Några tankar om fjällugglan och om Gary – två udda fåglar. Den ena eftertraktad och den andra oönskad.

I dagens VK stod det att läsa om en sällsynt uggla i Lövånger. En fjälluggla. Så sällsynt att människor från hela Sverige har vallfärdat dit för att beskåda den. Tydligen är det andra gången på 49 år som man har hört talas om just en fjälluggla i Västerbotten. Ett glädjeämne för fågelintresserade. Men tyvärr har tydligen några nyfikna gått för nära ugglan, så nu uppmanas de som kanske också vill ta sig en titt på pippin att hålla minst hundra meters avstånd och inte vara för högljudda.

I gårdagens Facebook-flöde stötte jag på en artikel om Gary – också han en udda fågel. Men inte lika eftertraktad som pippin i den västerbottniska skogen. Det är en kyrkomusikers berättelse om Gary, som hade dött efter ett inte allt för långt men hårt liv med både alkohol och droger. Nu skulle hans stoft vigas till den sista vilan. Utan en endaste blomma. I en spånplattekista. Socialtjänstemannen hade resonerat bort blommor, det skulle ändå inte komma någon. Kyrkomusikern blev utom sig och ordnade med blommor. Sedan kom ändå tretton medmänniskor som hedrade Gary med sin närvaro. Det spelades och sjöngs. Jag hoppas att de gick nära och sjöng högt!

Två udda fåglar. Den ena som beundras för sin särart och den andra som nog aldrig kommit i närheten av någon uppskattning för den han var. Förmodligen. För varför hade annars hans liv varit så svårt? Och varför är det egentligen så lätt att begeistra sig för en liten fågel i skogen men så svårt att fatta tycke för och ge omtanke åt en udda medmänniska mitt i samhället?

Mitt hjärta har alltid klappat extra för människor som ingen tycker om eller bryr sig om och som av olika anledningar har hamnat utanför – både när jag var ung och arbetade inom vården och senare som lärare. Som politiker vill jag arbeta för att vi bryter tabun kring alla faktorer som gör att en del hamnar i utanförskap. Jag hoppas innerligt att jag kommer att få hjälp i detta viktiga arbete.

OM en mening börjar med OM eller inte, är som vi vet mycket avgörande för innebörden. Om meningen sedan lyder ”Om krisen eller kriget kommer”, som på broschyren vi alla nyligen har fått i brevlådan, då är det mycket viktigt att betydelsen i denna mening kan förstås.

Jag frågar mig därför hur man tänkte på MSB då man på uppdrag av regeringen sammanställde just denna broschyr – eller OM man ens tänkte t.ex. på alla människor som ännu inte behärskar det svenska språket? Avsikten med broschyren är att öka befolkningens kunskap om hur man själv bör förbereda sig inför olika scenarion OM de skulle inträffa. I uppdraget nämns inget explicit om att man bör beakta målgruppen nysvenskar som kan behöva få informationen på ett annat språk. Märkligt.

Har man verkligen inte haft en tanke på vad som kan hända OM någon missförstår informationen i broschyren? För några nysvenskar i Umeå var det precis vad som hände, och jag har svårt att tro att de skulle vara de enda i hela landet. De blev förvirrade, talade oroligt om kriget och frågade ”Det är krig nu i Sverige? Vad vi ska göra? Måste lyssna på nyheter. Måste göra för att veta vad ska hända.” Ungefär så. Om och om och om igen.

Det krävdes många försöka att förklara – berätta varför broschyren har skickats ut, TROTS att det inte är krig. Och vad en kris är, och varför man ska ha vatten och mat och så vidare, och vad skyddsrum är och var de kan finnas. Och sedan om igen från början. Inombords kände jag mig nästan lika förvirrad som de – vad har vi ställt till med? Här har man skickat ut viktig information plus en uppmaning till eget ansvarstagande, utan att man har försökt försäkra sig om att alla som mottar den kan förstå budskapet till hundra procent.

