias.com/marcas/tous-historia-de-una-firma

 Första året året jag var i Málaga var som åtta månaders lång semester. Ändå tillhörde jag den lilla skaran som faktiskt var där för att lära mig spanska och inte för att festa…Fyra timmar om dagen, med ett schema mellan 8 och 12. Sedan var man ledig och kunde gå till stranden eller sätta sig på något café och att bara ta det lugnt och vara i solen hela dagarna. Efter någon månad förstod jag rätt bra spanska och efter fyra månaderna kunde jag även uttrycka mig rätt ok på spanska.  Efter åtta månader var spanska ganska hyfsad.

Efter åtta månader i Spanien åkte jag hem till Sverige, men jag ville tillbaka…Jag
kom på att jag kanske borde passa på att utbilda mig till något om jag nu ändå skulle vara där. Då skulle jag ju iallafall få låna pengar från CSN. Många av mina kompisar började plugga en turistutbildning som tydligen var lätt att komma in på, bara för att göra nånting. Själv ville jag ha en utbildning som jag var intresserad av, jag ville inte bara ta vad som helst för att stanna kvar. Eftersom jag var lite sent ute i ansökningen så var det för sent att söka in till Málagas universitet. Men jag kunde ju inte vänta ett helt år till nästa intagning… Efter lite research på Internet  visade det sig finnas ett privat universitet utanför Málaga dit inte många svenska hade hittat ännu. Som tur var hade de en journalistutbildning ! Jag kollade upp saken och skickade papper till CSN, som sa att universitet var godkänt för att få studiemedel.  Ringde sedan för en intervju med rektorn. Minns hur han skakade på huvudet och sa att de hade haft några svenskar där men de hade gett upp ganska snabbt eftersom det var en så pass svår utbildning. Men han var iallafall villig att ge mig en chans om jag verkligen trodde att jag skulle klara av det. Efter det fick jag skriva ett litet inträdesprov som jag tydligen lyckades klara, för jag kom in iallafall.

Första året var värst, då pluggade jag hela tiden. Hade dessutom inte någon dator första halvåret utan skrev på en skrivmaskin som jag hade lånat av min dåvarande pojkvän. Det var ju en lite finare skola och lärarna tittade funderande på mig när jag kom med mina maskinskriva tipex-rättade sidor (gjorde så många stavfel i början att jag efter att ha skrivit en stund blev så less att jag liksom tänkte "nä,  nu får det vara så här…" sen fick jag dåligt samvete och började rätta till stavfelen med tipex…). Var tvungen att översätta allt till svenska för att sedan plugga in det. Det visade sig vara en bra metod, för så jag lärde mig skriva på spanska.

En annan jobbig sak var att universitetet låg högst upp på en kulle. Det gick inte så många bussar dit så det tog ganska lång tid att ta sig dit och hem. Men men… vad gör man om man inte har bil…

Att rektorn inte trodde att jag skulle klara av utbildningen sporrade mig nog ganska mycket att fortsätta när det kändes tungt. Det kändes bra sen när jag efter fyra år lyckades ta min examen och få min revansch. Nä, förresten, det kändes inte bra, det kändes helt fantastiskt underbart bra!

Något av det första jag fick lära mig när jag kom till Málaga var att man när man är lite sådär halv hungrig går till en bar och beställer en öl eller en cola och en tapa. Och är man jättehungrig, ja då beställer man bara in fler så man  får ihop till en hel måltid.

Málaga och Granada är två utpräglade tapasstäder. I Málaga har nästan alla barer ett utbud av olika sorters tapas och om man vet vart man ska gå kan man fortfarande hitta en tapa och en öl för 1,50 Euro. Vad man ska tänka på är att det inte är samma tradition i båda städerna. I Málaga går man in i baren och beställer sin tapa och sin dryck, i Granada beställer man enbart dryck. Sedan kommer kyparen in med vad de har som dagens tapa. Man väljer alltså inte vad man vill ha, utan man får ta det som finns. Tapan är liksom något man får gratis med drycken.

