Som en smocka..

Filmer och böcker går inte att jämföra och om jag har läst en bok så brukar jag undvika att se filmen när de filmatiserar en bok. Ibland lyckas filmskaparna och filmen blir en riktig hit. Ungefär som i ”En man som heter Ove”. Boken var underbar och filmen var fantastisk.

För tre år sedan hittade jag en bok som någon lämnat kvar på hotellet och jag hittade den i lobbyn strax innan vi skulle flyga hem till Sverige och det var Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”.

Boken var en riktig smocka. Jag sträckläste den med ont i magen under hela flygresan hem och det kändes precis som att det handlade om mig.

Maten hemma hos farmor… Löften som aldrig hölls… lukten av alkohol, både gammal och nydrucken… han som aldrig vaknade… känslan av ensamhet… att ibland vara världens mittpunkt för att i nästa stund bli helt osynlig… kaos.. otrygghet.. rädsla… sorg… ilska… och vanmakt.

Barndomen är ju som bekant själens landskap och där skall man vandra för resten av sitt liv. Som tur är så går det ändå att hitta nya stigar i livet där man kan känna sig trygg även om det ibland är ensamt.

Tack och lov så förstår jag så oändligt mycket mer nu när jag är vuxen om hur missbruk och mekanismerna kring människorna i missbruk fungerar. Det skrämmer mig inte idag som tur är, men det har skapat en slags fascination om HUR och VARFÖR…

Vissa frågor har jag fått svar på, men andra förblir obesvarade och kanske… kanske är det lika bra! Men det har absolut format mig som människa på många sätt och jag har inrättat en del av mitt liv efter missbruk: I det jag väljer att engagera mig i och det jag väljer att arbeta med.

Det är förmodligen på grund av mina erfarenheter som jag har en dragning åt att vårda människor som lever i missbruk och kanske vill jag också skapa någon slags upprättelse åt den där lilla flickan som fortfarande finns i mig? Att alltid vilja försöka förstå mig på människor… för att någon gång få en slags förklaring? Som jag ändå VET att jag aldrig kommer att få… Hopplöst läge liksom..

Ikväll visar de filmen ”Mig äger ingen” på TV och jag har redan sett den en gång. Den gör inte lika starkt intryck på mig som boken gjorde, men den är ändå stark och det är otroligt hög igenkänningsfaktor på den.

Men jag orkar inte se den. Boken var nog så känslosam så ikväll fick det bli handboll istället och en och annan zapp förbi filmen som ändå berörde mig när jag såg den första gången.

mej

Allvarlig? Ja, med den kragen och den frisyren.. who could blame me?

Egentligen kanske jag inte borde vara så himla självutlämnande, men å andra sidan så har det gått mååånga, många år och personen som jag förknippar allt det här med finns inte längre i mitt liv och har inte gjort det på många år. Han valde ju faktiskt aldrig mig först så jag tycker ändå att det är helt okej att glänta lite på locket och berätta hur det kändes när jag var liten och inte kunde välja själv.

Men jag gick ändå min egen väg senare i livet och ingen kunde någonsin äga mig!

heart

Ha det bra!

:-)

.

 

4 kommentarer

  1. Anders

    Jag har tack och lov inte upplevt det som du har och kan därmed inte riktigt relatera till det som du skriver, men du har vänt på de negativa erfarenheterna och gjort något positivt av det i stället.

    Och möjligen kan någon annan få inspiration av det som du gjort och få ut något bra av det också.

    Så all credit till dig och lycka till med resten av ditt liv!

    • Helena Nilsson Springare (inläggsförfattare)

      Jag brukar tänka att eftersom jag själv inte hamnade i missbruk, så är det min plikt att försöka hjälpa dem som kanske inte klarar av det på egentligen hand. Om mina erfarenheter kan hjälpa en enda person av hundra så känns det ju ändå värt det. :-)

      Tack Ante!

  2. Anne

    Jag känner igen mig i dina ord! Alla vi ungar som var tvingade att växa upp i utkanten av andras liv , vi borde få medalj! Jag känner ofta att det är inte konstigt att jag är så trasig som jag är men jag har blivit en hejare på att laga sprickor :) . Till skillnad från dig så har jag inget överseende med missbrukare. Jag tror det beror på alla svek och då förtroendet för en människa står på minus då är det svårt för mig att vara inkännande och omvårdande. Den delen sparar jag åt de brottsoffer jag kommer i kontakt med .
    Ibland skulle jag vilja få svar på varför vuxna i min omgivning gjorde de val som dom gjorde, men det man inte förstår det får man lämna. Jag önskar dig och din familj den bästa julen någonsin.

    • Helena Nilsson Springare (inläggsförfattare)

      Hej Anne! Det var en bra beskrivning… ”att laga sprickor”.. och det är ju huvudet på spiken: ”att växa upp i utkanten av någon annans liv”

      Jag hade så enormt mycket överseende under de första 30 åren, men sedan fick jag nog och även om jag ibland tänker att jag borde ha gått mycket tidigare så är det ändå mycket värdefull kunskap som jag fick av den här personen.. Om inte annat om mig själv och vem jag vill vara och hurdan förälder jag vill vara.

      Men senare i livet så har jag också fått veta så mycket om varför det blev som det blev och jag tror att det är därför som jag vill jobba med de här människorna. Det finns så många tragiska livsöden till följd av missbruk och eftersom jag inte själv trillade dit så är det som att jag vill använda det jag lärt mig under åren för att hjälpa dem som det inte gick lika bra för… Det finns så otroligt många offer i alla led och någonstans måste man ju börja. Och att lämna det man inte förstår var en bra beskrivning… som en slags acceptans ungefär..

      Jag är i alla fall så glad över hur mitt liv till slut blev trots att jag vet att jag vid flera tillfällen i livet hade kunnat gå samma väg som honom.

      Hoppas att du också får en härlig jul :-) Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>