Ja fy fabian.. Här sitter jag! Och funderar.. På allt… Å inget… Fast mest allt… Hela tiden… För mina tankar vilar ju nästan aldrig. Och idag.. Idag så hände något som skakade om mina grundvalar rätt ordentligt! Imorse var en sådan morgon när vi alla skulle iväg hemifrån redan klockan sju. Ungarna satt i hallen och drog på sig skorna… Jimpa borstade tänderna och jag letade frenetiskt efter mina cykellampor. (som för övrigt hängde på nyckelkroken) Jimpa frågade mig: ”Men behöver du dem då? Det börjar ju bli ljust…” Jag: ”JAAA!?? GAAAH.. Du VET ju att jag är livrädd för att sätta mig på  cykeln  ibland. Lamporna och den fula jävla hjälmen hjälper ju mig vet du väl.. (Alla som känner mig vet att cykelolyckan som inträffade förra sommaren har fått mig att omvärdera livet! OCH mina egna tänder)

Hursomhelst… Tio minuter efter att jag uttalat dessa ord och vinkat adjö till mina tre pojkar /killar/ män imorse så blir jag alltså påkörd av en bil vid lassa!! Helt galet! En ung kille sitter i sin bil  B-A-K-O-M ett övergångsställe (Tilläggas kan att bilen stod helt stilla, varvid jag spanar på honom och cyklar över…) vid NUS bussgata och när jag är på väg över så drar han på järnet (kanske för att han såg en magisk lucka i rondellen, men missade det faktum att JAG var i vägen) Han kraschar rakt in i baken på min cykel och jag kastas upp på refugen i mitten på bussgatan och under bråkdelen av denna sekund så hann jag tänka:

1. ”Jag MÅSTE ta mig upp för refugen för om jag faller så kanske mina tänder åker ut!”

2: ”Om mina ben trampat en hundradels sekund långsammare så hade mitt vänstra ben gått sönder och varit trasigt vid detta laget..”

3: ”Jag måste spy”

4: ”Hoppas att jag inte svimmar för det är så himla blött här”

Shit alltså!! Hur hinner man tänka alla dessa tankar under så kort tid?? Hjärnan gick på turbofart. Inget snack om den saken..

Nåväl. Jag kravlar mig över till motsatt sida av vägen och sätter mig på huk för att undvika både spyor och svimningar och då kommer den stackars killen farandes (han tog ett varv i rondellen!!) Han hoppar ut ur bilen och försöker bilda sig en uppfattning om omfattningen av mina fysiska skador (som alltså var NOLL) Han är synnerligen chockad han med och han säger: ”Får jag ge dig en kram?!” och kramar om mig som om det inte fanns någon morgondag… Jag ser hur periferin krymper och jag bara hyperventilerar och säger till killen att jag ”bara vill vara ifred och sitta ner en stund för jag måste skynda mig till jobbet sen”

Han frågar även: ”Vill du ha mina uppgifter? Kan jag hjälpa dig med nåt? ska jag köra dig nånstans?” (Tack och heder till dig! Ditt hjärta är verkligen på rätt ställe) Jag svarar bara att: ”Näe, de e lugnt.. Jag vill bara sitta här en stund”

Chockad?! Jaoo.. förmodligen.. Där satt jag i en.. eller fem… eller tio minuter i hällande regn och snorigt novemberväder innan jag på darrande ben tog mig ner på jobbet. Väl där så släppte chocken och jag grinade så snoret sprutade och alla som redan var på plats blev alldeles förfärade!

”Ja ä inte skaahaaadad män ja blev sååå jäähääävla räädd… *snörvel* *hick* Deeh går bahaara fiiint.. snaart gååre öööhver.. *snörvel*”

Jaa.. det var ju verkligen ingen vacker syn, det kan jag lova. Mascaran hade flyttat ner en våning och kläderna satt på sniskan.. Men nu.. Ganska precis tolv timmar senare så har jag ju lyckats skapa någon slags distans till dagens händelse och jag har kommit fram till följande:

1. Jag mådde enormt mycket bättre när jag fått vara ensam en stund i eftermiddag!

2. Jag är så fruktansvärt glad att min kropp är hel!

3. Även om jag inte skadade mig så är jag sjukt glad över att min fula blåa jättehjälm satt på huvudet!

4. Tack och lov att ingen av ungarna var med!

5. Jag förstår att ödet vill säga mig något (jag lyssnar: KÖR PÅ!!)

6. ViIka underbara arbetskamrater jag har!

7. Imogon nöjer jag mig inte med cykellysen.. jag lånar sonens reflexväst!!

8. Min man till och med skippar träning ikväll för att han ”vill vara med mig för hans fru har ju FAKTISKT varit med om en olycka”

Ja, under dagen så har jag inte hunnit / velat / kunnat tänka på det men nu fattar jag ju vilken jäkla tur jag har som sitter här och skriver om det… Och jag kan inte låta bli att fråga mig själv VARFÖR jag skriver om det? Är det för att fiska efter sympatier eller är det för att bearbeta det hela?! Och tjaa… jag skulle tro att det är lite av varje! Men mest av allt så är det för att jag ska berätta det här för er idag:

”Var rädda om varandra”

 

..Å kom ihåg att trafik är jähäävligt farliga saker!!

”Så länge du har en ful hjälm å ödet på din sida så ere luuuugnt”

Typ!!

Å nu: Godnajt å sov gott!

(Jag avböjde för övrigt skjuts till jobbet imorrn! Jag SKA cykla… och jag SKA gilla det!!)

😀