En stad måste värna om alla sina invånare!

Av , , Bli först att kommentera 5

Efter ett besök på Öppen gemenskap i Umeå försöker jag summera mina intryck. Föreningen har en rad verksamheter som akutboende, restaurang som serverar gratis frukost och billig lunch, cykelverkstad, en kvinnojour med skyddat boende mm. Hjärtat i verksamheten är Öppet Hus – dit vem som helst kan komma för att värma sig, ta en kopp kaffe och få gemenskap. Och det var hit vi kom på besök. Här finns alltid personal som hjälper de som kommer med att få kläder och tvätta kläder, duscha, låna telefon/dator, få hjälp med myndighetskontakter eller annat. Här kan man även spela biljard eller helt enkelt bara vara. Individen står i centrum – var och en med sina särskilda hjälpbehov. En del lider av psykisk ohälsa eller sjukdom, andra av olika missbruk, ensamhet och fattigdom eller är hemlösa. Ofta går missbruk och psykisk ohälsa hand i hand – det ena leder till det andra och slutar inte sällan i utanförskap.

Personalen som tog sig tid med oss besökare berättade med både värme och empati om verksamheten, om hur mycket den betyder för dem som uppsöker huset och vilka värderingar som styr. Hit får man faktiskt komma även om man inte är nykter, till skillnad från en del andra liknande ställen. Mänskligt och medmänskligt. Så bra att det finns både och. För min del känns det mindre dömande och fördömande – även någon som är påverkad av det ena eller andra är ju en människa, och är påverkad av någon anledning som vi andra inte känner till och inte kan döma över.

Men vi fick också reda på baksidor, den kortsiktiga planeringen som verksamheten är utsatt för. Finansiering för ett år i taget – som om behoven plötsligt skulle kunna upphöra att existera. En verksamhet som denna kan väl i rimlighetens namn inte vara förhandlingsbar – den finns ju därför att den behövs! För att få till stånd långsiktiga lösningar som gagnar både den enskilde och samhället, så tror jag att vi måste acceptera behovet av denna omsorgsform och även börja värdera samhällsnyttan med den. Människor som arbetar i föreningar som hjälper samhällets mest utsatta, utgör en livsviktig fast punkt med möjlighet att få daglig gemenskap, mat, känna mänsklig värdighet och få hjälp med allehanda ärenden som de flesta av oss inte ser som betungande men som kan vara oöverstigliga för de som har hamnat i ett utanförskap. I förlängningen sparar säkert kommuner en hel del utgifter genom dessa eldsjälars insatser.

Verksamheter som Öppen gemenskap borde enligt min mening ingå i en kommuns åtaganden, precis som skola, sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg. Kanske kunde den heta behovsomsorg. Ju större invånarantal vi får i Umeå – vilket ju eftersträvas av många – ju fler blir även de som hamnar utanför. På samma sätt som vi räknar med att behöva bygga fler förskolor och skolor, som sedan också kräver utbildad personal – måste vi också kalkylera in en större behovsomsorg i kommunbudgeten. Att blunda för detta faktum eller låtsas något annat är rentav oanständigt.

Som liberal kandidat till kommunfullmäktige i Umeå har jag bestämt mig för att vara en röst för alla som lever i utanförskap.

Problemsösning och eget ansvar som första hjälpen

Av , , Bli först att kommentera 6

Ältande av ankdamsproblem är ingen trevlig läsning till morgonkaffet. Men vem har sagt att allting ska vara trevligt? Jag hoppas innerligt att insändaren ”Onödigt krångligt” i VK, undertecknat av ”Frustrerad förälder” har höjt blodtrycket på fler läsare än på mig.

I Sverige är skolan gratis, likaså skolmaterialet och en måltid. Och barn som bor långt från skolan får gratis skolskjuts. Detta innebär att alla har möjlighet att låta sina barn gå i skolan. Visst är det fantastiskt, men det är knappast något vi funderar över, det är bara självklart. Sen tillkommer gratis tandvård och gratis läkarvård under skoltiden. Tack och lov för denna vår demokratiska välfärd!

