I can´t change..

…eller kan jag det? Jag har i veckan snöat in på en riktigt gammal goding: The Verves ”Bittersweet symphony”

Jag älskade den på nittiotalet och jag älskar den lika mycket nu även om det egentligen inte är riktigt min musiksmak. Numera lyssnar jag sällan på musik faktiskt, men när det poppar upp någon låt i minnesbanken så plockar jag fram den på spotify eller youtube och så lyssnar jag ex antal gånger innan jag begraver den i minnesbanken igen. Ibland minns jag saker som förknippas med låten som om det vore igår, trots att det kan ha gått tjugofem år… rätt häftigt ändå vad musik kan skapa i våra hjärnor.

Hur som helst, nu är det äntligen Fredag med allt vad det innebär och jag ser fram emot en lugn helg hemma med familjen. Tiden som varit sedan i höstas har bestått av planering, planering och åter planering. Vi har fixat och trixat med tider och arbetspass och vi har lyckats pussla ihop tillvaron ganska bra för samtliga familjemedlemmar.

Nu när våren börjar närma sig så ska vi även börja planera sommaren och diverse resor vi ska göra. Både i och utanför Sverige. En liten dröm vi har just nu är att jag och Jimmie ska kunna åka själva någonstans utan kidsen.

För när man är en familj med ”extra allt” i form av diverse diagnoser så gäller det att ha en struktur som alla mår bra av och det gör vi. Vi planerar ordentligt, vi håller på alla grundrutiner, vi äter bra mat, vi umgås med bra människor, vi väljer bort mycket som får oss att må dåligt, vi socialtränar i massor, vi trivs tillsammans och vi försöker att leva i nuet med allt vad det innebär.

Men… som alla vet så behöver de vuxna lite tid tillsammans emellanåt för att inte tappa bort varandra längs vägen. Barnen och deras välmående går alltid först och för att kunna fylla barnens behov så behöver man som mamma och pappa också hitta tid för att ladda sina egna batterier tillsammans. Som mamma och pappa har man ju ett jättestort ansvar och har man dessutom barn med särskilda behov så har man ju ganska höga krav på sig. man MÅSTE orka.

Mina barn ger mig för det mesta massor med energi för de är så jäkla fantastiska, men situationer KRING barnen är inte alltid lika fantastiska. För har man barn som är annorlunda så behöver man ju tyvärr hålla på med en massa otyg som INGEN förälder egentligen ska behöva ägna sin tid åt. Till exempel andra barn i skolan som väljer att mobba de som är annorlunda. Onödiga konflikter som kan uppstå för att somliga har för dålig kunskap eller rent allmänt andra föräldrar som inte gör något åt att deras barn mobbar andra.

Vissa konflikter är helt enkelt omöjliga att vinna och då måste man ägna sin tid åt att stärka upp sina egna barn istället för att ägna sig åt att få bort mobbarnas beteenden. Uppenbarligen kommer det ALLTID att finnas barn som alltid kommer att mobba andra. Speciellt de som är minsta lilla annorlunda. Sjukt ovärdigt för både de som mobbar och för dem som blir mobbade.

I alla fall så behöver alla mammor och pappor ladda sina batterier för att orka med vardagens vedermödor med allt som det innebär. Jag är väldigt sugen på att sticka iväg till något varmt ställe med Jimmie i Maj eller Juni och kanske kan det bli verklighet. Jag hoppas verkligen på det!

Snart är det fjorton år sedan jag och Jimmie träffades och vi trivs fortfarande jäkligt bra i varandras sällskap trots att vi haft några kämpiga år tillsammans på grund av allt möjligt skit: Lögner och förtal av gigantiska mått!

Vi har blivit anklagade för att slå samtliga av våra hemmavarande barn, vi har blivit anklagade för att supa och missbruka, vi har blivit anklagade för att inte klä våra barn ordentligt på vintrarna och att ”försumma deras behov” och vi har också blivit anklagade för att rent allmänt vara dåliga föräldrar på ungefär tusen olika sätt. Socialtjänsten gjorde bort sig big tajm kan man säga. (För att inte tala om de barn som VERKLIGEN hade behövt dessa resurser. På riktigt!!)

Vi har haft den oturen att vara föremål för folks dolda hat och har fått ex antal anonyma anmälningar på oss vilket har resulterat i att socialtjänsten varit hos oss, vi har fått gå på massor med möten, en av pojkarna fick åka till polisen med skolpersonal vid ett tillfälle, jag har var tvungen att utstå dåvarande kollegors tissel och tassel bakom ryggen och vidare ryktesspridning på jobbet, vi har råkat ut för folk på socialtjänsten som ringde runt till bland annat en vän till mig och berättade massor av sekretessbelagda uppgifter, ja vi har blivit utsatt för jävligt mycket skit helt enkelt. 

Jag har på grund av vissa människor tvingats genomgå en sorg så svår så att jag knappt orkade leva när det var som värst. Mitt liv har verkligen förändrats under dessa år.

Nackdelen med förändringarna är att jag är livrädd för vissa människor och situationer. Jag är ganska känslomässigt skadad och är rätt så vingklippt. Jag har definitivt blivit mer folkskygg också. Men å andra sidan så vet jag ju nu hur stark jag är och vad jag klarar av som människa. En annan fördel är också att jag är mer noga med vem och vilka som får komma familjen nära och dessutom så vet jag med säkerhet vilka som är mina vänner och vilka som INTE är det. Jag är också glad att jag överlevde det svåraste jag varit med om hittills. Jag kommer aldrig att komma över den förlusten helt, men jag har lärt mig att leva med den. Trots att jag förlorat något och någon så har jag accepterat förlusten och tagit mig vidare i livet. För jag hade helt enkelt inget annat val…

Samtidigt föväntas man fungera någorlunda ”normalt” och sköta om sin familj med allt vad det innebär. Att sköta sitt arbete med allt vad det innebär. Att ta hand om sina vänner och sina relationer med allt vad det innebär och framför allt… Att fortsätta finnas kvar som mamma och pappa och som make och maka.

Att inte glömma bort varandra när det stormar som värst och en sak är säker: Vi förtjänar varenda minut tillsammans och vi har lovat varandra att avsätta åtminstone en vecka tillsammans på tu man hand varje år. Både för att vi vill och för att vi behöver det!

”Även om livet förändrats på tusen sätt så finns det vissa saker som är helt oförändrade… ”

Du & Jag..

Och man får heller inte glömma att lägga fokus på de saker som förändrats till det bättre!

PS: Jag har börjat få ett ganska bra perspektiv på det mesta som hänt och jag jobbar faktiskt varje dag på det här med att ”gå vidare”. Jag hör ryktas om att det fortfarande pratas om vissa saker, men skillnaden är att jag inte bryr mig lika mycket längre. Nu kan jag till och med skriva om det och prata om det när och om jag känner att det passar mig. Och just idag så kändes det helt okej att glänta på locket. Och visst är det ju också så att ”dela är att hela”.

Jag delar gärna med mig så länge jag känner att det är bra för mig också… Tack för att just Du läste 🙂

Trevlig helg //H