...man ju nästan ha haft bildbevis på, men av ganska naturliga skäl så stannar ju kameran hemma när man är och motionsspringer i skogen.

Men..

Först vill jag berätta att det gick mycket, mycket bra. Konditionen ÄR på topp trots både influensa och magsjuka som härjat i min stackars kropp i vinter.

Först sprang vi några kilometer längs grusvägen vid sjön och på tillbakavägen så sprang vi över sjön, på isen och DET var riktigt jobbigt och synnerligen knöligt. Jag är rätt så trött i benen, men det är en skön känsla. Nu är jag på G igen och det tar inte många veckor så är jag på topp igen. Det kommer min man att se till. Min alldeles egen PT!

Några mil och några hundra situps i veckan ska man väl klara av och ha tid med tycker jag.

En grej som vi var tvugna att stanna och skratta högt åt var ett tiotal stora bajshögar där någon roat sig med att sticka ner små miniatyrflaggor med Lennart Holmlunds ansikte på. Det kan till och med ha varit fler än tio stycken. Det kan man kalla engagemang. Skitmycke till och med *skrattar*

Jag har sett en liknande grej för några år sedan. Men då hade jag telefonen med så att jag kunde fota skiten... Så HÄR såg det alltså ut:

Skitfyndigt?

Annars har jag inte mycket att förtälja, därav stiltjen på bloggen. Men jag hoppas att alla mår bra, för det gör jag!

Vi hörs & störs!

 Det är en jäkla skillnad. 

Under veckan som gått så har jag sett och hört saker som får mig att bli rätt så besviken på "vuxna" människor i allmänhet. Dels på vissa som har ett STORT behov av att blanda in andra i sitt tyckande om allt möjligt och som gärna beklagar sig till en tredje part istället för att ta det öga mot öga med den förste parten så att "problemet" så att säga skulle kunna stanna vid en slags tvåsamhet där man kväver ett "problem" i sin linda.

Men Nej. Man måste alltså involvera fler så att fjädern blir till både en höna och en kyckling och till slut bara äggröra. Så förbaskat ONÖDIGT.

*suck*

Är det inte bättre att vi pratar MED varann istället för OM varann?

Världen vore nog en lite bättre plats då.

Man kunde använda sin tid och energi till bättre saker och är det så att man har synpunkter på hur någon utför (eller inte)  vissa saker så vore det ganska smärtfritt att bara ta det direkt. Öga mot öga. Raka rör och inget tjafs!

Är vi vuxna eller är vi som fjortisar?

Och på tal om fjortisar: igår så hände en rätt kul grej. Jag skulle aldrig ha skrivit om det om det inte vore så att fjortisen själv redan skrivit om det. Det handlar också om att prata MED eller OM varandra.

Jag läser MASSOR av så kallade "fjortisbloggar" och det är såklart på grund av att jag faktiskt är mamma till en fjortis så det är ju inte så konstigt alls. Nåväl, igår träffade jag en bekant till min dotter. Hon var och handlade med sin mamma. Jag sa HEJ till tjejen. Inga konstigheter alls.

Idag hade hon skrivit om det i sin blogg. Jag tyckte det var så intressant för min dotter har berättat om den här tjejen och hennes föräldrar och varit lite bekymrad eftersom både tjejens mamma och pappa har berättat mycket nedsättande saker om mig.

TILL min dotter!

(Vuxet? Njae... varken vuxet eller snällt.)

Jag förklarade för min dotter att jag inte ens känner varken tjejens mamma eller pappa och att vi inte alls borde bry sig om vad de säger. Plus att jag sa som det var att det inte är normalt att prata skit om folk man inte ens känner. I synnerhet inte att säga dumma saker till ett barn om dennes föräldrar... Såå... SKÄMS på er tragiska männschor! (Jorå, jag vet att ni läser)

Hade jag känt de här typerna så hade jag kunnat acceptera att de pratat illa om mig eftersom alla har rätt till sina åsikter men nu blir det ju bara dumt eftersom vi aldrig ens haft med varandra att göra.

Idag har den här fjortisflickan skrivit i sin blogg om att hon träffade mig igår och att både hennes mamma och pappa känner mig.

Haha... BUSTED!! Det innebär att både mamman och pappan är ganska tagna på bar gärning med sina lögner. Riktigt pinsamt eftersom jag inte känner någon av dem. Men, nu är det ju som så att jag ju är en mamma som fått ett ganska efterhängset rykte om mig. Nämligen att jag misshandlar alla mina barn så det är kanske inte så konstigt att det blir obehaglig stämning när jag dyker upp i samma kassakö som vissa morsor på en stormarknad.

Men som jag sagt tidigare så är jag inte en speciellt bekväm människa och jag är inte heller så smidig alla gånger. Jag tänker inte gömma mig hemma eller akta på mig på grund av folks personliga åsikter om mig. Jag vet vem jag är och jag har för längesedan bestämt mig för att fortsätta vara det.

Jag kommer aldrig att kunna styra  vad folk säger eller tycker om mig och jag tänker inte heller försöka. För jag har inget behov av det, men jag vill ändå skriva om den här typen av "situationer" när de uppstår eftersom jag vill visa hur fult och vidrigt det kan bli när vuxna människor beter sig illa.

Dessutom vill jag visa min egen fjortis att det går att lära sig att leva med att man inte kan vara omtyckt av alla och att rykten och skitsnack sällan går att göra något åt. Rykten växer ofta till gigantiska snöbollar som man ALDRIG kan smälta ner så länge man lever och det måste man acceptera! Det enda man faktiskt kan göra är att bestämma sig för att inte föra elakheter och illasinnat skitsnack vidare. Låt det stanna och radera det sedan ur minnesbanken!

Så länge man SJÄLV vet vem man är...

Så går det lättare att VISA vem man är...

I slutändan visar det sig ändå vad som var sant och inte!

Jag är nöjd så!

 Jag är fortfarande så otroligt trött efter den senaste månaden med sjukdomar av olika slag. Jag sover nästan tio timmar per dygn och jag gör det jag måste som är nödvändigt om ens det.

Kanske har det litegrann att göra med att det är årstidsväxling på gång också plus att jag i vanlig ordning precis som alltid den här tiden på året får ett jättestort behov av att skyffla undan sådant som jag inte orkar med.

Men allt det här skyfflandet är en del av min överlevnadsstrategi och det innebär att klädbeståndet krymper, telefonboken i den tejpade telefonen krymper, skrot i förrådet blir mindre och till och med pappershögarna i köket krymper. Ganska skönt och det är rätt så befriande att äga mindre och mindre saker, ha lite färre människor att hålla reda på och en hyfsad överblick över det mesta som just mitt liv innehåller.

Och det bästa med att göra sig av med massor av saker är att jag efteråt får lov att köpa mig själv en present. Bra va? För det innebär i slutändan att det mesta av sakerna som jag äger är mestadels favoritsaker som jag har i min ägo bara för att jag verkligen gillar dem. En riktigt bra grej. Och nu när jag avvecklat allt som skulle väck så tänker jag idag införskaffa mig en sådan här:

En kombinerad minipress / termosmugg

Perfekt! Så har jag alltid med mig mitt eget goda te eller kaffe eller smoothie oavsett jag är i lekparken, i bilen eller på jobbet. Supernajs tycker jag.

På tal om smoothie förresten. Om vi har tid på morgnarna så gör vi en jättegod smoothie med bär, havremjölk, honung och lite kanel. Lite bubbelvatten för att få det rätta fluffet också. Jättegott och ganska lyxigt.

Annars då? Ja, det är hyfsat lugnt hos oss och idag blir det ett litet besök på socialtjänsten IGEN *suck* Jag och Jimmie ska dit för sista gången och förhoppningsvis få ett avslut på dumheterna.

Att bli anklagad för att dricka mycket och ofta blev egentligen ett wake-up call och det fick mig att förstå vem som (mest troligt) gjort den här anmälan. Ty genom sig själv känner man andra om man säger så.

Det ironiska i det hela är att när jag gjorde min sammanställning över mina alkoholvanor under det senaste året så visade det sig att jag festat tio gånger på tolv månader. Det är inte ens en gång i månaden. Dessutom har jag vid ett fåtal tillfällen fått hemska baksmällor av relativt lite alkohol vilket bevisar hur lite och hur sällan jag faktiskt dricker. Den här sammanställningen lämnade jag in till socialtjänsten tillsammans med uppgifter om hur många procent jag jobbat under året som gått. Vissa månader 100% plus övertid och vem fasen har TID eller ork att dricka med heltidsjobb, tre barn och livet i allmänhet?

Inte jag i alla fall...

När jag var yngre drack jag gärna ofta och mycket och man skulle säkert kunna säga att jag var i riskzonen för att hamna i ett missbruk. Det är inget jag känner att jag behöver skämmas för idag, för vem har inte varit ung och dum?

Men då var då och nu är ju nu.

Kanske kommer några att tycka att det här är alldeles för självutlämnande, men det bryr jag mig inte om. Jag har bestämt mig för att prata om det eftersom jag inbillar mig att jag kan hjälpa någon annan som har det jobbigt i liknande situationer och dessutom så skäms jag inte heller över att berätta om jobbiga saker som jag varit med om. Jag ser fortfarande bloggen som ett litet hjälpmedel för min egen terapi och ni läsare väljer själva om ni vill vara delaktiga genom att läsa... eller inte!

Logiskt? Javisst...

På tal om ironiskt förresten, I mitt kylskåp står denna:

Kanarisk cerveza

Den står där som en påminnelse. En påminnelse om hur mysigt vi hade det på semestern. Men även en påminnelse om att det snart är dags för partaj. Ett födelsedagspartaj närmare bestämt. PLUS att det påminner mig om att det finns dumskallar som kallar mig för alkis trots att de är det själva.

Den här ölen får stå i kylen så länge och påminna mig om allt det där... 

Over and out!

  ..är i vissa fall ganska enkelt. Speciellt när man på förhand bestämt sig för exakt hur man vill ha det.

Jag har lättare för att rycka på axlarna åt saker idag som kanske skulle vänt upp och ner på livet förut. Jag har inte samma bekymmer över små obetydliga ting som kunde störa mig som tusan förut.

När jag hör om de elaka ryktena som handlar om mig och min familj så har jag idag mycket lättare att skaka av mig det än vad jag skulle haft förut.

(Även om det såklart är jobbigt och jag hellre skulle vara utan)

Vad beror det på då? Ja, kanske beror det på att jag äntligen har FATTAT vad det innebär att acceptera sånt jag inte kan förändra.

Jag kan ju inte förändra det faktum att det pratas bakom min rygg om hur mycket jag dricker och slår mina barn till exempel. Jag kan inte heller förändra det faktum att det finns någon som av ren elakhet ringer till socialtjänsten och berättar om hur jag spöar mina barn ute på gården till ALLAS beskådan eller om att mina barn går halvnakna och fryser halvt ihjäl på vintern. Inte heller kan jag förändra det faktum att det finns dem som påstår att jag är alkis och att mina barn är livrädda för mig.

Jag skulle kunna rasa och skrika och gapa. Jag skulle kunna bråka och ringa upp folk och fråga "Vad FAEN de menar med att snacka skit" och jag skulle kunna ge igen på tusen olika sätt när jag hör vad vissa specifika människor håller på med. Jag vet ju vilka många är vid det här laget men jag har bestämt mig för att bara...

gå vidare....

För inget skulle ju bli bättre ändå. Jag vet ju själv vad som pågår i mitt liv och jag kan ju inte ödsla tid på att försöka övertyga kända OCH okända människor om vad som pågår bakom min stängda dörr. 

Jag har bestämt att deras illasinnade skitprat säger mer om DEM än om mig och det är faktiskt en liten tröst, tro det eller ej.

Jag försöker helt enkelt bara leva mitt liv efter mina egna val och visst, jag har bloggat i några år och jag har haft åsikter om vardagliga ting och jobbiga saker men det ger ju knappast folk rätten att förtala mig för det? Och är det verkligen så att även mina närmaste är helt grundlurade och inte inser vilken alkoholiserad psykopat jag är? Funkar det verkligen så?

Att jag har retat folk på olika sätt sedan jag föddes är ju ingen hemlighet och jag har för längesedan slutat fundera på varför det är så. Det bara ÄR så. Det har jag accepterat. Man kan inte vara omtyckt av alla. Långt ifrån.

Därför nöjer jag mig med att "bara" vara omtyckt av de som faktiskt existerar i mitt verkliga liv. Det räcker gott och väl.

Vad gäller den anonyma anmälan till socialtjänsten så var den nog inte så genomtänkt, för först uppgav anmälaren att denne själv hade barn i förskoleålder för att sedan göra bort sig och säga att denne inte "riktigt vet hur man pratar med barn i den åldern och således vill låta socialtjänsten sköta den biten"

Ja, vad säger man? Jag är tämligen säker på vem som gjort anmälan, men jag har inga konkreta bevis så jag får helt enkelt acceptera den här personens galenskaper på håll. Det kan lika gärna komma mer av den här varan så jag förbereder mig så gott jag kan. Dessutom så känns det som att socialtjänsten denna gång går rätt till väga. 

Jag har till exempel varit tvungen att berätta om det på jobbet för en av mina chefer och frågat om denne kan vara referens så att socialtjänsten kan ringa och kolla om det eventuellt finns belägg för påståendena om hur mycket jag super och eventuell frånvaro från jobbet. Dessutom så kan det vara bra att vara öppen om det från början med sina överordnade och jag tror ändå att det inger förtroende vilket är rätt viktigt på jobbet vad man än arbetar med. När ryktena når chefens öron kan det vara bra att ha berättat om det.

Jag har inte ens orkat blogga om det förrns nu eftersom det ligger en liknande historia i grunden men jag har bestämt mig för att börja berätta om det hela nu. Dels därför att jag har märkt vilken förståelse jag mött från omgivningen. Både kända och okända och när jag märker hur liten skara människor är som tror på skiten som pratas så känner jag mig så pass fri att jag vill och vågar prata om detta.

Kanske kan jag hjälpa någon i samma sits?

Dessutom så tror jag att det här är ett "problem" som blir vanligare och vanligare om jag ska vara ärlig. Folk ringer anonymt till socialtjänsten av ren elakhet och försöker ställa till kaos i människors liv bara för att vara jävliga...

Hmm.. det innebär då dessutom att de barn i till exempel missbrukande familjer som faktiskt BEHÖVER hjälp från samhället kanske inte får det på grund av att resurserna går åt till att jaga vanliga familjer som lever ett lugnt och stilla liv utan alkohol eller droger.

Och handen på hjärtat alla som vill lämna en kommentar om detta: Skulle du verkligen behöva vara anonym om du ringer till socialtjänsten för att berätta om ett barn som far illa?

Jag hoppas verkligen inte det för man ska stå upp för sin sak och inte gömma sig bakom anonymitet i ett fall där det handlar om ett barns välmående!

Detta blev verkligen ett långt inlägg och det kommer förmodligen mer av detta framöver. Men jag har inte tänkt att gömma mig eller bryta ihop, eller be folk dra åt skogen, eller bli deprimerad. Nä, jag ska fortsätta leva mitt liv på exakt samma sätt som jag gjort under de senaste åren. Jag trivs förbannat bra med mitt liv och med människorna i det. Jag är inte alkis och jag slår inte mina barn och sedan är det upp till andra att tycka och ha åsikter. Det är okej! Jag vet vem jag är och det räcker.

Jag lägger mig aldrig platt för folks dumheter och jag inbillar mig att jag kanske kan ingjuta lite hopp i dem som blir utsatt för samma typ av förtal och idioti.

Jag tänker vara stark och det gillar inte mina haters så jag fortsätter helt enkelt.. jag förstår att bara det retar upp folk.

"Jag gillar fortfarande att vara JAG"

Saker som gör ont eller saker som man blir sjuk av ska man inte utsätta sig för. Varken sånt som gör ont på kroppen eller i själen.

Tyvärr tog det lite för många år innan jag förstod det. Jag har vanvårdat mig själv alldeles för mycket på alldeles för många sätt under årens lopp.

Det jag ångrar mest är att jag rökte i många år eftersom det ställde till med massa knas i min kropp. Allergier och taskiga luftvägar bland annat.

Jag slutade röka för sexton år sedan och jag kan inte fatta att jag haft den äckliga ovanan som är både dyr och snuskig. Att betala för att bli gammal och skrynklig i förtid? Nej tack! No more... men som sagt: Det var ju jävligt synd att jag hann bli både sjuk och fattig innan jag fattade hur illa det var.

Jag gjorde en snabb uträkning att jag under mina tio rökande år rökt upp nästan SJUTTIO tusenlappar... Vah? Kan ni fatta.. 70 härliga tusingar som jag bara eldat upp och sugit i mig som en jävla idiot. Usch.. jag skäms när jag tänker på det, men vad visste jag då?

Dessutom så tyckte jag ju att jag var supercool med mina löjliga Marlboro. Blääh..

Såå... Vad kunde jag då ha gjort istället med de där pengarna? 

Massor ju:

• Rest utomlands!
• Bjudit min familj på fin restaurang MASSOR med gånger!
• Köpt en schysst bil!
• Köpt en häst!
• Haft ett jättepartaj!

Ja, och säkert tusen roliga saker till som jag kan komma på.

Nåväl, jag blev som sagt sjuk och fick vid ett tillfälle till och med åka ambulans till lassa eftersom mina luftrör var så sjuka att jag knappt kunde andas själv. Efter det blev jag rent ut sagt livrädd och riktigt jäkla förbannad på mig själv som gjort mig själv så illa på grund av min egen dumhet.

Jag fick nästan fobi för rök ett tag och killen som jag var tillsammans med då fick aldrig pussa på mig efter det. Jag klarade inte av hans stinkande och äckliga andedräkt så det blev varken kramar eller pussar till slut. Fast jag kan ju i ärlighetens namn säga att det var tio andra saker som gjorde att kärleken tog slut. Men att han rökte var faktiskt en av anledningarna. Det är svårt att vara nära någon som har en fimpluktande andedräkt och jag klarade inte alls av det *uurk*

Nåväl, här om dagen fick jag en smärre chock när jag hörde att ett cigpaket idag kostar MER än en femtilapp?! Vaah? Och ändå röker fler än någonsin. Sjukt!

Sjukt att betala för att göra sig själv sjuk eller vad?

MEN:

Jag var ung och dum... men vet ni vad?

Man kan aldrig lära sig av andras misstag...

BARA av sina egna misstag!

BIld lånad från cancerfonden.se

Visste Ni förresten att ca 40 barn börjar röka i Sverige varje dag?

Scary!

Rökning är en NASTY ovana... brr...

...har det varit mycket fokus på denna vecka. Både på jobbet och i mitt privata liv.

Vissa samtal känns som att de leder åt någorlunda rätt riktning, medans andra samtal bara faller platt. Men då har man i alla fall försökt.

En del människor oavsett ålder kan bete sig jäkligt illa mot sina medmänniskor och har inte alltid så mycket eftertanke. De kan behöva lite hjälp till att hitta den där eftertanken och då och då faller en liten polett ner *pling*

Det är dessa små *pling* som gör att man orkar ta samma diskussioner om och om igen.

Vissa diskussioner handlar mycket om respekt och vad respekt ÄR för något. Det verkar finnas rätt många tolkningar av ordets innebörd och för många förknippas ordet respekt med rädsla. Vissa människor kräver respekt i alla former, medans de anser sig själv inte behöva visa respekt för andra eftersom alla andra bara är idioter som inte förtjänar respekt (!) Dessa människor tycker att de kan bete sig lite som de själva känner medan de i samma sekund tycker att det är för jäkligt att de blir så illa behandlade.

En ekvation som i långa loppet är helt omöjlig och som kommer att ställa till det i relationerna till andra människor.

Men det är bara att fortsätta med samtal och motivation till att vilja förändra för det är min fasta övertygelse att det aldrig är för sent att vilja börja om och det är ALDRIG försent till att vilja ha en positiv förändring i sitt liv. Det gäller bara att plocka fram rätt verktyg som oftast finns där inne i en själv. Det gäller bara att hitta dem bland allt bråte som man först måste skyffla undan.

Som vanligt lite flummigt, javisst. Men jag tror att de flesta fattar.

Nåväl, nu har jag en hel ledig helg framför mig efter denna krävande vecka och jag ska mest troligt gå en sväng på krogen och förhoppningsvis få lite sovmorgon imorgon.. om jag inte blir "åksjuk" som jag blev sist i somras när vi hade party haha... Nä, det blir relativt lugnt. Jag har inte tid eller råd att slösa för mycket på kroppens resurser. Ska i alla fall bli skönt att vara barnledig en hel natt. Det händer ju som sagt två, tre gånger per år så vi uppskattar det otroligt mycket ska jag säga!

Få se om Anette har tid o fixa mitt barr:

Snyggt med lite curls i mitt annars korviga hår!

...som jag tycker att alla kan vara med på. Eftersom INGEN kan göra ALLT men ALLA kan göra NÅGOT så tänkte jag mig denna utmaning på detta vis:

ALLA som läste vk idag och kände samma känsla som jag gjorde när jag läste om familjer som faktiskt är FATTIGA (ett jävla ord som inte borde ens existera i dagens Sverige: Fattigdom) borde vara med på min utmaning.

Jag har mailat geumea@hotmail.com och sagt att jag vill bidra med lite prylar. Mest barnkläder. Jag har fått svar och självklart vill de ta emot saker och förmedla till "rätt" människor. Det vill säga de som faktiskt behöver och som inte bara "vill ha". Jag är rätt så less på giriga människor som trampar ner andra och bara roffar åt sig allt de vill ha *usch*

Vill du vara med på utmaningen? Har du dessutom en blogg? Bra! Gör så här då:

1. Gå igenom ditt hem / förråd och fundera över vad du kan avvara.
2. Maila geumea@hotmail.com och berätta att du vill skänka saker / kläder alternativt gå in på deras facebookgrupp.
3. Fota allt du tänker skänka och lägg ut bilder i din blogg och skriv om utmaningen.
4. Kör ner allt till stan till en adress du fått när du mailat dem /kontaktat dem via FB.
5. Känn julglädjen öka. (Bästa punkten!!)

Vad sägs?

Visst är Du med?

Och NU går jag och börjar med utmaningen... Hörs senare ikväll :-)

Det beskyddande ögat. Sägs kunna skydda mot svartsjuka och onda ögon. En symbol som både är vacker och funktionell. Säga vad man vill, men jag tror att det funkar. Det sägs ju att tron kan försätta berg och vi människor behöver ju alltid något att tro på.. Jag tror i alla fall på att hålla borta allt och alla som inte är bra för mig, så att det som ÄR bra kan komma in i mitt liv. Flummigt? Nä, funktionellt. :) Själva smycket är gjort av tenn och jag använder sällan andra halsband än just detta! I Love it..

...så vill man bli vuxen så snabbt man bara kan.

Men när man väl BLIR vuxen så vill man inte åldras och gör allt för att fördröja processen.

Konstigt? 

Nä, bara livets egen ironi.

Den som skapade människan skrattar säkert gott varje, varje, varje dag...

"People are strange"

Det är dagarna som går som ÄR livet...

Var rädda om varandra och kom ihåg att njuta av det du ser framför dig NU!

Den vuxna världen är verkligen full av just detta fenomen: Dubbla budskap!

Egentligen inte så konstigt att en del saker är som de är. Läste Minnas blogg imorse och när jag skrev en kommentar så väcktes tanken till dagens inlägg.

Ju modernare vi människor blir, desto svårare blir det ju att leva upp till alla rätt och fel eftersom det för somliga inte är så lätt att veta VAD som egentligen är rätt?

Tänk bara på en del "vardagssituationer" som till exempel dessa:

Familjens vuxna bänkar sig framför tvn och skrattar rått åt udda och annorlunda personer som kanske egentligen aldrig borde ställt upp på en idolaudition. De elaka kommentarerna haglar från både tvsoffan och från jurypanelen om både utseende och talang.

Nästa morgon säger mamma till barnen i förbifarten att man inte får vara dum eller retas med andra barn. Alla gör sitt bästa och man får inte skratta åt kompisar på ett elakt sätt även om de är annorlunda. För alla är ju lika värda och ska behandlas lika.

Dubbelt?

En mamma sitter och pratar med sina väninnor om sin kropp. Hon beklagar sig över att hon är så tjock och att hon önskar att hon hade råd att köpa nya bröst. Hon pratar om dieter som hon ska prova samtidigt som hon lagar risigt käk till sina överviktiga ungar för att "det ska gå snabbt". Läsk, godis och glass får barnen när helst de vill.

Sedan säger samma mamma till sin lätt överviktiga dotter att hon är fin "preciiiiis som hon är" och att hon inte ska bry sig om vad andra tycker. Ta en glass om du är ledsen!

Dubbelt?

Hur lär man barn vikten av att passa tider och att alltid masa sig upp till skolan / jobbet om man själv som vuxen stannar hemma från jobbet för minsta lilla och ALLTID känner efter i minsta lilltå huruvida man själv orkar går till jobbet eller inte?

Dubbelt?

Eller om att man ska vara snälla med gamla människor och visa dem stor respekt och att vi har massor att lära av den äldre generationen medans vi kämpar stenhårt för att vara EVIGT unga och verkar livrädda för att åldras och bli gamla. Plus att vi skuffar undan alla äldre i samhället. För när man blivit gammal så ska man bara bli osynlig, inte finnas och bara sitta på ett hem och aldrig göra väsen av sig. Kosta pengar får de äldre inte heller göra.

Dubbelt?

Om föräldrarna säger till sina barn om hur BRA och KUL och roligt och nyttigt det är att leka ute bara för att föräldrarna ska få det lugnt, tyst och skönt hemma medans de facebookar. (Tro inte att ungar inte fattar sånt)

Dubbelt?

Eller hur vi försöker lära barn vikten av att sopsortera och tänka på miljön medans vi å andra sidan öser nya leksaker och kläder över dem trots att man kan vara ÄNNU mer miljösmart och tänka begagnat och second hand. Bra i alla led för både människor och planeten jorden. 

Dubbelt?

Ja, jag skulle ju kunna sitta hela dan och bara rada upp tusen exempel men det ids jag inte. Jag ville bara belysa det faktum att vuxenvärlden ÄR full med dubbla budskap som kan vara svårt för alla att förstå. Både vuxna och barn.

Så egentligen är det ju inte jättekonstigt att så många barn och unga är så vilsna idag vad gäller så mycket. Jag vågar påstå att vi vuxna inte alltid är så smarta som vi tror att vi är. Inklusive mig själv såklart. Barnen ser och hör så mycket som vi tror att vi är så bra på dölja:

Onsdagkväll och pappa prasslar hemlighetsfullt med en godispåse i köket.

"Pappa, vad gör du?"

"Ehh.. jag hittade en godispåse som inte var riktigt tom..."

"Men.. det är ju inte Lördag...?!"