Minns när jag åkte till Granada för första gången med några spanska kompisar. Även om mina kompisar var spanska visste varken de eller jag om det där med tapas traditionen. Vi var jättehungriga och beställde in var sin fylld baguette. När vi fått in baguetterna och börjat äta kommer kyparen in igen och frågar vad vi vill ha på våra tapas, en liten baguette som vi får som extra till drycken….

Trodde att tapas traditionen skulle hålla i sig på Mallorca också men det verkar inte vara lika populärt där som i Málaga. Blev alltså ganska besviken när jag kom dit. Det ordnades en årligt tapas festival i Palma men det tycktes vara allt. Klart att det fanns mat att beställa i barerna men då blev det något helt annat, en måltid, inte bara en lite tapa utan något mer exklusivt.

Det har ju blivit populärt att äta tapas i Sverige också, så nu vet ju de flesta svenskar vad jag pratar om. Fast det är ju inte riktigt samma sak att gå på en bar i Sverige och äta tapas som en bar i Spanien. Det går ju, men känslan är inte riktigt densamma…

Varför måste man få den där känslan om att man vill ändra sin look? Det händer mig ungefär en eller två gång per år…

Har en slags hat-kärleks relation med mitt hår. Har ända sedan jag började på gymnasiet experimenterat med mina tunna strån. Varit blond, brunett, rödhårig och svarthårig. Haft kort, riktigt kort , axelångt och jättelångt hår. Inget konstig med det om det inte vore att jag efter alla dessa tester vet jag  ser mest naturlig ut som blondin. Men när jag äntligen fått tillbaka min blonda kalufs kommer så snilleblixten, utan förvarning, som från en klar himmel.

Vet inte varför, men det kan vara något kort på en snygg frisyr eller färg i en veckotidning, sedan är det kört. Då får jag för mig att jag också skulle passa bra i den frisyren eller färgen. Och när känslan om förändring kommer, då måste det vara genast. Blir som ett barn som vill ha sitt godis NUUU!!! Det hade inte gjort så mycket om jag blev nöjd och kände att jag passade i min nya look, men till saken hör att jag aldrig blir nöjd med mina förändringar.

I år har jag redan haft två snilleblixtar. Den senaste var att jag nog skulle passa som brunett. Jag menar, jag skulle kanske få lite mer färg i ansiktet om jag hade en lite varmare hårfärg. Men nä, det funkade inte den här gången heller… Ja, naturligtvis var det ju inte första gången jag provade att vara brunett, men jag verkar förtränga mellan gångerna hur jag egentligen ser ut i mörkt hår…

Innan dess hade jag lyckats komma ihåg de där hollywoodlockarna som jag själv inte har och fått för mig att jag kanske skulle få såna om jag permanentade håret…Tyckte att frisörskan hade små rullar men hon sa att de gav bäst resultat. Ja, då litar man ju på det… Resultatet blev dock inte riktigt vad jag hade föreställt mig,… Lockarna var inte stora hollywoodlockar utan små krusiga lockar. Jag såg ut som Joey Tempest tvillingsyrra. Fast efter första tvätten var jag inte längre släkt med Europes sångare utan kusin med Svinto. Sen var det bara att klippa av ganska mycket av håret, som äntligen hade börjat växa ut…

Har nu alltså äntligen lyckats bli blond igen. Så nu är jag nörjd och glad igen. Åtminstone tills jag får nästa snilleblixt…

Nytt år, ny termin. Det pratas mycket om hur fattiga svenska studenter är, att de knappt kan leva på studielånet… Man glömmer lätt bort vilka fantastiska möjligheter vi faktiskt har här i Sverige. Att det det är GRATIS att studera på komvux och på universitetet! I de flesta andra länder kostar det en förmögenhet att plugga… I Spanien betalar man en ”matrícula” som beror på vad man ska studera. Själv fick jag, eller CSN som det egentligen var som betalade, punga ut med 30.000 för ett år när jag pluggade till journalist. Och det var för nästan tio år sedan… Plus att man ska ha pengar till boende och mat, och även till all kurslitteratur förstås.

Som svensk har man ju tillgång till pengar genom CSN men det finns ingen motsvarighet i Spanien, om man inte tar en vanligt banklån så klart. Har man lite pengar gäller det att plugga hårt. Då kan man kan söka ett slags stipendium (beca). Annars blir det ju föräldrarna som får betala för att deras barn ska få en utbildning.

