...nästan ut och in på mig själv ikväll.

Jag går igenom massor med gamla papper och jag läser saker om mig själv som är rätt så  jobbiga att ta in.

• Jag läser om att jag är empatilös.
• Jag läser om att jag är kall och hård.
• Jag läser om att jag är rigid.
• Jag läser om att jag är våldsam.
• Jag läser om att jag är skrämmande.
• Jag läser om att jag hotar och trakasserar folk.
• Jag läser om att jag super. Mycket och ofta.
• Jag läser om att jag är farlig. 
• Jag läser om att jag inte kan ta hand om mina barn.

Av Umeås ca 110 000 invånare så finns det alltså två personer som väljer att beskriva mig så här. UTAN att de ens vet något om mig. Eller ens känner mig. Så nu ställer jag mig frågan: "VARFÖR?"

Varför har dessa två personer valt att INTE fråga de som känner mig? INGEN av de som känner mig har fått komma till tals. Och vad gör jag nu då? Varför fortsätter jag att bry mig? Varför fortsätter jag att kämpa emot?

Det är enkelt!

Det är för att se till att ingen ska behöva gå igenom det jag har gått igenom. För nu när jag gått igenom så mycket skit så måste det väl ändå vara värt något? Det måste ju ändå betyda något att det var just jag som råkade ut för detta tycker jag.. Jag kan ju inte ha gått den långa hårda vägen helt i onödan?

Kanske kan jag ge någon i samma sits lite hopp om framtiden?

Om jag kan inspirera någon att kämpa emot orättvisor så var det värt det. Helt klart! Även om det var ett högt pris att betala. Men nu när jag "betalat" så kan man väl anse att jag är "skuldfri"?

ELLER?

Nä fy fasiken.. jag måste nog ta en liten bloggpaus ett tag. Det är så otroligt tröttsamt att vända ut och in på sig själv så här. Man mår smått illa.

Men... Hörni...

Hare fint så länge! Vi hörs framöver..

*vinkar*

Nyligt besökte jag Maria Skiddis blogg där  jag hittade något som jag klickade mig vidare på och hittade bloggen Cattasbubbla. Jag blev riktigt glad för det var ett tag sedan jag hade nåt att läsa som gav någon behållning. Hon är en sådan där bloggare som också tycks irritera folk i massor bara genom sina skrivna rader.

I ett av hennes inlägg har hon svarat på en kommentar så här:

 "Jag tror att mäns och kvinnors näthatande ser olika ut. Män som hatar går på sex och kön. Pratar om hur ful kvinnorna är, att de aldrig kommer få ligga för att de är så feta och äckliga, att de ser ut som män, att de är horor som ska våldtas. Kvinnor går ofta på det privata. Talar om vilken dålig mamma man är, vilka dåliga barn man har, att man är psykiskt sjuk. Man ringer FK, AB, Arbetsplatser och socialtjänst etc med klagomål och anmälingar. Män skrämmer, kvinnor ställer till problem i det privata. Generellt alltså, sen finns förstås alla varianter och avvikelser."

Ja, vad annat kan man säga? Det var ju huvudet på spiken direkt. Att kvinnor ställer till problem i det privata var ju inte direkt någon nyhet. Så vad kan man dra för slutsats av det hela då? Ja, att kvinnor i mångt och mycket är lömskare och falskare än vad män är i sitt beteende gentemot varandra. Inte bara i bloggar och dess kommentarsfält utan även i det som kallas "Det verkliga livet"

Ett klockrent exempel är min föredetta väninna som jag under några år trodde var en fantastisk vän men som direkt vi fick en konflikt bombarderade min man med sms där hon avslöjade ALLT om vad jag hade gjort och sagt under min och hennes tid tillsammans. Saker som jag sagt i största förtroende och saker som jag aldrig trott att hon skulle berätta för någon! Inte ens fast det själv fick henne att framstå som en idiot så drog hon sig för att försöka dra mig i smutsen å det grövsta.

Så fast vi var de bästa vänner så var inget längre heligt när hon inte fick som hon ville. Ja, det är nog mitt absolut värsta exempel men var det något jag lärde mig efter den situationen så var det att tjejer är bland det falskaste och elakaste som finns när det kommer till att "ställa till det". Hon till och med gav sig på min äldsta dotter och bombarderade henne med sms och hotade med att slänga hennes kvarglömda kläder etc.

Tyvärr så har jag hört många liknande historier om andra kvinnor / tjejer / flickor men väldigt sällan om pojkar / killar /män.

Så jag passar mig rätt noga och väljer med omsorg vem som får förvalta förtroenden eller ej. Och hur mycket man än börjar avsky varandra efter en period av rosaskimrande vänskap så sviker man ALDRIG ett förtroende. Tycker jag i alla fall...

Det finns tjejer som jag umgåtts med förr i världen som jag vet MASSOR om. Smaskiga och snaskiga detaljer som skulle få vem som helst att rodna. Men använder jag det emot dem? Springer jag runt och skvallrar om det? Nä! Och varför gör jag inte det när jag kan om jag vill?

Enkelt:

Det skulle ju säga mer om mig än om dem så jag låter bli.

Jag vill inte framstå som en svikare och idiot!

Tyvärr så finns det ju en del kvinnor som väljer att använda vissa saker om vad man sagt och gjort och omvandlar det till vidriga grejjer i bloggar och dess kommentarsfält.

