Från ett mörker, till ett annat.

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag vek från min stig,
för jag såg ett ljus.
Jag längtar till ljus:
längtar efter värme,
Längtar efter sällskap.

Jag besteg berg,
tog mej över hav,
Över öknen,
genom den djupa skogen,

för jag såg ett ljus glimma.

Fylld av hopp,
önskan att kanske hitta något,
ett litet hopp,
som efter han växte,
till något väldigt stort.

Jag såg mitt liv växa,
i den enda lilla glimten av ljus,
långt där framme.

Men när jag väl kom fram,
var det bara en falnande glöd,
av någon annans eld.
redan kall och död när jag väl kom fram.

Allt liv jag hade,
Lämnade mej kvar,
Lika kall och död som den slocknande glöden.

Ändå är det bara jag,
som själv grävt den grop jag trillat i.
Jag lät mitt hopp växa.

Här i mörkret sitter jag nu.
Fast i en djup grop.
Även om någon skulle se mej,
och räcka ner handen för att erbjuda räddning,
Skulle jag aldrig våga ta den.
Rädd för att det bara var jag,
som hoppades på att någon gång i livet,
kunna känna sig som en del i något.

Men för att någon ska hitta mej,
så måste jag ju synas.
Här nere syns jag inte,
Och jag vågar aldrig igen,
kolla efter ett glmmande ljus.
Rädd för att återigen bli lämnad och sårad.

Men när allt kommer omkring,
så är det jag själv som sårat mej,
för att jag hoppades.

Hoppet är det sista som lämnar männsikan,
sen då?