Likt en älva…

Av , , Bli först att kommentera 1

Likt en älva

syns siluetten

bräcklig och tunn

i dimman

 

virvlande går hon

höljd i dunklet

varken fager

ej heller oskön

 

tillsynes svag och skör

men trots regn och storm

syns hon där än

 

knappt märkbar

inga avtryck har lämnats

där hon vandrar

 

på väg mot sitt öde

ett öde som ingen vet

för hon vandrar där länge

långt efter alla andra

 

Hennes önskan vet ingen

Viljan att finnas

Att få lämna fotspår

längst vägen hon vandrar

 

Att få vara annat

än blott ett svagt minne

i de få som sett henne

Att finnas till

likt de hon ser

genom gåtfulla ögon

 

De som stundom

lägger märke till henne

där hon svävar

i kanten av synfältet.

 

Hennes skira skepnad

till trots

en vilja av stål

hon fortsätter vandra

längs stigen hon valt

Kanske någon gång

kommer hon fram?

 

Dock kommer de

som sett henne nu

aldrig se hennes sista steg

de steg som faktiskt, tillslut

kommer lämna avtryck.

 

Då först vandrar hon

där hon verkligen ska.

 

Först då

finns hon.

På riktigt.

 

Bli först att kommentera

Önskar

Av , , Bli först att kommentera 0

 Tänker tankar,

Som inte får finnas.
Tankar om kärlek.
tankar om trygghet.
Önskar, Hoppas, vill.
Tänk om du fanns där?
Tänk om det kunde bli verkiget?

Att du kunde,
Att livet fann en väg,
Att vi kunde få vara,
Bara du och jag?
Inget som hindrar.

Jag trodde inte,
jag kände så starkt.
Trodde inte det var möjligt,
Att jag kunde bli kär igen.
Trodde inte att jag,
Skulle våga någonsin.
Våga lita på någon.

Men med dej,
Så var allt bortblåst.
Jag vet att jag,
Skulle säga JA,
utan att tveka.

En gång i tiden,
Fanns du där!
Just nu svider minnena,
som saltade tårar.
Jag önskar så,
Att livet vore annorlunda.
Att du kunde komma,
Hit till mej ikväll,
Du och jag.

Men du har ett annat liv.
Jag vill låta dej leva det livet.
Vill att du ska vara lycklig.
Vill inte störa.
Men jag vet att du,
Känner likadant för mej.
Det gör det hela jobbigare.

Kanske en dag?
Du och jag?

Bli först att kommentera

Hur hittar jag ut?

Av , , Bli först att kommentera 1

 I en värld,
Fylld av smärta,
Hårda ord,
Där levde jag.
Nedtryck till botten,
Stampad på,Sargad.

När ett liv som det,
Är en vardag,
Hur kan jag bryta mej fri?
Hur kan jag finna en annan väg?
När jag inte känner till,
Någon annat än en
Tillvaro med elaka ord och sparkar?
Hur kan jag hitta något annat,
När det är det ända jag känner till?

Jag önskar mej
En värld av trygghet,
Medkänsla, glädje.
En värld där jag duger som den jag är.
Men hur hittar jag dit,
När allt jag vet är
En ond hård värld?

Bli först att kommentera

Sommar?

Av , , Bli först att kommentera 0

 Solens strålar,
värmer återigen världen.
Sommaren gläntar för dörren;
Snön smälter
och fåglarna sjunger in våren.

Men än hur mycket värme solen sprider,
Förmår det inte nå, 
In i mitt mörker.
Det dystra i mej,
Finns och förblir där,
Orört, hårt och kallt.

Sorgsenheten,
Ligger som en matta,
Över mitt jag.
Får världen att se matt ut.
Vari hittar jag glädje,
I allt det här?

Vart finns något som,
Kan dra upp mej från tomheten?

Något som kan få solen att värma även mej?
Låta våren och värmen röra även vid mej,
och inte bara allt runt omkring mej?

Jag ser allt lysa och värmas runt i kring.
Men i mitten står jag,
Som en svart skugga.

 

Kommer jag någonsin kunna känna
Solens stråla värma?
Det skimmrande ljuset glädja mina ögon?
Det ljumma sommarvinden smeka min hud?
Doften av sommar kittla luktsinnet?
Kommer jag någonsin att få sommar?
 

Bli först att kommentera

Att våga?

Av , , Bli först att kommentera 0

 Allt är ett virrvarr.
Vad jag tänker,
Känner, Tycker.

Att bli så djupt sårad,
att en väg åter,
Kan synas en omöjlighet.

Ibland måste man sitta där,
Slicka sina sår,
Tillåta sig läka.

Men ibland kanske såren,
Bara blir större,
Mera infekterade.

Ibland kanske man måste,
Ge sig ut.
Man kanske måste hitta någon,
Som kan rena såret.
Som kan hjälpa en tillbaka?

Rädd för att bli dödligt sårad,
Sitter jag i mörkret och vågar inte.
Jag blir aldrig mera sårad,
Men jag är väldigt ensam.
Stannar jag här,
Kommer jag aldrig träffa någon,
Som skulle kunna hjälpa.
 

Kanske är det dags att;
Handlöst kasta sig ut,
Ut i livet?

Kanske finns det någon? 
Någon som förstår och som hjälper?
Kanske blir jag sårad återigen,
Men är det värre,
Än att sitta i mörkret och bara se mörker?

Ska jag våga?
Kanske blir jag hel igen?

