I dagens  V-K skriver Wikner om möten med kändisar. Hur han försöker att inte titta på dem...

I ett kåseri får man skriva om vad man vill. Det som krävs är att man har glimten i ögat...

Hade jag varit kåsösen hade jag nog gått ut hårt med humor-knorr...typ så här:

Genast jag klev in på Umeå flygplats (låt oss för enkelhetens skull kalla den så..!?)- såg jag honom! En absolut favorit bland stå-uppare!

Stod upp gjorde han också…alldeles allén mitt i lokalen där man slutligen bestämmer sig för att checka in.

Jag tittade åt alla andra håll, mest och helst på mitt lilla barnbarn förstås men så snabbt ett getöga mot… Özz Nuyen!

SCHMACK vilket leende han avfyrar mot lill-tjejen! Ett sådant brett  som ingen nordbo skulle kunna prestera ens under pistolhot! Musklerna finns helt enkelt inte!

Jag får snabbt chansen att glana på min humor-favvo och lita på att jag tar den!

Han ser ut som i TV ungefär - så varför måste jag titta!?

Ska jag försäkra mig om att han är på riktigt..? Han ler fortfarande – jag försäkrar mig…

En annan gång är det jul och jag rusar in i Mörby centrum för att handla lite kanel. Jag är vid gott mod och nynnar på någon hurtig julsång.

Plötsligt krockar jag nästan med Magnus Uggla som lyfter på solglasögonen  och ser ut att undra om den medelålders sjungande kvinnan månne tittat för djupt i glögg-pannan?

Jag blir lätt perplex av att ha fått denne frispråkige herre att reagera på något så banalt men rycker ändå kryddburken ur hyllan och stegar mot kassan!

Den lille efterfestpåeranbalkong-mannen är kanske inte så osvensson ändå!

I Umeå får man minsann sjunga ”på gatan” och ändå anses som nykter…

   .........                                                                                       

(Det är förstås upp till läsekretsen att bedöma vad som är roligt...)

Uppdaterad: tisdag 13 september 2011 klockan 21:08