Väldiga vemod…

Väldiga vemod!

I helgen var jag upp till Malmberget för att spana in utställningen ”Farväl Focus”.

Uppe på elfte våningen i focushuset (som alltså snart ska rivas) så kunde man blicka ut över en vidunderlig utsikt i alla väderstreck.

Att titta ut över ett döende samhälle som inom bara några år kommer att bestå av ett ingenting.. ett hål.. ett stort blödande sår på självaste moder jord väcker såklart en del känslor hos mig som levt mina första 13 år uppe kring Malmfälten.

Samtidigt som jag känner sorg över allt som kommer att begravas i detta ”ingentinget” så kan jag ändå känna stor tacksamhet över symboliken som jag kan tyda i mig själv och som uppstått i ett allmänt virrvarr..

Jag är tacksam över allt det nya som dyker upp i mitt liv i takt med att alla gamla och jobbiga saker försvinner mer och mer.

Jag är också tacksam över att jag sluppit fastna i mörka tankar och tanken som är mest dominerande när jag blickar ut från elfte våningen i focushuset är att jag är så oändligt tacksam för att jag inte var en av dem som inte kunde motstå impulsen och hoppa ut genom ett fönster och in i evigheten!

Tacksamhet inför allt som är större än vad vi små människor är!

<3