Den frågan har jag ställt till mig själv ungefär sjuttioelva gånger under de senaste åren. Tyvärr har jag inget vettigt svar att ge eftersom jag själv har gått vidare för längesedan. Personligen har jag inget intresse av att låta mitt liv förblindas av hat och bitterhet.

Jag vill så gärna leva i nuet med allt vad det innebär. Varför ska jag låta mina tankar tyngas av konflikter som ägt rum för flera år sedan?
Och varför ska jag låta mina sinnen förmörkas av hat som ändå bara gnager sönder allt det fina som fanns en gång?
Och varför ska jag låta tid som varit, bli som en ryggsäck full med skit som jag ständigt skall släpa runt på?

Näe! Jag vägrar vara bitter. Inget och ingen kan hindra mig från att leva här och nu, här och idag.

Jag har nämligen gått vidare för längesedan och det vore så fantastiskt skönt om statister från mitt förflutna ville göra detsamma. Men eftersom jag verkar vara en väldigt viktig person i deras liv, så ser de till att hålla konflikten levande.

Tråkigt tycker jag, men inget jag kan göra något åt.

Jag fortsätter att vara morsa åt mina två ungar på heltid och jag hoppas att det räcker till. För det ska ni veta, att vara förälder är det svåraste och jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Men också det mest fantastiska och underbaraste jag varit med om.

Så jag tänker aldrig någonsin sluta att göra min föräldraplikt, hur gamla mina barn än blir. För kom ihåg.. De är bara små en gång. Och ett tu tre, så vill de inte veta av sina morsor o farsor längre... och tjaaa... Då står man där me skägget i fel brevlåda och kanske blir en ensam gamling som bara har katten som sällskap.

Hemska tanke. Hmm.. Kanske bäst att se till att det är en raskattt då åtminstone? *skrattar*

Hursomhelst, kallduschen jag fick imorse har jag skakat av mig. Värmen är tillbaks. Nu kan det bara bli bättre för oss alla. Det vet jag!

Fridens liljor på er alla läsare. Jag återkommer nån annan dag. *tjing*

....och nu har det till och med gått över två år utan sprit och skit som man brukar säga. Jag är så himla glad att allt gått åt rätt håll.

Nu är det ny lägenhet, flickvän, hund och planer på ett långt och skönt liv som gäller utan droger, kriminalitet och hänsynslösa människor.

Vägen mot drogfriheten har varit lång och svår och kantat av tragiska och jobbiga händelser. När det varit som tyngst så har jag nästan tappat modet och känt att jag inte orkar kämpa längre. För hur lätt är det att vara en närstående till någon som bara vill supa och knarka? Det är INTE lätt.. det är svårt som fan och man stångar sig blodig varje gång man vill hjälpa. Och vid varje otäck incident så har jag tänkt:

''Det här var säkert sista gången'' Men mönstret upprepade sig. Gång på gång.. på gång... på gång..

Men till slut gick det. Efter att ha tjatat och bråkat oss fram genom byråkrati och sjukvård, så stötte vi till slut på rätt personer som vid rätt tillfälle tog tag i saker och ting på sitt eget sätt.

Äntligen lättade bördan från mina axlar.. Jag kunde andas ordentligt för första gången på länge. Jag kunde sova ordentligt utan att vara rädd för obehagliga samtal nattetid. Jag kunde börja ägna mig åt familj och vänner igen. Långsamt blev jag till slut en fungerande människa igen. Fast det blev vi ju allihopa. Och nu när jag tittar tillbaka, så inser jag att det faktiskt gått över två år UTAN varken alkohol eller droger.

Två år! Jag är så stolt och glad att jag kan spricka. Och jag vill ropa ut det till alla! Jag vill tala om för alla som har ett drog eller alkoholberoende att det GÅR att sluta. Till slut får ni rätt hjälp och då kommer ni att lyckas!

Jag hoppas så för alla missbrukare och alla anhörigas skull att även ni har turen att träffa på RÄTT människor på RÄTT ställen, vid RÄTT tillfällen.

Sluta aldrig hoppas...

 

...ta tag i problem som jag påpekat fanns redan i höstas. Man kan undra varför egentligen? Med tanke på att det snart är sommarlov och sedan är detta skolår över. Tack och lov.

