Solens strålar,
värmer återigen världen.
Sommaren gläntar för dörren;
Snön smälter
och fåglarna sjunger in våren.

Men än hur mycket värme solen sprider,
Förmår det inte nå, 
In i mitt mörker.
Det dystra i mej,
Finns och förblir där,
Orört, hårt och kallt.

Sorgsenheten,
Ligger som en matta,
Över mitt jag.
Får världen att se matt ut.
Vari hittar jag glädje,
I allt det här?

Vart finns något som,
Kan dra upp mej från tomheten?

Något som kan få solen att värma även mej?
Låta våren och värmen röra även vid mej,
och inte bara allt runt omkring mej?

Jag ser allt lysa och värmas runt i kring.
Men i mitten står jag,
Som en svart skugga.

Kommer jag någonsin kunna känna
Solens stråla värma?
Det skimmrande ljuset glädja mina ögon?
Det ljumma sommarvinden smeka min hud?
Doften av sommar kittla luktsinnet?
Kommer jag någonsin att få sommar?