Hela situationen har lämnad en fadd eftersmak av misslyckande. Kunde Anders Ygeman, Carolina Sandö och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap inte bättre än såhär? Varför skrev man inte åtminstone rubriken på flera språk och sedan en hänvisning hur man kan få hela texten på sitt eget språk? Det borde vara en demokratisk rättighet! Tycker vi inte det så gör vi skillnad på människor, bortsett från att det heller inte främjar integrationen.

Jag tycker att vi bör använda den fantastiska språkkompetensen vi nu har i Sverige och översätta broschyren till fler medborgares modersmål, och det så fort som möjligt!

För vissa klingar det för genomsnittligt att leva som en (medel)Svensson – för andra förblir det en ouppnåelig dröm. Som med så mycket annat hänger det på perspektivet, utgångsläget som man har.

Vad som upplevs som materiellt välstånd, framgång, trygghet eller lycka, tror jag beror mycket på den enskildes förväntningar. Vi har alla individuella föreställningar om våra liv, det är ofrånkomligt och helt normalt. Men vissa av oss har inte förmågan att skapa och leva de liv de önskar och föreställer sig, därför att de begränsas av olika medfödda eller uppkomna funktionshinder eller sjukdomar. Detta faktum är likaledes ofrånkomligt – men däremot inget vi ska acceptera.

Det var för alla dessa som man på 1990-talet röstade igenom rättighetslagen LSS – lagen om stöd och service. Liberalen Bengt Westerberg var då både ledare för Folkpartiet och socialminister och ses som ”pappa” till reformen som betyder bokstavligen ALLT för människorna som den tillkom för. Grundtanken var att den ska garantera en ”god levnadsstandard” även för individer som inte kan klara sin vardag själva med allt vad det innebär. Den ska möjliggöra ett någorlunda normalt och självständigt liv istället för ett liv på institution. I alla fall nästan som en Svensson.

Men – vi lever i tider med snabba förändringar och nu talas det istället om ”skälig levnadsnivå” eller ”skälig levnadsstandard” istället för ”god” – och hela idén bakom LSS, dvs. att ge hjälptagaren självbestämmande och rätt att leva som andra, är nu inte längre självklart utgångsläge vid behovsprövningar. Anledningen stavas SPARKRAV i kombination med ett påstådd utbredd fusk. Följden vet vi alla – nyheterna har rapporterat hårresande exempel på vad som plötsligt inte längre ses som grundläggande behov i en människas liv.

När Sveriges befolkning ökar, så ökar självfallet också antalet hjälpbehövande. Precis som resten av befolkningen lever också dessa människor längre och behöver följaktligen också hjälp längre. Personalen som arbetar inom assistansen har självklart rätt till rådande löneutveckling och likaså rätt till bra arbetsvillkor. Och nu ska man alltså spara – och det största problemet i denna spariver utgör det delade huvudmannaskapet.

Idag står kommunen för hjälp upp till 20 timmar i veckan, bedöms ett större hjälpbehov så ska staten gå in. Beviljas under 20 timmar kan alltså staten spara pengar. Kortsiktigt. Men – i själva verket sparar inte Sverige några pengar när kostnaderna flyttas över till kommunerna. Och det som händer sedan är att kommuner med dålig ekonomi sparar på assistanstimmar, vilket betyder att behoven tillgodoses olika beroende på var man bor.

Förutom det lidande som indragna assistanstimmar leder till för de hjälpbehövande, resulterar denna kortsiktiga åtgärd även i förlorade arbetstimmar för de företag som idag utför uppdragen. Man minskar alltså sysselsättningen i tider då man försöker skapa arbetstillfällen. Och när man stirrar sig blint på assistanskostnaden så glömmer man också att två tredjedelar av den går tillbaka till stadskassan i form av arbetsgivaravgifter, moms och skatt.

Den samhällsdebatten som har först kring det s.k. överutnyttjandet av assistansen har pekat ut personer med funktionsnedsättningar som fuskare. Många har blivit av med sin assistans, helt eller delvis. Om man jämför med t.ex. möjligheten att ta studielån för att plugga, så nekas ingen det för att vissa andra har missbrukat systemet att låna pengar utan att leverera resultat. Man nekas heller inte barnbidrag, bostadsbidrag eller vab-ersättning för att några har utnyttjat systemet och fått pengar som de inte haft rätt till. Så varför drar man in assistans för personer som inte har gjort sig skyldiga till fusk och inte kan försvara sig? Sedan regeringens beslut 2015 om att minska timmarna i den personliga assistansen, har 1500 personer förlorat sin assistans. Det är så man skäms.

