First line beach bytes mot något högt uppe i bergen…

Det ryser i hela kroppen då jag tänker på tsunamin i Japan. Det känns så overkligt att se filmerna av bilar som forsar fram och hus som kolapsar, av vatten. Min egen ”first line beach” havsutsikt känns plötsligt nte så åtråvärd längre… Och än mindre då den svenska seismologen Reynir Bödvarsson säger i en chatt på Aftonbladet.se att ” när det gäller tsunami är risken störst i Stilla havs-plattan, ring of fire, men även Medelhavet kan drabbas av tsunamis"…Den som lever får se, heter det ju.

Människor som överlevt en olycka säger sig oftast se annorlunda på livet efter olyckan. Men måste det till en olycka eller en tsunami för att människor ska hjälpa varandra och inte vara så egoistiska?

Undra om man kommer att tänka tillbaka på sitt liv när man är pensionär och tänka att man egentligen borde ha levt på ett helt annat sätt. För att unvika detta försöker jag utnyttja tiden maximalt, framförallt tiden med min dotter. Det är inte så viktigt om hon inte sover klockan sju, eller klockan åtta. Hon somnar däremot klockan halv tio ungefär. Så själv har jag inte så mycket ”fritid”. Men det känns som att det kvittar. Vi utnyttjar tiden till att sjunga och se på svenska filmer som Emil i Lönnerberga. Till och med Anna Anka får vara med och tjattra på i bakgrunden, bara så att hon ska få höra lite svenska. Så får vi hoppas att hon snappar upp något iallafall, eftersom jag är den enda som pratar svenska med henne (Anna Ankas bakgrundsröst räknas inte).