"Hehe.. nääe.. men det var bara en godis kvar! Sov nu!"

"Men pappaaa..."

*skrattar*

Nåväl, det är inte alltid lätt att vara människa, speciellt inte en vuxen sådan och det finns liksom inga bra manualer på hur man bör vara.

Att vara människa är svårt och att vara en vuxen människa är ännu svårare. Ibland önskar jag att jag fick vara barn igen. Bara för en dag. Bara att få känna att världen är svart och vit igen. För ju äldre man blir, desto bredare blir gråzonen där de flesta av oss lever sina liv.

Gråzonen är helt okej, men det var lättare när man var liten och allt var svart ELLER vitt.

Ha en bra dag alla vuxna och alla barn!

"Pappa ska jämt bestämma men idag bestämmer JAG att vovven ska me"

 ...för en paus i bloggen.

Säkert en hyfsat kort sådan precis så som det brukar vara. Jag skriver periodvis lite mer frekvent och skriver oftast något varje dag.

Men nu.. Nu har jag just inget alls att skriva. Inte något alls som är kul att skriva om och antagligen inget som ni finner intressant att läsa ändå.

Närmaste veckorna är fyllda med åtaganden och almanackan är fullproppad med saker som måste och ska göras så jag antar att Oktober kommer att bli en månad med mer substans att läsa om i bloggen för alla som är intresserade. Så håll ut. Det blir bättre.

Jag läste förresten någonstans om att de bloggar som provocerar mest och som genererar elaka och dumma kommentarer är de bloggar som tydligen berör på ett sätt som andra kanske inte tycker om PÅ GRUND av att de påminner om den egna "otillräckligheten". Och att innehållet i en sådan blogg påminner en om att man själv inte är "lika bra" och så vidare...

Jag brukar mest garva åt idiotiska kommentarer men egentligen så är dessa kommentarer mest sorgliga påminnelser om människor som i grund och botten känner sig dåliga och otillräckliga. Ganska synd för jag vill på inget sätt få någon att må skit. Om så är fallet för vissa så ber jag dessa vänligen läsa en annan blogg. Förslagsvis då en som får dem att må BRA!

Inte svårare än så!

Nåväl, nu hoppas jag bara att alla i min bekantskapskrets som har det tufft i höst får massor av kraft och mod att orka med alla prövningar och hinder. Ni kommer alla att klara av det mesta galant och glöm inte att hur risigt det än känns så kommer man igenom det dåliga och det jobbiga till slut. Låt tiden ha sin gång och våga stanna upp och möta sorgen. Den är inte farlig och bakom regn brukar en sol gömma sig.

Snart ser Ni den igen!

Kram till alla som behöver!

...Vilken tjej!

Såg henne på tv imorse och jag har väl aldrig reflekterat över hennes exsistens tidigare annat än jag vet att det är Lillbabs och Lasse Berghagens dotter och att hon har varit ihop med Tommy Nilsson (Ni ser, jag kan mitt kändislexikon)

Anyhow, där ligger jag inlindat i mitt duntäcke i soffan och kämpar för att parera tvååringen som virvlar likt en vante i stora soffan när jag hör Malin Berghagen presentera guldkorn efter guldkorn i tvrutan.

"För mig är det flummigt att vara ytlig. Att ha den värsta bilen och det lyxigaste huset men att aldrig lyssna inåt. DET är flummigt för mig. Sen att folk tycker att jag är flummig..."

Hörde inte riktigt alla ord, men visst är det sant?

Hon talade även om att "tappa bort sig själv". En typisk kvinnofälla. Vi ska göra och vara så mycket. Vi ska prestera på alla plan så vad är det vi prioriterar bort? Jo, oss själva och vår egentid.

Hon sa så mycket tänkvärt så jag var tvungen att googla för att se vad mer hon hade att komma med. Och jag hittade ett gammalt blogginlägg som jag kände igen mig så väl i:

Vad vill du??

Att hitta nya andliga guldkorn att låta sig inspireras av här på internet känns toppen. Speciellt när vi idag drunknar i alla ytliga modebloggar, irriterande fjortisbloggar där småglina använder sig av förkortningar och svordomar så att man blir alldeles less och alla så-här-ska-du-va-och-detta-ska-du-köpa bloggar så kan jag bara tacka för dagens inspiratör. 

Vilken tjej. Både vis och vacker och synnerligen behaglig och sympatisk. Malin Berghagen.. Hmm.. ska nog testa det där med yoga i alla fall? Det verkar... harmoniskt!

Bild lånad från Malins blogg på leva.nu

...något fruktansvärt vad gäller vissa saker. Men man kan som bekant inte göra vissa saker ogjorda.

En del människor är mer mottagliga än andra för andeenergier. Det vet de flesta oavsett vad man tycker eller tror om "spöken".

Det finns andar ibland oss och en del vill oss helt enkelt inte alltid väl.

För tjugo år sedan så trampade jag in på "deras" territorium... Jag var en kaxig och uppkäftig tonåring som ville visa mig på styva linan. Jag gjorde saker för att skrämma andra.. Jag gjorde saker som väckte ondska. Jag fick se och uppleva saker som man annars betalar för att se på film.

Jag har varit rädd, men jag har lärt mig att leva med det som för all framtid kommer att förfölja mig från den där dagen för tjugo år sedan då jag gjorde det som aldrig kan göras ogjort.

Jag ångrar mig idag, men vad spelar det för roll? Inget förändras förutom det faktum att jag kanske kan avråda andra från att göra det jag gjorde TROTS alla varningstecken innan.

För vi blev varnade. Flera gånger och ÄNDÅ valde vi att fortsätta.

Skyller jag mig själv? Japp.. det gör jag. Jag har fått berättat för mig vad det är som förföljer mig och det känns ändå hyfsat okej. Jag är inte rädd längre eftersom det till största delen är andeenergier som inte vill mig illa.

Hur visar de då att de finns? Ja, på många sätt men detta är ett axplock av det senaste årets händelser:

Vinglas går av på mitten (!!) när man talar om andarna.

En trasig speldosa i Bastians rum spelar samma tid varje natt.

Kläder i hallen kastas på golvet trots att vi sitter i köket.

Leksaker rör sig framför våra ögon.

Dörrar stänger sig själva.

Handtag rör sig själva.

Tro nu precis vad ni vill. Men glöm aldrig att man alltid har ett val. Att släppa in dem, eller att låta bli och att det faktiskt kan hända att man öppnar sin dörr för något eller någon som kanske aldrig låter dig vara ifred någonsin igen.

Med vetskapen som jag fått under åren som gått så kan jag säga att jag aldrig hade agerat på samma sätt igen om jag var "ung och dum" ännu en gång.

Men det sägs ju som bekant att det är av misstagen man lär sig.

Kanske!

(Antingen är man öppen för dem eller så är man det inte...)

...innehåller egentligen varken rätt eller fel. Oftast innehåller bägge sidor av ett moraliskt dilemma både och.

Moral. Laddat ord det där.

För HUR vet man vad som är rätt och hur vet man hur man ska agera? Jag tror att det för många människor är lättast att bara titta åt andra hållet beroende på situationen och vad den innehåller.

Hjärtat säger en sak men förnuftet säger något annat. Kanske har man inte alla fakta för att kunna agera utan måste vänta och se hur saker utvecklas?

Läs och fundera:

Någon är otrogen mot sin fru och har lösa sexuella förbindelser med både män och kvinnor utan att skydda sig. Du får av en slump reda på det eftersom du känner bägge två... Vad gör du? Talar du med mannen? Ber honom berätta för sin fru? Berättar du för henne? Att hon är utsatt för stora risker av sin egen man?

Ett barn i ditt grannskap far illa eftersom mamman är aktiv alkoholist och super så mycket att hon äventyrar sitt barns säkerhet och välmående. Vad gör du? Ringer du någon? Pratar du med mamman? Försöker du göra något själv?

Ett annat barn lever med en psykiskt sjuk och missbrukande mamma som har sin dörr öppen dygnet runt för andra sjuka och missbrukande människor medans barnet springer vind för våg och ibland faller offer för sin mammas galenskap. Vad gör du? Vad KAN du göra?

En yngre man tar sexuella kontakter med barn och hotar dem sedan med våld. Vad gör du? Hur skulle du agera? Ringa polisen? Prata med mannen? Eller skulle du titta åt ett annat håll och tycka att det inte angick dig?

Någons tonåring har börjat testa droger. Hur skulle du tackla en sådan situation om du fick informationen?

Om du då INTE gör något alls, utan passivt bara tittar åt andra hållet. HUR skulle du må om något hände?

Den otrogne mannen råkade ge sin fru HIV.

Barnen till de missbrukande mammorna blir utsatta för något allvarligt.

Den unge mannen våldtar ett barn.

Någons tonåring tar en överdos.

Om du då visste hur det låg till innan något hände.. skulle du då kunna leva med dig själv fast du ständigt skulle bli påmind om att du hade kunna göra NÅGOT? Att du vetat men inte ens försökt.

Angår vissa saker inte dig? Eller angår de oss alla?

Ibland undrar jag hur vi människor är funtade egentligen. En cynisk och lite elak tanke om oss själva och hur jävla dumma vi är.

Kanske är vi månne labbråttor i något annat solsystems gigantiska laboratorium där konstiga varelser studerar oss samtidigt som de skakar på huvudena och tänker: "För dessa idiotiska och dumma varelser finns inget hopp"? Ja, vem vet.. Kanske är det så.

Vi förstör våra kroppar, vi överkonsumerar, vi förstör vår miljö, vi brukar våld mot varandra och dödar varandra i krig, vi föder upp massor av djur för att äta samtidigt som vi kastar massor med mat trots att många dör av svält inte ens ett halvt klot bort, vi avlar barn som vi skiter i, vi låter oss bli utnyttjade, vi skaffar oss fetma, vi super ihjäl oss, vi knarkar, vi plastikopererar oss, vi tittar på livesänd mobbing och förnedring, vi njuter av att plåga andra och MASSOR med annat skit...

Och allt detta sker varenda jäkla dag?! Och numera är det ett slags "normaltillstånd" så många är bara likgiltiga och bryr sig inte ens?

Vaffan äre för FEL på oss?

Att vi människor idag är så felinställda och felbalanserade så att vi knappt orkar med livet om vi inte överkonsumerar och beter oss som ytliga skitstövlar där allt bara handlar om egotrippen.

Samhällsklimatet hårdnar och håller på att bli jääävligt kallt. Så om någon har ett tips på hur man värmer sig i detta kyliga klimat:

Let me know. Dela med dig...

HUR gör vi för att göra bättring?

Ingen kan göra allt, men alla kan ju göra något och en liten liiiten förbättring kan väl de flesta bidra med?

Här kommer ett par små och relativt lätta tips som du kan göra för att känna dig lite bättre:

• Tacka NEJ till de billiga skräpsakerna som följer med barnboxarna på hamburgerhaken. Dina barn blir ändå inte lyckliga av dem. Moder jord kommer att tacka dig!
• Lär barnen att uppskatta även begagnade saker.
• Överkonsumera inte och skit i allt vad mode heter. DU är unik oavsett vad du har på dig.
• FÖRSÖK sluta med tobak. Tänk på barnen som arbetar i tobaksindustrin.
• Se dina medmänniskor. Prata med någon som verkar ensam på bussen. Det kan göra stor skillnad. DU kan göra skillnad för någon just idag!
• Stäng av tvn en kväll. Prata med varandra istället. En fantastisk upplevelse.

Ja, mer än så tänker inte jag bidra med just ikväll i alla fall. Hoppas alla har det fint! Själv ska jag mingla med svärmor och svärfar ikväll.

Vi hörs!

Jimpas tips: "Låt en häst pussa Dig"

Haha...

 ...började med ett oväntat besök på gården. Innan de "riktiga" partygästerna anlände. En hare! Ganska häftigt faktiskt eftersom vi helt nyligt pratat om det här med "kraftdjur" (google is your friend) slumpmässigt nog har det dykt upp både harar och kaniner på sistone så kanske detta kan vara mitt kraftdjur?

En STOR hare, även om det inte syns så bra genom min kamera...

Haren som kraftdjur står för:

Makt, hjältemod, överflöd, växlingar och cykler
I den kinesiska zodiaken är kaninen det mest fördelaktiga tecknet. De som är födda i kaninen ska ha stor makt. I många kulturer anses kaninen vara en skapelse av månen med feminina energier. Detta innebär förmågan att se de olika cyklerna och växlingarna i naturen.

Källa: overnaturligt.ifokus.se

Ja, ni som känner mig och alla som hängt med ett tag vet ju att jag tror på saker som andra avfärdar som båg. Men that's okey. Alla är vi ju olika som tur är. 

:-)

Sedan dök de riktiga gästerna upp. Det var fyra vackra kvinnor och fyra snygga män med vilka vi drack öl, vin och minttu med. Vi hade väldigt trevligt och det slank nog ner aningens för mycket så jag blev lite.. eeh.. ööhh.. för överförfriskad, så istället för krogen så blev det tur och retur till stan i en gammal volvo. Tur att man har kompisar med vuxna barn som både får och kan köra bil hihi...

Men visst hade jag snygga skor?

Synd att de inte fick gå ut och dansa, för de VILLE faktiskt det haha...

Innan jag blev "trött" haha...

Så idag hade jag och min underbara man en helt underbar sovmorgon i vår underbara säng. Sedan blev det underbara hamburgare och soffmys i vår nya, underbara soffa med en underbart bra film och nu har våra underbara barn kommit hem från de underbara barnvakterna (Tack till mormor och morfar Roger)

*skrattar*

Hoppas alla Ni som läser också haft en bra/trevlig/rolig helg!

Vi ses...

...Japp! Så lyder budskapet i en av de bästa debattartiklarna jag någonsin läst i Aftonbladet!

För smarta människor är det ju en självklarhet att uppfostra sina ungar till något bättre än... "Kungar" med STORA egon.

För dumma och osmarta ("vuxna") människor skämmer bort sina ungar och gör dem till odrägliga skitungar som tyvärr ingen gillar och som får jätteproblem ju äldre de blir.

Läs och begrunda:

---> HÄR!

Tack till Alf B Svensson som förmedlar logiken denna gång!

...just inget vidare. Idag är en sådan dag.

Vaknar med en hiskelig huvudvärk. Håret står åt alla håll och kanter. Har glömt tvätt i maskinen. Det finns ingen schysst frukost hemma. Kläderna sitter inget vidare. Jag har ont i benen. Jag har glömt att tanka bilen...Osv...

osv...

Men alla mina miniproblem som uppstått för dagen är ju av övergående art och jag är i grund och botten en väldigt positiv människa som uppskattar allt vad mitt liv har att erbjuda.

Den här dagen är det också en dag som kanske  innebär extra stor sorg för mamman som förlorade sin lille son på ett fruktansvärt sätt.

Det har gått ett helt år sedan en pappa valde att avsluta sin egen sons liv bara för att straffa och såra. Det är ofattbart och idag går mina tankar till den lille pojkens mamma. Jag hoppas att hon inte känner sig ensam en sådan här dag och att hon kan förnimma närvaron av pojkens energi och minnas honom så som han var.

Som sagt... Mina egna små futtiga så kallade problem är inte ens problem, utan bara små fartgupp i tillvaron. Jag kör över dem så ligger de i dåtid.

Vissa dagar är bättre och en del dagar är sämre.

Men har du friska och levande barn så tycker jag att du ska försöka se dem med nya ögon just idag och verkligen tänka efter vilken rikedom du har.

Var rädda om varandra!

"Life goes on even after a broken heart even if I wish that the world would stop just for a while to give my heart  more time to heal"

...på besök en dag.

På kvarteret jobbade massor med gubbar i signalfärgade kläder.

Jag stannade till med barnet och tittade på de grovarbetande männen.

"Vad det LÅTER.. Vad GÖR de för nåt?"

"De lägger asfalt.. Visst är de duktiga?"

"Jaa.. men det luktar inge gott. Nu går vi!"

En av dem var pappa till barnet. Han slängde ett öga på mig. Kanske tänkte han: "Fan vad hon verkar bekant"?

Han tittade snabbt på barnet och kanske tänkte han: "Vilket vackert barn"

Eller så tänkte han inget alls.

Inte ett endaste dugg.

Fast en av världens mest fantastiska skapelser på tjugo kilo stod framför honom.

Han hade antagligen ingen jävla aning...

och kanske...

kanske...

var det lika bra!

THE END!

...lever jag som vanligt. Det funkar bra och jag är så glad att jag lärt mig den konsten för det är svårt att göra det innan man fått rätt redskap. Jag fick dem relativt nyligt och med stor hjälp av min man.

Trots att vi levt ihop länge och känner varandra ganska väl så har han inte lyckats knäcka min kod förrns nu, under det senaste året. Personlig utveckling tillsammans med svåra händelser har gjort att det mesta fallit på plats. Jag skulle tydligen behöva bli närmare fyrtio år innan jag förstod det som ska vara viktigt i mitt liv.

Människor som korsat min väg av en slump och som lärt mig massor... om mig själv. Människor som svept genom min tillvaro och stannat små stunder har också lärt mig mycket av. För nu framgår det så tydligt vad jag vill ha och vad jag inte vill ha i mitt liv. Det jag inte vill ha stänger jag rätt effektivt ute vilket innebär att jag numera inte heller tar åt mig av folks dumheter och problem.

Det jag vill ha har jag lärt mig ganska effektivt HUR jag ska få och jag har ett helt annat lugn i både kropp och själ. Till största delen har jag mig själv att tacka men även min kära make som faktiskt fick mig att förstå hur det skulle gå till.

Det är lättare när man kan säga nej till det man inte vill ha och JA till det man VILL ha.

Egentligen förbannat logiskt men ändå rätt svårt att tillämpa i praktiken.  

Jag har i alla fall hittat lämpliga sätt att spara min energi på så att jag kan använda den till mig själv och de jag vill ha i mitt liv.

Och jag erkänner: Jag är så otroligt bakåtsträvande och stenåldersaktig att jag har MINDRE än tio människor i mitt liv. (Förutom familjen alltså) Men jag investerar i dem, jag hinner med dem, jag engagerar mig i dem, jag älskar dem allihopa, jag bryr mig om dem och framförallt: Jag är närvarande samtidigt som min energi räcker åt den viktigaste personen i mitt liv.. Nämligen JAG själv...

Så ibland kan jag inte låta bli att nyfiket undra: HUR gör de som har flera hundra vänner på facebook? Både låtsaskompisar och verkliga vänner samlade i en långrandig namnlista i en virtuell värld där det måste vara svårt att skilja ur pärlorna bland svinen. Så för att göra det lättare för mig själv så håller jag hårt i mina pärlor och släpper aldrig ens in svinen (som jag var så bra på att göra förut)

Svamligt inlägg? Ok, kanske bäst att sluta nurå...

...såg jag när jag kollade in Malmberget. Det är så sällan jag är där eftersom jag för det mesta håller mig nere i Gällivare.

Det jag såg nu fick mig att känna riktigt vemod. Hela kvarter med tomma hus, utslagna fönster och ståltrådsstängsel runt en stor grop som breder ut sig ju mer malm som bryts.

Ett helt samhälle i förfall och som till stor del ska rivas. Jag fick en akut känsla av något som i det närmaste var spöklik och jag kunde nästan höra viskningar från svunna tider i form av skrattande barn och människor som levde bakom de numera flagnande dörrarna och de bortryckta fönstrena.

Det var sorgligt att se och kanske förstärktes känslan av de isande vindarna, det gråa vädret med hot om snöfall och minusgrader.

Antagligen.

Malmfälten... Gällivare och Malmberget är på många sätt så otroligt vackert men ändå så vemodigt och hårt.

Nu nalkas snart myggor och midnattssol men idag ser det alltså ut så här:

Kaptensgropen och Fabiangropen har förenats...

Focushuset till höger.. folk har hoppat därifrån mot en säker död. Sorgligt, otäckt och sant!

Pampiga gamla kåkar som ska rivas..

Inte ens spökena kommer att få finnas kvar..

Det är så sorgligt allting och kanske beror det på att man som barn ändå minns ett samhälle som var någorlunda helt och intakt? Antagligen. Det påminner mig kanske om att jag själv ska rivas och försvinna helt en vacker dag.

Men DET...

..får bli en helt annan historia!

...jaa..  Om jag var en snubbe så skulle det ju finnas MASSOR med saker som jag skulle vilja göra innan jag dog.

(JA! Jag VET att jag skulle låta bli datorer i Gällka men jag kan int låta bli..)

Den här bloggen skulle jag inte skriva här och nu om det inte vore för en söt och vacker tjej som jag träffade tidigare idag. Den söta tjejen i perfekt ålder som berättade att hon skulle ta en tripp söderut och fylla på sin kroppsvikt med utfyllnad av syntetiskt material...

Hon verkade så glad.. Och då borde jag ju också vara glad. I egenskap av kompis.. Fast för hennes skull. Men det kändes inte så enkelt. Kanske för att jag läste Lina Norberg-Juuso i Norrländskan imorse. Hon skrev en krönika som i vanlig ordning är så JÄVLA bra så att det knottrar sig i hela kroppen. Kunde tyvärr inte hitta den publicerad på webben just  NU, men det är bara att googla sen för den som är intresserad.

Hursomhelst, Det kändes bara så hemskt. Här står en av nordens sötaste tjejer, med en kropp som många skulle DÖ för och säger att hon ska lägga sig under kniven. Varför? Men VARFÖR? Hon är supervacker och helt proportonelig från topp till tå och jag var på vippen att säga "Om du kommer att kolla på dina nya lökar lika mycket som killar mellan 15-25 år de kommande fem åren så kanske det vore värt tusenlapparna)

Men det sa jag inte...

...

Jag sa: Lycka till!

(Och jag menade det!)

Men jag kunde inte låta bli att tänka: Men när hon blir lika gammal som jag då? Det vill säga: MEDELÅLDERS. Kommer sillisarna att passa hennes kropp? Kommer hon att vara nöjd med dem och sig själv? Tänk om samma beundrande killar kommer att titta på hennes brön med avsmak? Tänk om hon ångrar sig? Tänk om hon inser hur vacker hon var helt oskulpterad? Tänk om hon inte kommer att kunna amma sina rosiga och gosiga bebisar i framtiden? Tänk om hon får ont i ryggen? Tänk om hon fattar att hon är till för sig själv och inte för objektiv kroppsbeskådning (till vilken nytta liksom?) Tänk om hennes kropp stöter bort dem? osv...

Men å andra sidan: Allt det där är ju säkert saker hon gått igenom tusen gånger med sig själv. Men i alla fall.

Den viktigaste aspekten: HUR ska hon i framtiden kunna säga till sin osäkra tonårsdotter (om hon får en flicka alltså): "Du duger preciiiis som du är och du behöver inte alls fylla på med konstiga material som kanske är skadliga för din lilla kropp för att du ska tro att du duger i omgivningens ögon"

Nä! Jag ska inte säga något mer om det här. Jag vill inte att tjejen ska bli ledsen på mig...

MEN.. tillbaks till rubriken: OM jag var en snubbe så skulle jag gilla detta:

• Tjejer med naturliga kroppar.
• Tjejer med hår.
• Tjejer utan hår.
• Smala tjejer.
• Tjocka tjejer.
• Bleka tjejer.
• Solbrända tjejer.
• Stora bröst.
• Små bröst.
• Tjejer med en skön inställning till sig själva 
• Men mest troligt så skulle jag väl digga NAKNA tjejer no matter what.. Hahaha..

Och det absolut viktigaste av allt: Tjejer som förstår att de är sin egen juvel och som inte är till för någon annans behag, beskådan eller någon annans skull.

Självförtroende är otroligt attraktivt!

Du finns här och nu av en anledning och du är vacker precis som du är. Silikonbröst är inte hållbart i längden. Snarare tvärtom. Du förkortar ditt eget bäst-före-datum på många sätt. Det är inte hållbart.

...Men det är DU!

DU är hållbar i längden precis som du är!

Glöm inte det.

Om jag var kille så skulle jag inte ta hem en brud med silikonbröst till min mamma och presentera henne som min framtida fru. Tyvärr. Jag skulle nog välja en flicka med mjuka, naturliga och bebisvänliga behag.

Men å andra sidan så är jag ju INTE kille så jag skippar antagligen silikonbrudarna i vilket fall som helst!

Borde illustrerat denna blogg med en bild på BRÖST!!

 ...läste jag om i vk alldeles nyss.

Det står massor av bra tips som man bör tänka på som förälder och hur man upptäcker om ens barn eller någon annan använder droger. Skitbra!

Jag själv trillade aldrig dit på droger efter att som femtonåring hittat en kompis, överdoserad med en spruta heroin i armen. Jag blev så  galet rädd den gången att jag nästan kissde på mig och ångesten jag kände då går inte att beskriva med ord.

Som tjugoettåring flyttade jag till Göteborg där några av mina flickvänner gärna partyknarkade och snortade i sig allt möjligt på skitiga krogtoaletter medans jag stod ensam i baren och väntade medans jag drack en öl eller två. När de kom tillbaks kände jag mig oftast rätt ensam ändå eftersom vi befann oss på lite olika plan eller hur man nu ska uttrycka det hela.

Jag umgicks inte länge med dessa... Min rädsla för droger har alltid varit så djupt rotad i mig och den enda gången jag tagit droger var ytterst ofrivilligt då jag blev sjuk i min njure och låg inlagd i två veckor på lassa hög på morfin. Efter en vecka såg jag troll i hörnen på nätterna. Obehagligt nåt fruktansvärt och jag var rädd jämt. Som tur var så jobbade min mamma natt på lassa så jag kunde ringa till henne när det var som läskigast.

Men det otäckaste ALLA kategorier är att se hur några personer i min närhet som låtit både alkohol och droger förvrida hela deras värld och även andras.

En del av dem finns kvar i mitt liv, dock på avstånd och de vet att jag finns och att jag älskar dem även om vi sällan ses eller pratar i telefon.

Ett par av dem har jag rent av skickat ut ur mitt liv och ingen av dem har möjlighet att återvända då det gick så långt att till och med kärleken tog slut. (Tro mig! Det KAN hända oavsett hur släkt eller familj man än är) De som ställde till med mest kaos i mitt liv och som har de största egotripparna bestående av sig själva, knark och alkohol orkar jag helt enkelt inte med. De är och kommer aldrig mer att vara välkomna i mitt liv.

Sad but true!

Nåväl, lite av min egen historia som innehåller alldeles för mycket knark och sprit utan att det för den skull passerat i min hjärna och mitt blodomlopp. Ändå är jag less.

Ser att jag som vanligt skrivit för långt som det blir ibland när jag blir känslosam men jag vill uppmärksamma ALLA umebor på detta:

Kring Nydalasjön på den östra sidan hittade jag sist jag sprang en runda några färgglada förpackningar som innehållit spice. I sjön vid kärleksviken finns flera grillplatser och i vattnet låg ölburkar, pringlesrör och så dessa jävla knarkpåsar.