Liberalerna anser att staten bör ta över huvudmannaskapet för att komma tillrätta med problemet. Då kan vi säkerställa att alla med assistansbehov har lika rättigheter, oavsett var i landet man bor. Samtidigt får man då även samma möjlighet som alla andra att flytta till en annan kommun, utan att behöva vara rädd för att det påverkar rätten till assistans.

Efter ett besök på Öppen gemenskap i Umeå försöker jag summera mina intryck. Föreningen har en rad verksamheter som akutboende, restaurang som serverar gratis frukost och billig lunch, cykelverkstad, en kvinnojour med skyddat boende mm. Hjärtat i verksamheten är Öppet Hus – dit vem som helst kan komma för att värma sig, ta en kopp kaffe och få gemenskap. Och det var hit vi kom på besök. Här finns alltid personal som hjälper de som kommer med att få kläder och tvätta kläder, duscha, låna telefon/dator, få hjälp med myndighetskontakter eller annat. Här kan man även spela biljard eller helt enkelt bara vara. Individen står i centrum – var och en med sina särskilda hjälpbehov. En del lider av psykisk ohälsa eller sjukdom, andra av olika missbruk, ensamhet och fattigdom eller är hemlösa. Ofta går missbruk och psykisk ohälsa hand i hand – det ena leder till det andra och slutar inte sällan i utanförskap.

Personalen som tog sig tid med oss besökare berättade med både värme och empati om verksamheten, om hur mycket den betyder för dem som uppsöker huset och vilka värderingar som styr. Hit får man faktiskt komma även om man inte är nykter, till skillnad från en del andra liknande ställen. Mänskligt och medmänskligt. Så bra att det finns både och. För min del känns det mindre dömande och fördömande – även någon som är påverkad av det ena eller andra är ju en människa, och är påverkad av någon anledning som vi andra inte känner till och inte kan döma över.

Men vi fick också reda på baksidor, den kortsiktiga planeringen som verksamheten är utsatt för. Finansiering för ett år i taget – som om behoven plötsligt skulle kunna upphöra att existera. En verksamhet som denna kan väl i rimlighetens namn inte vara förhandlingsbar – den finns ju därför att den behövs! För att få till stånd långsiktiga lösningar som gagnar både den enskilde och samhället, så tror jag att vi måste acceptera behovet av denna omsorgsform och även börja värdera samhällsnyttan med den. Människor som arbetar i föreningar som hjälper samhällets mest utsatta, utgör en livsviktig fast punkt med möjlighet att få daglig gemenskap, mat, känna mänsklig värdighet och få hjälp med allehanda ärenden som de flesta av oss inte ser som betungande men som kan vara oöverstigliga för de som har hamnat i ett utanförskap. I förlängningen sparar säkert kommuner en hel del utgifter genom dessa eldsjälars insatser.

Verksamheter som Öppen gemenskap borde enligt min mening ingå i en kommuns åtaganden, precis som skola, sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg. Kanske kunde den heta behovsomsorg. Ju större invånarantal vi får i Umeå – vilket ju eftersträvas av många – ju fler blir även de som hamnar utanför. På samma sätt som vi räknar med att behöva bygga fler förskolor och skolor, som sedan också kräver utbildad personal – måste vi också kalkylera in en större behovsomsorg i kommunbudgeten. Att blunda för detta faktum eller låtsas något annat är rentav oanständigt.

Som liberal kandidat till kommunfullmäktige i Umeå har jag bestämt mig för att vara en röst för alla som lever i utanförskap.

Ältande av ankdamsproblem är ingen trevlig läsning till morgonkaffet. Men vem har sagt att allting ska vara trevligt? Jag hoppas innerligt att insändaren ”Onödigt krångligt” i VK, undertecknat av ”Frustrerad förälder” har höjt blodtrycket på fler läsare än på mig.