Har jag fel?

Berätta gärna vad du tycker!

Men att det är skillnad på mäns och kvinnors sätt att "jävlas" kan vi väl vara överrens om?

 Hittade just detta i min mailbox:

Tack för din medverkan. Din kommentar är nu publicerad på vk.se. \n
Vi uppskattar att du engagerar dig i den lokala debatten och gör din röst hörd. \n\n
vk.se - största nyhetssajten i Norrland

Den kommenterade artikeln finns att läsa på http://blogg.vk.se/1204453

Plus ännu en...

Tack för din medverkan. Din kommentar är nu publicerad på vk.se. \n
Vi uppskattar att du engagerar dig i den lokala debatten och gör din röst hörd. \n\n
vk.se - största nyhetssajten i Norrland

Den kommenterade artikeln finns att läsa på http://blogg.vk.se/1204388

När jag tittar på kommentarerna till dessa bloggar så ser jag ju att det är en av dessa miffon som kilar runt i min blogg då och då och lämnar töntiga kommentarer.. Fast nu i andras bloggar också. Med påhittat namn, fast med MIN mailadress.

Så till "Fanny" och "Betraktaren"... Jag antar att ni någonstans förstår att det inte är jag som skrivit konstiga kommentarer i era bloggar? Och postat dem med en av mina privta mailadresser?

Jag känner att jag börjar bli smått irriterad över det hela och jag undrar om det lönar sig att fråga någon på vk-bloggen efter till exempelvis ip-adresser?

Jag har nämligen fått ett mail nyligt av en kvinna som gett mig tips om vad jag kan göra angående dessa kommentarer och var de eventuellt kan komma ifrån. Kanske ska man försöka sig på en åtgärd? Speciellt om det verkligen handlar om en person som verkligen inte borde ägna sig åt smutskastning i bloggarnas kommentarsfält.

Man slutar aldrig att förvånas över vad vissa människoavskräden ägnar sig åt. Pinsamt är bara förnamnet! Dax att ge dig nu kanske?

 Debatten om näthat pågår ju för fullt och det är ju en bra grej. Många (unga som gamla) har ju ingen farstu och blir helt j***a dumma i huvudet så fort de sätter sig bakom tangenterna.

Värst är ju alla de anonyma idioter som inte ens kan stå för sina ord.

Jag har ju själv några små troll som går omkring i mitt kommentarfält och lämnar spår av SKIT som egentligen inte rör mig i ryggen eftersom jag oftast bara garvar åt deras låga intelligensnivå och deras halvhjärtade försök att irritera mig.

Jag skulle nog bry mig liiite mer om de inte var så fega och gömde sig bakom anonyma alias som egentligen bara säger mer om deras dumhet än om vilken kass och nersupen mamma jag är och så vidare... yadayada... 

*suuuck*

Men idag när jag berättade för min man om kommentaren som jag fick angående lille B och hans söta outfit häromdagen så rök en liten propp faktiskt.

Han tycker absolut inte att barnen ska synas det minsta på bloggen alls hädanefter varken bakifrån eller uppifrån trots att de varit rätt anonyma på bilder med märkliga vinklar där man inte sett mycket av grabbarna under senaste året.

Han menar att självklart har folk rätt till sina åsikter (vilket är helt sant) men när de sitter och skriver fula saker om vilka KLÄDER jag klär mina barn i och ondgör sig i kommentarsfältet på en treårings bekostnad så får man väl anse att nog är nog!

Absolut!

Det är ju trots allt MIN blogg och jag får hålla barnen utanför i framtiden vilket jag kommer att göra. Både av respekt för dem och för min mans åsikter men även för att jag tycker att det går till överdrift när någon spyr ut sitt (nät)hat mot mig genom mina barn...

Som att det inte vore illa nog att somliga sitter och skriver en jävla massa dynga om vilken dålig mamma jag är och så vidare.. Men det kan jag ta! Jag har ändå inte på långa vägar haft det så jäkligt som många andra haft det vad gäller näthatande. Jag har nog haft en lightvariant eftersom det mest är dumma fån som lämnar illa skrivna kommentarer men dessa kan jag leva med. Då och då dyker det dock upp kommentarer som jag raderar direkt eftersom man inte ens kan skratta åt dem. DÅ har de gått över min gräns i alla fall.

Men nu är alltså Jimpas gräns nådd och det blir således inga små roliga vardagsbetraktelser över second hand kläder till kidsen, små färgglada klickar i vardagen eller små glädjande inlägg med spralliga barn i fina och roliga outfits. Jag tror att lille B bidragit till många leenden med sin fina hatt och nu är det tyvärr slut med det.

Jäkla synd!

Men lika bra...

Ni får helt enkelt hålla till godo med mig i framtiden. Och alla de som avskyr mig, men som inte kan låta bli att återvända till denna blogg gång på gång måste ju få vad de kom för.

För tänk så tråkigt de skulle ha om inte jag bidrog till deras irritation. Det vore nästan taskigt mot dem om jag skulle sluta blogga helt. Tänk så tråkigt de skulle få i sina liv... 

Nå mår mister najs gaj i mammas blogg...

F.U

 Idag köpte jag Aftonbladet till min man bara för att han är så barnsligt förtjust i den rosa sportbilagan som följer med. Men idag kom jag även på varför jag nästan aldrig köper kvällstidningar längre. Jag blir alltid så jävla FÖRBANNAD på tidningarna... men även på människor i allmänhet!

