Att aldrig någonsin lära sig…

…av sina misstag eller att ha förmågan att faktiskt kunna ta till sig det andra säger.

Att göra misstag så att det drabbar en själv är ju en sak, men att medvetet göra "misstag" och att utsätta sig för saker som i slutändan kan drabba oskyldiga det är något jag har svårt att acceptera.

Nu börjar allt om. Sömnlösa nätter och oro i kroppen trots att jag VET att jag inget kan göra. Besvikelsen och ilskan river i mig men jag kan ändå inte påverka. Det enda jag ska göra annorlunda denna gång är att jag ska stänga min dörr och bara hålla den öppen lite på glänt.

Jag tänker inte låta det vara självklart den här gången att sorgerna och besvikelserna flyttar in rent fysiskt hos mig och mina barn. Jag är ledsen och arg men jag orkar bara inte lägga så mycket energi på de känslorna just nu.

För i det avseendet har i alla fall jag lärt mig av mina misstag. Jag tänker aldrig mer offra tid som tillhör mina barn. Det var nämligen mitt misstag. Men denna gång får allt bli annorlunda. Jag vill inte vara den som sopar upp skärvor efter andra när jag faktiskt har fullt upp med att göra min del i min egen familj.

"Att acceptera sånt man inte kan förändra kan tyvärr vara väldigt svårt när det handlar om människor man älskar"