I Sverige är skolan gratis, likaså skolmaterialet och en måltid. Och barn som bor långt från skolan får gratis skolskjuts. Detta innebär att alla har möjlighet att låta sina barn gå i skolan. Visst är det fantastiskt, men det är knappast något vi funderar över, det är bara självklart. Sen tillkommer gratis tandvård och gratis läkarvård under skoltiden. Tack och lov för denna vår demokratiska välfärd!

När så en liten kugge inte fungerar ögonaböj – ja då är katastrofen ett faktum… verkar det som. En dotter med skadat ledband kan inte gå med kryckor i rådande väglag 500 meter till skolskjutsen. Förståeligt. Men taxin kan inte köra den extra sträckan utan tillstånd från kommunen – som i sin tur hänvisar till att man måste ringa kommunens försäkringsbolag – som har 5 dagars handläggningstid – och läkaren på akuten kan inte skriva det efterfrågade intyget. Och så vidare. Byråkratin i full blomning. Man ringer även hälsocentralen och letar på kommunens hemsida. Allt för att hitta en lösning. Så klart.  

Men – mindre klart är för mig är att inte tänka på sin egen roll – en förälders roll att se till sitt barns bästa. Som liberal är jag tacksam för och lycklig över de fri- och rättigheter varje individ har i Sverige. Men med dessa följer också skyldigheter som det tyvärr alltför sällan talas om. Insändaren avslutar nästan med indignation ”Hur kan det vara självklart att man kan ligga ute med pengar?” och ”Hur mycket tid är det rimligt att jag ska lägga ner för att få min dotter till skolan?”

Jag har full förståelse för bristande tålamod med byråkratiska krångligheter, men mitt svar blir ändå: Lös problemet själv och lägg det bakom dig. Det kommer inte att gå till världshistorien. Ut och res! Se på RIKTIGA problem och hur människor ändå strävsamt och lösningsfokuserat lever sina liv! Ta eget ansvar och sluta gnäll!

PS – Jag önskar mig problemlösning som ett ämne i skolan.

Efter en veckas semester med lilla mor finns det många tankar om samhällets syn på våra äldre som vill ner på pränt. Jag skriver lilla, därför att hon inte mäter mer 154 cm i strumplästen. Annars är hon STOR – en av mina största förebilder och än idag mitt levande uppslagsverk. Jag brukar skämta om att det hon inte vet behöver jag heller inte veta. 

Tyvärr förmedlar min mor emellanåt samma uppgivenhet som jag har upplevt hos många äldre även här hemma: att inte längre ha känslan av att höra till, att inte vara önskad, att inte vara behövd, dvs. få dela med sig av sin livsvisdom, att vara i vägen för alla som är snabbare och att känna sig hjälplöst akterseglad av digitaliseringen, trots att hon faktiskt använder datorn och internet till det mesta som vi andra. Ingen förväntar sig något av de äldre, förutom att de inte ska förvänta sig något mer av samhället. Krasst uttryckt. Inte ha visioner och drömmar… de hör väl ungdomen och karriäråldern till. 

Ett mål med vår resa var att hon skulle få återse sin födelsestad Dresden ännu en gång, ett annat var att uppfylla en dröm och titta på ett seniorboende där. För mamma längtar tillbaka. Och hon blev inte besviken. Hon föll för äldrecentrets vänliga medarbetare, alla fantastiska lösningar och husets centrala läge i stan. Med affärer, spårvagnen och det mesta inom gångavstånd, inklusive operan. Den sachsiska dialekten trängde oförfalskad genom hennes hörapparater och gjorde henne konstant salig. Det är mycket länge sedan jag har sett min mor så lycklig. Hon kände att hon hörde till, passade in. 