För HUR kan det vara en (viktig?!) "nyhet" att Maria Montazami gjort bort sig i ett fånigt program som tydligen räknas som "underhållningsprogram" och som det skrivs om på två hela jäkla sidor, medans det på en annan sida finns en artikel skriven på MINDRE än en halv sida om en sjuårig liten kille som är barnsoldat.

Enligt FN finns det ca 300 000 barnsoldater...

I världen...

Och här i Sverige är folk mer intresserade och insatta i vad som händer i Hollywoodfruars liv, är mer intresserade av vad Sean banan pysslar med på dagarna, är mer intresserade av vilken kändis som ligger med vem och mer intresserade av allt jävla skräp som tidningar och tv svämmar över av.

Det är vidrigt!

Jag är så besviken på..

Människosläktet rent allmänt idag!

Jag borde inte ens blogga ikväll!

*MORR*

Ta en funderare på vad just DU tycker är viktigt och hur just DU vill att världen ska se ut i framtiden och framför allt... vad vi lär våra barn.

Foto: Sebastiano Tomada/Sipa USA

 Det är en jäkla skillnad. 

Under veckan som gått så har jag sett och hört saker som får mig att bli rätt så besviken på "vuxna" människor i allmänhet. Dels på vissa som har ett STORT behov av att blanda in andra i sitt tyckande om allt möjligt och som gärna beklagar sig till en tredje part istället för att ta det öga mot öga med den förste parten så att "problemet" så att säga skulle kunna stanna vid en slags tvåsamhet där man kväver ett "problem" i sin linda.

Men Nej. Man måste alltså involvera fler så att fjädern blir till både en höna och en kyckling och till slut bara äggröra. Så förbaskat ONÖDIGT.

*suck*

Är det inte bättre att vi pratar MED varann istället för OM varann?

Världen vore nog en lite bättre plats då.

Man kunde använda sin tid och energi till bättre saker och är det så att man har synpunkter på hur någon utför (eller inte)  vissa saker så vore det ganska smärtfritt att bara ta det direkt. Öga mot öga. Raka rör och inget tjafs!

Är vi vuxna eller är vi som fjortisar?

Och på tal om fjortisar: igår så hände en rätt kul grej. Jag skulle aldrig ha skrivit om det om det inte vore så att fjortisen själv redan skrivit om det. Det handlar också om att prata MED eller OM varandra.

Jag läser MASSOR av så kallade "fjortisbloggar" och det är såklart på grund av att jag faktiskt är mamma till en fjortis så det är ju inte så konstigt alls. Nåväl, igår träffade jag en bekant till min dotter. Hon var och handlade med sin mamma. Jag sa HEJ till tjejen. Inga konstigheter alls.

Idag hade hon skrivit om det i sin blogg. Jag tyckte det var så intressant för min dotter har berättat om den här tjejen och hennes föräldrar och varit lite bekymrad eftersom både tjejens mamma och pappa har berättat mycket nedsättande saker om mig.

TILL min dotter!

(Vuxet? Njae... varken vuxet eller snällt.)

Jag förklarade för min dotter att jag inte ens känner varken tjejens mamma eller pappa och att vi inte alls borde bry sig om vad de säger. Plus att jag sa som det var att det inte är normalt att prata skit om folk man inte ens känner. I synnerhet inte att säga dumma saker till ett barn om dennes föräldrar... Såå... SKÄMS på er tragiska männschor! (Jorå, jag vet att ni läser)

Hade jag känt de här typerna så hade jag kunnat acceptera att de pratat illa om mig eftersom alla har rätt till sina åsikter men nu blir det ju bara dumt eftersom vi aldrig ens haft med varandra att göra.

Idag har den här fjortisflickan skrivit i sin blogg om att hon träffade mig igår och att både hennes mamma och pappa känner mig.

Haha... BUSTED!! Det innebär att både mamman och pappan är ganska tagna på bar gärning med sina lögner. Riktigt pinsamt eftersom jag inte känner någon av dem. Men, nu är det ju som så att jag ju är en mamma som fått ett ganska efterhängset rykte om mig. Nämligen att jag misshandlar alla mina barn så det är kanske inte så konstigt att det blir obehaglig stämning när jag dyker upp i samma kassakö som vissa morsor på en stormarknad.

Men som jag sagt tidigare så är jag inte en speciellt bekväm människa och jag är inte heller så smidig alla gånger. Jag tänker inte gömma mig hemma eller akta på mig på grund av folks personliga åsikter om mig. Jag vet vem jag är och jag har för längesedan bestämt mig för att fortsätta vara det.

Jag kommer aldrig att kunna styra  vad folk säger eller tycker om mig och jag tänker inte heller försöka. För jag har inget behov av det, men jag vill ändå skriva om den här typen av "situationer" när de uppstår eftersom jag vill visa hur fult och vidrigt det kan bli när vuxna människor beter sig illa.

Dessutom vill jag visa min egen fjortis att det går att lära sig att leva med att man inte kan vara omtyckt av alla och att rykten och skitsnack sällan går att göra något åt. Rykten växer ofta till gigantiska snöbollar som man ALDRIG kan smälta ner så länge man lever och det måste man acceptera! Det enda man faktiskt kan göra är att bestämma sig för att inte föra elakheter och illasinnat skitsnack vidare. Låt det stanna och radera det sedan ur minnesbanken!

