En berättelse.

Av , , Bli först att kommentera 6

Det var en gång ett land som beskrevs som ett av de bästa länderna på hela kontinenten. Landet bar namnet Underdal, landet var uppdelat i ett par provinser som i sin tur hade sina egna kungadömen.

Det små kungadömena hade en stark egen vilja, och genom åren hade man byggt upp en känsla och en erfarenhet som visar att man kunde klara sig själva. I och med detta så har lärde de sig att se vad den egna befolkningen ville ha.

Bland de små kungadömena så fanns det en liten vid namn Svendala. Ett litet samhälle i utkanten av Underdal omringad av skog, berg och vatten.

Dagarna rullade på och ingen trodde egentligen att det skulle komma sämre tider. Men i Underdal fanns det en negativ spiral när det gäller flytten mellan kungadömena. Bergshamn som landets största rike heter fick för varje år ett angenämt problem. De var tvungen att bygga nya bostäder och hela regionen expanderade för varje år.

Men i Svendala var det långt ifrån lika muntert. Eftersom Bergshamn stod för ökningen i landet så var det bland annat lilla Svendala som levererade minskningen.

Nu funderar ni kanske om detta hade någon betydelse. Jo du förstår att varje kungadöme är uppdelat i olika samhällsfunktioner. Detta kallas för ”kungsavtal”. Inom varje avtal är det bestämt vem som bestämmer och vad man skall ha för samhällsansvar. Och i detta lilla rike fanns det tre avtal med en ansvarig ”lagman” för varje avtal.

Dessa lagmän ansvarade över, lärlings och omtanke, uppfinning och boende och kanske det största avtalet, eftertiden. Som du kanske förstår är dessa strukturer rätt så lika våra kommunala organisationer. Då menar jag vård, skola, parker, bostäder och allmänna service funktioner m.m.

Det som blev Svendalas största hot inför framtiden var problemet att kombinera utflytten till Bergshamn med att säkerställa att ”avtalen” håller och levererar samma kvalitet som i resten av landet.

Kungen i Svedala vet att det saknas pengar och den enda lösningen på sikt är att dra ner på så mycket som möjligt av de verksamheterna som de olika ”lagmännen” ansvarar över. Och det enda som hade kunnat rädda riket eller kanske minskat skadorna i alla fall. Är om tidigare ”lagmän” anpassat riket redan för 15 – 20 år sedan.

Men Kungen stod inför ett faktum och avskedade folk som tog hand om de gamla och plockade bort stödet för de unga. Lagmännen försökte intensivt att ordna upp i sina ansvarsområden men det saknades alldeles för mycket resurser. Och om det fanns en bok Svendala skulle det stå följande:

”En byggd, ett kungarike, ett land som med alla intentioner försökte rädda det som räddas kunde. Med välvilja drevs befolkningen från den egna hembygden. Tanken på en bättre värld blev slagen i spillror genom att landets övermän krävde högre standard i utbyte mot mindre pengar. Övermännen tömde de små kungarikena på folk som därmed tappade sina fungerande lagmän. Därefter drevs nya människor ut på lansbyggden med ett krav från övermännen att bygden skall ge samma service som i Bergshamn, trots att fungerande ”avtal” sedan länge redan försvunnit.”

Om Svedala aldrig kommer att repa sig det vet vi ingen. Men om ett rike skall fungera måste det vara balans på ansvar och kostnader utifrån möjligheten att betala. Om det är övermän, lagmän eller kungar. Det har inte så stor betydelse, det viktigaste är att det finns mer dialog än måsten. Och att man aldrig glömmer befolkningen. Snipp snapp snut då var sagan slut.

Bli först att kommentera