...gärna att det ska vara frivilligt. För båda parter.

Men jag VET ju att det finns sjuka och sadistiska individer som mår bra av att visa sin makt över en annan människa och som våldtar medan de känner njutning över offrets skräck och rädsla.

Men exakt VAD är det som gör att vissa människor är funtade på det sättet? Är det månne en liten bit av hjärnan som är vriden åt fel håll? Är det något man varit med om som gör att man själv vill skada en annan människa på sexuell väg? Eller är det något ondskefullt man råkar födas med?

Egentligen vill jag inte veta svaret på dessa frågor, utan konstaterar helt krasst att vi har en våldtäktsman lösspringande i Ume... Igen...

Det kan bo en ''hagaman'' i vilken vanlig Svensson kille som helst. Det är DET som är så skrämmande. Det kan vara vem som helst. Det kan vara din jobbarkompis, det kan vara din granne, det kan vara någon som du känner, det kan vara någon du är bekant med och det kan till och med vara en släkting.

Nä fy! Håll ögon och öron öppna allihopa och kom ihåg:

Sex ska ALLTID vara frivilligt och ett nej är banne mig ALLTID ett NEJ!

Jag hoppas verkligen att de lyckas hitta våldtäktsmannen som överföll en flicka på umedalen i helgen. INNAN han ger sig på någon annan.

Var rädda om er allihopa //H

 

Ahappp! Då sitter man här framför datorn igen efter att ha sovit endast fyra timmar.

Hyperaktiviteten kliar i kroppen och jag förbannar än en gång min oförmåga att sova. Ännu värre blir det då jag druckit alkohol. Då sover jag ett fåtal timmar och får skitsvårt att koppla ner hjärnan. Kroppen är så trött, så trött men det skiter hjärnan fullständigt i.

*suck*

Var ju ute på wheels igår så nu har jag ju i alla fall något att avhandla för er. Nämligen detta:

Jag var nere på kajen igår och spanade in det bästa av wheels. Umeå var igår kväll som ett jättelikt museum bestående av olika sorters människor:

Jag såg en kvinna i femtioårsåldern som raglade runt i stora boots, med gaddningar som skulle ha fått en pirat att rodna. Kvinnan hällde i sig bärs från en ölburk som hon med jämna mellanrum halade fram ur sin bh (!)

Jag såg MÅÅÅÅNGA män i varierande åldrar som stoltserade med sina nakna, rödlätta och brända bringor. (Varför?.. Varför?? Klä på er till nästa wheels, snälla?!)

Jag såg väldigt många GRYMT snygga brudar, men ack i så fula outfits. (Fattar ni inte hur lurade ni är när modebloggerskorna tutar i er att ni ska gå omkring i ''Hotpants''?? Pinsamt fult är det haha.. som att gå på stan i jättetrosor ju)

Jag såg en hel del överförfriskade människor som släpade runt på barn i varierande åldrar. (Kommentar överflödig förutom: PUCKAT)

Sen sprang jag på en och annan bekant såklart. Himla trevligt. Fick en förfrågan av en kille som ville följa med mig och Jimmie hem och ''leka'' haha... jaa... än så länge så har vi tillräckligt med glöd i förhållandet och duger fantastiskt bra åt varandra i sänghalmen utan att vi måste tillkalla extrahjälp, men å andra sidan så vore det kanske rätt kul me en kille som erbjuder sina tjänster så där. Det hade ju varit intressant att sätta sig vid sidan av sängen me en chipspåse och beskåda ett sånt scenario. För jag är nästan säker på att det var Jimpa han ville åt och inte mig haha...

Sedan gick vi på krogen och där träffade jag en mystisk mansperson som var helt bombsäker på att han och jag kände varandra. Han visste i alla fall vem jag var och vad jag hette och vad jag gjort och med vem. Jag konstaterar än en gång att ''Alla känner apan...'' Man får ta det som en komplimang helt enkelt.