Så länge man SJÄLV vet vem man är...

Så går det lättare att VISA vem man är...

I slutändan visar det sig ändå vad som var sant och inte!

Jag är nöjd så!

 Jag är fortfarande så otroligt trött efter den senaste månaden med sjukdomar av olika slag. Jag sover nästan tio timmar per dygn och jag gör det jag måste som är nödvändigt om ens det.

Kanske har det litegrann att göra med att det är årstidsväxling på gång också plus att jag i vanlig ordning precis som alltid den här tiden på året får ett jättestort behov av att skyffla undan sådant som jag inte orkar med.

Men allt det här skyfflandet är en del av min överlevnadsstrategi och det innebär att klädbeståndet krymper, telefonboken i den tejpade telefonen krymper, skrot i förrådet blir mindre och till och med pappershögarna i köket krymper. Ganska skönt och det är rätt så befriande att äga mindre och mindre saker, ha lite färre människor att hålla reda på och en hyfsad överblick över det mesta som just mitt liv innehåller.

Och det bästa med att göra sig av med massor av saker är att jag efteråt får lov att köpa mig själv en present. Bra va? För det innebär i slutändan att det mesta av sakerna som jag äger är mestadels favoritsaker som jag har i min ägo bara för att jag verkligen gillar dem. En riktigt bra grej. Och nu när jag avvecklat allt som skulle väck så tänker jag idag införskaffa mig en sådan här:

En kombinerad minipress / termosmugg

Perfekt! Så har jag alltid med mig mitt eget goda te eller kaffe eller smoothie oavsett jag är i lekparken, i bilen eller på jobbet. Supernajs tycker jag.

På tal om smoothie förresten. Om vi har tid på morgnarna så gör vi en jättegod smoothie med bär, havremjölk, honung och lite kanel. Lite bubbelvatten för att få det rätta fluffet också. Jättegott och ganska lyxigt.

Annars då? Ja, det är hyfsat lugnt hos oss och idag blir det ett litet besök på socialtjänsten IGEN *suck* Jag och Jimmie ska dit för sista gången och förhoppningsvis få ett avslut på dumheterna.

Att bli anklagad för att dricka mycket och ofta blev egentligen ett wake-up call och det fick mig att förstå vem som (mest troligt) gjort den här anmälan. Ty genom sig själv känner man andra om man säger så.

Det ironiska i det hela är att när jag gjorde min sammanställning över mina alkoholvanor under det senaste året så visade det sig att jag festat tio gånger på tolv månader. Det är inte ens en gång i månaden. Dessutom har jag vid ett fåtal tillfällen fått hemska baksmällor av relativt lite alkohol vilket bevisar hur lite och hur sällan jag faktiskt dricker. Den här sammanställningen lämnade jag in till socialtjänsten tillsammans med uppgifter om hur många procent jag jobbat under året som gått. Vissa månader 100% plus övertid och vem fasen har TID eller ork att dricka med heltidsjobb, tre barn och livet i allmänhet?

Inte jag i alla fall...

När jag var yngre drack jag gärna ofta och mycket och man skulle säkert kunna säga att jag var i riskzonen för att hamna i ett missbruk. Det är inget jag känner att jag behöver skämmas för idag, för vem har inte varit ung och dum?

Men då var då och nu är ju nu.

Kanske kommer några att tycka att det här är alldeles för självutlämnande, men det bryr jag mig inte om. Jag har bestämt mig för att prata om det eftersom jag inbillar mig att jag kan hjälpa någon annan som har det jobbigt i liknande situationer och dessutom så skäms jag inte heller över att berätta om jobbiga saker som jag varit med om. Jag ser fortfarande bloggen som ett litet hjälpmedel för min egen terapi och ni läsare väljer själva om ni vill vara delaktiga genom att läsa... eller inte!

Logiskt? Javisst...

På tal om ironiskt förresten, I mitt kylskåp står denna:

Kanarisk cerveza

Den står där som en påminnelse. En påminnelse om hur mysigt vi hade det på semestern. Men även en påminnelse om att det snart är dags för partaj. Ett födelsedagspartaj närmare bestämt. PLUS att det påminner mig om att det finns dumskallar som kallar mig för alkis trots att de är det själva.

Den här ölen får stå i kylen så länge och påminna mig om allt det där... 

Over and out!

Att sanningen gör ont vet vi alla vid det här laget...

Men att skriva i en offentlig blogg att man ångrar att man ljugit i polisförhör för att skydda en snubbe som begått flera brott samtidigt som man ljugit tidigare för samma polis att man blivit utsatt för brott så undrar jag...

Blir det tredje gången gillt? Blir det en tredje gång hos samma polis? Fast med nya lögner?

VEM kommer i framtiden att tro på den här personen? Om h*n en vacker dag faktiskt behöver hjälp från ordningsmakten?

Jag kunde inte låta bli att printa ut det jag hittade och jag skickade det faktiskt till polisen.

Det skulle vara otroligt intressant att se hur många skattekronor som rullat i onödan hittills på grund av just lögner och av att folk inte kan sköta sina jobb ordentligt och ibland undrar jag hur det hela ska sluta?

Eller är det redan slut?

Vissa saker är definitivt slut!