Allt jag vet är att,
Jag inte har styrkan att hela mej själv.


 

Bli först att kommentera

Hopp om livet?

Av , , Bli först att kommentera 0

Sitter här,
Väntar, tänker, hoppas.
Kanske….

Vågar inte hoppas;
Men gör det ändå.
Hoppet finns alltid,
Oavsett vad jag själv vill.
Min önskan,
kommer aldrig lämna mej.

Att någonsinn våga.
Att lita på någon.
Lita på att någon annan,
kanske?

Livets hjul,
snurrar obevekligt vidare.
Vägen den tar,
har jag inte valt.
Eller har jag det?
Någonstans finns det,
någon som styr.
Vissa svängar kan jag styra,
men inte alla.
Ibland måste jag bara följa med.

Ibland,
Styr hjulet in på en väg,
Som jag inte var bredd på.
Det händer att den vägen.
visar sig leda till något bra.

Hoppet om att livet;
ska vända åter
Kommer aldrig lämna mej!

Hoppet är det sista som lämnar livet.

 

Bli först att kommentera

Från ett mörker, till ett annat.

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag vek från min stig,
för jag såg ett ljus.
Jag längtar till ljus:
längtar efter värme,
Längtar efter sällskap.

Jag besteg berg,
tog mej över hav,
Över öknen,
genom den djupa skogen,

för jag såg ett ljus glimma.

Fylld av hopp,
önskan att kanske hitta något,
ett litet hopp,
som efter han växte,
till något väldigt stort.

Jag såg mitt liv växa,
i den enda lilla glimten av ljus,
långt där framme.

Men när jag väl kom fram,
var det bara en falnande glöd,
av någon annans eld.
redan kall och död när jag väl kom fram.

Allt liv jag hade,
Lämnade mej kvar,
Lika kall och död som den slocknande glöden.

Ändå är det bara jag,
som själv grävt den grop jag trillat i.
Jag lät mitt hopp växa.

Här i mörkret sitter jag nu.
Fast i en djup grop.
Även om någon skulle se mej,
och räcka ner handen för att erbjuda räddning,
Skulle jag aldrig våga ta den.
Rädd för att det bara var jag,
som hoppades på att någon gång i livet,
kunna känna sig som en del i något.

Men för att någon ska hitta mej,
så måste jag ju synas.
Här nere syns jag inte,
Och jag vågar aldrig igen,
kolla efter ett glmmande ljus.
Rädd för att återigen bli lämnad och sårad.

Men när allt kommer omkring,
så är det jag själv som sårat mej,
för att jag hoppades.

Hoppet är det sista som lämnar männsikan,
sen då?

Bli först att kommentera

Ett ljus i snöstormen!

Av , , 1 kommentar 1

Djupt inne i snöstormen,
Den ogenomträngliga muren av fallande,
kalla fallande snöflingor,
Ser jag plötsligt,
ett litet flackande sken,
En liten låga som brinner,

Trots att den är oändligt liten,
Så ser mina ögon,
Bara den lilla, lilla lågan,
Men i mina ögon skiner den starkt,
Den fyller hela mitt synfält.

Trots att den finns,
Så längt borta,
Värmer den mej,
Den värmer mitt inre.

Stigen jag gått på,
Är krokig och vind.
Men när ljuset dök upp,
Raknade stigen.

Stigen jag går på,
Är ej längre smal och krokig.
Stigen är rak, jämt och fin.
Även om den fortfarande är,
Kantad med vassa stenar.

Den leder mej rakt mot ljuset!
Jag känner mej stark
Och övertygad om att
den väg jag valt,
Tar mej dit jag vill
Tar mej till mitt ljus,
Som gör livet värt att leva igen!

1 kommentar

Grodprinsen- Allt är inte guld som glimmar!

Av , , Bli först att kommentera 0

Läste denna för mitt kära barn häromdagen. Tyckte den var bra.

 

GrodPrinsen

Oändligt lycklig jag var då
Där jag satt i min damm.
Jag titta´upp mot himlen blå
När häxan hoppa´fram.
Hon trollade med lilla mej.
Ogärna jag det minns.
En groda jag ej fick förbli.
Hon gjorde mej till Prins!
Farväl och kvack till vännerna.
Yvärr, nu väntar giftemål
Med fånig ung Prinssa!

Ur boken; Magiska berättelser om Drakar, Häxor och Trollkarlar. Texter John Patience

Bli först att kommentera

Ett stort ekande hål.

Av , , Bli först att kommentera 0

Inuti mej.

Finns en spricka.

Ett stort ekande hål. 

En del av mig längtar,

 Efter någon att dela mitt inre.

 

Någon att älska,

Att lita på, våga släppa in.

Någon som delar,

Glädje och sorg,

Med och motgång.

Någon som älskar mig tillbaka.

Hur högt jag än önskar,

Så är det svårt.

För att kunna hitta,

Denne någon,

Så måste vi båda,

Vara likadana.

 

De finns några,

Som velat fylla tomrummet.

Men jag har inte delat,

Deras känslor.

 

Det finns några,

Som jag kunnat släppa in,

Men de är inte,

Mina att ta.

Och kanske är det just därför,

Jag tror mig vågat släppa in dem.

För att jag vet att de inte kan.

 

Hur gärna jag än vill,

så måste jag läka,

Ännu lite mera.

 

Så för nu,

Får det vara ensamt

och Ekande tomt.

Bli först att kommentera