Så även om det är kulturnatta och mycket jippon i city så kan det löna sig att "think outside the box" eller utanför centrumfyrkanten kanske man ska säga...

Bor du nära Nydalasjön och är en närvarande vuxen som bryr dig om dina egna barn och andras så tycker jag att du ska ta dig en tur dit någon kväll. Det går även att köra bil ända fram till bommarna vid kärleksviken och där kan du hitta mycket om du bara orkar leta. Och om du orkar se och förstå.. Vem vet? Kanske kan du till och med rädda någon som behöver räddas?

But sometimes it's just too late..

 ...så innebär det konsekvenser för oss själva och ibland för andra.

En till synes obetydlig händelse kan ändå få så oanade konsekvenser att det kommer att påverka många människor under resten av deras liv.

Dessutom så kan vilken som helst av dagarna i ditt liv vara just DEN dagen då du förändrar resten av livet. Utan att veta om det då du vaknar.

Hittade ett riktigt obehagligt klipp som jag fick en riktig klump i magen av. Det spekuleras i huruvida det är på riktigt eller ej, men det är egentligen skit samma. Hemskt är det i vilket fall som helst.

Jag tycker i alla fall att det är en tankeställare på alla sätt och en liten hint om hur otroligt snabbt ditt liv kan förändras. Till det sämre.

Och vissa saker går aldrig att göra ogjorda.

Kolla bara:

(Länkar, då det inte verkar funka att lägga på bloggen)

Det var ju bara på skoj....

Var rädd om ditt liv.. och andras!

"En av dem som förändrade mitt liv... till det bättre"

One of my angels

<3

Vilken rubrik tänker ni nu.. men ja, jag träffade faktiskt en sådan igår.

Jag, Jimpa, lillebror och kusin Linus tog oss en liten sväng på det gamla schlagerklubben för att mingla runt lite med diverse umebor.

Efter någon timme med planlöst vandrande bland andra alkoholpåverkade lördagsfirande hamnar vi mitt i något som för det mesta brukar hända under artonårskvällarna. Ett "Nästan-slagsmål".. Vojvoj.. stor dramatik.

Speciellt då jag till min stora förvåning ser att det är Jimmie.. MIN Jimmie som är föremålet för knytnävskastningen.

*SUCK*

Så har det hänt igen. Jimmie har förargat någon snubbe genom att prata med någons flickvän / fru..  Eller.. om jag minns rätt så hade han tydligen sagt något OM denna fru till snubben och nu såg han RÖTT när Jimpa klev in på coverclub.

Jimpa backade lite medans den här adrenalinstinne och alkoholpåverkade neanderta.. ursäkta: Den här överförfriskade herren försökte kasta sig fram för att förvandla Jimpa till en blöt fläck men några andra snubbar höll honom tillbaks trots att han absolut var i sin fulla rätt att återta sin flickväns heder. För så gör väl riktiga män? (*småler*)

Jag kunde inte låta bli att fråga killen vad som står på och han berättar ju då om min horaktige make som bara springer efter den här killens dam och SÅ gör man faktiskt inte. Jag tyckte att det var bättre att han tog bråket med sin dam istället för att antasta oss för vi går ut så sällan och när vi gör det så vill vi faktiskt ha ROLIGT! (Vilket vi alltid har annars när vi går ut) Och förresten kan man väl inte vara så svartsjuk att man inte pallar med att en annan kille pratar med ens dam? Men det är klart. Jag kan absolut förstå varför han såg Jimmie som ett hot mot hans manliga existens.

Men innan vi gick så hann han även förolämpa min kusins örhängen (!) kalla mig för oskrivbara ting och anklaga mig för att vara lika "Vidrig som min man" och att vi nog förtjänar varandra. (Tack.. antar jag..?!)

*skrattar*

(Vad kusinens örhängen hade med allt att göra förtäljer inte historien, men det ger en fingervisning om snubbens alkoholhalt och verbala intelligens)

Nåväl, dramatiken föll platt som en pannkaka till golvet och vi gick vidare till en annan bar för att påbörja projekt VATTEN innan det är dags att gå hem... DÅ.. kommer snubben med sin dam i släptåg och nu jäklar får både jag och Jimpa höra både det ena och det andra om vilka jävla *piip* och vilka äckliga *piip* vi är. Och sedan så bytte de taktik och talade om hur "synd det var om mig" som måste vara gift med denne vedervärdige karslok.

WOW.. Jag känner mig hedrad.

Tack för den oerhörda omtanke och varsågod för att ni fick tillfälle att kanalisera ut er ilska och aggression på andra, trots att ni så uppenbart har mystiska relationsproblem som ni måste involvera andra, oskyldiga krogbesökare i. Det läskiga var dock den knutna näve som viftade alltför många gånger framför snoken på oss.. brr.. sånt gillar jag INTE! Nå, men sen gick de tack och lov.

Jag kan bara gissa hur pinsamt det var att vakna för dem bägge imorse och jag antar att någon av dem fick sova på soffan. Min erfarenhet brukar vara att sådant där bara fortsätter när det väl börjat.

Nåväl, sådant där ska man avfärda med en axelryckning men jag blir bara så irriterad över sån där skit! Kör era äktenskapliga gräl med varandra. Och inte till allas beskådan ute på krogen. Och för all del. Drick inte om du blir våldsam av det. Ja, det var kvällen igår.

Och hur mår jag själv idag? Jorå, nu mår jag hyfsat men det har varit en lååång dag i sköna sängen.

Det var i alla fall en kul kväll.

Och underhållande.

Det enda jag ångrar var att jag var så ful i munnen. 

(Jag ber om ursäkt till den som känner sig berörd)

Ajabaja Helena.

(Nå, även solen har sina fläckar..haha...)

Det senaste året har det hänt så mycket saker att jag aldrig skulle kunna skriva ner allt. Det har hänt mycket roligt, underbart, trevligt och fantastiskt.

Jag har gift mig, kompisar har fått barn, jag har fått mitt drömboende, jag har kommit till många insikter, jag har lärt känna några nya vänner, jag har fått rätt i en mångårig och utdragen tvist som handlar om pengar (inte så mycket som jag hade velat få eller förtjänade att få, men hey.. jag fick RÄTT i alla fall), jag har fått ny kännedom om mig själv och vem jag faktiskt är (Flummigt?! Javisst.. men härligt!)

Ja, mycket positivt har hänt trots att det fallit en del skugga över året som var. Men skuggorna blir mindre ju ljusare det är så jag försöker att inte fästa någon vikt vid de negativa sakerna.

Men.. Något som jag varit med om vid ett flertal tillfällen under året har fått mig att undra över oss människor och hur vissa tänker. Flera gånger har jag hört personer säga sjukt obehagliga saker som handlar om att önska livet ur någon. Dessutom har det handlat om närstående personer. (Kanske FÖR nära?) Under året förresten.. jag har hört det betydligt oftare än bara senaste året när jag tänker efter.

Men är det verkligen okej att önska livet ur någon som man haft en relation med? ÄR det okej att önska livet ur någon överhuvudtaget?

Ibland kan man höra fraser som handlar om att det "borde vara dödsstraff på ditt eller datt" Eller om någon barnamördare eller våldtäktsman som "förverkat sin egen rätt att leva" osv.

Så hur kan det vara så otroligt lätt att bara önska att någon man en gång haft i sitt liv bara vore... död...?! Jag tycker att det är otäckt. För hur jävla arg man än må vara på någon så kan man väl inte önska livet ur denne. Eller...?

Jag minns en person som i somras vid ett flertal tillfällen pratade om sitt ex och hur bra det vore om h*n dog. H*n skulle till och med ha haft ihjäl denne själv om h*n visste att h*n skulle komma undan med det. Att exet hade gjort de två gemensamma barnen var inte så relevant. Att de en gång älskat varandra spelade heller ingen roll. Det vore bara BÄST om h*n dog helt enkelt.

Eller om den lilla otäcka flickan i den obestämbara åldern (9 år?14 år? 24 år?) som med jämna mellanrum helt spontant över en kaffekopp bara utbrister: "Fatta vad skönt det vore om farsan bara dog snart! Jag hoppas faktiskt det!" (Sen att hon gladeligen tar emot hans pengar när han ger henne alltför ofta gör ju att smaken i munnen blir lite halväcklig)

Vad svarar man på såna konstiga önskemål?

Jag blir bara kall. Och hur elak jag än må vara ibland så kan jag inte dra mig till minnes att jag har önskat livet ur någon. Någongång! Inte av NÅGON som personligen gjort mig illa på något sätt. Visst, det finns personer som jag verkligen avskyr och som kanske sårat mig, eller gjort mig illa, eller skadat mig på något sätt. Men att önska livet ur dem? *funderar* Näe. Inte alls.

Möjligtvis att jag kanske tyckt att det vore lite rätt åt dem om de skulle ha brutit benet, eller tappat håret eller vad som helst men att önska att de dog? *rysa* Nope! Inte det inte.

För några år sedan var det en liten fjortistjej på apberget som skrev helt ogenerat i min gästbok ungefär så här:

"Din jävla hora, jag hoppas att du DÖR och att du får så fett med spö och att du dööööör!"

Huvvaligen. Ja, vi hade helt enkelt olika åsikter om ett hett ämne. MEN.. det läskiga var att dagen efter att hon skrivit dessa små rader hos mig så dog hennes pappa. Inte för att jag tar det personligt på något sätt, men det man skickar ut i universum kommer ju tillbaka till en på ett eller annat sätt och kanske hade hon önskat livet ur så många att nu blev det helt enkelt nog.

Jag ska inte skriva mer om detta eller gå djupare in på det hela men nog är det ändå läskigt hur vanliga människor bara sitter och pratar om liv och död som att det bara vore vad som helst?! Det är bara jäkligt märkligt.

Nåväl, jag hoppas att ingen önskar livet ur mig på ett tag för jag har tänkt att leva i ungefär sexti år till om allt går enligt planen.

LEV & må allihopa!

(Jorå.. Du också!)

"JAG ska leva ett tag till vad DU än tycker om det!"

 Fick ett mail av min kloka mormor...

Alla som är kring 50 år eller över, borde läsa detta, kanske även den nya generationen.  

ungdom så dom också kan skicka vidare....

...Ja bah ha typ AAAASONT i mina fötter idag asså för jag har typ haft på me mina platådojjer HEEELA dan azzå!!!! Fett jobbigt tyyyyp. Jag tkr att de är assköna me gsk jobbiga för stackars kroppen. Man få ju bli lite långare å så me asså sjukt trött sen. man vill bah slappa i soffan å tjocka sej me massa chips å cola. Fett gott asså men eftersåm de e sommar snart så måste man ju typ hela tiden tänka vad man äter å så bah så blire ju ba chips å cola varannan dag å inte varje!!!!

FETT smart av mig tkr jag. Å så kör jag energydricka nu istället för att såva. Sjukt smart av mig va??? Tihiiihihihi... Så kan jag skajpa och fejsbooka och ässämässa heeela natten. Sova är överskattat TKR du inte åkkså de? Förresten har jag över femhundra vänner på fejsbook nu hur jävla coolt är inte det???? Alla bah: Fan va du e poppis asså... Tihihihi.. Å ja bah: Ja veeet asså!! WOW!

Å så ha jag typ träffat värsta bästa cheyen idag azzå. Hon som e så jäla snygg å fett cooool asså <3<3 Jag tkr hon e så jävla najjs så henne ska jag lätt hänga me typ skitofta asså. 

Ibland kmr hon te mej å ibland kmr jag te henne. Tur vi bo ganska nära asså. Mkt 3vligt <3<3!!!! Aja vi brukar då shoppa feeett ofta (NOT!!!!) och då blire MASSA sjyssta prylz på typ HM å sånt. Eftersåm allt på HM är scjhuuukt unikt så erew ju såklart där man shoppar mest. För såklart man inte vill se ut som alla andra fast av nån konstig anledning så gör man ju det ändå!!! :-o

Men alla andra bruds ä ju ba som väääärsta härmaporna!!!!! Fett jäla irri tkr jag!!!!!! Det är JAAAG å mina bitches som e mst ASM fattarniväl?????? De andra slynorna kan ju fan dra asså!!

För även om jag älskar mina bästisar så HAAAATAR hjag dom imårrån. Så äre ju. Fast jag älskar alla och jag vill att alla ska älska mej me tkr jag!!!! <3<3<3<3<3

Annars får ni fråga om ni vill veta massa asm grejs om mej bejbs. Vah vill ni vetarå? Min bhstrlk? Var jag bor å mitt nr? Mitt personnummer eller kanske mina inloggningsuppgifter till fejjan å msn å allt sånt? Om jag känner dej lite så tkr jag ABSÅLUUT att du ska fårom!! 

Eller vill ni se mina stringtroser kanske? De är fett sekksiga asså. Wow likzzåm!!!!

AJA men jah måste typ sluta skriva nu för farsan bah skriker att vi ska äta. Så JÄVLA störd gubbe fan vad jag hatar han asså!! Bläääh.. Morsan e helt jävla keff också fy fan va hon suger asså. Irrikärring asså fy fan. Vet ni vah hon jorde imorse???? Hon bah slet av mig täcket o typ skrek att jag skulle kliva upp å gå till skolan. Så jäävla dum i huvve asså.

Nä men hörni... lejter bitches!!!! Och DUUU din subba (du vet vem du e) Du ska få så jävla fett me spö din hora för jag vet att du hångla me A i helgen så passarej slyna)))

...sväng blev det igår. Efter att ha haft en liten glöggafton med tre damer hemma hos mig då vi intagit härlig norrbottninsk glögg från Muddus hjortron  så hamnade vi av gammal vana ner på schlagerklubben/coverclub.

Det började bra redan i garderoben. En tjej kom fram och presenterade sig och berättade att hon läser min blogg och att hon gillar den. Wow.. Jag blev glad ända ut i fingerspetsarna. En riktig bloggläsare.! En trevlig och söt sådan. In real life liksom. Vilken grej. Hon avslutade med att säga: "Stå på dig!"

Åh, tack så mycket. Det var en riktig egoboost.

Och faktum är att senare under kvällen så kom det fram en till bloggläsare i form av en jättegullig tjej som även hon berättade att hon läser min blogg och att hon tycker att jag skriver bra. Åh, Jag ler inombords ännu.

Visst, jag ser siffrorna i bloggen då och då och undrar ju ibland vem och vilka och varför människor läser min blogg så jag ska verkligen passa på att berätta för Er, alla mina bloggläsare att jag verkligen gillar er allihopa. Både ni som gillar bloggen och faktiskt även ni som INTE gillar. Tack för att ni läser. Det gläder mig.

Så nu har jag fått ett litet uppsving och känner att jag är sugen på att skriva. För trots att det periodvis är lite negativa svackor i bloggen där det är mycket tråkiga saker som kommer fram så känner jag ändå att bloggen hjälper mig att hålla mig positivt inställd till det mesta i livet. Så där kan ju ni bloggläsare ta åt er av den äran: Ni hjälper mig att hålla humöret på topp, trots att det varit många farthinder längs vägen under det senaste halvåret.

Nåväl, senare på kvällen fick jag mig ännu en egoboost i form av en söt och något överförfriskad yngling som gjorde ett litet raggningsförsök:

Söt yngling: -"Tjena, vill du hänga med mig sen?"

Jag: -"Var tänkte du då?"

Söt yngling: -"Hem till mig"

Jag: -"Jahaa.. men vad har du att erbjuda då?"

Söt yngling: -"Typ efterfest typ till klockan tolv kanske?" *blinkar mot mig*

Jag: *tittar på klockan* "Men klockan har ju redan varit tolv så det går ju som dåligt"

Söt yngling: -"Öhh.. jaa.. åkej då. Ja, men vi ses sen då"

Jag: -"Ja, det gör vi säkert"

*skrattar*

Eftersom jag och mina tre damer hade relativt låg alkoholhalt så kände vi ju oss nästan lite malplacerade bland alla som var mer än överförfriskade. Man lägger ju märke till allt på ett helt annat sätt. Som till exempel den sexiga bruden i en röd outfit som var urringad ner till naveln och där man skymtade hennes ena bröstvårta.

Eller killen vi träffade som trodde att han var guds gåva till ALLA brudar inne på schlager och raglade fram och viskade samma dreglande klyschor i alla paljettklädda brudars öron. Han fattade nog inte hur nyktra vi faktiskt var och idag hoppas jag han känner sig lite pinig.

Eller tjejen som ropade åt sin polare utanför tjejtoan: "Jag ska faaan inte gå hem ensam ikväll. Nån jävel måste det ju finnas"

Eller den gamle vännen som jag hade en gång som kom fram och frågade "hur läget var?" Och jag svarade det gamla vanliga: "Jorå, det är bra.. själv då?" Varpå han säger: "Joo.. full och glad serru..." samtidigt som att han ser ut att ha sålt smöret och tappat pengarna. Hmm... Klyschor, klyschor... överallt!

Och slutligen kvällens tristaste: Tjejen som jämt super och slarvar bort sitt barn och som lämnar sitt barn till vilken människa som helst och ibland alldeles ensam hemma till förmånen för alkoholen var som vanligt ute. Dyngrak och skrålande. Men vad mer kan man göra? Vi har flaggat på flera håll nu.. hoppas hon (dem) får hjälp snart för så här kan det bara inte få vara. Jag tänkte för mig själv när jag såg henne: "Hoppas att h*n inte ligger ensam hemma i mörkret. Hoppas att h*n är på ett tryggt ställe med någon trygg vuxen"

*ryser*

Sedan i vanlig ordning så smet vi upp en stund före stängning och när vi kommit halvvägs till vasaplan så ser vi en tjej ligga raklång i snön och ser ut att sova. Vi drar upp henne och frågar hur hon mår och var hon ska. Hon verkar virrig och omtöcknad, men pekar och säger: "Dit! Jag ska gå DITÅT!"

Det läskiga är att det har stannat en bil där en ensam kille sitter kvar i sin bil och spanar in henne ända tills han inser att vi kommer att stå kvar tills hon gått. Han tittar besviket på oss och kör iväg som för att spana efter någon annan stackare som inte verkar kunna ta vara på sig. Jag kunde inte låta bli att kolla upp hans registreringsnummer för det kändes ju inte som ett normalt beteende att göra som han gjorde.

*ryser*

För mycket alkohol och du kan både frysa ihjäl eller råka illa ut om du träffar på fel människa. Huvva. Vi var ju rena rama morsorna på stan, men vad annat göra?

Nåjo, det här var väl en väl så lång uppdatering angående kvällen igår men det kan inte hjälpas. Jag blev ju så mallig över att ha träffat några av mina fina bloggläsare så jag blev ju bara så peppad! Hoppas ni hade skoj ute.

*kram till alla som behöver*

...månader ungefär tills det börjar smälta, töa och våras! Tänk på det alla köldklagande människor.

Vintern ÄR kall och vi brukar ha svinkallt periodvis under detta halvår. Klä dig ordentligt, gilla läget och tänk på att snart blir det faktiskt varmare *nickar*

Jopp! Jag lovar.  

Kyla är otäckt och jag dricker inte ens gärna "kylda drycker". Jag är allergisk mot kyla men någonstans kan jag ändå känna att  denna kyla kan vara bra på många sätt:

Människor kommer närmare varandra i sitt kurande. Vad annat kan man göra än att mysa hemma med tända ljus överallt?

Alla dumma sjukbaciller torde väl frysa ihjäl nu så att vi slipper rundgång  av tex magsjuka.

Kylan gör det vita så gnistrande vackert så att det värker i hjärtat.

Kylan känns frisk på något sätt. Lite vicks blå över det hela tycker jag.

När jag var liten så hade vi allt som oftast närmare trettio minus grader på en del ställen hemma i Gällivare men det hindrade inte oss ungar från att glada i hågen ta sparken till stallet dit vi kom fram med noll känsla i våra nedfrusna fötter. Ibland var det så kallt så att vi inte ens kunde röra fingrarna fast vi hade vantar på oss.

Vi satte oss och värmde oss med hästarnas kroppsvärme och jag kan inte en enda gång minnas att vi gnällde eller klagade. Vi tog sparken hem några timmar senare och skjuts eller hämtning var det inte tal om. Det var vårt eget ansvar. Ansvar som jag är glad över att jag fick ta.

Och tänk, detta var under tiden då det inte ens fanns mobiltelefoner och vi lyckades ju överleva på något sätt ändå *skrattar*

Vi hade det så jäkla bra trots att vi inte var söndercurlade av våra morsor (tack och lov) som så många ungar tyvärr är idag och jag minns just kylan i norrbotten som att den vore ett slags utmaning.

Jag och mina hästkompisar utmanade kylan varenda dag och vi vann jämt. Kylan fick aldrig hindra oss från att göra det vi ville!

Rätt inställning och rätt kläder och du klarar kylan galant!

"Jag, Jimmie och Bastian i magen"

Kärlek värmer!

...massor med information just nu. Jag läser facklitteratur blandat med skönlitteratur och ibland slinker det ju såklart igenom en och annan barnbok mellan varven.

Jag läser mig igenom alla mina skolböcker och mina gamla skoluppgifter. Jag måste ju vara säker på att något fastnat.

I höstas skrev jag ett specialarbete som handlade om sambandet mellan kriminalitet och ADHD. Samt skillnaderna mellan problematiken hos kvinnor och män. Ett spännande och högaktuellt ämne som jag tycker är otroligt intressant. Jag har en känsla av att vi kommer att se mer av sådant i framtiden. Tyvärr. Diagnoser, droganvändande och kriminalitet. Det ena ger det andra.

Men just diagnoser av olika slag intresserar och fascinerar mig. All ny forskning och alla nya rön slänger jag mig över och läser vad forskare kommer fram till och vad som sägs och antas i andra delar av världen.

En diagnos som jag för tillfället fascineras över och läser massor om är BORDERLINE. En diagnos som är lite kuslig eftersom den är så nyckfull. Upp och ner. Hit och dit. Svart och vit. En väldigt opålitlig åkomma skulle man kunna kalla det helt enkelt. Man vet aldrig vad man har och man vet aldrig vad man får om man har en person med denna störning i sin närhet.

Detta kan man läsa på PSYKOLOGIGUIDEN:

(En f.ö mycket bra sajt med bra och lättbegriplig information)

Borderline

Borderline, eller Emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS) som tillståndet också kallas, innebär ett stort lidande för de drabbade, och kommer också att involvera omgivningen i hög grad. De snabba svängningarna mellan hygglig balans och katastrof, mellan idealisering och nedvärdering, eller vitt och svart sliter på relationerna och gör att andra människor lätt tröttnar på personer med Borderline PS.

Som med andra personlighetsstörningar ska tillståndet gå att spåra åtminstone till tonåren och orsaka kliniskt signifikant lidande och funktionsnedsättning.

Orsakerna till Borderlinetillstånden är inte helt klarlagda men de flesta forskare anser att det rör sig om ärftliga sårbarhetsfaktorer som i kombination med ogynnsamma uppväxtvillkor formar de här dragen.

Även om några personer med diagnosen inte har en klart belagd bakgrund av psykiska och fysiska (ibland sexuella) övergrepp, och rentav vanvård, är det ändå en väldigt påtaglig gemensam faktor.

Symtom

Det mest påtagliga hos personer med Borderline är de dramatiska svängningarna mellan normalt stämningsläge till nedstämdhet och ångest, ibland stegrad till gränspsykotiska upplevelser.

Vredesutbrott, dramatiska utspel, provocerande självdestruktivitet och impulshandlingar är vanliga.

En ständigt närvarande tomhetskänsla beskrivs av många, liksom svårigheter att behålla en känsla av en stabil identitet. Relationer till andra präglas också av detta.

På senare år har man i förståelsen av den här störningen belyst svårigheter med det som kallas mentalisering, dvs förmågan att reflektera över sina egna och andras känslomässiga upplevelser. Sådana svårigheter resulterar i att personen inte kan se sin egen roll i en relation utan enbart uppfattar det som att andra är orättvisa, elaka eller fientliga. Det leder till ideliga avbrott i både sociala och nära relationer.

Intressant. 

Få se vilken sjukdom eller diagnos jag ska läsa om imorgon...

...att måsta bli spysjuk. Fy fabian alltså. Den enda som hittills klarat sig är Jimmie *ta i trä*

Viggos (o)-tur att vara sjuk nu och vi myser på rätt bra här hemma ändå. Vi har spelat UNO, spelat på fickdataspelet, läst böcker, badat och kollat på barnkanalen.

Och så har jag hunnit vara supereffektiv och fixat hela fjorton auktioner på tradera. En hel ikeapåse full med dåligt samvete ligger ute där nu. Skönt! Skulle egentligen ha sålt resten av alla barnkläder innan vi flyttade men nu är det ÄNTLIGEN gjort.  

För nu, efter lille B är det slutproducerat i denna bebisfabrik vilket innebär att inget sparas längre. Men jag gillar tanken på att mycket av det Bastian klär sig i även har använts av hans storasyster och storebror och som i vissa fall till och med var begagnade redan för tretton år sedan (!!)

Jag ogillar verkligen tanken på att konsumera nytt, nytt, nytt och dyrt hela tiden som många gör. Speciellt inte när det handlar om kläder. Helt galet och helt i onödan. Inte konstigt att alla tror att man MÅSTE jobba heltid för att få det "att gå runt". Det måste man alltså INTE och det är så skönt att veta det. Visst, jag handlar nytt ibland men största delen av alla kläder jag konsumerar är begagnade. Ibland i flera led. Dessutom använder samtliga medlemmar i familjen kläderna tills de bokstavligen faller sönder och inte går att laga längre.

Se över din konsumtion och få lite nya uppslag. 

Onödig lyxkonsumtion kostar för mycket. Är du beredd att betala priset i slutändan?

Fråga dig om det är värt det?

Fattar du att du bidrar till barnarbete och miljöförstöring genom  överdriven klädkonsumtion?

Nåväl, vi lever ju i ett tidevarv då det är viktigt med status, märken och lyxkonsumtion. Moderaterna styr landet och egoism är vanligare än hjälpsamhet, omtanke och solidaritet. Bara att acceptera. Det enda jag kan göra är att lära mina barn att onödig lyx, massor med pengar att spendera på shopping och speciella klädmärken inte är allt för att man ska vara en cool typ.

Att bry sig om andra är också coolt. Kom ihåg det!

"Kärlek och hälsa är också en värdefull rikedom"

...Kvalité...

när det gäller apelsinjuice...

kaffe... (såklart)

hudkräm...(jag tål bara det bästa!)

litteratur...(smaken är som baken, jag vet!)

mat... (myyycket viktigt!)

skor...(sköna, inte nödvändigtvis snygga!)

blöjor...(kommentar överflödig!)

sömn...(absolut!)

tid...(mer kvalitétstid tack!)

vänner...(få, men viktiga!)

relationer... (viktiga är de jag sparar på!)

