Mellan toppen och botten?

Ja där emellan befinner vi oss allihopa. Ibland är ju allt skitbra och ibland är ju allt bara eländigt. För det mesta befinner man sig precis mittemellan (åtminstone gör jag det) och det är väl då man ska kalla sin tillvaro ”normal” (Åh, vilket knäppt ord egentligen)

Ni vet, då när tillvaron liksom går sin stilla lunk och det inte händer så mycket som får pulsen att höjas. Det är det läget man helst vill åt eftersom det är det som får vardagen att funka så bra den bara kan. Självklart så vill jag ju att dagsläget ska vara liite mer åt ”toppen” och oftast är det ju så. Man känner sig sådär vardagsglad och nöjd över det mesta. Det är ju helt klart det bästa läget.

Men ibland är det ju faktiskt inte så. Men eftersom jag är en kombinerad optimist / realist så funkar livet även när jag själv eller någon i familjen eller någon jag tycker om är närmare botten istället för toppen.

Då blir tillvaron en kamp där även det mest ”vanliga” blir lite svårt att fokusera på. Ibland är jag helt maktlös inför det faktum att jag helt enkelt inte KAN göra annat än att stå bredvid och erbjuda en utsträckt hand och det är väldigt lätt att jag själv glider en liten aning ner mot botten i min vilja att hjälpa.

Men.. det som är positivt är att jag fortfarande orkar och vill tänka på att vi alla behöver de dåliga dagarna också eftersom allt behöver sina motsatser och så länge de positiva och härliga dagarna i livet är fler än de svåra och jobbiga så går ekvationen ändå alltid ihop om hur jag vill att livet ska vara.

Jag imponeras i alla fall idag av hjältar i vardagen som vet vad de ska säga för att någon ska må bättre. De finns överallt och ibland så förstår de inte ens att de har gjort något stort bara genom att fälla en vänlig kommentar som kunde få en annan människa att orka ta sig uppåt mot toppen igen.

Det jag däremot inte imponeras av är sådana som sviker och vänder ryggen när de egentligen behövs som mest. Speciellt de som man har ställt upp på i vått och torrt som senare har visat sig vara riktiga bottennapp när det verkligen gäller och visst skulle det vara lätt att bli bitter och ledsen över det men det skulle jag aldrig tillåta mig själv att bli. Eftersom det är i motvind en drake kan lyfta så måste man också se och förstå att en förlust man lider idag senare kan visa sig vara en vinst.

Men man lär så länge man lever och livet så som det ter sig idag kan vara HELT annorlunda om ett år eller två. Just därför är det väl ännu mer viktigt att man lever i nuet och inte rusar iväg alltför mycket i sina tankar.

Förut hade jag lite svårt att hålla i mina tankar en åt gången, men idag är det lättare. Kanske är det ålder eller visdom eller lite grann av bägge? 😉

Hur som helst… hösten är både vacker och vemodig på samma gång. Jag trivs. Jag mår bra. Jag befinner mig ganska exakt mitt emellan just nu. Kanske aningens närmare toppen än botten och tur är väl det för annars hade nog detta blivit en riktigt tråkig blogg att läsa.

Jag kan inte skriva lika mycket om min familj som förr och jag vill inte göra det heller. På grund av jättemånga anledningar. Men vi lever allihopa och vår tillvaro är fortfarande väldans inrutad och vår vardag tillsammans är ordentligt inarbetad. Vi kämpar alla på med stort och smått och just därför så känns det som att jag vill återta lite av allas vår integritet som jag tyvärr varit lite för frikostig med under årens lopp och kanske kommer det att komma tillbaks till mig på ett negativt sätt eller…inte. Det vet jag ju inte ännu, men jag känner att jag måste börja någonstans och var går egentligen gränsen? Det vet nog ingen!

I alla fall. Hoppas att Ni som läser mår bra och att även Ni befinner Er närmare toppen än botten! 🙂

”Ibland är det skönt att stå på botten om det inte är så djupt…”

😀