När så en liten kugge inte fungerar ögonaböj – ja då är katastrofen ett faktum… verkar det som. En dotter med skadat ledband kan inte gå med kryckor i rådande väglag 500 meter till skolskjutsen. Förståeligt. Men taxin kan inte köra den extra sträckan utan tillstånd från kommunen – som i sin tur hänvisar till att man måste ringa kommunens försäkringsbolag – som har 5 dagars handläggningstid – och läkaren på akuten kan inte skriva det efterfrågade intyget. Och så vidare. Byråkratin i full blomning. Man ringer även hälsocentralen och letar på kommunens hemsida. Allt för att hitta en lösning. Så klart.  

Men – mindre klart är för mig är att inte tänka på sin egen roll – en förälders roll att se till sitt barns bästa. Som liberal är jag tacksam för och lycklig över de fri- och rättigheter varje individ har i Sverige. Men med dessa följer också skyldigheter som det tyvärr alltför sällan talas om. Insändaren avslutar nästan med indignation ”Hur kan det vara självklart att man kan ligga ute med pengar?” och ”Hur mycket tid är det rimligt att jag ska lägga ner för att få min dotter till skolan?”

Jag har full förståelse för bristande tålamod med byråkratiska krångligheter, men mitt svar blir ändå: Lös problemet själv och lägg det bakom dig. Det kommer inte att gå till världshistorien. Ut och res! Se på RIKTIGA problem och hur människor ändå strävsamt och lösningsfokuserat lever sina liv! Ta eget ansvar och sluta gnäll!

 

PS – Jag önskar mig problemlösning som ett ämne i skolan.

Får gamla ha drömmar?

Av , , 2 kommentarer 10

Efter en veckas semester med lilla mor finns det många tankar om samhällets syn på våra äldre som vill ner på pränt. Jag skriver lilla, därför att hon inte mäter mer 154 cm i strumplästen. Annars är hon STOR – en av mina största förebilder och än idag mitt levande uppslagsverk. Jag brukar skämta om att det hon inte vet behöver jag heller inte veta. 

Tyvärr förmedlar min mor emellanåt samma uppgivenhet som jag har upplevt hos många äldre även här hemma: att inte längre ha känslan av att höra till, att inte vara önskad, att inte vara behövd, dvs. få dela med sig av sin livsvisdom, att vara i vägen för alla som är snabbare och att känna sig hjälplöst akterseglad av digitaliseringen, trots att hon faktiskt använder datorn och internet till det mesta som vi andra. Ingen förväntar sig något av de äldre, förutom att de inte ska förvänta sig något mer av samhället. Krasst uttryckt. Inte ha visioner och drömmar… de hör väl ungdomen och karriäråldern till. 

Ett mål med vår resa var att hon skulle få återse sin födelsestad Dresden ännu en gång, ett annat var att uppfylla en dröm och titta på ett seniorboende där. För mamma längtar tillbaka. Och hon blev inte besviken. Hon föll för äldrecentrets vänliga medarbetare, alla fantastiska lösningar och husets centrala läge i stan. Med affärer, spårvagnen och det mesta inom gångavstånd, inklusive operan. Den sachsiska dialekten trängde oförfalskad genom hennes hörapparater och gjorde henne konstant salig. Det är mycket länge sedan jag har sett min mor så lycklig. Hon kände att hon hörde till, passade in. 

Och dagen innan hemresan kom det: ”Jag flyttar! Om jag får erbjudande om en lägenhet så packar jag in det viktigaste i bilen och kör dit.” (Det är 38 mil och ja, hon kör fortfarande) ”En säng går alltid att ordna och annars behöver man ju inte så mycket. Resten ordnar sig.” Nu planerar min mor! Hon planerar sin flytt tillbaka till barndomsstaden. Hon har drömmar och visioner om vad hon vill med sitt liv. Igen. Och varför skulle hon inte ha det? För att hon snart fyller 94 år? Det var hon som lärde oss barn devisen ”leva och låta leva” och jag är glad att hon ännu en gång gör just det: LEVER sin dröm. Barnbarnen och barnbarnsbarnen tycker att hon är cool.