Jag blir i alla fall lite förvånad över att det finns de som väljer att skylta offentligt med det faktum att man ljuger för en polis.

Det känns inte så genomtänkt..

Saker som gör ont eller saker som man blir sjuk av ska man inte utsätta sig för. Varken sånt som gör ont på kroppen eller i själen.

Tyvärr tog det lite för många år innan jag förstod det. Jag har vanvårdat mig själv alldeles för mycket på alldeles för många sätt under årens lopp.

Det jag ångrar mest är att jag rökte i många år eftersom det ställde till med massa knas i min kropp. Allergier och taskiga luftvägar bland annat.

Jag slutade röka för sexton år sedan och jag kan inte fatta att jag haft den äckliga ovanan som är både dyr och snuskig. Att betala för att bli gammal och skrynklig i förtid? Nej tack! No more... men som sagt: Det var ju jävligt synd att jag hann bli både sjuk och fattig innan jag fattade hur illa det var.

Jag gjorde en snabb uträkning att jag under mina tio rökande år rökt upp nästan SJUTTIO tusenlappar... Vah? Kan ni fatta.. 70 härliga tusingar som jag bara eldat upp och sugit i mig som en jävla idiot. Usch.. jag skäms när jag tänker på det, men vad visste jag då?

Dessutom så tyckte jag ju att jag var supercool med mina löjliga Marlboro. Blääh..

Såå... Vad kunde jag då ha gjort istället med de där pengarna? 

Massor ju:

• Rest utomlands!
• Bjudit min familj på fin restaurang MASSOR med gånger!
• Köpt en schysst bil!
• Köpt en häst!
• Haft ett jättepartaj!

Ja, och säkert tusen roliga saker till som jag kan komma på.

Nåväl, jag blev som sagt sjuk och fick vid ett tillfälle till och med åka ambulans till lassa eftersom mina luftrör var så sjuka att jag knappt kunde andas själv. Efter det blev jag rent ut sagt livrädd och riktigt jäkla förbannad på mig själv som gjort mig själv så illa på grund av min egen dumhet.

Jag fick nästan fobi för rök ett tag och killen som jag var tillsammans med då fick aldrig pussa på mig efter det. Jag klarade inte av hans stinkande och äckliga andedräkt så det blev varken kramar eller pussar till slut. Fast jag kan ju i ärlighetens namn säga att det var tio andra saker som gjorde att kärleken tog slut. Men att han rökte var faktiskt en av anledningarna. Det är svårt att vara nära någon som har en fimpluktande andedräkt och jag klarade inte alls av det *uurk*

Nåväl, här om dagen fick jag en smärre chock när jag hörde att ett cigpaket idag kostar MER än en femtilapp?! Vaah? Och ändå röker fler än någonsin. Sjukt!

Sjukt att betala för att göra sig själv sjuk eller vad?

MEN:

Jag var ung och dum... men vet ni vad?

Man kan aldrig lära sig av andras misstag...

BARA av sina egna misstag!

BIld lånad från cancerfonden.se

Visste Ni förresten att ca 40 barn börjar röka i Sverige varje dag?

Scary!

Rökning är en NASTY ovana... brr...

Jag förstår inte varför en och samma människa på kort tid försöker få det att se ut som att det är flera olika människor som lämnat konstiga, elaka och korkade kommentarer i min blogg.

Och dessutom verkar tro att jag tror att det är olika? *skrattar*

Nåja, Ni som gör det bör tänka på några små detaljer för att få mig att KANSKE tro att det är fler än en:

Tips för hur du lyckas med elaka kommentarer: 

Eller "Tipslista för uppenbara idioter"

1. Sprid gärna ut kommentarerna med större mellanrum än ett par minuter.
2. Hitta MER variation i dina namn.
3. Tänk (det går) gärna lite extra innan du skriver så att du inte skriver samma sak hela tiden.
4. Var intelligent så att det blir ett underhållningsvärde även för andra.
5. Undvik svordomar. De är bara så "tjugihundra" liksom bah...

Follow my list and you will succeed!

Verbala spyor i bloggarnas kommentarsfält... Är det verkligen coolt?

NÄE!

*URK*

Hmm.. har jag inte blivit galen av vissa saker vid det här laget så känns det ju inte som någon idé att bli det nu heller. Det tåget har gått för längesedan.

Jag tänker inte lägga för mycket energi utan säger bara följande:

• Nej! Jag tycker INTE att det är ok att barn röker, super, knarkar och ligger runt.
• Nej! Jag tycker INTE att det är ok att barn bestämmer över vuxna.
• Nej! Jag tycker INTE att det är ok att barn är online 24 timmar om dygnet.
• Nej! Jag tycker INTE att det är ok att barn ljuger om ALLT och lite till.
• Nej! Jag tycker INTE att det är ok att barn umgås i dåligt sällskap.
• Nej! Jag tycker INTE att det är ok att barn gör som de vill.
• Nej! Jag tycker INTE att det är ok att barn hotar, stjäl, ljuger eller begår brott.
• Nej! Jag tycker INTE att det är ok att barn får vara vuxna när de inte är mogna.
  
• Nej! Jag tycker INTE att det är ok att barn blir uppmuntrade till rena dumheter.
  
• Nej! Jag tycker INTE att det är ok att barn beter sig illa mot andra barn ELLER vuxna heller för den delen...

MEN... jag tycker att det är viktigt att barn får vara barn!