Sist men inte minst så sprang jag på en gammal bekanting sen tjugo år tillbaka. Jag gillar honom som tusan eftersom vi har en hel del gemensamt. Vi har båda haft det trassligt i vår ungdom och ibland dyker det upp spöken från förr som gärna vill fälla krokben för oss. Vi hade ett långt samtal om det och jag försökte övertyga honom om att det GÅR att göra upp med sina inre demoner. Det GÅR att bevisa för omvärlden att man inte alls är den där personen som de TROR att man är. Det GÅR att vara tillsammans med en tjej/kille utan att låta svartsjuka förstöra.
Och det GÅR att hitta ett sätt att skita i att folk tittar snett på en. Man kan lära sig att leva med att det finns folk som inte gillar en, FAST de inte vet ett skit om vem man egentligen är. Sådana personer är ändå inget att ha. Mycket handlar dessutom om attityden till sig själv. Älska och acceptera dig själv och andra kommer att göra det. Och kom ihåg Jonas: Som jag sa är jag bara ett sms bort!

Sedan fick vi (kors i taket) tag i en taxi och stack hem. Vi hade riktigt kul jag och min bejb och det enda som pajar tillvaron just nu är att jag inte kan sova.

Tips mot sömnlösheten emottages tacksamt. Oftast jobbar jag så mycket jag kan eftersom jag ändå sover så lite, men just idag hade jag ju till och med planerat att jag skulle sova... bläääh va dryyyygt! :-(

Ful gubbe..? Snygg tonårskille med taskiga böjelser..?

Jag vet att jag lovade att min nästa blogg skulle bli glad och positiv, men jag måste tyvärr skjuta upp det ett par dagar.

Saker har hänt i tillvaron som jag gärna vill dela med er läsare. Främst eftersom det är saker som är så pass allvarliga och obehagliga så att jag tycker att det är absolut nödvändigt att låta er alla få veta. Speciellt ni som har barn i ''dataålder''

Det vill säga: Åldern när era barn ibland sitter framför datorn och spelar spel, chattar med kompisar (och ibland okända ''kompisar'')

VET ni mammor och pappor verkligen vem/vilka som finns addade på kidsens msn??

Är ni helt säkra på det? Jahapp... För det trodde jag nämligen också att jag var.

Min dotter har haft msn i ett år ungefär. Jag har velat se vilka kontakter hon har och vilka hon lägger till och jag har begränsat henne (hemma i alla fall) till ett par timmars sammanlagd datatid i veckan. Dock har jag ju inte kunnat kontrollera användandet när hon loggar in hos kompisar till exempel.

Jag är en sån där mamma som är av den uppfattningen att barnen kan GÅ eller cykla till varann och att de INTE behöver msn eller mobiltelefon för att KONSTANT finnas tillgängliga för varandra. Jag vet ju hur mycket stress och oro man kan tillföra barn i en känslig ålder. Jag har ju sett det på nära håll eftersom jag HAR en dotter som faktiskt inte ÄR mogen för mobil och msn.

Jag får höra från många håll att jag är sträng, taskig, elak, har ett för stort kontrollbehov etc etc.. Men vet ni.. Det skiter jag fullständigt i vad andra tycker om den saken.

Jag har under en tid haft på känn att saker och ting inte har varit som det ska i den virtuella världen där min dotter rört sig oftare nu än tidigare. Och mycket riktigt:

En vuxen mansperson har kontaktat min dotter på msn och skickat bilder som definitivt inte är lämpliga för en tioårig flicka. Som skickar sexuella anspelningar och annat som ska vara helt okänt för en tjej i den åldern.

Man blir rädd och förbannad och man inser att det händer här och nu. Det är alltså INTE bara på löpsedlar det existerar. Att man tror att det ''kan aldrig hända oss för jag är en förälder med koll''

Jag säger bara: VAKNA!!

Det kan hända inne i DIN dotters rum precis NU i denna stund då DU sitter här och läser bloggar på vk.se. Förstår du det? En ''ful gubbe'' på internet kan lika gärna vara en snygg kille i tjugoårsåldern som tänder på små flickor. Var smärtsamt medvetna om det alla mammor och pappor.

Naturligtvis så vet jag att jag aldrig kommer att kontrollera mina barn dygnet runt. Ju äldre de blir, desto mindre blir föräldrainsynen. Det vet jag. Men idag har jag i alla fall tagit ett beslut om att stänga ner hennes msn och vänta tills hon förstår saker och ting lite bättre.

Rätt eller fel?
Det är jag inte hundraprocent säker på, men jag vet i alla fall att jag nu har en liten bit facit i min hand och det tänker jag ta vara på!

