LSS – Leva Som Svensson. Eller?

För vissa klingar det för genomsnittligt att leva som en (medel)Svensson – för andra förblir det en ouppnåelig dröm. Som med så mycket annat hänger det på perspektivet, utgångsläget som man har.

Vad som upplevs som materiellt välstånd, framgång, trygghet eller lycka, tror jag beror mycket på den enskildes förväntningar. Vi har alla individuella föreställningar om våra liv, det är ofrånkomligt och helt normalt. Men vissa av oss har inte förmågan att skapa och leva de liv de önskar och föreställer sig, därför att de begränsas av olika medfödda eller uppkomna funktionshinder eller sjukdomar. Detta faktum är likaledes ofrånkomligt – men däremot inget vi ska acceptera.

Det var för alla dessa som man på 1990-talet röstade igenom rättighetslagen LSS – lagen om stöd och service. Liberalen Bengt Westerberg var då både ledare för Folkpartiet och socialminister och ses som ”pappa” till reformen som betyder bokstavligen ALLT för människorna som den tillkom för. Grundtanken var att den ska garantera en ”god levnadsstandard” även för individer som inte kan klara sin vardag själva med allt vad det innebär. Den ska möjliggöra ett någorlunda normalt och självständigt liv istället för ett liv på institution. I alla fall nästan som en Svensson.

Men – vi lever i tider med snabba förändringar och nu talas det istället om ”skälig levnadsnivå” eller ”skälig levnadsstandard” istället för ”god” – och hela idén bakom LSS, dvs. att ge hjälptagaren självbestämmande och rätt att leva som andra, är nu inte längre självklart utgångsläge vid behovsprövningar. Anledningen stavas SPARKRAV i kombination med ett påstådd utbredd fusk. Följden vet vi alla – nyheterna har rapporterat hårresande exempel på vad som plötsligt inte längre ses som grundläggande behov i en människas liv.

När Sveriges befolkning ökar, så ökar självfallet också antalet hjälpbehövande. Precis som resten av befolkningen lever också dessa människor längre och behöver följaktligen också hjälp längre. Personalen som arbetar inom assistansen har självklart rätt till rådande löneutveckling och likaså rätt till bra arbetsvillkor. Och nu ska man alltså spara – och det största problemet i denna spariver utgör det delade huvudmannaskapet.

Idag står kommunen för hjälp upp till 20 timmar i veckan, bedöms ett större hjälpbehov så ska staten gå in. Beviljas under 20 timmar kan alltså staten spara pengar. Kortsiktigt. Men – i själva verket sparar inte Sverige några pengar när kostnaderna flyttas över till kommunerna. Och det som händer sedan är att kommuner med dålig ekonomi sparar på assistanstimmar, vilket betyder att behoven tillgodoses olika beroende på var man bor.

Förutom det lidande som indragna assistanstimmar leder till för de hjälpbehövande, resulterar denna kortsiktiga åtgärd även i förlorade arbetstimmar för de företag som idag utför uppdragen. Man minskar alltså sysselsättningen i tider då man försöker skapa arbetstillfällen. Och när man stirrar sig blint på assistanskostnaden så glömmer man också att två tredjedelar av den går tillbaka till stadskassan i form av arbetsgivaravgifter, moms och skatt.

Den samhällsdebatten som har först kring det s.k. överutnyttjandet av assistansen har pekat ut personer med funktionsnedsättningar som fuskare. Många har blivit av med sin assistans, helt eller delvis. Om man jämför med t.ex. möjligheten att ta studielån för att plugga, så nekas ingen det för att vissa andra har missbrukat systemet att låna pengar utan att leverera resultat. Man nekas heller inte barnbidrag, bostadsbidrag eller vab-ersättning för att några har utnyttjat systemet och fått pengar som de inte haft rätt till. Så varför drar man in assistans för personer som inte har gjort sig skyldiga till fusk och inte kan försvara sig? Sedan regeringens beslut 2015 om att minska timmarna i den personliga assistansen, har 1500 personer förlorat sin assistans. Det är så man skäms.

Liberalerna anser att staten bör ta över huvudmannaskapet för att komma tillrätta med problemet. Då kan vi säkerställa att alla med assistansbehov har lika rättigheter, oavsett var i landet man bor. Samtidigt får man då även samma möjlighet som alla andra att flytta till en annan kommun, utan att behöva vara rädd för att det påverkar rätten till assistans.