Men när det gäller annat strunt som vilka strumpor eller kläder jag har på mig eller vilken bil jag kör, så spelar faktiskt kvalitén mindre roll. Jag orkar inte bry mig om så oväsentliga saker längre. Bara jag får kvalité i min ovanstående lista.

Nothing else matters!

JO! Jag tycker att ödmjukhet är en kvalitativ egenskap också. Och det härliga är att varenda en av mina nära vänner besitter denna egenskap. Därav min åsikt om att blod inte är tjockare än vatten.

Hellre en enda nära vän i köket än flera svekfulla släktingar i skogen.

Några få  år av verklig vänskap kan faktiskt överväga en livstid av släktskap!

(de kan lika gärna stanna i skogen)

Hahaha...

Vad får man för den lilla summan?

Haha.. Om (och NÄR) jag vinner några miljoner så skulle det väl vara  en kul och lite småelak grej att skicka en tusenlapp till alla som betett sig riktigt illa och varit taskiga lo-lifes som svikit en på ett eller annat sätt:

Inte hållit hemligheter, svikit förtroenden, snackat skit, hittat på lögner, snott nåt av en, inte lämnat tillbaks saker, utnyttjat en osv osv...

Visst skulle det vara liiite festligt att skicka en tusenlapp i ett kuvert med ett litet brev där man skriver:

"Hej. Här får du en tusenlapp av mig eftersom jag numera har så många. Jag tänkte att det är så synd om dig som är så knäpp och dum och kanske skulle det vara roligt för dig att trösta dig med lite kontanter nu när jag har så mycket av dem.

Vill även passa på att säga att OM du hade varit en schysstare typ mot mig så ska du veta att det hade varit många fler nollor i summan jag hade gett dig. Ha det så bra du kan FAST du är en skitstövel och hoppas du hittar något fint att köpa för tusenlappen. Ha det bra!"

*skrattar*

Är inte det humor eller vad? jag kan tänka mig att man helt plötsligt skulle få ett stort antal nya "vänner" om man vann pengar i denna storleksordning haha...

Kanske lika bra att man slipper? Fast nog skulle jag ju "nöja mig" med åtminstone EN liten miljon i alla fall. Jo, det tror jag.

"VaaaaaH?! BARA hundraträttifyra miljooner?!"

...som någon borde lösa!

Jag och Lisa pratar om detta märkliga mysterium rätt ofta:

HUR i hela friden kan det vara så att vi moderna västvärldsmänniskor som har så extremt många "tidsbesparande" rekvisita i våra vardagsliv så som tvättmaskiner, microvågsugnar, torktumlare, diskmaskiner, självkörande gräsklippare, självrengörande ugnar osv...

...ALDRIG HAR TID ÖVER?!

Kan det vara så att vi helt enkelt (hemska tanke) prioriterar fel?

Skulle tro det!

Jag ska verkligen sluta klaga på att jag inte har tid, för det HAR jag ju. Tid i massor att disponera precis så som jag vill. Tid att träffa de jag vill. Tid att mysa med mina barn. Tid till att vara kreativ både i och utanför hemmet. Tid att leva och Tid att bara...

Vara!

Jag ska fixa till mina prioriteringar så att de blir ännu bättre!

Tidseffektivt? Japp!

Tidsoptimist? Javisst!

"Tid till att PUSSAS!!"

...liv är det nog inte många som har.

Men man kan ju välja att sortera bort de problem som inte tillhör en själv och lägga sina egna "problem" i "att-ta-tag-i-högen" som förhoppningsvis inte hinner bli alltför stor.

De problem som inte tillhör mig känns ibland som att de alltför ofta hamnar på mitt bord.

Förut har jag haft en tendens att faktiskt ta tag i dessa problem fast jag varken ska, vill eller ens behöver göra det. Och till vilken nytta? Det har tyvärr många gånger lett till att folk då TROR att jag vill ha ALLA deras problem och så har de kommit med hela säckar...

Hjäääälp...

Men det var då! Och nu är nu... Mycket har jag lärt mig under de senaste åren, men den viktigaste kunskapen jag skaffat mig är denna:

"Jag kan absolut inte lösa andras problem hur mycket jag än velat göra det. Men jag kan låna ut mina öron och min röst och ge min syn på hur jag själv skulle ha tacklat problemet. Jag kan kanske hjälpa personen att hitta en tråd att nysta i, men sedan är det ändå upp till denne att försöka lösa sitt eget problem"

Dessutom så har jag med denna kunskap skaffat mig mer tid och mindre bekymmer genom att låta folks problem ligga kvar på deras eget bord.

Så problemen som inte tillhör mig tar jag inte längre emot. En del blir arga och besvikna och kan inte ens vara tacksamma för de gånger jag HAR hjälpt dem och det innebär ju att jag faktiskt förstår att jag aldrig kommer att få cred eller en guldstjärna i kanten i någons bok. Alltså är det enkelt.

Jag hjälper mig själv och sedan får andra hjälpa sig själva.

Men som sagt, medmänniska kan jag alltid vara och om det hjälper att jag lånar ut mina öron en stund så gör jag gärna det. Men resten måste du göra själv.

"Det går om man vill och det är aldrig för sent att börja om"

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Det är otroligt manligt och attraktivt med män och pappor som tar ansvar för sina barn och som tar sin papparoll på största allvar.

Så kallade "män" (Ett annat ord vore verkligen på sin plats här" hmm... skitstövlar kanske?") som INTE tar hand om sina avkommor ska man passa sig jäkligt noga för. Dessa typer gör livet jobbigt en lång tid framåt beroende på hur gamla barnen är. Jag har många kompisar som är ensamstående mammor till fantastiska ungar. Friska, härliga, glad och mysiga ungar. Mammorna kämpar dubbelt så hårt för att fylla tomrummet efter en bortavarande pappa. Inte en lätt uppgift. En uppgift som de flesta ändå lyckas ro i land trots att de har det förbenat jobbigt emellanåt.

För ni ska veta att det är som att slåss mot en osynlig fiende att försöka fylla tomrummet efter en frånvarande förälder. Det är i princip NÄSTAN omöjligt!

I alltför många fall så har papporna flytt fältet och skaffat sig nya avkommor som de tar bättre hand om än sina första.

Visst är det märkligt??

Hur deras nya kvinna och avelskompis ens kan vilja ha den här "mannen" fattar jag inte? Jag menar.. han har ju klart och tydligt visat hur det ska gå till. När det inte passar längre så drar han vidare och skaffar nya barn och skiter fortsättningsvis i sina "begagnade" barn.

Borde inte kvinnor vara livrädda för snubbar som inte tar hand om sina barn som fanns innan dem?

Nä, ingen idé att fundera på detta ännu en gång. Vi skyller väl på taskiga gener eller något.

Sen som en liten avslutande reflektion vill jag också säga att det är synd att inte fler killar tycker att det är attraktivt med moderliga morsor som tar hand om sina barn i vått och torrt. Nä, en sån kvinna är ju bara trist och tråkig.

Nä, silikonstinna partybrudar ska det vara! Gärna såna som också skiter i sina ungar och sätter sig själv i första rummet!

BLÄ!!

"Min pappa säger att han alltid vill va min pappa och att han alltid vill va me Mig. Vilken tur"

Läste just ett roligt citat:

"Erotik är att använda en fjäder.. Pornografi är att använda hela kycklingen"

*skrattar*

Så sant så!!

Efter Breiviks kallblodiga framfart i vårt vackra grannland så beslutade ett antal norska butiker för att inte sälja en viss typ av tvspel.

En viktig markering och ett sätt att ta avstånd.

En sådan här diskussion brukar kunna bli sida upp och sida ner i all oändlighet i vissa forum men jag ska hålla mig så kort jag kan, för i slutändan gör ju alla såklart som de vill ändå utan att bry sig om eventuella konsekvenser (även om man såklart inte kan lasta tvspel för all galenskap som finns i världen)

Av mina tre barn så har jag två stycken som gillar spel och tv-spel. Dock så äger vi varken tv-spel eller andra dataspel i vårt hushåll. Vi föräldrar har gemensamt tagit det beslutet att det inte ska finnas sådant i vårt hem.

Ibland hälsar sexåringen på hos kompisar där han spelar tv-spel med dem. Vi har försökt lära honom att han ska komma och fråga oss om det är spel han får spela.

Han får gärna spela spel där man jagas av sköldpaddor, äter äpplen, kör rymdskepp, jagar guldpengar eller vad det nu kan vara. Men han får INTE spela våldsspel.

Ibland hälsar Viggo på hos barn som vill att han ska spela med dem. Viggo kommer då hem och frågar om han får spela och ibland har vi följt med för att prata med en mamma eller pappa för att kolla vad det är kidsen vill spela. Ibland har det varit barnförbjudna spel som går ut på att man ska skjuta, knivhugga eller på annat sätt ta livet av folk som kommer i ens virtuella väg.

Horribelt! Min sexåring får absolut inte hamna i en värld där man för nöjes skull ska frossa i våld och ta livet av andra. Överhuvudtaget så har jag faktiskt svårt även när vuxna sitter och spelar krigs eller våldsspel.

Jag menar: Vi har en verklig värld där det pågår vidriga krig och där barn och vuxna lemlästas, mördas och våldtas varje dag. Dygnet runt år efter år. Så jag kan INTE förstå varför man själv vill skapa den här typen av våld för "nöjes skull" hemma i vårt trygga lilla vardagsrum.

Jag blir rent äcklad över hur folk kan tycka att det är roligt. Någonstans så har ju alla människor sina egna personliga gränser vad gäller det mesta, men jag har faktiskt svårt att förstå varför man låter sina barn "roa" sig på det här sättet. Det är ganska motbjudande och åldersgränser finns ju trots allt av en anledning.

Så min fundering handlar ju även lite om varför vi ska skapa egna, virtuella hemskheter när världen är full av verkligt elände? Är det egentligen så konstigt att folk i allmänhet har blivit så otroligt avtrubbade då det gäller våld mot andra människor?

Vi matas ju ständigt med allt möjligt skit via alla medier som finns så det känns ju inte som ett bra alternativ att medvetet sätta ungarna framför obehagliga våldsamheter som ska tryckas in i både deras medvetande och som även hamnar i deras undermedvetna och som kan ställa till det för dem en vacker dag.

Jag är övertygad om att ju mer man spelar våld, desto mindre blir ens förmåga till empati. Det känns i alla fall logiskt att tänka så. Det är vad JAG tror på.

Läs gärna om hur våldsamma spel stressar kroppen också.

"Va?! Dog han? Men det var ju inte meningen... jag sparkade honom bara två gånger i huvudet och högg kniven i honom en enda gång så hur fan kan han ha dött av det lilla?"

"Hoppas du har ett par extraliv för nu DÖDAR jag dig"

...kanske mina barn tycker när jag blir gammal och så startar de en blogg och skriver så mycket skit de bara kan om sin gamla morsa.

Ja, den dagen den sorgen får jag väl tänka då!

Ibland är jag så kluven då det gäller barnen i bloggen. Vissa dagar så är de ju så där fantastiska (som ju såklart ALLA föräldrar tycker om just sina kids) och ibland är de ju så där allmänt osnutna som de flesta ungar också kan vara ibland.

Ibland känns det som att jag kanske berättar för mycket och ibland kanske det inte är så lämpligt med bilder på kidsen. Fast jag tror att jag håller mig inom en ganska anständig ram i alla fall.

Jag läste Katrin Zytomierskas blogg i ett par år. Hon var rätt så kul och jag följde hennes graviditet och lille Ringo i magen med spänning.

Men en dag då jag klickade in mig på hennes blogg så hade hon en bild på lille Ringo där han låg nedbajsad i en balja.

Och jag måste säga att hur provokativ, uppkäftig, elak och smått rolig den här donnan än varit tidigare så blev det som ett brutalt uppvaknande och jag svor att aldrig klicka in mig i hennes blogg igen. (vilket jag faktiskt bara gjort en gång sedan dess och denna gång fick man se hela Ringos nakna lilla rumpa bredvid pappas)

Om sisådär femton år så kanske lille Ringo vill blogga? Kanske vill han ta lite smygbilder med pappa Bingos kamera och likt en paparazzi gömma sig bakom duschdraperiet för att sedan hoppa fram och ta några bilder på mamma Katrin då hon står där och känner sig allt annat än fotovänlig en tidig morgon då man brukar känna sig så där skrynkel-morsa-ful-jag-behöver-sova-fem-timmar-till-dessutom-har-jag-glömt-att-tvätta-bort-mascaran-igår-så-jag-ser-ut-som-en-tvättbjörn..

Ja, ni hajjar antar jag?!

Jag har märkt att många som är mammor för första gången oftast skriver mer om bajs och kiss. Nästan som att de är förvånade över att deras lilla barn gör sådant. De talar gärna även om sina egna kroppsliga funktioner och berättar om både sitt kiss, sitt bajs och när de har mens.

Jag blir både chockad och lite småäcklad, men å andra sidan så skriver ju folk om precis vad de vill i sina egna bloggar. Men en liten varning kanske vore på plats innan man klickar in sig i en dylik blogg? Typ varning för avföring och kroppsvätskor?

Haha.. nä, bara skojade.

Men en sak skojade jag INTE om.. och det är att barnen kanske en vacker dag vill ge igen och då när ni gamla avdankade bloggmorsor slutat blogga och sitter i ert eget bajs i en gammal blöja sent på ålderns vinter bortglömda på något hem, så ska ni inte bli sura om era då medelålders barn fotar er och lägger ut det i en blogg!

Kom ihåg det!

What goes around.. comes around!

"Poopmorsor---> NEJ Tack!!"

...varendaste dag. HUR i helskotta kan det komma sig?!

Det är möten, bilbesiktningar, tandläkarbesök, läkarbesök, utvecklingssamtal, frisörbesök, hattande än hit och än dit..

*suck*

Jag har även skola och jobb som ska varvas så gott det går och som att inte det vore nog så har jag en stycken sambo och tre barn som vill ha sin lilla del av mammakakan (det vill säga: JAG! Haha..)

Det är lite trist att inte ha så mycket att skriva om just nu. Jag tänker som vanligt för mycket ibland och jag skäms över mina futtiga i-landsproblem som ter sig jobbiga på ett fånigt sätt.

Såg häromdagen en oerhört obehaglig film om kvinnlig könsstympning. Det är så många som ca sextusen små flickor som blir utsatta för detta V-A-R-E-N-D-A dag i världen i vår moderna tid. Fy fabian. Och här gnäller vi över de mest banala saker.

Ibland skäms jag för saker som jag anser vara problem. Jag ska nog ta och tänka om litegrann.

Konstaterar i alla fall att världen är smått galen på en del håll och inte kan jag göra ett skit åt det.

*arg,ledsen och jävla förbannad*

Håll med om att världen ÄR galen när tioåriga små tjejer vill se ut som vuxna porraktriser i i-länderna och de tioåriga småtjejerna i u-länderna könsstympas, (och DÖR i 20 procent av fallen)  gifts bort och tvingas föda barn och skadas för livet.

Näe, det är groteska skillnader på:

problem

och:

PROBLEM

Ja, ni fattar ju var jag vill komma. Jag ska hädanefter försöka vara mer ödmjuk inför livet och allt vad mitt liv kan tänkas erbjuda. Mina barn har hela kroppsdelar och är friska och glada. Vad mer kan jag begära? Vad mer FÅR jag begära?

Nåväl, jag ska inte skriva mer om det här nu. Ikväll kan jag ändå inte lösa några globala orättvisor så jag tar nog och lägger mig istället.

Godnatt och sov gott alla!

En läskig grej hände häromveckan...

Sexåringen hade med sig en ny liten kamrat hem till oss. Den lille kamraten letade på bägge våningar innan han slutligen frågar mig "var vi har våra tv-spel??"

Jag svarade precis som det var:

"Vi har inga tv-spel hemma hos oss för vi vill inte ha sådana saker i vårt hus. Vi tycker att man ska leka istället"

Den lille kamraten frågade då:

"Vaah? Har ni inte ENS ett Nintendo DS??? Vi har bla bla bla... och så har vi ett blabla bla och ett WIIIII...)

Jag svarade återigen att vi inte tycker att tv-spel är något för vår familj.

Jag hörde honom senare fråga sexåringen varför han inte hade någon tv på rummet. Sexåringen svarade något kul i stil med: "Den HÄR kan jag ha som tv" eller nåt liknande.. Fast jag vet inte vad det var han visade kamraten. Det var i alla fall ett skojigt svar. Med fantasi kan ju en tv se ut precis hur som helst.

Nåväl. Några dagar senare kommer den lille kamraten cyklandes till vår gård på en cykel som ser ut som rena rama rymdskeppet. Sladdar, växlar, bromsar och diverse detaljer som gjorde cykeln till en slags värstinghoj.

Grabbarna står ute vid sina cyklar och visar upp sina ögonstenar för varandra. Viggo är otroligt stolt över sin fina cykel i bmx modell. Köpt begagnad förra året och som härstammar ända från åttitalet.

Jag ser genom fönstret hur den lille kamraten ställer ifrån sig sin glimmande cykel och stegar upp på vår stengång. Han plingar på dörren och öppnar.

Jag går ut i hallen och säger hej. Han tittar på mig och säger:

"Är inte Viggos cykel SPLITTERNY??"

Jag svarar: "Vi köpte den där cykeln förra året så den är inte ny. Men visst har han en fin cykel?"

Den lille kamraten svarar:

"Näe, den är ju inte SPLITTERNY"

Ja, vad säger man? Det är ju inte ungens fel att han tycker att vi är konstiga som inte äger några tv-spel. Inte heller är det ju hans fel att han tycker att Viggos cykel är skräp eftersom den inte är SPLITTERNY.

Men så kanske det blir om man har föräldrar som tycker att de är så oändligt mycket bättre än alla andra då de förser sina barn med tv-spel och SPLITTERNYA cyklar.

*SUCK*

Usch.. jag tycker bara att det är sorgligt. Både för Viggo och hans lille kamrat. Det kan ju inte bli annat än fel om man redan när man är liten ska växa upp i den tron att man är bättre än alla andra bara för att föräldrarna tror att de är det!

Sad, sad situation!!

Alla som följt min blogg vet ju att varje gång jag befinner mig i denna lapplandshåla så brukar jag få massor med nya uppslag, tankar som vaknar, insikter som slår mig med full kraft och en hel del annat som är bra att ha i bagaget då jag kommer hem till mina nära och kära.

Ibland blir jag faktiskt alldeles hemmablind och tänker kanske inte på hur mycket skit jag faktiskt står ut med när jag lever mitt lilla svenssonliv kring Umeå med omnejd.

Det slog mig idag då det är marknad här och man träffar en och annan gammal bekant på stan.

För HUR kan det komma sig att folk man inte sett på X antal år ställer sig sig och öser en massa gnäll och skit över en? Men som inte bryr sig om att fråga "Men hur mår DU då och vad har DU gjort sen sist?"

Fascinerande. Det kan ju inte vara en slump att de väljer ut just mig som känslomässig soptunna?! På något jäkla sätt så måste jag ju inbjuda till det?

För de senaste månaderna, veckorna och dagarna har jag bara hört dylikt:

"Det är så synd om mig för att blablabla....."

"Jag är så sjuk och jag har så ont och blablabla...."

"Alla är så dumma mot mig för att blablabla...."

"Jag kan inte för att blablabla..."

"Nä, det går inte för att blablabla..."

Jahaa.. Men vad vill jag då uppnå med det här smått ilskna inlägget?

Jo, nämligen att folk slutar att gnälla så jäkligt HELA tiden. Och om de nu måste gnälla HELA tiden så snälla, gör det till någon annan än mig. Jag är faktiskt ingen soptunna för gnäll och negativa känslor och tankar.

Sedan är jag less på att dessa människor (ja, det finns ett par stycken som håller på så här och tror att det är ok!) ALDRIG frågar hur jag mår, eller hur jag har det. De tar för givet att det alltid är bra, vilket det för all del också är för det mesta. Men det vore förbannat skönt om någon i alla fall ställde frågan. Eller om någon frågar om MINA barn någon usel liten gång istället för att BARA prata om sina barn och redogör vad de gör varje vaken sekund.

En nära vän till mig sa att jag ska ta det som en komplimang. Att folk känner förtroende för mig och ser mig som en stark person som tål att lutas på i vått och torrt.

Visst. Jag får försöka se det som en komplimang, men jag har sedan länge sett vem och vilka i min närhet som JAG kan luta mig på om det skulle behövas. Och det är INTE de som bara hör av sig när de vill ha mig som klagomur.

Det får vara slut med sådant nu. Jag har trots allt ett hus, tre egna barn, en karl, några jobb, lite skolarbete och en handfull vänner och släktingar som jag gärna vill vårda och vara rädd om på det sätt som jag finner lämpligt.

Och om just DU är min vän så vet du varför du är det för då har jag talat om det för dig.

Så vad är då riktig vänskap? Jo, ett givande och ett tagande som få behärskar. Man måste göra bägge med måtta, annars blir man ensam.

Hursomhelst: Jag är ingen bank, inget bemanningsföretag, inget taxibolag, ingen jour, ingen socialtjänst heller....

Men jag är en Helena. Jag har också ett liv... MED innehåll som jag värdesätter högt. Det livet tänker jag fortsätta med.

Så idag kom jag till den insikten att det inte är någon mening att vara en allmän klagomur:

• Därför att ingen ändå uppskattar det.
• Man får inte betalt.
• Det är trist att bara höra gnäll.
• Det finns ingen framtid eller utveckling i att vara en sådan heller.
• Man får inte heller igen tiden man investerat i att lyssna på gnället.

För om jag skulle fortsätta med detta otacksamma och oavlönade arbete så blir jag nog en mycket negativ person själv vilket jag INTE vill bli.

Jag vill fortsätta vara en HELENA med allt vad det innebär, så därför slutar jag skriva detta negativa inlägg......

.....

.....

NU!

...med en intressant fundering. Läs och begrunda:

Priskåt?

Situation 1:

Du kommer hem till en nära vän och kommenterar hennes kläder, som du tycker är riktigt fina.

”Vilken fin tröja du har!”

”Tack! Den kostade BARA 100 kr på rean.”

Situation 2:

Du kommer hem till en bekant och innan du ens hunnit ta av dig kläderna så trycker bekanten upp diverse saker denne har köpt.

”Tiiiitta! Jag hittade den här kappan för 350 kr. Och vill du se mina nya byxor?” Och innan man ens hunnit svara så trycks de upp under näsan med följande kommentar: ”De kostade baaaaara 249,50 kr!”

Situation 3:

Du kommer hem till en annan bekant som har handlat en del kläder och när denne visat upp alla kläder som denne fyndat frågar denne:

”Gissa vad jag betalade för allt det här?!?!”

Du suckar inombords, som att det skulle vara en tävling, men drar ändå till med något:

”350kr?”

”Näää! 244kr!”

Och du kan inte låta bli att lägga till:

”Och 50 öre eller?”

Är det bara jag som reagerar på ovannämnda situationer? Den enorma fixeringen vid pengar.

Om jag kommenterar en väns kläder, eller för den delen en helt okänd persons kläder, för att jag tycker det är fint, då är jag inte speciellt intresserad att höra hur biiiiiiillig (eller dyr) den var. Jag kommenterar den för att jag exempelvis tycker en klänning eller tröja är fin, inget annat. Och då oavsett om den kostar 150kr eller 1500kr. Att hela tiden kommentera priser; den här kostade si och så mycket, tycker jag faktiskt är en dålig egenskap.

Och jag kan inte riktigt säga varför jag tycker det.

Men jag har funderat en del på det… Kanske har det med att vi svenskar inte ”ska” prata priser, speciellt inte om det är dyrt, men jag tror egentligen inte det har med det att göra… Utan att jag helt enkelt inte är intresserad att veta vad saker och ting kostar om jag ger en positiv kommentar åt någon, det är liksom inte priset jag kommenterar eller för den delen vill veta…

Jag skulle aldrig få för mig att vräka ur mig vad saker och ting kostar om jag får en positiv kommentar om något jag har på mig eller om någon tycker att något i mitt hem är fint, såvida de inte frågar om det. Och om någon skulle fråga så kommer jag allt som ofta ändå inte ihåg priset. *hahaa*

Vad tycker du? Är det en bra eller mindre bra egenskap att kommentera priset när du ger en positiv kommentar om kläder, inredning eller ja, vad som helst?

...Ja, så kallar vi dem just nu. Det senaste är tydligen detta:

"Tja, va vill du heta i min kontaktlista? Svara och skicka vidare, du kommer att få en mycke roligare kontaktlista"

*SUUUCK*

Detta innebär alltså att ungarna själva bestämmer vad de ska heta i polarnas kontaktlistor i telefonerna. Vi snackar "namn" av typen:

Cooolingen, snygga bruden, häftigast på carlshem, miffo och andra fantasifulla och helt knasiga saker.

Jag som mamma får FÖRHOPPNINGSVIS heta "mamma" i kontaktlistan. Men med riktig otur kanske jag heter "tjatiga tanten" eller nåt annat som passar för dagen.

MEN, som alla vet så är jag ju rätt så engagerad i frågan "Barn & mobiltelefoner" vilket genast väcker denna tanke hos mig:

Om jag snabbt behöver bläddra i hennes telefon för att hitta ett nummer till en specifik kompis till henne. HUR ska jag då veta vem som kallas för vad? Om något händer och man snabbt behöver få tag i en unge eller dennes föräldrar och man inte ens kan bläddra i deras riktiga namn. Vad gör man då?

Dessutom så lärde jag mig detta (först) igår:

In Case of Emergency

Bättre sent än aldrig i och för sig!

Ni som har mobilburna ungar. Lägg in ICE i dennes kontaktlista. Ni förlåter aldrig er själv om något händer och ni INTE har gjort det!

På tal om mobilburna ungar. Detta mobila samtal tjuvlyssnade på idag:

"Asså, jag har fan skithöga telefonkostnader. Du spammar ju fan mej hela tiden å jag måste svara på massa dumma sms. Fattarunte att de blir skitdyrt för  mej?"

*skrattar*

Jag blev både road och förskräckt på samma gång. Det verkar ju som att ungarna tror att de måste svara på idiotiska kedjesms som plingar in i luren varje dag. Skrämmande! Jag har i alla fall förbjudit min mobila unge att svara på, eller skicka vidare idiotiska kedjesms. Dessutom har jag lärt henne att hon inte ska eller behöver svara på dumma sms av typen: "vgd?"

Det finns trots allt något slags vett och etikett vad gäller mobiltelefon användande. Tycker jag i alla fall. Sedan gör ju såklart folk som de vill gällande att lära sina barn använda mobilen på rätt sätt. Och det verkar det inte vara alltför många som kan.

googlad bild

Det finns en viktig regel: "Använd telefonen rätt och du får ha den kvar. Använd den fel och du blir utan telefon i x antal veckor"

Sen finns det ju för all del knäppa vuxna också som inte vet hur man använder en mobiltelefon... men det får bli en annan historia...