Hon blev också rädd såklart och det är ju i alla fall en bra grej, att hon nu själv har fått se vad som faktiskt kan hända på internet. Förhoppningsvis så får hon nu lite mer tid på sig att mogna vad gäller dagens teknikanvändande och kan återvända till den fantastiska internetvärlden med mer kunskap om försiktigt användande.

Jag offlajnar henne helt enkelt och sen får hennes kompisar tycka att jag är världens mest elaka och dumma mamma som finns.

Men det tar jag så gärna på mig. Den dagen kommer faktiskt att komma då hon faktiskt förstår varför jag gjorde som jag gjorde!

...lite om hur stor skada de egentligen gör.

Det vanligaste scenariot man hör talas om är mammorna och papporna som bråkar om vem som ska ha barnen hos sig. Inte speciellt snyggt egentligen, men ändå lite förståeligt då de flesta mammor OCH pappor såklart älskar sina barn och vill vara med barnen mestadelen av tiden.

Sen finns det ju mammor och pappor som gör allt för att slippa sina barn. Eller i alla fall vissa av sina barn. Oftast då sina förstfödda som kanske inte faller dem i smaken längre då det dyker upp nya avkommor med nya partners.

Sånt är alltid svårt att hantera. Både för stora och små. Men det är naturligtvis värst för den som är liten och som inte kan förstå varför mamma eller pappa försvinner och inte vill träffa dem längre.

Mammor och pappor som gör på det här sättet fattar nog inte hur stor känslomässig skada som de faktiskt gör. Kanske ser de ett gyllene tillfälle att få vara elak mot sin ''före detta'' genom att trampa på en förälders ömmaste tå: Barnen!

Varje dag för ett övergivet barn blir en kamp. En kamp mot en osynlig fiende som hänger med som en ständig följeslagare. En följeslagare som gör att barnet känner sig oälskat, otillräckligt, värdelöst och olyckligt.

Kampen blir kännbar även för den närvarande föräldern som ska hjälpa barnet att slåss mot den osynliga fienden. För det är ett tungt arbete att vara mamma eller pappa. Men man gör det ändå. För att man måste och för att man VILL!!

Så jag vill bara säga följande till Er frivilligt, frånvarande föräldrar där ute:

Barnen är inte till för oss. Vi är faktiskt till för dem! I alla fall så länge de är små och behöver sina mammor och pappor.

Sen har jag svårt att förstå hur vissa kvinnor och män VÅGAR skaffa barn med någon som har övergett sitt/sina första barn. Fast det är klart.. de har ju oftast bara hört en sida av historien och det är väl i deras öron den enda sanna berättelsen. *suck*

Huvva så tragiskt.. men nästa blogg ska bli glad och positiv... DET lovar jag!

...så ska man också kunna säga något positivt.

En kompis lärde mig detta för några år sedan:

''Först berättar du om dagens sämsta och när du gjort det så ska du berätta om dagens BÄSTA...''

Det betyder att om man börjar med det sämsta och sparar det bästa till sist så blir det mer fokus på det positiva. Smart va?! :-)

Ok, here it comes:

1. Jag blir rätt så lack på folk som inte tar vårt välfärdssamhälle på allvar. HALLÅ... Vi har kämpat hårt för att ha det så bra som vi har i det här landet och ändå gnälls det på ALLT och lite till. Bortskämda svenskar! Fy fasiken vad jag skäms ibland!

2. Jag är så trött på att ständigt stressa runt och ändå aldrig få tiden att räcka till. Jag vill så gärna ha mer tid till mina nära och kära.

3. Jag blir rätt så grinig på sk ''kompisar'' som aldrig ger något, utan bara tar och tar och tar och TAR och som blir sura och oförrättade då man inte vill umgås.. Hey, Jag kan vara din bästa vän om du bara uppskattar mig. Men tar du mig för givet och tror att jag existerar bara för DIN skull? Ja då vill jag inte vara med längre! Sorry..

4. Avundsjuka och svartsjuka i alla dess former. Speciellt missunsamhet är väldigt FULT i mina ögon. Gläds åt andras framgångar istället för att snacka skit om folk som är duktiga, framgångsrika, snygga, rika eller vad det nu kan vara. Småsinthet gör människor fula! Uuuuurk..