Jag erkänner att jag hade höga förväntningar, för det hade jag. Eller VI kanske jag ska säga. Jag har länge efterlyst mer ordning och reda i skolan och ville gärna ha lite stramare tyglar och raka, tydliga linjer för ett av mina barn.

Fast egentligen så tror jag att alla barn skulle må bra av få lära sig mer hyfs och ordning i skolan, eftersom jag anser att det har blivit för släpphänt i skolorna idag. Med det mesta. Tråkigt, men sant. Tyvärr är det min uppfattning.

Orsakerna är många till den bristande respekten för skolan idag, men det är inget jag ids gå in på ikväll.

Hursomhelst så blev inte skolbytet vad vi hade hoppats på så nu är det bara att erkänna sitt misstag och byta tillbaka.
Det ska bli otroligt skönt och jag hoppas och tror att nästa läsår kommer att bli så mycket bättre.

Säga vad man vill. Ordning och reda är alltid bra... MEN... det finns en baksida. En ganska bred baksida som just nu står mig upp i halsen. Speciellt när det på skolan jobbar personal, som genom sina barn serverar elakheter till andra barn.

Så som skolpersonal tycker jag inte att man bara kan skylla en del problem på vissa barn och dess familjemedlemmar. Ibland måste man kanske ''think outside the box'' och titta sig omkring och fråga sig: Vad har VI för del i det här? Sköter vi oss verkligen så som VI borde?

Och tro mig, jag är verkligen ingen morsa som håller mina ungar om ryggen när de gör dumheter. Min filosofi är att var och en skall lära sig att stå för sina misstag och det gäller även mina barn.

Dessutom ska de lära sig att respektera andra vuxna men ibland dyker det ju tyvärr upp stolpskott även i vuxenvärlden som inte respekterar vissa barn och det är ju inget att göra åt. Vi fortsätter att göra vad vi kan och hoppas att det räcker.

Well, det var väl bara det jag ville säga ikväll.



 

...min fina mormor. Och tomt blev det.
Om jag fick bestämma så skulle jag ha min mormor och morfar lite närmare, men nu bor de ju där borta så det är bara och gilla läget.

Jag försöker ju åka till Gällivare då och då, men det blir mer och mer sällan eftersom sambon i det närmaste vägrar att åka dit. Sist vi var där fick jag tjata ordentligt ett bra tag innan vi åkte.

Han tycker inte att det är roligt att åka dit längre och det kan jag förstå. Har man inget jakt eller fiske intresse så är det nog inte riktigt lika kul. Dessutom börjar Gällivare mer och mer likna vilda western har jag hört av mina andra gällivarebekantingar. Så trots att vi bägge kommer från det lappländska hjärtat så är vi väl mer umebor än fd gällivarebor numera.

Så nog är det kanske bäst att bo i gamla Ume ändå, även om det inte heller är särskilt spännande och upphetsande haha... Ibland frågar jag Jimpa på skoj om vi ska flytta och han svarar bara: ''Japp, nog kan vi det.. var du vill men inte norrut''

Nåja, säga vad man vill. Men nog är vyn från Dundret en av de vackraste jag sett. Jag förundras lika mycket varje gång jag är där uppe och tittar ner över det lilla gruvsamhället. Det måste nästan upplevas MINST en gång per år och sen får Jimpa säga vad han vill.

Så har jag försökt resonera under perioder då ekonomin har svajat och pengarna inte riktigt varit så många som man skulle ha velat.

Det handlar om hur man prioriterar helt enkelt.

För handen på hjärtat: Har man en fet lön som trillar in varje månad så lever man ju efter den lönen och den inkomsten. Man konsumerar efter det helt enkelt och reflekterar kanske inte så mycket över vad saker kostar och kanske inte bryr sig så mycket om prisjämförelser och sånt? Så självklart kan man ju hajja att folk som blir arbetslösa huxflux blir deppiga som tusan och undrar hur de ska klara sig ekonomiskt. Men man klarar sig faktiskt... bara det att man kanske inte kan konsumera i den utsträckningen man är van vid.