Dagens bästa tips för nygamla grejer är att besöka Språkgränd 26 på Ålidhem i Umeå.

Där finns nämligen en rolig returbutik med MASSOR av prylar till en billig peng. Har man dessutom tid att bläddra bland kläderna så kan man hitta fantastiska plagg till alla i familjen. Stora som små.

Här finns ikeafynd, vintagefynd, samlarfynd och bara fynd i allmänhet. Den som söker han skall finna och har du tid så kan du säkert gå därifrån med nya saker och en stor del av slantarna kvar i börsen.

Dessutom skänker de en viss procent till välgörenhet. För visst kan du tänka dig att låta pengen gå till föräldralösa barn i Bangladesh än att låta slantarna rulla i våra stora butikskedjor? Butiker som ÄNDÅ aldrig låter dig bli nöjd utan snarare spär på ditt "Jag-måste-ha" begär.

Ta en tur dit, du kommer inte att bli missnöjd!

...och ibland läser jag för mycket också.

Sedan jag fick lille B så har jag ramlat över en känslomässig tröskel som är lite jobbig för mig då och då.

Man är som en hönsmamma på många sätt, men alla vill väl sina barn väl? Man kollar att blöjan är torr, man vill att bebismagen ska vara mätt, man vill att bebisen ska vara varm och torr, man pussas och kramas till bebisen får fnatt, man gullar och lullar...

Och sedan läser man detta!

Och mår skit...

Det händer så mycket hemskt ute i världen att man knappt kan tro att det är sant. Samtidigt så lever vi här i vår bortskämda västvärld och målar upp massor med i-landsproblem.

Ibland undrar jag om det någonsin kommer att bli någon slags balans här på jorden. Men nej, det tror jag inte. Inte under min livstid i alla fall.

En sådan här "nyhet" uppmärksammas knappt medans "Prinsessan Madeleines nya kille" slås upp betydligt större.

Bara det visar ju vad människor vill fylla sina nyhetstörstande hjärnor med.

Hellre glammiga kändisar än trasiga och stympade barn i fattiga länder. Fy F*N säger jag.. Ännu en gång.

Ingen kan göra allt, men ALLA kan ju göra något. Kanske kan det räcka med att omvärdera sig själv lite? Kanske ställa om sig så att man prioriterar vad  som är viktigt och vad som inte är det?

Kanske skulle du då bli en nöjdare och gladare människa och faktiskt uppskatta vad du har.

Inse att gräset är förbaskat mycket grönare hos dig med dina i-landsproblem, än hos ett stympat barn i bangladesh!

Antagligen vill man inte läsa om sådana hemskheter på en söndagmorgon och man mår lite illa över hela skiten. Men det enda jag faktiskt ville uppnå med detta inlägg var att jag gärna VILL tro att just DU tycker att det här är viktigare än prinsessans nye pojkvän.

• Man åldras
• Man kan inte köpa ALLT man vill ha
• Alla kan inte bli dokusåpakändis
• Alla kan inte bli IDOL på tv4
• Alla kan inte bli fotbollsproffs a la Beckham
• Man kan inte plastikoperera en mänsklig kropp i all oändlighet. Kroppen BLIR gammal och dör till slut ändå (jo, det är sant)
• Vi kommer att måsta gå igenom olycklig kärlek
• Vi kommer att möta misslyckanden
• Även kändisar går på toa
• Det gör ont att föda barn
• Det är INTE normalt att pippa live i tv
• Alla människor blir inte lyckliga av designade gardintyger
• Moder jord mår inte bra av all överdriven konsumtion
• Det kanske är ett fattigt barn i bangladesh som sytt tröjan du har på dig nu...

Du kanske måste börja BRY dig en vacker dag?

Jobbig tanke?

Näväl, om du som läser denna blogg just nu avfärdar detta inlägg som gnäll, pessimism eller bara strunt så kan vi bara konstatera att den här bloggen inte är något för just DIG!

Hur i helskotta får man folk att BRY sig om hur det ser ut i världen just nu?

*suck*

När man är ung så måste man smyga med allt skumt och dumt man gör, så att inte föräldrarna ser eller hör...

När man är förälder så måste man smyga med allt skumt och dumt man gör, så att inte ungarna ser eller hör...

Idag satt det några personer runt mitt köksbord. Vi pratade om bloggar.

Jag sa att jag nu för tiden har lite dåligt med uppslag om vad jag ska skriva om. Det beror på att vi har det ganska lugnt på de flesta fronter. Sedan har jag taggat ner några kilo sen förra veckan och orkar inte heller störa mig på massor med saker *skrattar*

Och visst, jag skulle kunna göra trista inlägg om vad jag äter eller berätta att jag städar och torkar smulor som de allra flesta morsor gör. Man kan i alla fall konstatera som en kär vän till mig sa en gång angående diverse bloggar:

"Tror du att du är så jävla intressant att någon vill läsa om just din vardag? Alla människor lider ju av en grå vardag så varför skulle någon vara intresserad av just din?"

*skrattar*

Men lite sant är det ju...

Hursomhelst så sa en person vid mitt köksbord imorse:

"Skriv om SEX"

Japp! Så nu gör jag det:

• SEX är skönt
• SEX är nödvändigt
• SEX gillar de flesta
• SEX säljer
• SEX är tyvärr smått uttjatat och gränslöst numera
• SEX gillar de flesta
• SEX kan man ha på olika ställen
• SEX ska inte göra ont (tycker jag i alla fall)
• SEX måste man ha för att göra bebisar
• SEX är trevligt
• SEX är fantastiskt i samband med kärlek
• SEX är roligt
• SEX är en del av livet
• SEX ska vara naturligt
• SEX är privat
• SEX kan vara offentligt
• SEX.....
• SEX.....

Ja, jag ville ju inte gärna berätta om mitt eget sexliv även om det säkert var vad personen gärna hade velat se i min blogg *garvar* Men där fick h*n tji...

Jag kan i alla fall berätta att sex är ett återkommande inslag i mitt liv och det hoppas jag även att det är i ERT liv också gott folk! Haha..

Ja, tyvärr blev det inte bättre än så här... Men ha en skön söndag alla som läser.

Först vill jag sova länge utan att måsta kliva upp för att någon annan än jag vill ha uppmärksamhet.

Sedan vill jag sätta mig vid dukat frukostbord. Lämna smulor och disk. Stänga av öronen om någon tjatar att jag måste duka av bordet.

Om jag gör illa mig så vill jag bli upplyft, kramad och buren en liten stund. Att någon pussar och blåser på det onda, klappar på mig och säger att "snart blir det bra"

Sedan vill jag bada lääänge utan att någon bankar på dörren och säger att jag måste skynda mig.

Efter det vill jag välja vilka kläder jag vill utan att vara orolig för att de om tio minuter ska vara nerkladdade av diverse bebismojs.

När jag gjort det så skulle jag vilja träffa en skara vänner (utan barn) sitta på ett fik och bara glo. Snacka om lördagkvällen och vad vi ska hitta på. (utan barn)

Jag vill slippa tänka på alla måsten i form av inkomster, utgifter, handling, jobb, planering, tvätt, städ, tandborstning, bil, hus, läxor och allt annat som man måste fylla tankarna med när man är vuxen.

MEN... Jag skulle inte byta bort mitt vuxna liv mot något annat i hela världen. Jag är nöjd och jag mår bra trots alla måsten och allt annat slip och släp som hör vuxenvärlden till.

Men vad jag inte fattar är att ungar idag har så evinnerligt bråttom att växa upp och "bli" vuxna? Fattar de inte att det är mer ansvar än frihet att vara vuxen?

Och vad som är ännu svårare att fatta är att så många vuxna strävar efter att så snabbt som möjligt göra barnen till små "minivuxna". Kanske för att slippa ta ansvar och för att själva få leva som de barn de är? Något bakvänt va?

"Man är barn så liten tid av livet. Så passa på att vara barn så länge du kan, för sedan är du vuxen för resten av ditt liv!"

Jag har varit smått sjuk i någon vecka nu. Jag har lagt mig tidigt, sovit massor och haft gott om tid att prioritera mig själv. Fast på ett bra sätt. Ett nödvändigt sätt.

För att man ska orka vara morsa eller farsa på ett bra sätt så behöver man faktiskt vara i toppform. Både fysiskt och psykiskt. Man ska orka kånka hem mat och blöjor, man ska orka vara vaken nattetid, man ska orka stå emot tjat, man ska orka sätta gränser, man ska orka laga bra mat, man ska dessutom orka städa.

Och som om inte det vore nog så ska man också orka hålla koll på hur ungarna klär sig och att de borstar sina tänder. Och inte nog med det.. Man ska även se till att SJÄLV vara hel och ren. Det är förstås ett extra plus om man orkat klä sig före lunch.

*suck*

Därför är jag så jävla förbannad idag. (jag vet att jag inte ska svära så mycket, men tro mig: Idag ÄR det på sin plats)

Jag är arg för att det är så vanligt (och dessutom helt accepterat) med morsor och farsor som sätter sina egna egon i främsta rummet. Framför sina barn. Hur kan det vara möjligt?

Vad sägs om farsan som spenderar alla sina slantar och all sin tid på en ny flickvän? Som gått tillbaks i utvecklingen och börjat leva fjortisliv fast han är tretti plus? Som hotar, ljuger, stjäl och bedrar?

Eller morsan som inte ens kan se till att ha ett schysst boende för att kunna ta hand om sina barn på ett bra sätt? Som spenderar sina sista pengar på krogliv och taxi? Som blundar för allvaret i sitt föräldraskap? Som beter sig som hennes egna barn förväntas göra?

Eller farsan som svinar runt som en fjortonåring all sin lediga tid utan en tanke på vad det kan få för konsekvenser för hans egna barn i framtiden?

Eller mamman som drar hem nya älskare titt som tätt och som låter barnen träffa varenda en?  "Ska vi kalla den här för pappa också?"

Föräldrarna som snor barnens sparpengar för att köpa alkohol och cig.

Eller den värsta hittills: Vad sägs om morsan som skuldsatte sin egen unge och tackade genom att fly till ett annat land och lämnade barnet med en fet jävla skuld?

Eller morsan som köper billig skräpmat till sina ungar för att ha råd med det viktigaste: Cigaretter och billiga reatrasor från H&M.

Eller farsan som har både bil och boende anpassat efter endast de nya barnen. Barn från tidigare förhållanden ryms varken i bil eller bostad, eller i planeringen överhuvudtaget.

Japp!! Jag erkänner.. Detta är ett FETT jävla "jag stör mig på" inlägg. Men jag måste vädra ut allt det här för det är faktiskt verklighet för många människor idag. Föräldrar som försöker släpa sina tunga lass med ett eller flera barn och som tyvärr är knuten till en "ego-förälder" fram tills barnet / barnen är arton år.

Men jäklar... Ni gör det så bra varenda en av er som alltid sätter barnen först! Ni är värda dagens ros i varenda tidning. Varje dag.. Om och om och om igen!

Jag fick äntligen hem boken och jag läser den med stort intresse. Det känns som att den vore helt obligatorisk till ALLA som skaffar barn! Barnen ska trots allt bli vuxna en dag. Vissa verkar inte fatta det!

Så här står det på baksidan av Carl Hamiltons "Det infantila samhället":

"Barnen får inte längre vara barn utan hetsas till att bli vuxna. Föräldraskapet har tagits över av kompisgäng och en infantil massmediakultur medan de vuxna är upptagna med att leta efter evig ungdom. Resultatet är ett samhälle i sönderfall. Stressjukdomar, missbruk och självmordsförsök bland barn och tonåringar ökar dramatiskt.

Det infantila samhället rör en ödesfråga: Demokratin behöver ansvarskännande medborgare. Men- Vem skall fostra dem?"

LÄS DEN!!

Ingen förälder är perfekt. Men jag tror att den här boken kan ge värdefull kunskap. Om inte annat så kanske du börjar tänka? Och väljer bort sådant som inte är bra för varken dig eller dina barn?

Det är en hel del som är riktigt, riktigt dåligt för ungarna men som alltför många mammor och pappor tycker är jättebra. Man ser det överallt varendaste dag och ju mer man tänker på det, desto mer rädd blir man ju.

Och vem vill leva och såsmåningom bli gammal i ett infantilt samhälle?

Inte jag i alla fall!

Jo.. lite billigare jul blir det nog i år faktiskt.

Idag är det ju ett år sedan vår gamla tv ramlade i golvet.

Förra årets dyra KRASCH!!

Ja fy tusan. Detta år sitter tvn väl förankrad i väggen. Platta barn känns inte lika kul som en platt tv kan man säga.

Dessutom har vi i år tänkt ge barnen ett fåtal, men väldigt genomtänkta julklappar. Vi håller julbordet litet och intimt med de närmaste inom familjen. Vi blir åtta personer och en hund hemma hos oss. Det ska bli så mysigt.

Och stressen håller vi utanför dörren. Att se julafton som ett slags deadline där kulmen består i ren och skär konsumtionshysteri där alla ska frossa i materiella ting känns inte som något jag vill vara en del av i alla fall.

Visste ni att svenskarna spenderar i snitt 7 tusen spänn på julklappar i år och att det lik förbannat finns MASSOR av barn som inte får en enda liten julklapp för en tia ens?

Känns det verkligen okej? Nope, det gör det verkligen inte.

Men det är klart, det kostar ju att ligga på topp. För det är ju så att den som har mest grejer när den dör har VUNNIT!!

Och alla vill väl vara vinnare?

"Frågan är ju bara vem som ska ta hand om alla materiella ting när Du dör?"

Sätter mig i bilen och styr mot ett känt mål som så många gånger förr. Bilarna kryper sakta omkring för att komma så nära det slukande monstret som möjligt. De tutar högt och argt om någon med milimeterprecision lyckas snika åt sig en åtrådd plats i närheten av dörrarna in till lyckans land som jag även kallar monstret.

Monstret som slukar dig tom för att slutligen spotta ut dig fattigare men som du tror LYCKLIGARE, om än bara för stunden. Inne i monstret hittar du ALLT du tror att du behöver för ett lyckligt liv.

Väl inne hittar jag en isande kall kärra som jag ska lasta all min konsumtion på. Jag svingar mitt unika lyckokort och få en alldeles egen pipande tingest som blir min alldeles egen under en kort tid i livet. Den verkar leva och besitter ren och skär magi.. den berättar ju för mig vad jag köper och vad det kostar. Den får mig att svettas för varje gång jag blippar något som jag bara MÅSTE ha. Idag var jag dessutom på ett heltokigt humör. Jag släppte lös galningen i mig och köpte inte bara ett par långkalsonger i barnstorlek, utan även ett storpack tandborstar av halvdan kvalité. Ojoj, hur kan detta sluta tro?

Och vilka människor man möter på vägen då vi jagar lyckan inne i monstret:

Man i min egen ålder ser lite nervöst på mig och säger:

"Heeeej"

Jag: "Hej!"  Samtidigt som jag tänker: "Oj, så jobbigt för honom att han var tvungen att hälsa på mig denna gång. Men man kan ju inte alltid vara osynlig! Hade ju varit bättre att han inte hälsat alls. Pinsamt"

Inne i mejeriavdelningen:

Äldre herre med bekant utseende pekar på mig och säger:

"Hej Helena NilssonSpringare"

Jag skiner upp när jag ser min gamla lärare som jag hade i sjunde klass och säger:

"Men Hej" samtidigt som jag tänker: "Vad kul att han kände igen mig.." men sedan kommer jag ju på att det var ju inte så konstigt med tanke på vilken odåga jag var.

Jag suckar och handlar vidare. Får syn på en tjej jag kände en gång som smyger omkring med sin stackars pojkvän. Åsynen av henne får det genast att vända sig i magen på mig. Jag kommer då av naturliga skäl att tänka på att jag behöver tvättmedel och styr kosan dithän. Plockar på mig ett paket med lite vitt pulver och tänker att nu är målet nära.

Kör över en vacker dams fot med fotriktig och dyr stövel på. Jag tänker att nu är det nog kört. Hon kommer att bita huvudet av mig och skrika efter polis, men hon ler bara vänligt när jag piper fram ett *förlåt*

Jag försöker att le lika vänligt tillbaks, men inser att jag antagligen ser ut som en galning med vild blick och håret på ända som skulle behöva tas hand om polis.

Jag småspringer sista biten fram till gör det själv kassan samtidigt som jag med berått mod tacklar undan ett fint par med fullastad vagn. De tittar lite argt på mig, men säger inget och jag skyndar mig att plocka fram alla magiska lappar som skall spara mig några kronor och ören. Tänk vad olycklig jag skulle bli om jag glömt mina gyllene kuponger?

Sedan drar jag det magiska kortet genom trollerimaskinen som gör mig ett par tusen kronor fattigare. Men det gör ju ingenting.. För tänk vad lycklig jag kommer att bli sedan.

Äntligen är min konsumtionsrunda över. Jag har klarat det även denna gång. Svettig efter den hårda ansträngningen står jag nu ute vid min bil och lyfter över alla tunga kassar som får det att knaka i min stackars gamla kropp.

En bil tutar ilsket då min vagn står i vägen för dess framfart. Jag motstår impulsen att visa ett av mina välmanikyrerade fingrar utan suckar bara och flyttar min vagn som varit en riktig trotjänare under den sista timman.

Sedan kämpar jag tappert genom snömodden för att få den bångstyriga metallvagnen till ett vagnstall ute på parkeringen. Den åker åt alla håll utom just åt det håll som JAG vill.

*suck*

Men väl framme vid vagnstallet med min ostyriga metalliska häst så får jag min belöning:

Någon har nämligen bara lämnat en vagn UTAN att ta ur femkronan som man matar in som pant. WOW!!

Lyckan är ta mig fan gjord!! Wohooo...

Jag har alltså fått en hel femkrona i skänk från ovan som lön för mitt mödosamma slit.

Så jag ser redan fram emot nästa konsumtionsrunda då allt är uppätet och nerspolat och jag bara MÅSTE hit igen..

*SUCK*

"Konsumtion är religion?"

Intressant samtalsämne måste jag säga. För HUR kan det komma sig att en snygg farsa med en söt och kvittrande nöjd bebis i famnen ter sig så oerhört attraktiv?

Medans motsvarande mamma med samma bebis bara ter sig sliten och ointressant?

Varför gullar alltid folk med pappor och bebisar medans samma personer muttrar över att mamman och samma bebis bara är i vägen i bussen, på affären, i kön, på restaurangen och så vidare...?

Detta har jag avhandlat med de flesta av mina vänner som har barn.

Vad säger ni andra? Varför är det så här? Och när jag tänker efter... Nog tittar man gärna på en pappa som gullar med sin bebis och tänker: "Ååååh.. så gulligt! Vilken fin pappa"  Medans en mamma som gullar på samma sätt lägger man knappt märke till?

Skumt va?!

Och en följdfråga... HUR kan det komma sig att en pappa som INTE vill träffa sina barn överhuvudtaget, eller behandlar sina tidigare barn eller ex som skit kan få tag i en ny kvinna? Hur kan man tycka att en sådan "man" är attraktiv på något sätt?

Och hur i H-VETE kan folk säga att en pappa är "Såååå duktig som är med sitt barn, medans en ensamstående mamma sällan får cred eller beröm. Det är liksom bara självklart att hon ska ta hand om barnet"

Intressanta frågor tycker jag.

Finns det någon amatörpsykolog i stil med Dr Phil eller Oprah som har lust att ge sig på en förklaring?

Det vore skoj att få fler infallsvinklar på dagens kluriga fundering!

Det måste ju vara snubben som äger kryddhyllan på Ålidhem i Umeå.

Att bestämma sig för att sluta sälja tobak för att det inte känns bra att sälja sjukdomsframkallande saker till folk är ett helt otroligt ställningstagande som kanske kommer att kosta honom en del. Men å andra sidan så är det säkert många nya kunder som kommer att börja handla där bara för att han har tagit ett sådant bra beslut.

Jag kommer nog att börja göra ett och annat inköp där nu bara för ATT liksom! Känns ju som att man måste stödja en sån här snubbe som gör skillnad för samhället.

Personligen så skiter jag i att folk vill suga i sig cancerframkallande saker som man blir gammal, ful, sjuk och fattig av och som man dessutom luktar SKIT av. Det är ju faktiskt upp till var och en om man vill betala för att göra sig själv sjuk. Men det som jag tycker är riktigt jävla risigt, det är att det finns många BARN som arbetar inom tobaksindustrin som blir fruktansvärt sjuka av det bara för att det finns folk i vår bortskämda västvärld som vill röka eller snusa. För J***IGT helt enkelt.

Om någon ids eller ens bryr sig om detta så tycker jag att ni ska läsa om det hela HÄR!

Nåväl, rökare eller ej. Hoppas ni får en skön kväll!

Utmanad av Jessica

Högmod, Girighet, Vällust, Avund, Frosseri, Vrede, Lättja..

*funderar*

Högmod ja. Det är alltså lika bra att faktiskt erkänna att jag är lite högmodig av mig då och då? Ahapp, så då har jag alltså begått en döddsynd genom att trotsa jantelagen: "Du ska inte tro att du är något?" För jag VET ju att jag är något. Att jag är bra på en jäkla massa saker och har lovat mig själv att fokusera på just det istället för att deppa över saker som jag är KASS på.

(Förresten kanske de glömde skriva in jantelagen i döddsynderna?)

Girighet är det samma som att vara snål, sniken eller att alltid bara vilja ha mer och mer och MEEER...

Nope, då är jag inte skyldig till den dödssynden tack och lov (Phew.. *torkar mig om pannan och pustar ut*) Alla som känner mig vet att jag inte bryr mig särskilt mycket om materiella ting och att det lilla jag har, det delar jag alltid med mig. Jag anser mig själv vara en generös person och ibland kanske till och med för mycket (tyvärr)

Vällust betyder njutning, lust, tillfredsställelse och tjaa.. helt enkelt... att man är horny emellanåt? (vill ju inte förarga någon genom att skriva.. KÅT! Haha...) Ja du Jessi, säg den människa som inte är skyldig till detta? Bevare mig väl *skrattar högt* Åkej, jag är skyldig även här.

Avund är inte riktigt min grej det heller. Jag känner mig lyckligt lottad som inte lider av den fula sjukan avundsjuka eller svartsjuka som man även kan kalla den. Missunsamhet är inget som någon människa klär i och även den vackraste man eller kvinna som lider av denna sjuka blir genast ful i de flestas ögon. Visst, lite smått önskar jag ju att jag skulle kunna åka till Thailand i januari, precis som Lisa. Men jag missunnar henne verkligen inte att få resa iväg och det är ju en väsentlig skillnad. Jag kan konsten att vara glad för någon annans skull plus att jag inte har behov att ha det alla andra har. Gräset är helt enkelt jävligt GRÖNT på min egen sida tack så mycket!

Frosseri är inte så mycket att säga om annat än att jag är SKYLDIG så det skriker om det. Jag älskar mat och äter gärna och mycket.

Vrede ehrm... jaa.. Vreden ploppar väl upp i varje normal familj då och då. När man kliver på samma legobit för hundrade gången och gör illa sig så förb****t i foten så blir man ju ganska vred. Och när man tjatat om vissa saker för tusende gången så kan det också hända att vreden blossar upp lite. Men jag föredrar att kalla det för hederlig gammal ilska. Vrede låter så... ondskefullt. Men visst, jag är skyldig!

Lättja är det sista på listan och jag funderar faktiskt ofta över hur jag ska kunna anamma lättja lite oftare. Jag skulle gärna lägga mig på sofflocket och vara lat en liten stund varje dag, men det går inte. Så nej.. lättja är jag inte skyldig till. Jag stretar på oavsett hur trött jag är och antagligen är det väl för att OM jag mot all förmodan skulle stanna upp så kanske jag blev liggandes för alltid på ett sofflock *skrattar* Lika bra att hålla lågan brinnandes helt enkelt.

Jahapp min kära Jessi. Blev det bra detta? Nu är det DIN tur att analysera dödssynderna. Vill gärna se vad Du kommer fram till.

Blev svårt med bloggpaus efter en sådan utmaning *skrattar högt*

...men tyvärr har jag ingen möjlighet att hinna med att spana på några aktiviteter eftersom jag har fullt upp här hemmavid.

Läste dock att klimatet har hårdnat här i Umeå kring frågan om homosexualitet och då undrar jag:

Hur kan det komma sig? Det är ju inte så himla många år sedan som Umeå kunde stoltsera med titeln "Sveriges homovänligaste stad".

Känns tråkigt att läsa om folks rädsla och därigenom homofientlighet. Jag menar, helt ärligt så kan man ju inte grunda rädsla och hat på något som har med kärlek att göra? Om folk ska titta snett på varann på grund av sexuell läggning så får man väl inte göra annat. För då måste vi ju börja titta snett på alla möjliga människor. För finns det verkligen någon sexuell norm så är så "normal" att den verkligen kan falla ALLA i smaken? När det handlar om sex alltså...?

Näe.. jag tror inte det! Och att folk i allmänhet vill ha sex överhuvudtaget är ju liksom ingen hemlighet *skrattar* Det ingår ju så att säga i mänskligheten och dess funktioner.. Alltså är det mänskligt att ha sex.. och sen om man har det med kvinna eller man... ja, det var ju detsamma. Same shit different name liksom..?!

*skrattar högt*

"Nänumåstejagfaktisktmålaklartdäruppe"

På invigningen av Botniabanan?

Nope, jag tror inte det.

-"Ska ni på invigningen på Lördag?"

-"Näe!!"

-"Vaddårå? Kungen kommer ju?"

-"Men jag känner väl inte honom heller! Jag skiter väl i kungen"

-"Mäh.. ALLA kommer ju att vara där... typ.."

-"Ja, just därför vill jag undvika spektaklet. Jag orkar inte med trängsel och hysteri"

-"Vad ska NI göra då?"

-"Köpa lördagsgodis såklart.. det är en STOR dag idag. Det är ju LÖRDAG"

:-)

Ja, här blire mys för hela slanten. Jag och Fsson ska ut på lite äventyr och sedan blir det familjehäng här hemma. Jag nöjer mig med att spana in invigningen via morgontidningen på Måndag! Jag är bara så nöjd och glad över att det är helg.

Hoppas ni får en skön helg alla som läser. Hälsa från mig om ni träffar kungen och säg att han hälsar på mig någon gång om han får tillfälle. Han är ju trots allt avlönad av bland annat MIG hahaha...

Det är en fras man ofta hör idag. Det ligger alltid nära till hands att skylla på skolan, fel sällskap, olika diagnoser eller helt enkelt bara på ouppfostran.