Barn SKA vara barn!

Barn ÄR barn!

"Barndomen och ungdomen är snabbt förbi.. men vuxen kommer du att förbli"

Förresten så kan jag passa på att upplysa om att mitt hemliga nummer gick åt helvete! Jag smsade det till ca 30 personer. Familj, jobb, skola, dagis och ett par nödvändiga till. ÄNDÅ blir jag trakasserad av en person som jag uttryckligen sagt detta till: "Jag vill INTE att du skickar sms till mig. Hoppas du kan respektera detta"

Och sen är det så att det inte är MIG ni ska upplysa om när somliga beter sig illa eller begår nya brott med jämna mellanrum. Jag hänvisar till polis och socialtjänst. Jag är faktiskt ingetdera!

Och som jag sagt förr: Jag är ingen klagomur eller en gratispsykolog. Alla har sina problem och alla hanterar vi våra problem på olika sätt. Jag vet hur jag väljer att tackla mina. Frågan är bara: HUR tacklar du dina problem?

Så äre!

Ett inlägg som förtjänar att bli KORT:

ALLA partier har bra saker att komma med och precis ALLA partier har dåliga saker att komma med.

Egentligen är jag sjukt ointresserad av politik, men enligt press både till höger och vänster så är det tydligen okej att gå ner på sandlåde nivå och vara rent jävliga mot de som inte tycker samma lika... Speciellt om det handlar om SD.

Besvikelse.. finns det ingen som håller sig någorlunda rumsren? Ska ALLA hålla på med "vi och dem" tänket?

Politiker som ägnar tid och energi åt att smutskasta, förringa, frysa ut, mobba, ignorera, negligera och snacka skit om... Är ni verkligen så mycket bättre själva?

Är det sådant som politik ska handla om så är jag glad över att slippa.

"Jamen det är ju bara en sverigedemokrat"

"Jamen det är ju bara en moderat"

"Jamen det är ju bara en socialdemokrat"

*suck*

Idiotiskt vem det än handlar om och vem det än riktas mot!

Och som sagt.. jag är inte ett dugg intresserad av politik, men jag kan inte låta bli att undra om ALLA verkligen tycker att ALLA är lika värda?

-"Min son, nu när du börjar skolan är det viktigt att komma ihåg detta: Du får ALDRIG mobba andra barn såvida de inte har föräldrar som är Sverigedemokrater. DÅ är det okej att retas. Men bara då!"

Oavsett vilket parti du tillhör, vilket land du än kommer ifrån och vilken hudfärg du än har... Ta ingen skit och släng ingen skit.

En bra början!

 Dagens bakvända funderingar:

1. HUR kan det komma sig att det är viktigare för vissa vuxna hur de klär sina barn än att ge dem en bra och trygg uppväxt utan sprit, knark och våld?

"Självklart får min unge få bete sig som en galning med idiotiskt beteende. H*n är ju så fin i sina märkeskläder så inte gör det väl något att jag super och knarkar och inte har tid eller lust att uppfostra mina barn?"

*suck*

En välklädd unge är en väluppfostrad och trygg unge? Jaa.. tydligen *ironisk*

2. HUR kan det komma sig att inget händer när någon som tidigare kastat falska anklagelser mot personer om påhittat våld plötsligt börjar utsätta sig frivilligt för hot och våld och som tycker det är okej att vara ett brottsoffer? FAST brott uppenbarligen har begåtts?

En del saker som pågår i vissa myndighetskorridorer i denna stad får mig att rent må illa.

(Menar hon socialtjänsten nu igen tro?)

TÄNK vad bra det vore om somliga skötte sitt jobb lite bättre och tänk vad bra vissa barn skulle ha mått om människor i maktposition kunde tänka ett eller två steg längre och se uppenbara problem som alla andra ser, men inte de som är utbildade för att se och förstå.

"Att sila mygg och svälja elefanter. Onödigt och dyrt? Och på vems bekostnad?"

Felprioriteringar kan stå Dig jävligt dyrt!

"Jaa.. så här med facit i hand...blablabla..."

Ilska och förakt är det enda du får.

Mer förtjänar du inte.

Ilskan är slut, men föraktet består!

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden

• Acceptans? Jodå.. Jag har inget annat val..
• Mod? Absolut. Jag är fortfarande här..
• Förstånd? Än så länge finns det i behåll..

...innehåller egentligen varken rätt eller fel. Oftast innehåller bägge sidor av ett moraliskt dilemma både och.

Moral. Laddat ord det där.

För HUR vet man vad som är rätt och hur vet man hur man ska agera? Jag tror att det för många människor är lättast att bara titta åt andra hållet beroende på situationen och vad den innehåller.

Hjärtat säger en sak men förnuftet säger något annat. Kanske har man inte alla fakta för att kunna agera utan måste vänta och se hur saker utvecklas?

Läs och fundera:

Någon är otrogen mot sin fru och har lösa sexuella förbindelser med både män och kvinnor utan att skydda sig. Du får av en slump reda på det eftersom du känner bägge två... Vad gör du? Talar du med mannen? Ber honom berätta för sin fru? Berättar du för henne? Att hon är utsatt för stora risker av sin egen man?

Ett barn i ditt grannskap far illa eftersom mamman är aktiv alkoholist och super så mycket att hon äventyrar sitt barns säkerhet och välmående. Vad gör du? Ringer du någon? Pratar du med mamman? Försöker du göra något själv?

