Mitt utrymme då?

En gång klagade jag här hemma över att en viss person brett ut sig över halva lägenheten med sina actiongubbar och legobitar och bilar med mystiska tejpkonstruktioner.

Jag frågade varför allt låg överallt när vederbörande faktiskt har ett helt EGET rum och passade samtidigt på att beklaga mig över att JAG minsann inte har ett eget rum att få stöka runt i varpå ungen svarade:

”Men mamma… Du har ju köket…”

Haha.. men ååh… Tack så mycket liksom!

Ja, i och för sig så ska jag inte klaga. Vi har det bra i vår fina lägenhet, men nog börjar det märkas att grabbarna börjar bli stora. Hallen har plötsligt krympt men jag fattar ju att egentligen så är det ju jackor och skor som blivit mycket större på kort tid. Häregu.. En av ungarna har samma storlek som jag och den andre är inte långt ifrån trots att han är ”minst” i familjen..

Och som om det inte vore nog så har alla mina krukväxter haft en explosionsartad utveckling i sommar och de förökar sig som aldrig förr. Jag ger bort skott och hela växter och ÄNDÅ får de knappt plats, men det kan inte hjälpas. Jag älskar dem allihopa och jag kan inte förstå hur man kan leva utan gröna (levande) växter hemma.

Rekordet måste i alla fall vara yuccapalmen som jag fick när Bastian var liten. Den var pytteliten (typ 29:- växt från konsum) och nu ser den ut så här:

Den verkar trivas bra hos oss!

En annan växt som diggar läget här är monsteran som jag knyckte ett skott av inne på en second hand butik (fast jag frågade först och det var okej) för något år sedan.. Den växer och brer ut sig så att jag inte ens vet var jag ska ha den för tillfället. Nu står den lite konstigt till, men visst ser det lite coolt ut när glaslampan från Ikea lyser igenom en fjäril? (Jag ser verkligen fjärilar ÖVERALLT numera.. ett tecken på vad..?!)

I alla fall så växer den så att det KNAKAR.. Precis som ungarna!

På tal om ungarna förresten… Inte är det ofta jag får nattlig påhälsning numera, men ibland händer det. Och det är ju inte så att det ”bara” är lille B som kommer tassandes vid tre-snåret på morgonkvisten. Nä då.. han har hela famnen full med sina kompisar (som alla heter Jens) och han och alla fem Jens breder ut sig i dubbelsängen som inte är så stor längre… hmm..

Det resulterar alltid i att jag ger upp och kliver upp minst en timme före alla andra eftersom jag ändå inte får plats. Kolla bara.. Till och med min stackars kudde har gett upp och är på väg ner mot golvet:

Och vad är det förresten med ungar och ligga diagonalt i föräldrarnas säng??

Sen sitter jag där i mitt eget rum (läs köket) och myser med en kopp te i ottan ända tills lille B ropar från MIN säng:

”Mammaaa… kåm å väck mäj…”

Sen är det ju så att finns det hjärterum så finns det stjärterum och med tanke på hur extremt många människor det finns på jorden som inte ens HAR ett hem på grund av krig, naturkatastrofer eller andra anledningar så känns mitt ”problem” ändå inte som ett problem. Jag förundras varje dag över hur jäkla bra vi har det i vår del av världen och ändå… finns det så många människor i min omgivning som aldrig tycks vara nöjda. Med något.. varken sig själva eller andra eller sitt hem eller sin tillvaro.

Sorgligt egentligen.

Men jag har i alla fall en jäkla tur som har mitt eget rum: Köket!! Haha… (Fast jag hade nog föredragit badrummet)

😀