Nä fy, nu får det minsann bli fyra BRA saker :-)

Here it comes:

1. Jag har världens bästa man hemma som jämt är glad och snäll.

2. Jag har två friska och söta barn som är relativt självständiga. (en av dem kan till och med laga mat) :-)

3. Jag kommer att ha råd att åka utomlands i höst! Jippiiiie..

4. Jag har hittat min plats i livet nu tror jag. (Det tog ett tag, men till slut gick det)

Ja, jag gillar ju listor av olika slag haha.. Både att skriva dem och att läsa dem. Knasigt, jag vet.. men hey: That's me.

Lejter aligejter //H

Mr PiggoPiggo

....idag i villervallan på Gammlia. Eller så var det så att han helt enkelt sprang ifrån mig.

Jag jagade efter honom i hans egen takt och såg hans ryggtavla där han glatt skuttade omkring som en kalv på grönbete.. och VIPS... så var ungen puts väck!

Jag stannade upp och tittade mig omkring. Jag såg bara ALLA andras barn, men inte min lillgrabb. Först blev jag inte så orolig eftersom jag såg hans lilla kompis som han sekunder tidigare sprungit runt med. Men ju längre minuterna gick, desto mer tunnelseende fick jag.

Fiolmusiken hördes mer och mer avlägset och människorna blev som en oformlig massa utan ansikten och urskiljning.
Paniken steg och jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå. Jag stannade upp och försökte lyssna efter sonens bekanta röst och hoppades att han skulle vråla : ''MAMMAAAA'' högre än all folkmusik och alla andra skrikande barn.

Efter ytterligare några minuter så var jag totalt skräckslagen och såg framför mig hemska scenarion och ännu hemskare rubriker.

Varenda människa jag såg kunde ju vara en potentiell barnarövare och nu började paniken ge mig fysiska tecken då det började sticka i armar och ben och jag kände mig nästan spyfärdig. Shit, vilken hemsk känsla.

Jag började springa åt ett håll där vi tidigare varit och käkat varmkorv med alla andra glada midsommarfirare och tänkte att: ''Kanske, kanske... KANSKE är han här...''

Och.. Mycket riktigt. Där står han glad i hågen uppe på en stor sten och vinkar och ropar: ''Hej mamma'' :-)

Luften gick ur mig totalt och jag ville skratta och gråta på en gång. Jag tog honom i famnen och försökte förmedla den slitna klyschan som så många andra småbarnsmammor före mig har förmanat sina barn:

''Du får ALDRIG springa iväg sådär.. man måste ALLTID säga till mamma innan man går''

Varpå ungen kläcker ur sig:

''Jag ville va IFRED'' haha.. Ja, säga vad man vill men när man har en äventyrlig unge som min ''Piggopiggo'' så är livet som en berg-och-dal bana.

Läskigt och underbart på samma gång! :-)

Glad midsommar på Er allihopa och hoppas att ni inte tappar bort några ungar i helgen //H

 

....!

Varje dag är det någon som undrar ''varför har du inte facebook?'' och svaret blir alltid detsamma:

Varför skulle jag? Med risk för att låta högfärdig (jag tar risken) så är den största anledningen att jag helt enkelt tycker att det verkar vara rätt lamt att vara med i hela planetens klubb för inbördes beundran, där det är häftigt att ha ''kändisvänner'' och där folk uppdaterar vad de gör var tionde minut (Läskigt ju!) på facebook... haha.. pinsamt. Neh, jag håller mig till en exklusiv skara som håller mig utanför fejjan och som därmed slipper alltför mycket granskning av omvärlden.

Sen känns det lite roligare att hålla sig på ''lokal'' nivå som till exempel apberget (vuxennärvaro på apan är alltid bra, speciellt när man har barn som med stormsteg närmar sig tonåren) och bloggen på vk så klart.

Och på tal om bloggen här på vk så är det lika roligt varje gång jag träffar kända OCH okända människor som berättar att de läser min blogg och dessutom gillar den. Tack :-) Det värmer och jag blir superglad.

Sen är det alltid skoj när människor som glider runt på diverse communities har HUMOR och kan skoja lite med sig själva.

