...att förhållanden spricker efter första barnet?

Jag känner x antal mammor och pappor som inte lever med sitt första barn. Det är ensamstående föräldrar, det är plastmorsor och plastfarsor, det är halvsyskon hit och dit och det är växelvis boende och det är varannann vecka osv... osv...

I många bloggar kan man på bara ett par års tid följa en hel livscykel för ett förhållande: Läsa om det första dejtandet, läsa om ihopflyttandet, få ta del av graviditetstestet, följa graviditeten, läsa om förlossningen, läsa om ljuv bebislycka, mysiga månader, lycka och kärlek för att på sluttampen läsa om gräl, bitterhet, tårar och svek som snabbt följs av inlägg om separation och nya lägenheter och i vissa fall redan nya partners och därmed oftast nya halvsyskon osv... osv....

*pustar och torkar svetten ur pannan*

Visst, man har absolut ingen garanti för att ett förhållande ska bli bättre bara för att man befäster sin kärlek på det mest ultimata sättet man kan och skaffar sig ett barn.

En guldring på det vänstra ringfingret kan man alltid ta av sig, men ett barn kan du liksom inte ta av dig eller stoppa in i ett skåp.

Jag ska inte göra detta till ett kilometerlångt inlägg utan konstaterar bara att det känns relativt vanligt idag.

Kanske orkar folk inte med ett förhållande då vardagen smugit sig på? kanske har man inte lärt känna varandra tillräckligt väl innan man skaffar barn, köper hus och binder sig till varandra på flera sätt?

Förhållanden förändras radikalt då det kommer bebisar med i bilden. Det ska man vara smärtsamt medveten om och kanske kan det vara en idé att leva tillsammans som familj med sitt barn innan man känner att livet är stabilt nog INNAN man köper hela "familjepaketet" där det ingår hus, bilar och giftermål?

För hur många besvikna individer finns det inte där ute som känner sig grundlurade på alltihopa? När barnet kom så upptäckte man helt plötsligt nya sidor hos sin partner som man inte trodde existerade och som man absolut inte tycker om?

Livet kan tyvärr hoppa på dig och slå dig i skallen då du minst anar det och vaffan gör du då?

Svar: Inte ett skit!

Finns ju inget att göra. Det är bara att gilla läget och inse att du är bunden till barnets pappa eller mamma fram tills dess att barnet är arton år.

I mitt eget fall så har jag ju faktiskt två pappor till alla mina tre barn. Som alla vet så lever jag med barnafader nummer två men vi har ju absolut inga garantier för att vi ska leva lyckliga i alla våra dagar även om det känns så just nu. Vi är lyckliga i nuet och vi trivs tillsammans. Vi har samma syn på det som är viktigt och vi strävar tillsammans i jobbiga stunder och i lyckliga stunder.

Vi har haft vår beskärda del av jobbiga saker och en hel del yttre påverkan. Men vi är fortfarande tillsammans och vi är starka. Men som sagt, det finns inga garantier för NÅGOT förhållande i hela världen. Och barn är definitivt ingen garanti för ett lyckligt liv tillsammans.

Barn är en stor källa till glädje och lycka, men också till slitningar och påfrestningar på de vuxnas kärleksrelation. Det vet nog de flesta som har barn.

Men det lönar sig att underhålla sin kärleksrelation hur många barn man än har och hur många mammor eller pappor det än finns med i bilden. Lägg inte energi på att bråka om det som varit, lägg hellre energi i nuet på det du HAR precis framför näsan. Man har oftast mer än vad man tror.

En sak som är bra med de förhållandena som kraschar BIG tajm, är ju att man får massor av värdefull erfarenhet och kunskap om hur man INTE vill ha det i nästa förhållande man går in i. För det är ju av misstagen man lär sig.

Eller hur?

Uppdaterad: Tuesday 01 March 2011 klockan 11:19