Ett annat barn lever med en psykiskt sjuk och missbrukande mamma som har sin dörr öppen dygnet runt för andra sjuka och missbrukande människor medans barnet springer vind för våg och ibland faller offer för sin mammas galenskap. Vad gör du? Vad KAN du göra?

En yngre man tar sexuella kontakter med barn och hotar dem sedan med våld. Vad gör du? Hur skulle du agera? Ringa polisen? Prata med mannen? Eller skulle du titta åt ett annat håll och tycka att det inte angick dig?

Någons tonåring har börjat testa droger. Hur skulle du tackla en sådan situation om du fick informationen?

Om du då INTE gör något alls, utan passivt bara tittar åt andra hållet. HUR skulle du må om något hände?

Den otrogne mannen råkade ge sin fru HIV.

Barnen till de missbrukande mammorna blir utsatta för något allvarligt.

Den unge mannen våldtar ett barn.

Någons tonåring tar en överdos.

Om du då visste hur det låg till innan något hände.. skulle du då kunna leva med dig själv fast du ständigt skulle bli påmind om att du hade kunna göra NÅGOT? Att du vetat men inte ens försökt.

Angår vissa saker inte dig? Eller angår de oss alla?

...är ganska intressanta.

Vi moderna människor är ju rätt så upplysta vad gäller det mesta, så det vi inte kan och vet tar vi gärna reda på. Så HUR kan det komma sig att sverige och svenskarna rent allmänt inte ännu kan och vet saker som människor i andra länder tagit reda på?

Visste ni att till exempel vissa "symptom" på till exempel adhd och vissa autismliknande tillstånd kan förbättras och i vissa fall till och med försvinna med enkla justeringar i kosten?

Inte för alla individer kanske, men för en del. Men testas det? Neeej då.  Här slänger vi genast fram receptblocket och skriver ut knark till både barn och vuxna för brinnande livet utan att ens prova med andra saker innan. Som till exempel att testa det här med att utesluta eller att tillföra vissa saker i kosten.

Reumatiker til exempel. De mår ju bättre av att undvika kött. Diabetiker ska undvika socker och så vidare. Så jag väntar med spänning på att en dag få se och höra mer om detta.

Det talas om att barn och unga mår så dåligt idag, det delas ut diagnoser till höger och vänster i alldeles för stor utsträckning. Vi talar om att folk är unika och individuella samtidigt som vi ändå ska ha in alla i små fack. Vuxenvärlden är full av dubbla budskap och kan vara svår att förstå även för oss som ÄR vuxna.

Så varför är vi så förvånade att många unga mår så dåligt?

Kosten har i alla fall större betydelse än vad man tror. Läsk och socker ökar risken för depression till exempel och inte så lite heller. Visste ni det? Och vad ser man hängandes i var och varannan tonårings hand: Jo, Läsk! Eller den hemska skräckprodukten energidryck. Fruktansvärt tycker jag. Med tanke på att energidryck kan ge hjärtklappning och sömnvårigheter... Jaa.. kanske kan man tro att en unge rent har ADHD om denne dricker denna vidriga produkt varje dag?

Jaa.. kanske.. *ironisk*

Nu får jag väl skit ännu en gång att man inte ska kontrollera och lägga sig i och blablabla... *suck*

Men vaffan.. Jag vet vad jag vet och jag ser ju vad jag ser!

Men du som förälder kan faktiskt med enkla medel rätta till ditt barns hela mående. Tro mig. Jag har sett det med egna ögon och jag har upplevt det på nära håll. Jag har en god vän som har autistiska barn och h*n har förändrat sina barns liv helt och hållet till det bättre med hjälp av att skaffa sig STOR kunskap om maten. Denna människa är så otroligt fantastisk och är en sann inspirationskälla för mig.

Jag kommer i alla fall att återkomma till detta rätt många gånger i framtiden om jag känner mig själv rätt.

Vi hörs!

...Japp! Så lyder budskapet i en av de bästa debattartiklarna jag någonsin läst i Aftonbladet!

För smarta människor är det ju en självklarhet att uppfostra sina ungar till något bättre än... "Kungar" med STORA egon.

För dumma och osmarta ("vuxna") människor skämmer bort sina ungar och gör dem till odrägliga skitungar som tyvärr ingen gillar och som får jätteproblem ju äldre de blir.

Läs och begrunda:

---> HÄR!

Tack till Alf B Svensson som förmedlar logiken denna gång!

Att älta: VAD går det ut på egentligen? Hur ska det sluta? Varför ältar man? Mår man bättre av att älta? Varför har somliga så svårt att gå vidare? Varför fastnar man i det förflutna osv...

osv...

osv...

Och Så VIDARE...

Ett ämne som ofta är på tapeten faktiskt. Och idag har vi konstaterat följande:

ATT... Om man frivilligt går tillbaks till någon (gång på gång) som är konstant otrogen och behandlar en som en dörrmatta så har man förbrukat rätten att gnälla. Man FÅR gnälla första gången det händer. Men när man gått tillbaks till samma människa flera gånger och faktiskt valt att ta denne tillbaks så ska man inte förvänta sig att vännerna ska sitta och smeka en medhårs och tycka synd om.

Nope! Det funkar inte så!