Tycker att det är aningens tröttsamt när man bara ser bilder på folk där de är översminkade, superplutande och ska se så snygga ut som de bara kan. *suck*

Nä, numera tycker jag att det är betydligt intressantare med folk som ser lite snea, rufsiga, vindögda, grimaserande och fullkomligt ORETUSCHERADE ut på sina presentationsbilder.. haha... det är i alla fall oftast dem som är roligast att surra med i sajberspejs!

Och förresten. Hur ofta blir folk besvikna om bilden inte motsvarar förväntningarna ''irl''?

Bättre att visa sitt rätta, okammade jag från början då ;-)

 

...bakis. Fy vad hemskt det är. Numera måste jag tänka på varenda centiliter alkohol som jag dricker. Förut var jag aldrig bakis, men numera blir jag bakis av minsta lilla och eftersom familjen pockar på uppmärksamhet dygnet runt så gäller det att inte bli dålig dagen efter.

Igårkväll var det i alla fall grillparty hos en av mina gamla kollegor från socialpsykiatrin. Vi hade så himla trevligt och jag känner verkligen hur mycket jag saknar allihopa från mitt gamla jobb.

På nattkröken blev det ju såklart det obligatoriska fyllebabblet. Vi avhandlade naturligtvis massor av så kallade ''icke-rumsrent-babbel-mest-om-SEX-förstås'' som kanske inte lämpar sig vid ett fikabord på ljusa dagen, men som passar ypperligt på nattkröken när alla fått i sig lite alkohol.. haha...

Oj, vad jag hade kul :-)

Vid halvtvå tiden kom min underbara bojfränd och hämtade mig fast han skulle upp tidigt och jobba idag. När jag kom hem gjorde jag hela min ''anti-bakis-procedur'' så idag mår jag finemang och det är skönt eftersom jag dessutom ska vara barnvakt till en liten tjej som stod i min hall klockan halvsju imorse. Tur att min stora flicka är så kompetent och att vi har en studsmatta på gården

Ha en skön söndag allihopa, det ska jag ha iklädd pyjamas HELA dagen... Aj lajk it a låt!

P & Kram

...människor går sönder.

Man kan gå sönder på olika sätt. Både psykiskt och fysiskt. Ibland på båda sätten samtidigt.

Ett enda litet felaktigt beslut kan bli så ödesdigert att det lägger hela framtiden i spillror innan den knappt börjat. Jag tänker främst på dem som begår så fatala misstag som inte bara skadar dem själva, utan i många fall även kan skada omgivningen.

Vapen, droger, rattfylleri och andra saker som inte bara påverkar den enskilda människan utan även människor runt omkring.

För kring alla små missbrukande småtjyvar så finns det oftast en hel hop anhöriga som inte kan göra annat än att se på när sina närstående som går på olika droger sakta dras längre ner i träsket där den onda cirkeln snabbt sluter sig:

Droger, inbrott, misshandel, ännu mera droger, hot, våld, mera knark, bötfällningar, förnedring och misär i alla former.

Jag läste kommentarer i vk idag som handlade om de unga killarna som ligger svårt skadade på lasarettet, kanske med skador för livet.

Jag blir ledsen som fan när jag ser vad en del skriver. Visst, killarna HAR gjort bort sig sjukt mycket och ja, de har säkert förbannat ont och självklart kommer de att kosta samhället mycket pengar.

MEN... Vad många inte ens reflekterar över är att det faktiskt är människor. Människor som gjort många felaktiga val och till slut hamnat där de är idag.

Det känns bara så hemskt att se att folk tycker att de är ''rätt åt dem''

Sånt kan man inte ens önska sin värsta ovän ens.

Och när en människa gått sönder till både kropp och själ, så är det inte alltid så lätt att laga. En människas kropp kanske går att fixa så att den fungerar hyfsat, men hur lagar man själen? Hur lagar man det som gått sönder som inte går att se eller ta på?

Svåraste frågan ikväll. Jag har haft svårt att släppa tankarna på de där killarna som på ett ögonblick förändrade resten av sina liv.

Jag känner mig... sorgsen :-(


 

...bästa!

Jag blir så trött på all reklam som har med ''lyx'' att göra. Så kallade kändisar (som mormor kallar för ''Den övre slummen'' haha...) som visar upp helt galna kläder för flera tusen spänn, som försöker få oss att använda svindyr parfym (som ändå får majoriteten av omgivningen att vilja spy) som försöker inbilla oss vanliga människor att vi verkligen BEHÖVER designade smycken (som ändå ingen använder om sex månader för att de är hopplöst ''ute'') Och som anser att man är sällsynt cool om man har svindyra skor av ''rätt'' märke.

