...tänkte jag idag då jag hörde vad som hänt på mitt kära Tomtebo.

När jag och Jimmie träffades så bodde vi på samma gård där en liten pojke idag så brutalt blivit berövad sitt liv.

Vi trivdes så bra i området och jag kan än idag känna hur mycket jag saknar vår fina lilla lägenhet på den trivsamma gården då vi går förbi... Men nu...

Nu känner jag bara ångest, vanmakt och förbannad jävla ilska!! Jag har mått så dåligt hela dagen. Inte bara för att jag själv har ett barn på snart sju år, utan även för det faktum att sådant här kan hända överhuvudtaget. Vad är det som gör att en människa kan tappa greppet totalt och besinningslöst döda någon? Ett barn dessutom?

Jag tittar på min egen son gång på gång och jag vill bara gråta när ingen ser. Han är så varm och full av liv och glädje. Varför fick inte den mördade pojken finnas kvar och vara full av liv och glädje han med?

Snälla, snälla ödets makter... Låt honom inte ha känt ångest, låt något ha fångat upp hans medvetande och flyttat honom till en ljus och vacker plats och låt hans ande få frid trots hans våldsamma avslut i detta liv.

Vila i frid lilla barn!

Var rädda om varandra i detta liv!