Själv är jag en sådan som blir fånigt glad över rabattkuponger av olika slag och tycker att jag gjort världens kap om jag köpt tio liter mjölk på en gång och därigenom sparat hela elva spänn *skrattar*

Kalla mig snål om ni vill, men helt ärligt så är de faktiskt de små prioriteringarna som du gör i din ekonomi som blir stora efter ett tag.

Det som också är så skönt är att jag har en karl som inte heller är ett stort fan av konsumtion, annat än det nödvändigaste. Ingen av oss har behov av dyra prylar, extravaganta bilar eller märkeskläder. Och tack och lov för det. Vi kan konsten att vara lyckliga ändå.

Nåväl, detta år har vi ändå turen att ha massor av pengar på ingång och det är vi ju verkligen inte vana vid. Eventuellt blir det en resa till varmare nejder i höst om vi har tid. Men prio ett blir faktiskt en present till kidsen i form av en studsmatta med nät som skall petas in på vår lilla gräsmatta.

Barnen kommer väl att hoppa på den all vaken tid så nog fasen kan man väl se detta köp som en investering i form av föräldrafrid?

...haha... jaaa.. det är bara att välja vilken du tycker verkar lämpligast!

Jag har i alla fall äntrat medelåldern idag. Och när någon säger att jag är barnslig så blir jag så glad, så glad! :)

För helt ärligt: Visst är väl åldern bara en siffra? Det är ändå den mentala åldern som spelar roll i slutändan tycker jag.

Och trots att jag åldras till det yttre, så är min själ och mitt sinne som en skimrande tonårsdröm... *host*... eller nåt sånt i alla fall haha..

Nåväl, jag har haft turen att få ha min underbara mormor här idag (som för övrigt var i trettiPLUS åldern, när JAG föddes) och vi har haft det så himla trevligt över en tårta och senare, en flaska rött vin.

Dessutom har jag blivit uppvaktad av de allra viktigaste personerna i mitt liv idag och jag är så himla glad att till och med Pappa Janne kom ihåg mig. Det värmde faktiskt. Så att jag numera är närmare femtio än tjugo gör inte så mycket..

Och när dottern säger: ''Mamma, du e rätt gammal.. men det kan man inte tro...'' haha.. jaaa.. kan man ta det som annat än en klockren komplimang? Näe, jag tror inte det.

För övrigt så kan jag inte låta bli att identifiera mig med ''Häxan surtant''. SVTs underbara häxa som för det mesta är ganska snäll innerst inne FAST hon är en häxa...

En medelålders häxtant, fast i ganska snyggt fodral.. Tjaa.. ungefär som jag känner mig helt enkelt!

Sovmorgon imorgon också. Vilken bonus! Tack för idag gott folk! //Trettifemårstanten

 

...är jag ganska trött på.

Men idag har jag haft turen att träffa på en gammal bekant på badhuset. En klok och mycket kunnig kvinna som kan få en att se saker ur helt nya perspektiv. Tack Maria för dina kloka råd. Nu vet jag precis var jag ska börja och hur jag ska gå till väga för att få rätsida på vissa saker.

Nåväl, åter till sk ''vuxna'' med dess barnsliga beteenden...

1. Jag är jättearg på DIG för att du som vuxen (som borde veta bättre) lämpar över en stor ångestbörda på ett barn och beklagar dig över hur synd det är om dig som förlorat jobbet. Det är inget annat än ett vuxenproblem och skall ICKET läggas på ett barn som får ont i magen och svårt att sova på grund av dig.
Skaffa dig ett nytt jobb och sluta gnäll är dagens tips till dig.

2. Sen är jag mycket besviken på en opålitlig dam som tror att det är okej att bara lämna ett barn utanför ett tomt hus när föräldrarna jobbar utan att kolla om det verkligen är okej. Och allt bara för att hon ville ut och roa sig. Det är så att man inte tror att det är sant.

3. Sen är jag grymt besviken på folk som sitter på vissa positioner i samhället som tittar bort när barn mår dåligt och varför. Människor som väljer att endast se och höra utvalda delar men som blundar för sanningen.

4. Trist att det fanns en fjärde punkt också, men tyvärr så måste en känga utdelas även till mammor och pappor som inte kan föra en normal och VUXEN dialog med andra föräldrar, utan anser att deras barn är änglar och de flesta andra barn är dryga ungdjävlar *suck* kan ni inte bara skärpa er? Snälla? Det är bara pinsamt med folk som inte kan se att deras egna barn kan fela.