Hmm... jo jag vet att jag skrivit en liknande blogg förut. Men fuck, det tål att sägas igen och igen och igen tycker jag.

ÄR det verkligen bara jag som är skittrött på att det inte ens går att läsa en vanlig tidning eller en blogg utan att man ska prackas på allt skit som modeoraklen anser att vi måste ha?

Vad hände med vardagslyxen?

Att ta ett bad istället för en dusch? Att ha tio minuter extra för sig själv på morgonen? Att någon killar en på ryggen när man ska sova? Att sitta i solen och käka en glass... MED strössel eller att helt enkelt bara få sitta i soffan och läsa en skitbra bok?

Varför har folk blivit så jävla (förlåt mamma) ytliga? Eller är det jag som blivit känsligare med åren? Men jag blir bara så himla trött av allt sånt där.

För de som anser sig själva så ovanligt exklusiva, att inget annat än designer prylar duger åt dem så kan man ju fundera på vad det egentligen tyder på.

Kanske en känsla av otillräcklighet? En känsla av att inte duga som de är? En känsla av att aldrig bli nöjd? Eller rädsla att inte passa in?

Om man har förmågan att kunna bli glad åt det lilla här i livet så tror jag att man kan bli lycklig(are). Eller vad tror ni andra?

Mmm.. jag vet, många frågetecken blev det ikväll. Hela TRETTON stycken :-)

 

...nyss hemkommen efter tredje nattpasset. Sitter och väntar på att kidsen ska vakna så jag kan portionera ut dem till dagis och skola. Och sen får jag äntligen sova. Har ju ännu ett nattpass framför mig så det gäller att sova effektivt idag.

Helgnätterna har jag i alla fall spenderat ute på volvo och för en gångs skull så gick de annars ganska långa tolvtimmars passen ganska snabbt. Har jobbat med en ganska skojig typ och vi har avhandlat en hel del: Pornografi, Sociologi, Filosofi, Energi, schizofreni och lite andra viktiga saker som man oftast resonerar om nattetid.. Ni vet, ju senare tid på dygnet desto lägre nivå.. En nivå som passar mig alldeles utmärkt.

För vem fan orkar vara superseriös dygnet runt? Inte jag i alla fall. Det är alltid roligt att garva och det är ju inte alla kollegor man kan göra det med... eller ÅT heller för den delen ;-)

Så, på det stora hela har det varit en rätt ok helg. Förutom en liten ''epilepsincident'' som fortfarande kan skrämma skiten ur mig fast det nästan aldrig händer numera tack och lov.

Men well, nu hör jag prassel och mummel en trappa upp. Dax att sätta fart på familjen så att jag själv kan få kasta in handuken och få inta den stora snarklådan... ZZZzzZZzz...

Ha en skön måndag alla som läser. Vi hörs o störs //H

...eller vad säger ni andra om den djupsinniga funderingen?

Fick i alla fall just veta att en av mina Gällivarebekantingar skall åka hem till Gällivare igen. Det känns skittråkigt att hon lämnar oss, samtidigt som jag förstår henne. Hennes mamma har blivit sjuk, så självklart förstår jag ju att hon vill vara nära familjen.

Nåväl, jag hoppas att hon kommer tillbaks till Ume inom en överskådlig framtid.

Och på tal om att komma tillbaka: Imorrn kommer mina småtroll hem igen efter en vecka i Gällivare. Ojoj.. nu är det slut på friden. Men så skönt att de kommer hem. Nu har både kidsen och jag fått ladda batterierna och har fått längta efter varandra ett tag. Så nog blir det kul att få hem dem.

Jag och Jimpa har varit lata och ätit hämtmat varje dag. Vi har inte rört varken tvättmaskinen eller dammsugaren sen ungarna for. Vi har helt enkelt bara struntat i allt sånt och bara latat oss under de få timmarna vi varit hemma mellan allt jobbande och tränande. Det enda som var synd var att vi mest gått om varandra hemma.

Men tystnaden.. åh, tystnaden... så uderbart tyst det varit hemma.