Jag tror att många vuxna har så fullt upp med sig själva att de inte vill / hinner eller orkar lära sina barn grejjer som kan vara bra att ha i bagaget.

Att lära sina barn att allt de gör får konsekvenser kan ju vara en sak att tänka på. Men det verkar som att vissa föräldrar bara skiter i det. Så otroligt tragiskt.

Jag har skrivit en del om sådana här saker tidigare och jag kan ju säga att vi haft ungar här i vårt hus som stulit både pengar och grejer av oss vuxna, men även av våra barn. Vi började märka att saker och pengar försvann oförklarligt men en dag tog jag ett av barnen på bar gärning. Jag pratade med barnet och gav denne en chans att göra rätt för sig, att be om ursäkt och att lova att det aldrig skulle hända igen.

Jag sa till barnet att denne fortsättningsvis var välkommen i vårt hus om våra regler efterföljdes och att jag aldrig kommer att acceptera fler stölder eller lögner.

Men det sorgliga i det hela är att det förekommer oftare än vad man tror. Föräldrar ids inte lära barn att det blir konsekvenser om barnet gör fel. Det är för jobbigt att ta en konflikt för många.

Nä, ge bara ungen en mobiltelefon och låt denne vara ute från morgon till kväll. Det är ju mycket lättare. Eller hur?

Det är faktiskt inte min sak att uppostra andras barn eftersom jag har tre andra som jag har fullt upp med. Men av någon anledning så hamnar många av de här barnen vid mitt köksbord där JAG blir den som snackar med kidsen om vad som är rätt och fel, om hur man ska vara mot varandra och så vidare... och varje gång man försöker tala med vissa föräldrar så slår de bara ifrån sig och tycker inte att något är fel. FAST det handlar om stölder och lögner och ibland ren mobbing.

Självklart vill man ju hjälpa de barnen som har det jobbigt, men i ärlighetens namn, jag har faktiskt inte den tiden och dessutom så är det barnens egna föräldrar som ska sköta sådant. Men det finns nog en anledning till varför de söker sig till mig och Jimmie med sina problem. För det händer faktiskt ganska ofta.

Jag blir bara så jävla trött på sånt här. För de här ungarna som håller på så här skriker ju: "SE mig, HÖR mig"

Fast med väldigt tysta skrik..

Och när kriminaliteten börjar redan i småskolan så kan man ju bara gissa sig till hur kriminaliteten kommer att utvecklas när barnet blivit vuxet.

Otäck tanke...

Eller hur?

Så snälla mammor och pappor därute. Ta en extra titt på era barn och se över dina barns grejer. Exakt VAD gör du om du hittar saker som du VET att ditt barn inte har råd med? Om barnet klär sig i kläder som inte DU har köpt? Om barnet har konstigt mycket pengar att röra sig med?

Handen på hjärtat..?

...kan man ju helt klart bli vad gäller det mesta. Oavsett man är barn eller vuxen så kan man ju ha meningsskiljaktigheter. Så funkar det i alla relationer.

Man & Fru, Syster & Bror, Anställd & Chef, Mamma & Barn, Granne & Granne och så vidare...

Men när man tjatat om samma, samma och samma saker vid flera tillfällen och det ändå blir fel, ja.. då kan man ju undra om man ska orka tjata vidare.

Jag är en mamma som alltid tycker att alla ska få vara med. Kommer det kompisar till barnen fast det redan finns en kompis i huset så säger man väl inte:

-"Nä, hon / han är redan med en kompis. Du får gå hem"

Man säger:

-"Hej, tjejerna /killarna är på sitt rum. Gå upp dit du också"

Eller stänger man verkligen dörren framför snytan på ett stackars barn som kanske inte har lust att någonsin komma och plinga på igen?

Näe!

Speciellt nu när det är sommar. Då kan man ju peppa ungarna att vara ute och passa på att leka med MÅÅÅÅNGA samtidigt då de faktiskt kan vara ute och springa och härja runt.

Tråkigt är att så många föräldrar hjälper till att skapa dåligt beteende hos sina ungar. Men det är inget jag kan eller ens vill påverka.

Jag ska sluta ta upp sånt till dialog överhuvudtaget med andra mammor och pappor. Men jag tror att de skulle bli mäkta förvånade om jag eller Jimpa sa Nej till ett barn som knackar på här.

I vårt hus är det ofta en massa ungar samtidigt. Fsson och Viggo kan ha två kompisar vardera här hemma ibland. Det kan vara livat och bullrigt men är det inte det som är grejen med barn? De har varken volymknapp, eller avstängningsknapp och ibland önskar man att man hade öronproppar hemma. Men personligen är jag väldigt glad över att barnen har många olika kompisar i alla färger och storlekar och jag kommer inte att stänga dörren för någon av dem så länge de följer husets regler.

Tyvärr hör man alltför ofta mammor och pappor som säger saker som:

-"Nä, de har lovat varann redan och de vill vara själva faktiskt"

Jahapp! Då får jag gratulera till framtida samarbetssvårigheter och annat otyg som gör att det kan bli svårt att klara sig på till exempel en arbetsplats. Och jag har faktiskt jobbat på ett gruppboende i den här stan där kvinnorna inte kunde komma sams och som VÄGRADE jobba om "den eller den" skulle jobba samtidigt. Så otroligt pinsamt och nedvärderande för alla inblandade.

Visst, man kan inte gilla alla. MEN man måste faktiskt hålla sams om man är många som ska jobba sida vid sida. Personligen vill jag gå på jobbet för att göra det jag ska och inte för att hålla liv i töntiga konflikter som beror på att jobbarkompisarnas föräldrar inte lärt dem bättre än så.

Det börjar tidigt så man kan ju göra sina barn den tjänsten att lära sig umgås med flera stycken samtidigt. Men det är klart. Det är ju lägre ljudnivå och enklare att bara ha två barn hemma än tre eller fyra. Man gör det enkelt för sig i nuet och skjuter ett ganska stort problem framåt tills barnet är vuxet och alltså inte kan hantera gruppdynamik.

Sorgligt!

...för wheels..

*host*

Jag läste just mitt inlägg som handlade om wheels förra året och skrattade högt. Men... vänta nu?! FÖRRA året?

blogg.vk.se/e-lack/2009/06/28/dagen-efter-wheels-eller-varfor-man-aldrig-kan-sova-dagen-efter-kvallen-fore-118811

Hmm.. nog för att jag är tidsoptimist, men detta känns ju nästan löjligt alltså. För förra året vid den här tiden var jag ju på smällen utan att jag visste om det. Jag tyckte i och för sig att mina snygga svarta trekvarts Levis satt lite väl tajt och visst smakade väl ölen lite småskumt och visst mådde jag lite pyton av alkoholen? Jopp, nog fasn var det så. Det var ju Mr Bebis som gömt sig helt fräckt i min kropp utan att riktigt ge sig till känna än.

Och ikväll känner jag faktiskt att jag är lite sugen på att ge mig ut och spana på alla skojiga och originella människor som verkar vara ute under endast denna utekväll i Umeå. De tatuerade sjörövarkvinnorna, de röda och solbrända karlarna som inte har anständigheten att stoppa in sitt svedda fläsk i en t-shirt och så klart.. Kvällens RIKTIGA attraktioner: BILARNA! Det enda jag klarar mig utan detta år är alla fulla idioter som har mage att släpa runt på små barn. Har ni inte barnvakt: Håll er hemma föffan! Hyr en muminfilm och ät popcorn med ungarna eller nåt. Wheels är inget för er.

Hursomhelst, jag ska genast gå upp och se om mina skitsnygga trekvarts Levisjeans tycker samma som jag. Det låter som att de ropar på mig från garderoben:

"Heleeenaa... Vi förlåter Dig för att Du inte brytt Dig om oss på ett helt år. Men vi ska nog komma överrens ikväll..."

Haha.. ååkej... jag kommer. OM jag får på mig mina Levis så ses vi ikväll! Mina kids får också hänga me såklart för jag är ju faktiskt nykter. Så det dröjer några år tills jag blir en av sjörövartanterna och då är nog mina barn tillräckligt gamla för att hinna fly stan. För nog verjar de ha förbaskat roligt alla wheelsfantaster som lever upp denna helg varje år.

Vi ses!

Hur bra vore inte det?

De flesta av oss vet säkert hur det känns att vakna "dagen-efter-kvällen-före" med NOT so ljuvlig ångest för man mår pest haha.. (nån som minns Magnus Uggla?!)

Ja fy fasn, nog är det alltför många gånger man vaknat kallsvettig, spritstinkande, i fel stadsdel och med darrig hand sträckt sig efter mobilen för att kolla vilka sociala katastrofer man ställt till med. Huvvaligen...

*skrattar*

Ja, nog kan jag skratta åt det idag men inte fan var det kul DÅ när man bläddrade igenom "skickat mappen" i mobilen. Med stavningsprogrammet kunde det ju dessutom bli helt obegripligt.. ehrm.. i alla fall för den nyktre smsmottagaren haha.. I alla fall så tycker jag att det är ganska konstigt att ingen kommit på ett slags alkolås till mobilen för nog skulle väl det kunna bli en storsäljare? JAG skulle då köpt ett i alla fall. DÅ, när jag sprang på krogen stup i minuten.

Att hamna bakom datorer, surfandes på internet i ett alkoholdimmigt tillstånd är ju inte mycket bättre det. Och idag med dagens snabba teknik så kan man ju hinna ställa till med en hel del pinsamt och korkat innan man ens hunnit tänka: "Skicka"

Idag när jag mest såsar omkring hemma även på helgerna och knappt minns att det är lördag och partynatt så händer det tro't eller ej fortfarande att jag får ett och annat fylle sms. Man kan få sig ett gott skratt på söndagsmorgonen när man får ett ganska felskickat och jättepinsamt sms från en avlägsen person som fortfarande har mig i sin adressbok.

Då känns det ganska skönt att vara den som INTE har skickat det kan jag lova.

Men jag kan i alla fall ärligt säga att jag i ett par dagar längtat lite efter krogsvängen och någon gång senare till hösten så ska jag nog ge mig ut i vimlet nån kväll med min bejb och antagligen ta mig en och annan alkoholhaltig dryck. Shit vad spännande det känns.

Första krogsvängen efter varje bebis och amningsperiod har varit som värsta debuten. Man är nybörjare vad gäller det mesta. Vad pratar man om? (Inte bebisar och blöjor för bövelen)

Hur umgås man med andra vuxna? (Näe, man behöver inte torka dreggel på vuxna fulla karlar)

Hur klär man sig? (INTE i en ful mysdress i alla fall)

Nope, det får planeras in lite nya kläder, lite glitter och glamour. Höga klackar och tajta jeans. Roligt sällskap och... det viktigaste kanske?

Att lämna telefonen hemma...?

:-)

Jaa.. Ibland ÄR det faktiskt så. Tyvärr!

HUR kan det komma sig att en del kvinnor, så fort de får sitt första barn blir så intresserad av bajs?! Bajs är ju en del av livet... haha.. eller, jag menar att det är så fullkomligt naturligt eftersom ALLA gör det.

Vojvoj *skakar på huvudet* Jag har till och med slutat läsa uppkäftiga och för det mesta (före detta?) roliga Katrin Z som numera till och med lägger ut bilder på sin son Ringos bajs. Hon har blivit en sån äckelmorsa så att jag aldrig någonsin tänker klicka in mig i hennes blogg fler gånger. Vill jag se bebisbajs så har jag eget här hemma tack så mycket. Inte för att jag är så intresserad av det.. men ändå.. haha..

Freud skulle säkert ha något intressant att säga om dessa morsor och vad som kan ha hänt under den anala fasen... *garvar*

Jag har verkligen fått nog av alla som beskriver sina bebisars bajsvanor och det finns till och med trådar och forum som handlar om detta fenomen: Bebisbajs (!!)

"Nähää... äre sant?! Brukar bebisar verkligen göra sånt? Jag trodde nog att de bara gjorde små rosa moln"

(Eller blåa, om det är en bebispojke)

För det första är jag väldigt emot att man lägger ut nakenbilder på sina barn och jag kunde verkligen aldrig drömma om att mammor numera lägger ut bildbevis på både blöjor och bajs. Och för det andra fattar jag inte hur de ens kan tro att andra är intresserade av det? (Förutom perverterade galningar som man förmodligen inte vill ska sitta och dregla över ens lilla nerbajsade telning)

Men en bra grej finns i och med detta fenomen. Att jag numera övergett den typen av bloggar och tro det eller ej, men det är faktiskt otroligt vanligt. Men det innebär ju ändå att jag får lite tid över till annat. Ehrm... Byta blöjor till exempel?

*skrattar högt*

*suck*

Fortfarande så händer det då och då att en och annan försöker få mig att skaffa "fejjan" som det kallas i folkmun.

Och nog för att jag vet att på ALLA forum så är det lätt att göra bort sig, råka en groda hoppa ur munnen, göra ett pinsamt fylleinlägg, skicka ett elakt påhopp, skälla på någon på felaktiga grunder, hitta på elakt förtal, starta rykten...

och så vidare...

och så vidare...

Men! Det är ju bara det att eftersom facebook är så stort och saker sprids med en sådan hastighet att det är skrämmande att bara tänka på vilka ödesdigra konsekvenser det skrivna orden kan få.

Tanken på vad folks facebookanvändande kan få för konsekvenser om en vecka, en månad och till och med flera år. Huvva så hemskt.

Facebook för mig känns som ett omättligt monster som jag inte vill ha i mitt liv. Bättre än så kan jag inte beskriva det.

Näe, än en gång så känner jag hur rätt det är av MIG att inte äntra fejsbokks värld. Och sedan när folks argument som att man kan få kontakt med gamla bekanta eller ta kontakt med gamla klasskompisar etc så känner jag ändå att: Nope, en del människor från mitt förflutna vill jag aldrig se eller höra av igen. Tro det eller ej, men jag är nöjd med det lilla och fejjan är för stort för mig. Och skulle det någon gång hända att jag skriver något som är så sjukt och jävligt att det rent av skulle få plats i nyheterna, ja.. då har jag i alla fall INTE gjort det på fejjan haha..

"Mitt fejs stannar på vk.se"

:-)

Hej VK.

Igår försökte jag utan framgång mmsa in ett blogginlägg och det gick INTE.

Skickade då en fråga via mail som jag inte heller fick svar på varför det inte går att mms blogga så nu provar jag här istället..

"Hohoo.. någon på vk.se som jobbar med detta: Varför kan man inte mms blogga? Och varför får man ingen infårmejtiön om det?"

Fler som har samma problem eller är det bara jag?

Hursomhelst, när jag får mer tid så ska jag blogga om en helt sjuk grej som en släkting till mig varit med om. Ska bara undersöka saken lite närmare först. Det handlar om fenomenet JOBBCOACHER.. hmm.. bara ordet i sig låter ju helt skumt. Men jag ska ärligt säga att det jag hört hittills gjort mig jävligt LACK, så nu ska här kollas upp om det de håller på med verkligen är okej?

Well.. vi hörs och störs snart igen!

...är beloppet som en underhållsskyldig förälder får betala och vad är egentligen en sådan summa?

Och när man läser all information om beräkning av bidrag, barnets ålder, särskilda behov och så vidare.. och så vidare.

På fler än ett ställe så står det att föräldrarna "skall komma överrens" och blablablabla..

*suck*

Jamen i alla de fall där föräldrarna INTE kommer överrens då? Där boendeföräldern står för alla kostnader och där den frånvarande föräldern betalar 1273 kronor i månaden och fullt och fast TROR att det räcker för ett barns kostnader och omkostnader? Speciellt när barnet börjar vara äldre, större och med helt andra behov.

Helt sjukt egentligen att det får se ut som det gör. Man måste själv bråka sig fram i en byråkratisk djungel för att få det man har rätt till och inte ens om man orkar bråka är det säkert att barnet får det som det har rätt till. För det första så har barnet R-Ä-T-T till båda sina föräldrar vilket alltför många föräldrar skiter i.

Hursomhelst, jag orkar inte dra för många detaljer. Sånt är bara uttröttande för er läsare och för mig som skriver men en och annan liten sak tänkte jag räkna upp som skapar större kostnader som är verklighet för många föräldrar som själva drar det största ekonomiska lasset för sina heltidshemmavarande barn:

Exempelvis:

• Mobiltelefon (jodå, det kostar)
• Laktosfria mejeriprodukter (ungefär dubbelt så dyra än "vanliga")
• Större socialt behov för ett större barn (fika eller bio med kompisar)
• Dyrare hygienartiklar för både pojkar och flickor (rakattiraljer för en grabb, mensskydd för en tjej till exempel)
• Dyrare kläder (hejdå plagg i centilong)
• Ökade matkostnader
• Eventuella mediciner (För tex astma och pollen)
• En enda förälder som betalar cyklar, kickbikes, skridskor osv
• En enda förälder som står för terminsavgifter till aktiviteter

Ja, ungefär så kan det ju se ut. Och vem fan orkar bråka för att få det man har rätt till?

"Vaah? Är det SÅÅÅÅ dyrt att ha barn? Men guuu asså, det hade jag ingen aaaning om. Shit liksom..."

Ett barn kostar ca 1,2 miljoner från det att det föds till det att det fyller 18 och barn med särskilda behov kostar således lite mer än den nätta miljonsumman. Hmm.. få se nu..

*tar fram miniräknaren*

En icke närvarande förälder som lämnar sin unge i sticket när barnet är sisådär tre år betalar alltså under en femtonårsperiod ca 230 tusen kronor medans boendeföräldern står för resten. Hmm.. Rättvist? Inte alls!

Man blir smått förbannad. Men som sagt: Vem orkar bråka?

Fast en vacker dag så orkar man kanske bråka? Den som lever får se. Och till alla er föräldrar som tror att ni "köper er fri" för 1273 kronor i månaden:

"SKÄMMES tamefan"

...under en helg som denna är ganska underhållande haha..

Jag och sonen var och shoppade lördagsgodis i vanlig ordning och idag slog han på stort och köpte sig en klubba OCH ett godishalsband för hela fyra riksdaler *skrattar* betalade själv gjorde han också.

Hursomhelst, det här är bara ett urval av roliga fraser jag hörde i förbifarten idag:

"Mäh, vaffaan.. de e ju bah att du låtsas va arton..."

"Fattaru, jag låg på ett hårt golv hela jävla natten och imorse visste jag inte ens vem som bodde där"

"Så snygg är han faktiskt inte"

"Du, jag köpte grillkol förra gången"

"Göm ölen då din jävla idiot"

"Du luktar svinäkklit" (haha.. min favorit)

"Ska vi gå på Konsum eller ica?"

"Asså, ingen annan jävla pappa är ju me. Det är pinsamt" (tonårstjej)

"Jamen, nu blir det så här" (mumlande pappa)

Ja, det var en och annan lösryckt fras ur myllret på Ålidhem idag. Ganska kul att smyglyssna på folk som går förbi faktiskt.

Men en fras som jag inte tyckte kändes okej är denna:

Sonen säger:

"Mamma, nu går jag ut och röker"

Hmm..  Finn ett fel? Haha..

...är verkligen inget jobb för en trebarnsmorsa med ryggskott kan jag lova. Så jag har alltså satt Fsson med två polare att sortera legolådan. Äntligen börjar det vara ordning och reda på pusselbitar och legobitar. SKÖNT säger jag!

I övrigt så kan jag meddela att min stackars rygg mår snäppet bättre. Kan tänka mig att mitt ryggskott var en kombination av: nylig graviditet och förlossning, byte av mbt/massajskor till platta tygskor, krypa runt på gräsmattan och rensa ogräs. Mmm.. jag tror faktiskt att det var allt det som gjorde att ryggen sa NO MORE!

Hursomhelst, efter att ha läst i kapp mig på diverse bloggar så kom jag återigen att tänka på det här med förkortningar. Någon som minns mitt förra blogginlägg som handlade om förkortningar?

blogg.vk.se/e-lack/2009/10/17/forkortningar-ar-141543

Jag borde ju ha nämnt förkortningen R.I.P också vilket är en ännu värre förkortning än det fåniga, töntiga, korkade och dumma jäkla "MVH"

*suck*

Jag menar, att förkorta en artighetsfras (MVH) eller en sorgfras som till exempel "vila i frid" är ju helt galet. Om jag förlorar någon närstående och får ett kondoleansbrev där någon skriver: R.I.P så skulle jag nog tycka att det var hemskt att personen i fråga inte IDS skriva ut hela frasen... som förresten är på engelska. Jaa.. någon som börjar inse hur korkat det hela låter? Man säger ju inte till någon som har sorg:

"Hoppas din gamla morfar får V.I.F"

??

Det finns ett slags vett och etikett i skriftspråket som jag fick lära mig av en svensklärare en gång i tiden och även om inte mycket av skoltiden har fastnat så sitter detta som berget. Så jag kommer i alla fall aldrig att förkorta hälsningsfraser, artighetsfraser eller känsloförmedlingar i skrift. Det är för mig helt otänkbart att skriva sånt.

Det sitter ganska djupt rotat i mig och därför får ni som läser min blogg finna er i att jag stör mig som tusan på den typen av förkortningar. För som sagt:

"Ids man inte skriva ut en artig eller vänlig hälsning så kan man lika gärna ge fan i det!"

"Helena e-lack på töntiga förkortningar"

Ja, nog känns det ju lite så när man läser i dagens vk om hur Bostadens vd Annsofie Tapani och 60 tjänstemän ska ut på Ålidhem och städa.

Hon ska minsann ut och plocka skräp. Jasså minsann, det ska hon?  Och tycker säkert att hon är jätteduktig.

Hmm.. snacka om att göra det enkelt för sig.

Tänker jag då.

Det är ju lika dumt som att vattna gräsmattan då det regnar, borsta tänderna före man äter godis, gå över ån efter vatten, ta med sig sand till Sahara och... jaa.. flera andra liknelser som far genom mitt huvud.

Jag hade nog kunnat bli lite, lite, men bara liiite imponerad om den här städsatsningen ägt rum EFTER brännbollsyran och det sviniga festandet på Ålidhem och framförallt på Fysikgränd.

Varenda år är det detsamma: Punktering på cyklar och barnvagnar, grisigt och nersvinat på varenda kvadratmeter över hela ålidhem, skadegörelser, bränder, sanitära olägenheter och allt möjligt dumt som de "vuxna" studenterna (!!) på Ålidhem ställer till med.

Så, jo.. nog undrar jag hur Fru vd tänker när hon och polarna ska dit och städa och plocka skräp NU?! Nä, imponera på riktigt och kom igen efter  festligheterna iklädd fotriktiga skor, gummihandskar, sopgubbeuniform och ett glatt humör.

DÅ, kommer hon att imponera lite på mig i alla fall. Men som sagt, det är ju till att göra det lätt för sig. Den där städningen kommer ändå inte ens att synas om några veckor. Men just nu väcker hon ingen beundran hos mig. Tyvärr..

Jag älskar Ålidhem och där har jag ränt runt sedan jag var en liten skitunge. Jag tycker att det är så trist att det är samma visa varje år vid den här tiden. Fattar ni alla som läser? Ni ska vara rädda om mitt ålidhem!

Så det så!!

...vad gäller det mesta här hemma. Jag såg det så tydligt idag när jag gjorde i ordning lillemannen för barnvagnspromenad. Vad sägs om: Barbapappa, döskallar och my little pony i en härlig blandning?

*skrattar*

"schööön blandning till den snyggaste bebin"

Och storebrorsan har i sin säng två kuddar, en med pippi långstrump och en med fotbollar på. För jag vill gärna att mina söner ska känna att det är okej att ha pippi, eller my little ponys likaväl som att det ska vara fotbollar och superhjältar. Jag tror på mångfald och variation. Dessutom är jag stenhård förespråkare för begagnat. My little pony sängkläderna tror jag härstammar från kusin Linus barndom för sisådär tjugo år sedan.

Och jag myser varje gång jag får använda saker till mina barn som mina bröder eller jag själv har haft.

Nostalgitrippar i vardagen gillar vi. Ha en skön kväll allihopa!

*vinkar*

...min man flera gånger i veckan för att vara en riktigt lyckad fru. Dessutom tar jag hjälp av alla oumbärliga små "tips" som jag får från svindyra och trendiga tidningar. De berättar för mig om vilka sexiga underkläder jag borde ha och var jag kan köpa dem.

De förklarar för mig väldigt ingående vilka ställningar jag bör lära mig för att "maximera bådas njutning" Jättebra! Då slipper jag ju tänka själv och dessutom är väl "vanligt" vardagssex jäkligt tråkigt va? Ni vet, sån där sex som man har med någon man verkligen älskar och vill vara nära då man har tid och lust och ork?

Hursomhelst.. Jag bläddrar vidare i min oumbärliga tidning och får även lära mig hur jag ska vara en lyckad morsa. Jag bör klä mina telningar i matchande kläder, köpa dyr inredning till deras lekrum, laga exotisk mat till dem, fixa spännade och originella kalas till dem, köpa pedagogiska leksaker till dem och.. *suck* jaa.. allt möjligt annat som säkert också var jätteviktigt.

Och där fanns visst också ett kapitel om hur man bråkar med chefen, blir en oumbärlig medarbetare, blir poppis på jobbet, hanterar svartsjuka kollegor.. och... en hel del annat som säkert är skitbra att kunna och veta.

Skönhetssidorna lusläser jag ju såklart. Jag måste lära mig hur jag bäst vaxar mina håriga kroppsdelar där det är icket önskvärt med minsta fjun, jag måste veta hur jag får bort celluliter, jag behöver dessutom veta hur den rätta looken är just nu och jag måste lära mig plocka ögonbryn, lägga festlig make-up, vardags make-up och även hur jag ser "naturligt vacker" ut.. fast UTAN make-up.

Som om inte det vore nog så är det dessutom oerhört viktigt att jag tar hand om mitt hår, min hud, mina naglar och ser till att matcha allt med trendiga accesoarer som måste vara rätt för säsongen. Gud förbjude att man råkar ha på sig pärlor i vår när ALLA vet att det ska vara nitar och kedjor.

När det kommer till modet så gäller det att snabbt se till att skaffa alla plagg och skor snabbt som attan. För det är viktigt att se ut som ALLA ANDRA! Kom ihåg det. I alla fall de som läser samma tidningar som du själv...

*Dryyypande ironi*

Någon som anar min irritation ikväll? Nä, fy fan.. ingen idé att sitta här och gnälla. Kanske jag ska ta och borsta tänderna, slänga på mig lite myskläder och krypa upp hos min bojfränd i soffan? Kanske vill han krama mig FAST jag inte är på "akrobatisk-sex-humör"?

*skrattar*

Osminkad är jag ju också för den delen.. Nåja, han älskar ju mig ändå och inte behöver jag köpa tidningar för att känna mig lyckad i det avseendet i alla fall. Jag känner inte för att låta mig luras.

:-)

Sijo!