Och dagen innan hemresan kom det: ”Jag flyttar! Om jag får erbjudande om en lägenhet så packar jag in det viktigaste i bilen och kör dit.” (Det är 38 mil och ja, hon kör fortfarande) ”En säng går alltid att ordna och annars behöver man ju inte så mycket. Resten ordnar sig.” Nu planerar min mor! Hon planerar sin flytt tillbaka till barndomsstaden. Hon har drömmar och visioner om vad hon vill med sitt liv. Igen. Och varför skulle hon inte ha det? För att hon snart fyller 94 år? Det var hon som lärde oss barn devisen ”leva och låta leva” och jag är glad att hon ännu en gång gör just det: LEVER sin dröm. Barnbarnen och barnbarnsbarnen tycker att hon är cool.

… eller borde i varje fall inte vara det. I dagarna kom jag att tänka på Ola Nordebos krönika ”Tilliten till andra, att våga språnget”. Som så många andra gånger söker han svar och förklaringar i den svenska litteraturen, som enligt honom är full av ”tillitens skildrare och sökare”, vilka ofta återvände till detta tema. Det man söker är svar på frågan: När vågar vi sätta vår tillit till en annan människa, eller till en gemenskap utanför oss själva?

Här tänker jag på det som brukar kallas för reptilhjärnans reaktion ”Vän eller fiende? Flykt eller försvar? (Ofta fungerar denna instinkt rätt bra, men sedan styr vi med förnuftet och/eller viljan) Dessa frågor borde vi kanske ställa oss medvetna emellanåt, t.ex. när vi söker ett arbete. I första hand brukar vi då tänka på att vi vill passa in. Vi önskar oss en meningsfull sysselsättning, helst också där vår utbildning kommer till användning. Vi vill vara med i gemenskapen som en arbetsplats ändå är och därmed en del av samhället. Och självklart behöver vi försörjning.

Därför försöker vi visa den allra bästa utgåvan av oss själva. Vi skriver cv:n där vi redovisar vår utbildning, brev där vi förklarar vilka vi är och hur bra vi passar in på den eftertraktade arbetsplatsen och – hur bra vi kan anpassa oss där mallen kanske inte stämmer. Osv. För vi vill ju så gärna ha jobbet, eller hur? Och så vågar vi det nämnda språnget och ger allt vi har och lite till. Och om så behövs så slår vi knut på oss själva.

Om vi istället skulle våga visa våra gränser och begränsningar, då skulle också konturerna av vilka vi faktiskt är framträda tydligare. Och just det vill jag verkligen försöka göra i mitt arbete som fritidspolitiker, ett uppdrag som man ju inte ansöker om i traditionell mening utan får genom förtroende. Jag ska alltid ha i åtanke att vara tydlig med vem jag är, vad jag vill och vad jag kan – och ta reda på det jag inte vet men behöver veta.

Detta är min första blogg. Jag som aldrig hade tänkt blogga. En av alla sakar som jag aldrig hade tänkt göra – liksom att bli politiker. Men för två år sedan valde jag plötsligt att bli medlem i ett politiskt parti, närmare bestämt i Liberalerna. I båda fallen har jag överraskad mig själv, jag trodde att jag kände mig bättre än så.

När jag ett och ett halvt år senare ställde upp som kandidat till kommunlistan och till slut hamnade på en andra plats, blev jag överrumplad – kände mig överväldigad. Nu har det gått några månader och jag har nästan landat i detta faktum. Jag vill göra mitt bästa för att förvalta medlemmarnas förtroende till uppdraget, likaväl som jag hela tiden vill ha Umebornas perspektiv för ögonen – d.v.s. att inte glömma att vara ödmjuk – att också ta reda på och försöka förstå vad väljarna ser som viktiga frågor. Jag vill aldrig glömma bort att vara lika öppen med mina åsikter som för andras, låta andra övertyga mig precis som jag vill övertyga andra. Jag vet att jag under min resa som politiker kommer att få övervinna fördomar, precis som jag har fått göra på resor i fjärran länder, i arbetet inom vården, som lärare eller i kassakön på Ica. Någon gång måste jag kanske överge en förlegad ståndpunkt som har blivit kvar bara just ”för att”. Det gäller att kunna överväga en åsikt mot en annan, någons intressen mot någon annans. Att ge och ta och hålla en balans och inte överreagera när meningarna går isär. Jag ska öva.

Jag lovar att inte glömma bort att vårda mina Ö:n.