Men inte bara det, vilken liten kurs som helst kostar runt 200 Euro. Datakurser, språkkurser, you name it. Det finns inga studiecirklar dit man kan vända sig för att gå billiga kurser. Allt kostar pengar. Det finns tex en hel affärsverksamhet uppbyggd runt det engelska språket. Ja, det är sant. Många av mina spanska kompisar kan bättre engelsk grammatik än jag men de kan varken förstå eller prata engelska särskilt bra. Även spanjorer lär sig engelska i skolan, men av någon anledning verkar de ha mest teori i sin utbildning, vilket gör att många måste ta extra lektioner för att lära sig att prata engelska. Och det är inte billigt…

Hade glömt bort att man kan studera gratis i Sverige. Vi har det så himla bra i Sverige, men det är lätt att klaga och ta saker och ting för givet. Hade jag bara tid skulle jag plugga hela livet, för jag tycker det är så kul att lära sig nya saker hela tiden. Dessutom kan man ju plugga så många ämnen på distans nu för tiden. Helt fantastiskt bra!
 

Fast det där med CSN är inte bara fördelar…Tycker att man borde upplysa ungdomar om att de inte bara är att låna, utan att man faktiskt måste betala tillbaka lånet en dag… Och där är jag nu…Man blir lite irriterad när man betalar och sedan får årsbeskedet som visar att man knappt betalt räntan…och det tar aldrig slut, inte förrän jag fyller 65 eller trillar av pinnen. Vart jag än går följer mitt studielån efter mig som en mörk skugga, ett spöke från mitt förflutna. Hör även till skaran med två olika studielån, ett enligt gamla normer och ett enligt de nya… Trösten är att jag har en utbildning och inte bara slösat pengarna på saker, som vissa i lyxfällen gjort. Men det är klart, då kan de ju sälja några saker och få tillbaka lite av vad de slösat. Fast jag gjorde ju en ”investering” i mig själv som några skulle säga. Kan inte säga att jag ångrar utbildningen, bara att jag kanske tog ut lite mer än vad jag skulle behövt eftersom jag inte tänkte längre än vad näsan räckte…

Knåpat mig igenom tre sidor nu och lyckats lösa andragradsekvationer och faktorisera utan hjälp av lärare…Börjar nästan bli lite kaxig. Ja, hur svårt kan det vara egentligen? Fast det är klart, jag har ju bara gjort tre sidor i boken ännu, och i början brukar man ju mest repetera tal från föregående kurs. Men det några år sedan jag läste Matte B så jag tycker jag har lyckats bra som lyckats lösa både A och B uppgifter. C börjar bli lite väl komplicerade så de lämnar jag… Man kanske blir smartare med åren, eller så är exemplen i den här boken är lättare att förstå än i vår lärobok på högstadiet, eller så kanske man bara är mer motiverad när man inte längre bara tänker på vad man ska göra efter skolan. Fast man måste lägga ner ganska mycket tid till att läsa igenom exemplen. Och det kan ju vara lite jobbigt när man egentligen vill göra någonting annat… Men allt går bara man vill, så heter det ju.

Det dumma med matte är att allt hänger ihop. Förstår man inte en del som hänger ihop med nästa så är det kört. Då sitter man där med ihoprynkad panna och med ett stort frågetecken över huvudet. Kan bara inte låta bli att undra när man egentligen ska ha användning av all denna matte? Förutom att man behöver betyget för att komma in på en viss utbildning. Kommer det att hjälpa mig i vardagen?

Kanske kommer på att matte är min grej. ..Det skulle vara något, att vid 32 års ålder komma på att man vill bli matte lärare efter att ha hatat matte i hela mitt liv. Detta skulle vara för att hjälpa alla de stackars krakar som liksom en själv inte vågar erkänna för resten av klassen, som alla verkar förstå, att man inte fattar vad det hela går ut på. Skulle vara snäll och ta mig tid till att verkligen förklara så att alla förstod, inte bara rusa vidare för att man ska hinna med alla tal som man ska räkna innan terminen är slut. Men jag borde nog koncentrera mig på att klara den här kursen först innan jag börjar fundera mer på det där…