Nåja, nu får det faktiskt vara nog med gnäll för idag. Folk som känner mig vet ju att jag är en positiv person för det mesta, men ibland måste man ju lufta ventilerna och nu har jag ju gjort det så nu tror jag att jag ska återgå till soffan, den spännande boken och det nybryggda théet!

Ha en skön Lördag allihopa :) Vi hörs!

...har jag för det mesta, tro't eller ej. Jag har varit med om så sjuka, galna och roliga saker så det skulle antagligen bli ett gäng bestsellers om jag satte mig ner för att skriva om allt som hittills varit i mitt nu medelåldriga liv *skrattar*

Jag har träffat många fantastiska människor som kommer att fylla upp hela kapitel i mina kommande böcker som jag ska skriva när jag blir stor.. Men förhoppningsvis så dröjer det några år dit. Och Nej, jag kommer INTE att skriva om dig... så intressant är du faktiskt inte ;)

Men för tillfället så kan jag säga att det tyvärr inte händer mycket i tillvaron. Fast å andra sidan så är det ganska skönt. I vanliga fall så går livet i 110 knyck, men under senaste veckan så skulle jag vilja påstå att familjen puttrat på i bara 70 km/timmen och det är nog inte så dumt.

För rätt vad det är så händer det något och då gäller det att vara på alerten.

Det mest dramatiska som hänt denna veckan är att vi grävt upp en ful jäkla lyktstolpe på gården. Så nu vet ni det.

Vi hörs o störs allihopa! *vinkar*

....min bäste vän... VAD gjorde jag utan honom? Ikväll har han med lite assistans av två stycken söta Gällivareflickor räddat mitt liv.. som så många gånger förr. Eller åtminstone gjort så att vi kan leva normalt i huset med vatten i ledningarna igen. Härligt. En dusch och sen är lyckan gjord.

Tänk vad glad man kan vara åt det lilla. Hursomhelst så är Martin det bästa exemplet på hur man faktiskt kompletterar varandra när man är goda vänner.

Det som för tre år sedan började som babbel i växelrummet på taxidirekt har utvecklats till en stabil vänskap som i alla fall inte jag skulle klara mig utan.

Vi är varandras totala motpoler och är så olika varandra som två människor kan bli.

Martin ger mig lugn när jag behöver komma ner på jorden. Han ser till att vara mitt konstanta manliga samvete, han ger mig de klokaste och effektivaste råden och han ställer alltid upp i vått och torrt.

Jimpa och barnen gillar honom också såklart och det är ju en förutsättning för att vi ska kunna odla vänskapen. Numera har ju Mr martin även blivit med flickvän. En flicka från de lappländska vidderna. Jag gillar henne och jag tror att hon gillar mig med, så då hoppas jag att jag kan räkna med att Martin hänger kvar ett tag till i mitt liv.

Annars vette tusan hur jag skulle klara mig :)

Hon är e_lack

...den demoniska pinuppan. Nu sitter hon där fastnålad på armen och jag kan inte låta bli att titta på henne hela tiden.
Hon är så underbart vacker och sonen kallar henne kort och gott: Monstret. Jaa.. det var kanske inte så dumt? Mammamonster som jag själv ju faktiskt är ibland.

Den är inte riktigt klar och det kommer att krävas någon timme till för att slipa till den uppe vid nacken också.

Men jag är väldigt nöjd och hon blev precis så som jag tänkt mig.

Det enda som är så förbaskat tråkigt är alla dessa kommentarer om att 'du kommer att ångra dig... blabla... och när du blir gammal o skrynklig.. blabla... '

osv... *SUCK* Ja, ALLA blir vi väl förr eller senare gamla och skrynkliga? Kan jag inte då få ha mina skrynkliga tatueringar som gamla minnen? Som jag kan titta på och tänka:

'Faan va kul jag hade när jag var yngre' :D

En del samlare har snöat in på gamla vaser, porslinsgrisar, kapsyler och andra horribla föremål. Jag samlar på tatueringar. Och vet ni vad det bästa är med att samla på sådana? De tar ingen plats och de genererar inte heller massa damm.

Fantastiskt!