...som jag gillar, orkar läsa och dessutom HINNER läsa:

Den är precis som Läckbergs andra böcker HUR spännande som helst. Igår kväll orkade jag läsa hela tjugo minuter innan jag knoppade in bredvid den lugnt sovande sonen som mår bättre utan snörvel tack vare nässugen. Tack och lov för det.

Nåväl, kom förresten att tänka på barn med astmatiska besvär. Fy vad hemskt att ha det jobbigt med andningen varje dag. Man lider verkligen med de små.

På tal om det så såg jag nåt riktigt vidrigt häromdagen när jag var på stan. En gravid kvinna som gick med sin röda prince i högsta hugg och rökte som en borstbindare. Så jäkla äckligt alltså. Kan inte fatta hur gravida tjejer kan vara så otroligt egotrippade att de inte låter bli cigaretterna under graviditeten? Ett stackars ofött barn påverkas ju av nikotin som är ett skitfarligt gift.

Det visar ju om inte annat att en sån mamma sätter sina egna behov i första rummet utan en tanke på hur det påverkar det ofödda barnet som absolut inte mår bra av att utsättas för rökning redan som ofödd.

Plötslig spädbarnsdöd och rökning har ju oftast ett samband så det är för mig en gåta att blivande mammor vågar äventyra sina barns liv på det sättet. Jag blir ledsen och förbannad när jag ser en kvinna med gravid mage och ciggen i mungipan. Det äcklar mig. Och jaja, jag vet att man inte ska döma.. men när det kommer till tobak, alkohol och narkotika så kan man väl ändå låta det sunda förnuftet styra och inte låta sina barn bli utsatt för sånt?

Och säga att man "inte kan" sluta röka FAST man är gravid är ju bara bullshit... För det är trots allt hjärnan som bestämmer över kroppen i det avseendet och när det handlar om ett oskyldigt och skört litet foster så borde det vara skäl nog att skippa ciggen!

Eller?

Nu kanske folk i allmänhet (gravida och rökande mammor?) blir arga på mig igen? Vad vet jag? Men personligen så skulle jag skämmas ögonen ur mig om jag lät mina egna äckliga ovanor gå före mitt barns välmående.

Så det så!

Varje morgon börjar numera med att Viggo kommer in till oss för att mysa med lillebror i sängen. Han ligger och pysslar om lillbrorsan på bästa sätt och delar ut oändligt många pussar och kramar.

Oftast ligger de bara bredvid varandra medans Viggo berättar viktiga saker för sin lillebror som naturligtvis lyssnar med stort intresse.

Viggo har ju alltid varit minstingen i familjen sedan fem år tillbaks,men idag slog det mig med full kraft: Viggo är på väg att bli STOR! Han cyklar utan stödhjul, han städar sitt rum, han hjälper till att duka, han hämtar morgontidningen, han slänger sopor... och... Han har fått STORA fötter(!) Jag tror på fullaste allvar att han har fått extra stora fötter sedan han blev storebror. Kolla bara:

Storfot och lillefot

Alla dessa små detaljer som man har tid att reflektera över nu för tiden. Det är så trevligt. Morgonstund har verkligen guld i mun. I alla fall på vår adress.

Spännande saker avhandlas

Ja, mina grabbar är verkligen hur mysiga som helst och storebror gör verkligen ett bra jobb med att få lillbrorsan att trivas i familjen.

För övrigt så blir det powerwalking även idag.. Kondisen är på väg UPP igen.. wohooo..

Hare fint allihopa!

Ja, det kan man ju fråga sig.

Igår satt jag och läste några artiklar om den vanliga människans miljötänkande. Ett väldigt intressant och ständigt aktuellt ämne. Miljön är ju allas vårt ansvar och vi förväntas göra det lilla vi kan. Det är ju faktiskt så att med små justeringar i vårt vardagsliv så kan vi faktiskt göra stor skillnad i långa loppet. (Jaa.. det gäller även DIG!)

Jag försökte rannsaka mig själv och funderade över vad jag redan gör och vad jag kan göra bättre. Och alla som läser min blogg vet ju att jag gillar små listor så jag gjorde helt enkelt en plus och en minus lista på miljöaktiviteter som jag ägnar mig åt i min lilla vardag:

Mina miljö PLUS:

• Jag sopsorterar det mesta (till och med kompost)
• Jag lär barnen ovanstående
• Jag tvättar ett fåtal maskiner i veckan och de är då FULLA
• Jag cyklar för det mesta, även vintertid
• Jag överkonsumerar inte
• Jag köper och säljer begagnat åt både mig och barnen
• Jag handlar ekologiska varor i den mån jag har råd
• Jag äter helt vegetariskt en dag i veckan
• Jag handlar aldrig bubbelvatten på flaska / burk
• Jag använder vattenkokare

Mina miljö MINUS:

• Jag glömmer att släcka lampor
• Jag gillar att bada (för ofta..!)
• Jag gillar att färga håret med riktiga kemikaliebomber
• Säkert många fler minus som jag inte kommer på just nu

Så nu tycker jag att alla ska göra en egen plus och minus lista så att jag kan få nya uppslag och förhoppningsvis lära mig lite nytt på miljöfronten. Bra va?

Allas ansvar!

...så är det rätt många bloggar som jag inte orkar läsa längre. När jag själv började blogga så läste jag ALLA bloggar jag kom över och hittade snabbt några favoriter. En del slängde jag mig över varenda dag för att nyfiket se om det fanns några spännande uppdateringar. Vissa bloggar kikade jag in på lite sporadiskt och en del läste jag bara i brist på annat.

Ibland hittar jag bloggar som får mig att vilja kolla FAST de kan vara riktigt motbjudande att läsa. Det är väl en slags skräckblandad förtjusning över hur vissa människor väljer att leva en livsstil som är både tragisk och fascinerande på en gång. Och det som kan fascinera mig lite är hur en del kvinnor kan välja att fortfarande leva som innan de fick barn.

De bloggar om vilka fester de är på, vilka outfits de klär sig i, vilka kändisar de minglar med och så vidare.

Ibland så visar de upp sina barn också samt vilka coola och dyra märken och märken de klär ungarna i. Oftast så blir bloggen bara en enda stor reklamgrej vilket nästan känns lite unket.

Jag tänker på unga, nyblivna mammor som känner att de kanske ska måsta leva upp till allt sånt där? Fast de varken har förutsättningar eller ekonomi för det heller för den delen.

Här i min blogg så lovar jag att det kommer att bli rena rama motsatserna till allt som är glamouröst och ytligt.

*skrattar HÖGT*

verkligheten ser ju oftast lite annorlunda ut med en ny bebis i huset. Här snackar vi:

• otvättat hår (Jag SKA duscha... ska bara... osv..)
• fläckiga t-shirts
• råttfärgad utväxt (MÅSTE komma ihåg att boka tid hos frissan)
• hängmage (jag motionerar nån annan dag)
• trasiga underkläder (ja vaffan, jag köper nya... SEN!!)
• glömska.. på gränsen till demens
• förvirring (Vad var det mina barn hette nu igen...??)

Haha.. ett litet axplock av verkligheten bara. Men jag kan lova och garantera att jag är fullständigt harmonisk och väldigt tillfreds med min tillvaro just nu.

Och dagens bästa tips är alldeles GRATIS, håll till godo:

"Skjut upp ALLT som Du kan göra tills imorgon. Eller varför inte tills i övermorgon? Lev idag och skit i allt som är oviktigt. Njut av NUET. Det kommer nämligen aldrig tillbaka"

Glamourös morsa? Eller sunkigt hemmamonster?

...FY fasiken..

Man mår illa alltså. Det enda jag kan säga är att ibland skäms man för människors dumhet.

Och det är just den här typen av skit som jag syftat på i X antal tidigare blogginlägg. Att folk (barn och ungdomar) i allmänhet sitter och skriver helt vidriga saker bakom en dataskärm och inte fattar vad det kan få för konsekvenser för en enskild människa.

Jag skriver barn och ungdomar inom citat... MEN... för all del så finns det ju en hel del vuxna som även de kan sitta och sprida lögner och förtal bakom datorskärmen. Plus att många sitter och rent av hotar folk eller skriver så grova saker så håret krullar sig på en. Horribelt om ni frågar mig. "Normalt" för vissa andra. Vidrigt i vilket fall.

USCH!!

Att bli så pass mogen att man kan sitta bakom skämen utan att hålla på med sånt där kanske kräver ett slags..Kompetens?

Så.. VARFÖR.. finns det inget ämne i skolan där barn / ungdomar får lära sig RÄTT beteende bakom skärmarna?

Obegripligt ta mig FAN! (sorry! Kände att en svordom var på sin plats!)

Jag blir så ARG!!

..? Jo, det tycker jag faktiskt att man kan göra.

Jag ska först bara tala om att jag är den mest "icket-religiösa" människa som finns i den här stan i alla fall. Jag har gått ur svenska kyrkan för längesedan och det här med kristendom är inte något för mig. Jag tror nämligen...INTE... på något som helst som har med religion och gudar och sådant att göra.

Okej, jag vet att just ordet "Karma" förknippas med till exempel den buddhistiska tron men är även ett begrepp inom filosofi. Så det råder väl rätt så fritt att få tolka ordet och dess innebörd till vad man själv väljer att tro på?

"Flummigt..? Kanske.. men sant"

Man kan vara en god människa utan att för den skull vara kristen eller religiös, lika väl som att det finns hemska, elaka och ondskefulla människor som tror på Gud, Jesus och Allah och allt vad som finns på den religiösa världskartan med för den delen.

Jag kände att jag ville göra det enkelt för mig själv. Jag tar en liten genväg och menar på att tron på människor och dess godhet och att det man ger, det får man också tillbaks. På ett eller annat sätt. Även om det inte alltid blir rätt.

Så förhoppningsvis så har man väl uppnått en hyfsat jämn balans den dagen då man går bort och folk kanske säger:

"Den där Helena, hon var ju en ganska knasig tjej.. Men snäll, det var hon faktiskt för det mesta"

*skrattar*

I alla fall så hoppas jag på något sånt. Alla kan inte gilla en heller, men så länge man gillar sig själv och kan se sig själv som en ganska snäll typ så tror jag att man kan vara hyfsad kompis med den där Karma.

Vad tror ni?

Oj.. vilken djupsinnighet så här på morgonkvisten haha.. jag tror att jag måste ta och göra nåt annat en stund. Vi hörs och störs!

:-)

...bo i mina krokar. Och nu snackar jag om dem som har hund(ar) och som bor i min närhet (Ja, vi säger väl hela Tomtebo då för att göra det enkelt)

Har väl aldrig sett så jäkla mycket hundbajs som denna vinter. Snön är alldeles perforerad överallt med STORA bajskorvar och små bajskorvar.

Det spelar liksom ingen roll om skiten kommer från en Grand Danois eller från en loppig chihuahua. Den ska ju för bövelen PLOCKAS upp ändå. Varför är det så svårt att fatta?

Att gå till dagis blir ett stort och riskfyllt moment eftersom sonen älskar att leka "Jag -är-en-action-hjälte-som-kan-slänga-mig-från-boben-i-hög-fart-när-pappan-springer"

Gissa hur stor sannolikheten är att han hamnar i en djupfryst jävla bajskorv, som för all del inte länge till tänker hålla sig djupfryst? Det är bara en tidsfråga innan det börjar stinka i våra kvarter.

USCH för er äckelpottor som ger blanka fan i att plocka upp era små raringars skithögar. Nästa gång jag råkar få syn på er när ni ignorerar bajset och låtsas som inget så kommer jag att skälla ut er efter noter.

RÄKNA med det!

"Bajs är inte något magiskt som själv försvinner i naturen på tre sekunder om du själv inte hjälper till med en påse. Jag är förvånad över att så många hundägare inte verkar fatta det"

...ett ständigt aktuellt ämne. Speciellt för oss som har barn som börjar närma sig eller befinner sig i tonåren.

Jag har skrivit om detta förut och för fyra-fem år sedan så skrev jag en insändare i vk som handlade om just detta. Den insändaren skrev jag främst efter att ha sett och upplevt hur ungarna betedde sig mot varandra främst då på apberget.se där jag har haft en användare sedan sju år tillbaks.

Det på grund av ganska många faktorer faktiskt. Dels för att jag vill ha koll på de  unga nära och kära som kanske behöver en vuxen någonstans i cyberspace att vända sig till och dels för att apberget.se är en otroligt källa till information vad gäller det mesta. Sen känner jag att om jag var tonåring så skulle jag nog känna mig lite trygg att mamma eller pappa fanns där med sin virtuella närhet, även om jag för mitt liv A-L-D-R-I-G skulle erkänna det. Nä fyyy vad pinsamt!

Jag kan se en liten ökning av föräldranärvaro på apberget sedan jag blev medlem och det är jättebra!

Men jag kan ju säga att det inte alltid är helt lätt. Ibland får man mycket skit för sin närvaro och får stå ut med en hel del otrevligheter av ungdomar som störs över att man finns där.

Oräkneliga gånger har jag blivit kallad för "gammal kärring som borde skaffa mig ett liv" och andra gånger har jag fått privata mail av dem som tycker att det känns tryggt att jag är där. Då är det helt klart värt det.

När det gäller internet och dess aldrig sinande informationsflöde så tror jag att det är oerhört viktigt att man som förälder finns vid sina barns sida och att man visar att man är intresserad av vad de gör på internet.

Dagens artikel på vk talar sitt tydliga språk tycker jag. Har man ett barn som inte mår bra så känns det ju som en ganska ogenomtänkt att låta barnet få ha en egen dator utan vuxenkoll på trafiken. Det gäller förresten de flesta skulle jag vilja säga. För HUR säker kan man egentligen vara på att ens barn mår BRA?

Det kan vara farligt att försöka kontrollera sina barn för mycket eftersom de alltid kan hitta andra (skadliga) saker som vi INTE kan kontrollera.

Men jag står fast vid min övertygelse att barn och unga behöver vuxna vid sin sida för att lära sig hantera den teknik som har med mobiltelefoner och datorer att göra.

Framför allt behöver de lära sig uppförande och någon slags vett och etikett i att interagera med andra människor via nätet och jag kan verkligen inte fatta att det inte finns som obligatoriska ämnen redan nu i skolan.

Det finns ju en hel del som är farligt för oss vuxna också såklart, men att låta sin oskyddade tonåring surfa helt fritt på sin egna dator i sitt stängda rum är ju som att slänga ungen till vargarna. Fy så hemskt! Ungarna kan då antingen bete sig som elaka idioter, eller bli utsatta för elaka idioter. Bägge är lika illa tycker jag!

VARNING FÖR IRONI:

Handen på hjärtat? Visst tycker du att du är en toppenmorsa eller toppenfarsa när du har råd att förse din unge med egen dator på rummet? Och visst känns det toppen att du får så mycket TID för dig själv när ungen sitter där uppe och surfar? Och visst känner du dig ofantligt lyckad när du ser att DIN unge minsann inte är ute och ränner på kvällarna, utan sitter hemma och glor in i skärmen?

Ni får förlåta mig om jag är aningens ironisk, men det går liksom inte att låta bli.

Nu ska jag inte skriva om det här längre, för det här inlägget blev redan nu alldeles för långt. Men, om någon mot all förmodan orkade läsa ända hit:

"Snälla morsor och farsor, skaffa er bättre koll innan det är försent. Hur mycket motstånd ni än möter så kommer det en dag när ni får ett stort TACK för att ni orkade stå pall i den här frågan"

Har i vanlig ordning slevat i mig frukosten samtidigt som jag läser dagens vk. Jag läser en artikel om en man som tagit en överdos i Vindeln nu i helgen och tyvärr så avled han.

Nu är folk i allmänhet upprörda över att det inte fanns någon ambulans i närheten och att mannen hann dö innan ambulansen hann fram.

Jaha, så nu ska skuld delas ut igen då när det gäller en människa som i ett tragiskt scenario SJÄLV valt att peta i sig livsfarliga droger? Vem ska få skulden denna gång? Ambulansförarna? Kommunpolitikerna? Grannarna? Snöskottarna? Varför pratas det genast om tjänstefel? Den döde mannens ansvar då? Och langarens roll i det hela?

Vem tar ansvar för hela det bedrövliga samhällsklimatet idag? Ojoj.. nu blev det många frågetecken. Men jag antar att de flesta vet vad och hur jag menar?

Skulle man kunna likna händelsen med att någon SJÄLV tuttar på sitt hus och blir förbannad för att inte brandkåren hinner fram i tid och kan rädda huset?

VAR ligger skillnaden? Och jag kan förmoda att jag även denna gång kommer att få ofantligt med skit på grund av vad jag nu skriver. Men jag har faktiskt själv närstående som missbrukar och som HAR missbrukat och man kan leta orsaker och omständigheter i all oändlighet. Man kommer liksom inte vidare i det ändå. Det egna ansvaret verkar folk för längesedan helt ha glömt bort.

När någon redan HAR ett etablerat missbruk så kan det ju vara svårt att veta var skulden ska delas ut.

Gener?

Taskig barndom?

Dåligt sällskap?

Grupptryck?

Eller bara ren jävla dumhet?

Men.. Jag tycker att det börjar vara åt skogen när man vill dela ut skuld en sån här gång då en missbrukande person petar i sig dödliga droger i en sådan mängd att denne faktiskt DÖR av det. Det är trots allt en av riskerna med att knarka eller supa för hårt. Det vet alla. Missbrukare eller ej.

Blir i alla fall intressant att se vad man får för åsikter presenterat för sig denna gång. För inte så längesedan så fick jag minsann veta att jag levde. Då fick jag detta på grund av mina åsikter och ställningstaganden angående droger och missbruk:

"Du ska DÖ din jävla hora!"

"Du ska få så mycket SPÖ när vi ser dig"

"Du ska fan inte snacka om nåt du inte vet något om"

"Vem fan tror du att du är?"

osv...osv...

Plus att jag blev attackerad på stan mitt på ljusa dagen. Denna gång hoppas jag få slippa sånt skit! Jag har trots allt samma rätt som alla andra att tala om vad jag tycker och tänker.

Den så kallade "Färdknäppen".. Myt eller sanning?

Hittade en gammal vänta-barn-tidning och i den beskrivs färdknäppen väldigt seriös och till och med i en viss ordning. Den lyder som följer:

1. Samlag med spermieavgång inne i kvinnan
2. Stimulera därefter kvinnan till orgasm
3. Avsluta med att stimulera kvinnans bröstvårtor
4. Ha gärna samlag en gång till

*skrattar*

Vad ska man säga? Den här tågordningen känns väl varken speciellt erotisk eller inbjudande.

"-Nej älskling.. inte göra så där... du måste följa SCHEMAT..."

Haha..

"-Vad gör du ikväll då? Ska vi försöka fixa det här ikväll eller? Har du tid?"

"-Okej, nu får vi skärpa oss.. Blire sex eller inte?"

"-Sluta skratta, det här är ju fånigt"

"-Det sägs ju att det funkar.."

"-Nattade du inte barnen ordentligt? Ingen får ju störa våran "knäppa" färd.."

Åååkej.. men om det INTE funkar. Har man gjort det hela i ONÖDAN då? Eller ska man bara vara glad för att man fått lite inplanerad och procedurmässig erotik?

Tjaa.. jag vet inte.. men oavsett så kan det ju helt klart vara värt ett försök.

*skrattar*

Förlåt om jag inte är riktigt rumsren numera, men jag har haft ofantligt roligt åt allt som har med detta att göra. För att inte tala om alla humoristiska inlägg på familjeliv angående färdknäppen.

Hur kul som helst liksom!

"Sex och romantik är ju svårt att schemalägga, men hellre det än inget alls. Planering är A och O i vissa fall"

...känner jag v-a-r-e-n-d-a kväll nu. Först längtar jag tills klockan är tillräckligt mycket för att det ska vara legitimt för mig att gå i säng. Ibland sover jag före barnen och det tillhör ju inte vanligheterna kan jag säga.

Men natten.. åh, vad jag längtar till natten när huset är tyst och mörkt. Jag kan höra barnens jämna andetag i var sitt rum mitt emot vårt sovrum.

Duntäcket prasslar och kroppsvärmen under våra täcken måste ju vara det mest underbara man kan känna under en kall vinternatt. Min älskade Jimmie ligger alldeles bredvid och andas lugnt. Jag sträcker ut handen och klappar lite försiktigt på honom emellanåt.

Ibland ligger jag vaken och tänker på att vi snart har en ny liten person i familjen. Jag tänker på den nya bebisen. Vem är det som kommer till oss snart? Jag undrar ibland om livet kommer att förändras totalt eller om livet kommer att fortsätta vara som det är?

De här små vakna stunderna som jag numera har under nätterna är absolut inget som stör. Snarare tvärtom. Jag ligger i min sköna säng och låter alla mina tankar ta plats samtidigt som alla dem som jag älskar mest finns i min direkta närhet fast de är frånvarande i sina egna drömmar.

Hur vackert som helst. Så ni förstår ju att nätterna är något speciellt för mig just nu i väntans tider. Så när det är mörkt och kallt ute och klockan är tre mitt i natten så har jag en av mina höjdpunkter på dygnet precis, just då.

Helt fantastiskt!

"I nattens mörker kan man låta tankar och fantasier få ta plats ordentligt. För i dagsljus orkar inte alla tankar och fantasier ända fram"

När jag läst ut "Tre sekunder"? Och när jag inte själv orkar bära in en gipsskiva från garaget? Så att jag inte kan tapetsera den där lilla snutten som jag tänkt så länge? Ååååh vad jag är uttråkad och rastlös. Jag är verkligen inte van vid att göra INGENTING.. även om det är jätteskönt.

Men om jag sätter mig framför bolibompa så slutar det bara med att jag sover om några minuter och det VILL jag inte! Jag vill ju vara kreativ och göra någonting.

Och så vill jag vara vaken när pappan kommer hem ikväll. Han är i Skellefteå och lirar innebandy.

Solen fick mig att bli alldeles trött idag. Det märks verkligen hur ovan man är och hur skönt det än är när solen kommer tillbaks så är omställningen ganska jobbig. Jag blir så otroligt trött alltså.

*gäääspar*

Nä, nu får jag skärpa mig! Tror jag ska börja med att koka lite thé och sen ska jag mingla med barnen tills det blir läggdags. Klockan 20.00 ikväll är det en dokumentär på tv2 som handlar om lobotomi och hur de trodde att det var en lösning på folks psykiska åkommor. Så gräsligt! Och att detta dessutom förekom under vår tid och att upphovsmannen faktiskt belönades med nobelpriset (!) Helt galet. Men ett ruskigt intressant ämne, så det ska jag se ikväll i alla fall.

Men som sagt.. Jag börjar med théet och hoppas det får mig att orka vara vaken åtminstone tre timmar till.

Vi hörs och störs!!

...såg just de lokala nyheterna på tv.

Under en tioårs period så har andelen överviktiga barn i en viss ålder fördubblats här i Sverige. Hur läskigt är inte det? Är vi på väg mot ännu en amerikanisering? Och vad gör man åt det?

Jag tycker att det är så motsägelsefullt att det är så här. Jag menar: Vi lever ju i ett ständigt informationsflöde om precis ALLTING. Vi har det mesta lättillgängligt och borde egentligen ha hur mycket kunskap som helst gällande vad som är bra kost för barnen. Och för oss vuxna också för den delen.

Att bra matvanor grundläggs tidigt, det vet nog de flesta. Och ändå ökar andelen överviktiga barn. Det känns ju hemskt, eller vad tycker ni andra?

Det jag först kommer att tänka på är att när barnen faktiskt är små och det är vi vuxna som bestämmer vad barnen ska äta så borde det ju vara helt självklart att grundlägga matvanorna på ett bra sätt. Har man inte gjort det, utan tidigt introducerat allt som är direkt farligt ur matsynpunkt så får man ju kanske anta att barnen fortsätter att sträva efter sådan kost när de blir större och man då dessutom inte har samma möjlighet att kontrollera vad de äter och inte?

Någon som förresten minns de pyttesmå godispåsarna som fanns när vi 70-talister var små?

Det rymdes inte så många karameller i en sådan liten påse och man valde vanligtvis ut varje enskild godisbit med STOR omsorg. Man visste dessutom hur många godisar man hade köpt och dessa åt man med stor andakt under veckans höjdpunkt (lördagen) och sedan var det bra med det.

Idag ser det ut så här:

Och detta SLEVAR vi ner, kilovis i jättepåsar. Vi äter godis vilken dag som helst i veckan och en del till och med prackar på små barn sånt här, fast det inte ens efterfrågas. Helt galet!

En del tycker att jag är en töntig morsa som tillämpar uråldriga saker såsom lördagsgodis och läskförbud. Om man äter pizza eller hamburgare så går det minst lika bra att dricka mjölk som läsk och ingen av mina barn har någonsinn klagat. Hittills i alla fall.

Som förälder kan man ju faktiskt göra det lilla, även om omgivningen många gånger tycker att man är riktig löjlig och fjantig.

Ja, men tyck det då. Jag bryr mig inte om det och det funkar bra för oss. Jag kommer aldrig att bli intresserad av att proppa i mig och mina barn chips och läsk framför tvn flera dagar i veckan och jag kommer nog att fortsätta servera saften aningens svagare än den borde vara och jag kommer med all sannolikhet att hålla koll ett bra tag till på vad familjen äter och inte. Dessutom kommer jag att vara stenhård vad gäller LÖRDAGSgodiset i några år framöver.

För vet ni vad?

En del saker VAR faktiskt bättre förr!

"Man behöver ju inte vara extrem, men man kan väl åtminstone låta det sunda förnuftet råda vad gäller allt man stoppar i munnen? Du är vad du äter helt enkelt"

Kan det verkligen vara så trist och tråkigt att man för tillfället hamnat i en bloggsvacka?

Precis som Linnéa skriver så känns det lite som att man tagit slut. Men när jag tänker efter så är det nog bara så att inspirationen sinat lite efter ett par långa och kalla vintermånader. I mitt fall är det nog lite så också att jag varit sorgsen över Anna och hennes Gustav som jag skrev om i mitt tidigare inlägg som fått mig att stanna upp.

För hux flux så hade jag fullt upp med att glädjas över allt i mitt liv som tidigare varit så självklart. Så bloggen fick vila lite helt enkelt.

Igår satt jag och tokläste bloggar. Både kända OCH okända. Och när de gäller de så kallade "KÄNDISBLOGGARNA" så kan jag inte låta bli att undra:

Varför, varför, varför... har folk ett intresse av att VETA att Linda Rosing nyligt vaxat pillan?? (Jo, jag säger Pilla om det kvinnliga könsorganet) Och varför vill hon ens tala om det för folk undrar jag?

Och varför har folk ett intresse av att veta att nu har KISSIE opererat in silikon i sina tuttar?

Brr.. det känns lite makabert på något vis och det är inte utan att jag undrar hur de tänker sig framtiden?