Tystnad är fantastiskt att lyssna på, när man sällan får höra den. Tänk på det allihopa! Hare fint, så ses och hörs vi snart igen. //Helena

....när man sätter sig i stolen hos någon som skall sticka hål på kroppen på en och som man dessutom betalar dyrt för att göra.

Igår när jag satt hos Mr tattooman och gjorde några timmar under nålen så gjorde det ovanligt ont. Kan inte minnas att någon av mina sittningar gjort lika ont.
När jag satt där tänkte jag: ''Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer om jag kommer levande ur detta...''

Ända tills idag då jag redan planerar nästa tid.. haha... Ja, nog är man lite knäpp egentligen.

Men det är väl som att föda barn antar jag. Det gör förbannat ont, men ändå gör folk om det gång på gång.

Så när det gäller ''självvald'' smärta så är den förmodligen mer lätthanterlig. Och knäpp som man är vad gäller det mesta så lär man sig INTE av sina misstag. I alla fall inte de misstagen man begår i form av smärta.

Nåväl, jag avslutar väl med den gamla slitna klyschan: ''Ska man bliva fin får man lida pin''

Puckat men sant!

...i nya kaffekoppar :)

Eftersom jag fått ett gäng muminmuggar när jag fyllde år sist och numera har hela tio stycken sådana i skåpet så tänkte jag att jag skulle ta och ge bort mina andra kaffemuggar, som i och för sig är jättefina och som jag druckit många goda koppar kaffe ur.

MEN... Nu är kökskåpet alldeles för fullt och det gillar jag INTE, så om du tycker att dessa kaffekoppar är finfina och skulle passa ypperligt just vid DITT fikabord med just DINA kaffekompisar. Let me know. För i så fall får du dem helt enkelt. Känns onödigt att slänga schysst porslin. Och det gillar nog inte de som hämtar soporna heller.

haha.. skriv en kul motivering så blir det ju så mycket roligare också ;)



 

...med sig och stack till Gällivare idag. Det är så tyst och tomt här hemma och jag känner mig smått ensam faktiskt.
Mamma packade in de små liven i bilen idag och drog iväg norrut och jag ska villigt erkänna att det är både jätteskönt och lite jobbigt på samma gång.

Man är så van att ständigt ha ungarna kring sig och nu när det lägrat sig en spöklik tystnad i huset utan en massa ''barnljud'' så blir man ju alldeles rådvill. VAD ska man göra?
Ska man göra allt det där tråkiga som man MÅSTE göra? Eller ska man passa på att göra alla de där roliga sakerna som man aldrig hinner annars?

Jag har inte kunnat bestämma mig för något av de två alternativen, så jag blev istället sittandes i tystnaden och insåg hur mycket jag saknar kidsen.

Inga små smutsiga fötter som tassar runt och gör avtryck över hela huset. Inga matrester på golvet.. Inga leksaker utspridda över golvet och inga dörrar som öppnas och stängs hela tiden. Och inga jobbiga ljud som studsar mellan väggarna när barnhorden springer i trappan...Så skönt! Dessutom slipper jag tvätta flera gånger i veckan.

Men å andra sidan: Inga gosiga barnarmar runt halsen som kramar godnatt, Ingen mysig liten tjej att dricka thé med på kvällarna, inga sagor att läsa och ingen som pratar i sömnen och säger allt möjligt roligt nattetid.

Nåväl, jag och Jimpa behöver ju få vara själva ibland för det är vi ju verkligen inte bortskämda med. Det ska bli skönt faktiskt. Det är bara det att jag inte vant mig ännu.

Jag hinner väl vänja mig lagomt tills de kommer hem igen på söndag.

Nåja, under tiden de är borta så ska jag försöka hinna med både tråkiga OCH roliga saker. Jag ska jobba, jag ska tatuera mig, jag ska sova, jag ska träffa kompisar, jag ska pussas med Jimpa och jag ska påta i trädgården... OCH.. om jag har tur hinner jag kanske läsa ut boken som jag påbörjat också.

Tänker i alla fall börja med att ringa och säga godnatt till mina små mysmonster och SEN.. ska jag släppa allt som har med mina barn o göra och lägga mig i badet och filosofera. Joo.. jag tror det får bli så helt enkelt.

Vi hörs och störs allihopa! :)