Hur vill jag att folk ska minnas mig när jag blir gammal och dör till exempel? Gör jag ett bestående intryck med min vaxade pilla och mina läskiga silikonbröst? Eller vill jag att folk ska minnas mig som någon som faktiskt hade något viktigt att säga?

Självklart så fattar jag ju att fröken Rosings pilla och Kissies bröst är viktiga för just dem och att de vill berätta för alla om detta.

Men... Allt annat som är viktigt då? Ja, jag antar att vi "ICKE-KÄNDISBLOGGARE" får fortsätta avhandla sådant som silikonbrudarna inte anser är viktigt.

Så att vi får en slags balans menar jag. Eller vad tror du om det Linnéa?

"Nästa gång ska jag försöka att vara ännu mer sarkastisk och ironisk. Det är lite roligt eftersom folk inte alltid fattar ATT man är det"

...har jag haft sen sist. Jag har inte känt någon lust att blogga de senaste dagarna. Jag har verkligen inte haft lust alls..

Däremot har jag läst mycket. Jag har läst Annas blogg http://annasanatomi.blogspot.com/    som handlar om hur det är att vara mamma till en cancersjuk pojke på tolv år. Det är väldigt gripande läsning och det har runnit en och annan tår. Jag vet att jag är hormonell, men det här är bland det jobbigaste jag läst. Vilken otrolig kamp och vilken styrka att klara av att orka med något sådant.

Det har satt alla ens egna så kallade i-lands problem i proportion tycker jag. INGET är ju viktigt egentligen så länge man har friska barn, kärlek, glädje, tak över huvudet och mat på bordet. Varför FATTAR vi inte hur lyckligt lottade vi är?

Jag förundras även över viljan som killen har. Han har startat en insamling till förmån för barncancerfonden som redan nått sitt mål: 100 000 kronor. Helt fantastiskt säger jag. Visst vill du också gå in och skänka en slant så att de kan forska mer och kanske rädda fler barn i framtiden? Gör det i Gustavs insamling: http://www.barncancerfonden.se/4711 

Att den här grabben är en riktig hjälte tror jag att vi alla kan hålla med om?

Hejja Gustav!!

"Vad som är viktigt för en kan vara helt oviktigt för en annan.. Ofta har en frisk person tusen önskningar om värdsliga ting, medans en sjuk person endast har EN enda önskan..."

....åh vad jag tycker att det är bra att så många skriver artiklar och bloggar om allt det här med hur vissa ungdomar har det idag och vad de håller på med.

Vi är alla överrens om att klimatet har hårdnat. Inte bara överallt i samhället utan även ungdomarna emellan. Förr var det otänkbart att lämna en kompis som var för full eller som inte kunde ta hand om sig själv. Idag fotar man "polaren" som ligger nerspydd och halvnaken och lägger ut det på internet till allas beskådan.

Lojalitet och vänskap verkar ha hamnat långt ner på listan idag på en ung människas "vill-ha-lista". Oftast ligger saker som dyra teknikprylar, designerkläder, dyrt smink, och andra statusprylar FÖRE saker som vänskap, lojalitet och sunda relationer.

Det är så otroligt sorgligt. Jag blir ledsen och förbannad när jag inser att om inte trenden vänder snart så ser det ju än jävligare ut när mina barn blir tonåringar.

Varför?

Sen reflekterar jag lite över den stora massan och vad de anser är bra förebilder. Är det hiphopartisterna på MTV som ligger i ett hav av oljeinsmorda bikinibrudar som glatt trallar (rappar?) om sina "hoes" och sina snabba cash. Eller är det Paris Hilton som klär sina äckliga små luspudlar i blingbling som skulle kunna rädda flera hundra barn från svältdöden i fattiga länder?

För att inte tala om alla dessa JÄVLA bimbos som bloggar om hur de ska plastikoperera sig, shoppa dyra märken och roar sig med att håna "fattiga förortsungar". Och att den här typen av människor får stora beundrarskaror världen över förvånar mig. Jag blir rent av äcklad. Det är sjukt och osunt.

Det är ju rent förnedrande och jag måste hoppas på att mina barn kan hitta sunda förebilder någon annanstans. Så snälla världen och alla människor i den. Kan vi inte vända på allt det här nu?

För jag är så JÄVLA less!!

Nu får väl ändå gränsen vara nådd?

"Är vi människor verkligen så otroligt korkade att vi låter oss bländas av idioter och vidriga människor med skev människosyn och för mycket pengar?"

...nu. För snön.. Visst låter det knäppt? Jimpa klev upp 45 minuter tidigare imorse och skottade sig en väg till garaget och tänker försöka bana sig väg till jobbet trots att risken finns att han kör fast någonstans.

Jag föreslog att han skulle ringa till jobbet och säga att han kanske skulle bli lite sen och åtminstone invänta traktorn som borde komma snart, men icket.  Så nu kan jag inte ens sova till klockan sju som jag brukar utan sitter här och väntar på att han ska ringa och säga att han är tryggt framme på jobbet. Killen har grym arbetsmoral plus att han är uppvuxen i Gällivare där snömassor som dessa inte har så stor betydelse. Så jag hoppas han fixar det. Täckisar och spade är med i bilen i alla fall. Alltid något.

Jag minns också det gigantiska snöoväder som rasade över Göteborg vintern 1995 som till och med finns omnämnd på Wikipedia (!) Jag jobbade då ute på Volvo Torslanda utanför Göteborg och pulsade genom snön för att ta mig till min busshållplats. När jag insåg att inte ens de stora huvudvägarna var plogade så skulle jag pulsa hem igen, men det var inte det lättaste för jag hittade nästan inte hem den gången och det var det absolut läskigaste i väderväg jag varit med om. Mörker och snöstorm och inte ett spår eller en väg att följa.

Men jag gjorde ett tappert försök i alla fall och mina jobbarkompisar sa senare att det var ju typiskt oss norrlänningar att försöka ta sig till jobbet fast det var i det närmaste omöjligt.

Det får vi ju alla norrlänningar ta som en komplimang tycker jag. Att vi är lojala och plikttrogna och har en arbetsmoral som vi försöker sträcka ut långt över vädrets makter. Vi gör det vi kan och ibland lite till.

Var nu rädda om er idag allihopa.

Snart tinar vi fram igen :-)

-"Varför är det alltid så här? Jag vet inte om jag orkar längre. Man är ju jämt ledsen, det är ju skit"

-"Jag vet faktiskt inte, jag önskar att jag kunde svara på det men det kan jag faktiskt inte"

-"Men varför bryr han sig bara om sina nya barn? Varför duger inte jag?"

-"Jag vet inte, men en del vuxna gör så där tyvärr. Jag skulle gärna ändra på det men det kan jag inte. Det är svårt att förstå även för mig som är vuxen"

-"Jag har funderat en del och nu tror jag faktiskt att jag ska försöka skita i honom. Jag orkar inte va ledsen jämt"

-"Du bestämmer själv hur du vill ha det och kom ihåg att det är helt okej att visa att du är arg och ledsen. Man behöver inte låtsas vara glad när man inte är det. Men det är viktigt att man talar om för RÄTT person att man är arg och ledsen"

-"Jag vet, men jag har inte vågat förut. Kanske jag vågar nu? Jag får se"

-"Du är modig och jag tror att du vågar säga vad du tycker och tänker. Annars kan du ju skriva ett brev? Skrivna ord finns ju alltid kvar och så får man tid att tänka efter ordentligt innan man skriver. Det kan också funka jättebra"

-"Mmm.. jag får se hur jag gör"

Så här kan det kanske låta i alltför många "vanliga" svenska familjer. Det är så sorgligt när barnen kommer i kläm och det är inte rättvist att barn ska ha sådana här funderingar överhuvudtaget, huruvida de är lika mycket älskade av bägge sina föräldrar.

Men det värsta av allt är när barnen inte bara måste längta efter en frånvarande förälder utan också efter sina nya syskon. Det är nästan snäppet värre eftersom barnen inte får en möjlighet att svetsas samman som syskon egentligen ska ha all rätt att göra!

Tyvärr kommer även den dagen då det är för sent att ställa allt till rätta! Om det inte redan är det...

...men glöm inte att de är NÅGONS ungjävlar.

Bakom varje liten ligist / tonårig rånare / ungdomsbrottsling så finns det föräldrar. Antingen är det föräldrar som faktiskt gjort allt som står i deras makt för att förmå sin dotter eller son att hålla sig ifrån "dåligt sällskap" och droger och förmodligen gjort allt som står i deras makt för att hålla sina ungar på rätt sida av lagen.

ELLER, så är det föräldrar som själva är kriminella, drogmissbrukare, sjuka eller på annat sätt inte har förmågan att se sina barn eller deras behov.

En annan typ av "moderna" föräldrar är de som har fullt upp med egna karriärer eller lever i egoismens tajta bubbla där allt handlar om vad DE ska shoppa, klä sig i, umgås med, jobba med och så vidare. Föräldrarna som har hög ekonomisk status och tycker att de är toppenföräldrar för att de har råd att förse sina barn med massor av egna statusprylar såsom egna datorer, Iphones och garderoben fylld av märkeskläder. Men tid kanske dessa föräldrar INTE har att investera i sina barn.

Resultatet blir ju naturligtvis nya, trasiga vuxna som kommer att kosta samhället en massa onödiga pengar och lidande för alla oskyldiga som drabbas av deras framfart.

Vuxna ÄR alltid ansvariga för sina barn ända fram tills de är myndiga. Det vet alla. Ibland kan det vara en riktig kamp att vara morsa. Men man har inget val. Man måste ta kampen. För vad som än händer mitt / mina barn så vill jag alltid kunna känna att "Jag gjorde så gott jag kunde"

Tyvärr rår man ju inte alltid på vilka ens barn möter heller och alla kan hamna snett av att träffa fel sorters personer.

Uppmärksamhet behöver alla. Framförallt barn. AV sina föräldrar. Ekvationen är enkel och ändå ser samhället ut som det gör idag. Skrämmande!

"Man måste alltid börja med att sopa framför sin egen dörr. Skaffar man barn så måste man vara beredd att sätta sig själv i andra rummet i många år framöver"

Kära Lisa.. Hon har inte bara hittat théet jag vill ha utan hon har även köpt det åt mig där borta i Gustavsberg. Jag blir så himla glad. Hon kan verkligen konsten att fixa det där lilla extra för att man ska känna sig bortskämd alltså. Lisa är toppen!

Speciellt dagar som denna kan man behöva lite uppmuntran. Hade en ovanligt gräslig dröm inatt som gick ut på mord och andra hemska saker. Hur många gånger jag än somnade om så kom jag tillbaks till eländet. Undrar om det har att göra med rapporteringen om läget i Haiti just nu? Jag kände mig så ledsen igår efter att ha läst kvällstidningarna och sett bilder därifrån med skadade och döda människor överallt.

Finns inga ord att beskriva en sån här bild

Jag har lite svårt att skaka av mig sådana här bilder numera och jag funderar mycket på hur orättvist allting ter sig för människorna. Vi har ALLT och för oss är det så självklart med välfärd, trygghet och säkerhet medans man i till exempel Haiti just nu kämpar för sin överlevnad.

Här i vår lilla bubbla fortsätter livet för de flesta som om inget hänt. Samma fåniga reklamfilmer rullar i våra tv-rutor till exempel. Och då kom jag på en liten grej som JAG tycker skulle vara toppen:

Tänk om alla företag (många av dem multinationella) som betalar dyra slantar på att få göra sin tv-reklam istället kunde slopa reklamen i en hel månad och istället skänkte pengarna till katastrofdrabbade Haiti? DET om något skulle väl ge massor av positiv reklam till just det företaget som för en stund kunde lägga bort den ytliga hetsen på ännu mer konsumtion och istället tänka med en mänskligare del än den giriga "jag-vill-ha-mer-delen"?

Visst, kalla mig gärna naiv, men håll med om att det var ett bra förslag?

Själv kan jag inte bidra med mer än några tjugor, men då har man i alla fall dragit ett litet strå till stacken. Gör det lilla du kan om du har möjlighet. 

Vad har DU själv gjort för människorna i Haiti?

"Ingen kan göra allt men ALLA kan göra något. Kom ihåg det! Ge lite och sov gott om natten"

Igår när jag och Lisa var ute på promenad igår så pratade vi om MAMMOR. Och hurdana mammor det finns.

Typen som alltid vet bäst om allt är väl den jobbigaste sorten. Men oftast tycks de inte ens förstå hur jobbiga de är, utan spyr sin "kunskap" över nyblivna eller blivande mammor och över dem som inte har lika mycket erfarenhet. I folkmun även kallade: "rabiata familjelivsmorsor"

De vill säkert bara väl, men det kan ju bli så himla fel. Att vara lyhörd och att kanske hålla inne med sin OFANTLIGA kunskap kanske kunde vara en idé?

Åtminstone tills "kunskapen" efterfrågas? Att vara / bli mamma är ju det största man kan vara med om och det kanske man vill göra i sin egen takt?

Jag minns när jag väntade Fsson försnart tolv år sen. På båten där jag jobbade fanns en kvinna som gärna slog sina klor i mig varenda kafferast och berättade om blodiga och smärtsamma förlossningar och andra hårresande saker som fick mig att gråta varenda dag fram till min egen förlossning. Eller så prackade hon på mig sin "kunskap" om vad hon ansåg att jag borde/skulle göra/köpa/äta och så vidare.

Jag kände mig totalt hjälplös och så fort jag själv klarat av min första förlossning och insåg att det inte var så hemsk som den där draken ville få mig att tro så lovade jag mig själv detta:

Att aldrig hålla på med sådana dumheter och att visa respekt för mina medsystrar som skall äntra moderskapet.

Man kan vara ett stöd utan att för den skull vara påträngande. Och man kan vara ett stöd bara genom att säga: "Om du vill så finns jag här om du vill prata eller fråga om något"

Sen tror jag att det är viktigt att inte alltid utgå från sig själv och sina egna erfarenheter. Alla är vi trots allt otroligt olika. Och tur är väl det.

Idag ska jag och barnen roa oss med att städa bort allt som har med julen att göra. För nu är vi nog alla lite less på tomtar och julgranskulor.

Samtliga i familjen var i alla fall helnöjda att få komma hem igen. Speciellt barnen.

Vi har haft det jättemysigt i Gällivare och kylan bekommer oss egentligen inte så jättemycket. Vi som är uppvuxna norr om Norra polcirkeln kan ju det här med bitande kyla och vad vi ska göra för att skydda oss mot den. Ibland ÄR det kallt på vintern, det borde ju inte direkt komma som en plötslig chock tycker man. Vi lever ju trots allt i ett nordligt land. Så lite road är jag faktiskt av att det slås upp så stort överallt i nyhetsrapporteringen. Såg ett inslag där en vädertjej till och med lät oss höra hur det knarrade under hennes skor när hon gick och gjorde världens grej av det..

*skrattar*

WOW liksom.. snacka om att idiotförklara en stor del av folket  som faktiskt bor i Norrland. Jaa.. vi HAR snö.. och Jaa.. det ÄR kallt! Dessutom är vi vana vid det, så alla stackars sörlänningar som "lamslås" av kylan osv osv... Jag säger bara: *suck* Vintern kan vara kall, vatten kan vara vått och solen är ganska varm. Inte mer med det liksom...

Vinterkylan ÄR skitjobbig om man inte har ordentliga kläder och skor så det kanske kan vara en idé att lägga sina modekrav åt sidan nu? Och dra på sig pälsmössan och de fula vinterkängorna? Själv insåg jag just att jag inte har ett enda vinterplagg som jag ryms i nu.. *suck* Jag får nog ta och låna Jimmies helt enkelt. För annars slutar det väl med att jag bara går hemma i min grymt fula morgonrock och det vore ju inte så passande nu när jag faktiskt lovat mig själv MINST en rask promenad om dagen. För nu jäklar ska här rustas kondition inför förlossningen har jag tänkt. Nu är det motion, bra mat och mycket sömn som gäller för mig ett tag framöver. Börjar se fram emot att få tillbaks min kropp. Är lite less på den här sälformen just nu.

"Snö, kyla och isiga vindar hör vintern till, klä dig ordentligt så slipper du vara en lipande sill..."

:-)

En synnerligen klok man sade några väldigt kloka och genomtänkta ord till mig igårkväll.

Han sade saker som för all del farit genom mina tankar litte lätt fladdrande några gånger, men jag har aldrig konkret tagit fasta på något av det. Tyvärr... men igår öppnade han mina ögon. Ordentligt!

Hans åsikter om att vi inte låter barnen få vara barn stämmer ju faktiskt. Vi låter barnen få använda mobiltelefoner, datorer, smink, vuxenkläder i miniatyr, vi låter dem få göra saker som de egentligen är för små / unga för till följd av att VIKTIGA saker i deras utveckling kommer i skymundan.

Dessutom prackar vi på barnen väldigt många skapade behov. Sorgligt men sant. Man tänker inte ens på det.

Vi låter ungarna ta del av väldigt mycket som har med vuxenvärlden och dess problem. Oftast utan att ens tänka oss för.

Tv-serier, filmer och kändisar och dess förehavanden kan ibland vara sådant som fjortisarna kan och vet allt om. Medans en matteläxa kan ha blivit totalignorerad under flera veckors tid. Är det normalt?

Näe, antagligen inte. Han har så rätt i det han säger och ändå har jag alltid tyckt att jag är en morsa med hyfsad koll. Visst vet jag att man inte kan kolla allt, men någonstans måste vårt ansvar som föräldrar börja med att vi åtminstone låter barnen få vara just barn?

Jag tänker strama åt mitt eget ansvar redan idag och se till att barnaåren får sträcka sig lite längre för samtliga av familjens barn. Jag ska göra vad jag kan i alla fall. Det kan bli hårt motstånd från en del ringhörnor men det är något som jag måste vara beredd att ta.

Om några år är det försent att försöka. Jag fattar ju det!

Tusen tack underbara människa för att du öppnade mina ögon. Jag är dig evigt tacksam för det!!

"Ibland behöver man hjälp på traven att kunna inse jobbiga saker"

...alltid vad de verkar och folk är inte alltid vad de utger sig för att vara.

Något jag är sjukt  trött på är när folk sitter i sina glashus och kastar sten. Småsten och Tegelstenar. Varför?

Kan det verkligen vara så (hemska tanke) att de innerst inne är smått trötta på sina liv och vill ruska om lite i tillvaron på det enda sätt de känner till? Det vill säga: Genom att kasta dessa stenar omkring sig?

Hur var det nu: Den som var utan skuld skulle kasta den första stenen? Visst var det väl så?

Problemet är ju bara att då blir det antingen INGEN som kastar några stenar, eller så blir det fullkomlig jordbävning. Men, som vi alla känner till vid detta laget så trivs ju en del människor i kaos och jordbävning. Det tar väl udden av deras alldagliga tristess.

Men kom bara ihåg att ingen annan än DU själv väljer ditt liv och hur det ska se ut!

"För ingen annan gör det åt dig"

...är ett ämne som ständigt intresserar mig. Inte minst för att jag har både flicka och pojke hemma i familjen.

Nu drivs tydligen någon slags kampanj som heter "Pink stinks" men den debatten har jag inte känt någon större lust att fördjupa mig i eftersom jag anser att  det är tydligt att det krävs MER än att bara bojkotta rosa ting till sina flickor.

Jag skrev en gång en uppsats som handlade om leksaker ur pojk / flick perspektiv. Och det tydligaste jag kunde se hade mest att göra med att flickornas leksaker var förpackade på ett tämligen gulligt och ganska enkelt sätt. Det var bara att hala fram de små dockorna, kattungarna, ponnydjuren och dess tillbehör och sätta igång och leka.

Kreativt..?! Njaae.. Inte så värst om du frågar mig i alla fall. Självklart är det barnens fantasi som styr men eftersom allt var så "färdigbakat" och klart att servera direkt ur förpackningarna så blir ju leken därefter också.

Pojkarnas likvärdiga leksaker för den åldersgrupppen som jag valde att titta på hade förpackats i ganska tuffa förpackningar med många saker som skulle byggas, eller på andra sätt användas på ett sådant sätt som krävde lite fördjupning och tankeverksamhet. Bruksanvisningar och en hel del förberedelser som många gånger kräver mammas och pappas hjälp.

Kring dessa pojkaktiga leksaker följde en större LUST för lek, kreativitet och skapande eftersom möjligheterna i dessa coola förpackningar erbjöd mer än i motsvarande flickleksak.

Reklam riktat till barn talar också sitt tydliga språk. När det gäller de typiska tjejgrejerna så spelas töntiga trudelutter och man får se småtjejer som spärrar upp sina tindrande ögon och ger ifrån sig små gulliga utrop som "ååh, så sööööt" medans de sitter och kramar sina nya dockor eller vad det kan vara. Reklamspeakern har anlagt en ton som är direkt frånstötande och nästan löjlig.

Reklamen som handlar om grabbarnas grejer är en helt annan story. Det är svischande action och utrop som "WOOW, häftigt och Coooolt" Det är tuffa grabbar som leker och springer omkring på ett helt annat sätt än de söta små flickorna som sitter bredvid. Musiken är tuffare och skillnaden är enorm tycker jag. För att inte tala om reklamspeakern som alltid är en kille som snackar med ett ganska tufft tonläge.

Som vanligt är det ju vi vuxna som styr över vad VI anser att barnen ska ha för leksaker och jag tycker att det är skrämmande ofta man träffar på de här föräldrarna som serverar rosa färdiga förpackningar till tjejerna och de coola prylarna till sina grabbar. För dem är det är liksom förutbestämt och självklart.

Kanske dax för lite eftertanke nu? Varför inte servera barnen bägge delarna så att de får utveckla alla sina sinnen? Låt det inte vara självklart att tänka i pojk/flicktermer.

Jag tror absolut att spiderman tycker att det är skitmysigt att få åka lite dockvagn emellanåt och kanske få vara med på ett litet kafferep med my little pony & co och sen tror jag absolut att Barbie och hennes vänner skulle tycka att det var spännande att få åka attackhelikopter och kanske få vara med på lite vildmarksäventyr med action i smutsen.

Vad tycker ni andra om det här?

"Gör barnen en tjänst och låt dem få utveckla alla sina sidor och försök skapa en slags balans mellan mjukt och hårt"

...imorse vid frukosten läste jag en väldigt intressant artikel i vk. Läste någon om Bodil Jönsson, professor och författare?

Hon sa en grej om bland annat facebook som jag tyckte var så klockren alltså:

"Det är inte rimligt att vuxna människor under så stor del av sitt dygn håller på att berätta för varandra vad de gör"

Jag förstår vad hon menar och eftersom jag själv valt att INTE ha facebook så får jag ofta, ofta höra detta tjat om att jag borde skaffa facebook.

Men varför? Jag har inget behov av att sitta uppkopplad stora delar av dygnet för att hålla reda på vad kreti och pleti gör.

Skulle jag verkligen må bra av att veta att mina bekanta:

• byter bajsblöjor
• går och duschar
• kollar på idol
• mår risigt i kistan
• väntar besök
• är arg på chefen
• har tagit första groggen
• är tröttast i stan
• pluggar till tentan
• är på väg till stan

??

Nope, jag tvivlar på att det skulle få mig att må bra och jag undrar hur mycket VIKTIG information som skulle försvinna från mina tankar? Om jag skulle hålla reda på en massa värdelös information?

För helt ärligt.. ÄR det verkligen viktigt att VETA allt om alla man känner? Och framför allt.. ÄR det verkligen viktigt att tala om vad man gör var och varannan timme?

Jag har alltid tyckt att facebook verkar vara ganska creepy och jag säger det igen: "Jag kommer ALDRIG att skaffa facebook! Någonsinn."

Så lägg av med tjatet. Jag har fullt upp med att leva "In Real Life" eller.. IRL som man säger. Bloggen tar för all del en liten stund i anspråk varje dag och jag har den för att jag älskar att skriva. Bloggen är min ventil och kommer nog att vara det ett tag till. Men vad gäller facebook så gäller fortfarande: ALDRIG!!

"Glöm inte bort verkligheten och människorna som bor i den"

...är nog mer förekommande än vad vi alla tror. Speciellt tror jag att många föräldrar som har ungar i "mobiltelefon-ålder" inte har någon aning om vad ungarna egentligen skickar och tar emot via sina mobiler / chattcommunities.

Handen på hjärtat alla blivande fjortisföräldrar.

TROR ni att just ER dotter/son kan skriva saker som dessa till sina "kamrater":

• Jävla hora
• Äckliga bögjävel
• Du ska DÖ!
• Fatta vad alla HATAR dig
• Du ska få så jävla mycket stryk...
• Du är ful
• Jävla CP                          

Jasså inte? Då tycker jag att ni ska tänka efter igen. För jag kan lova att om ni kunde vara en fluga på väggen bara för en liten stund i närheten av era barn under skoltid till exempel så skulle ni nog få höra både ett och annat så att håret krullade sig på er.

Det bästa är såklart när man träffar andra mammor och pappor som förstår att just deras barn inte är några änglar utan tar tag i problem som dessa när de uppstår.

I helgen har vi haft en liten mobiltelefon incident med smstrafik som absolut INTE är okej. Men det hela slutade med ett jättebra samtal med en förstående förälder som genast tog itu med situationen vilket innebar att barnen kunde bli sams i skolan på måndagen och allt är än så länge frid och fröjd.

jag skickade även ett mail till klassföreståndaren där jag gav som förslag på någon slags "vett och etikett" skola gällande uppförande via teknik som internet och SMS.

Det är alldeles för lätt för barn idag att gömma sig bakom elaka SMS och tro att det är okej att vräka ur sig vad som helst bara för att man skriver, skickar iväg och sen inte behöver stå med konsekvenserna efteråt.

För anser man att ens tio-elvaåring är mogen nog att ha en mobiltelefon så måste man som förälder också vara beredd på att hålla kollen och se till att reglerna följs.

För mig är det självklart att hålla koll på in och ut trafik i mobilen eftersom jag är tveksam till att min dotter ska ha en mobil överhuvudtaget. Dessutom medför mobilen en sån stress för en unge i den åldern så jag är egentligen inte road alls av att hon ska ha en egen lur.

MEN.. vi har arbetat fram en bra kompromiss som verkar fungera än så länge och det är att dottern får ha sin mobiltelefon från Fredag EFTER skolan, tills på Söndagkväll. Mobilen skall vara avstängd nattetid och mobilen får ALDRIG användas i syfte att mobba / reta någon. Konflikter tar man öga mot öga och inte i fåniga sms dueller.

Så, alla morsor och farsor därute som INTE tror att det förekommer dumheter i barnens mobiler.. Tänk efterr igen och gör era barn en stor tjänst. Snacka med ungarna och lär dem hur det ska gå till.

"Ett sms tar ett par sekunder att skriva och skicka, men kan ta åratal att skaka av sig för den som tar emot det..."