Man får ju nog av folk som själva väljer att gå tillbaks till ett svin och som sedan i vanlig ordning tror att det är okej att komma och förtvivlat gnälla, gråta och klaga. Man får helt enkelt stå för sina val och leva med det man valt. Vännerna ska inte behöva trösta varje gång man gjort det medvetna valet att gå tillbaks till en otrogen idiot. Vännerna får till slut nog och man ska vara medveten om att vännerna antagligen också har ett liv som ska underhållas.

Boka tid hos en psykolog istället för att terra dina vänner! *tips*

När gratistimmarna är slut så är de fanimig SLUT alltså. Väljer du fel även denna gång så kan du betrakta dig som ensam (sorry, men verkligheten är tuff ibland)

Även de som gnäller ALL sin lediga tid över hur kasst jobb de har och hur jobbigt och tråkigt och hemskt jobb de går till varje dag har även dem förbrukat sin rätt att gnälla i samma ögonblick de gått till jobbet och jobbat gratis, utan att någon bett dem bara för att vara snälla mot en kollega (som ändå skulle fått betalt för jobbet du just utförde!)

Ursäkta om du hade förväntat dig något glatt i bloggen ikväll... Men detta faller under kategorin "Jag stör mig på".

Om jag själv inte orkar älta massor med skit som hänt i mitt liv... Varför tror just DU att jag ska orka lyssna på skiten som händer i DITT liv??

Alla har vi våra kors att dras med så varför ska vi bära andras kors? Speciellt de som ändå väljer de tyngsta och värsta korsen att bära?

Välj att leva med en idiot! Men gnäll inte när h*n fortsätter vara otrogen.

Välj att slava frivilligt på ditt jobb! Men gnäll inte när du aldrig får uppskattning eller lön för mödan.

Välj att leva somn ett offer! Men gnäll inte då du själv skapar situationen!

Välj att vara kompis med opålitliga människor! Men gnäll inte då de sviker dig gång på gång!

Välj att ställa upp på allt och alla HELA tiden, men gnäll inte då du inte får samma sak tillbaks!

Välj in fel personer i ditt liv! Men gnäll inte då det går åt helvete hela tiden!

Nämen huvva så negativt och sorgligt inlägg detta blev... Bäst att välja att sluta älta detta dåliga....

....

....

...NU!!

Vi ses o hörs! :-)

"Och jag är ju redan gift med J... ingen idé att börja gnälla NU....

Det är liks för sent"

Hahaha...

Ja, jag vet inte om jag tycker det.

Nu är det ju cirkustider i Sverige och det finns väl ett par, tre stycken cirkusar som flänger runt.

Jag var på en cirkus med två av barnen för några år sedan där de hade hundar och hästar plus människor som kunde helt grymma grejer. Det var en upplevelse faktiskt. Det kändes helt okej att slå sig ner och titta på djuren som gjorde saker för att underhålla oss. 

Hästar och hundar är ju trots allt tamdjur som lever med och för oss människor på flera olika sätt. I bruk, som sällskap, som mat, för jakt och så vidare.

Så jo, det kändes helt okej. Hundarna och hästarna såg glada ut och samspelet med djurskötarna såg otroligt ömsesidigt ut vad gällde glädjen. Det såg man väldigt tydligt.

Men vad jag inte kan förstå är hur man kan betala och gå på cirkus där det finns till exempel elefanter. Ledsna elefanter med outrgundlig sorg i sina ögon som tillbringar det mesta av sin tid instängda i trånga burar för att sedan visas upp och förnedras i en liten manege där det sitter människor och glor på dem för sitt nöjes skull. Jag fattar det inte. Skratten borde ju fastna i halsen tycker jag. 

Elefanter är ju ett vilt djur som knappast mår bra av att resa omkring med en cirkus i alla fall.

Jag tycker det är lite sjukt med tanke på att vi vuxna ska lära våra barn allt detta med respekt och hur man ska behandla varandra. 

Är det då ok att sätta sig och peka och skratta på en sorgsen elefant som har en löjlig fjäder på skallen? En elefant som kanske mår dåligt och har ångest för att denne längtar ut och bort... Hem förmodligen? Det sägs ju att elefanter är väldigt känsliga och intelligenta djur och det tror jag absolut på.

Nä fy. Bojkotta cirkusar som har vilda djur. Det är inte okej. För jag tror och hoppas att de flesta förfasar sig över att apor slaktas och jagas i regnskogarna och att vissa arter inom kort inte kommer att finnas längre. Eller att andra vilda djur jagas för trofeér och pengar.

Så VARFÖR tycker vi att detta är så okej? Jag antar att det är djupt rotat i oss eftersom det alltid funnits. Men nä, jag personligen tänker bojkotta och hoppas att de vilda djuren försvinner från djurplågande cirkusar i framtiden.

Ja, jag stör mig på det här så in i H-vete. Trist och sur som jag är ibland. Jag är bara så gammaldags så att jag helt enkelt tycker att elefanter ska få leva i sin naturliga miljö. 

"Jag ska då INTE jobba på cirkus när jag blir stor"

...är så jävla trista. Men nödvändiga. (Yep! Ett "stör-mig-på-inlägg")

Visst, man sparar några hundralappar på att storhandla då och då men i ärlighetens namn: TID är ju också ett slags pengar och varje gång jag "bara" handlar lite då och på konsum och därmed lägger några extra kronor på dyrare livsmedel så känner jag ändå att det är värt det. Det är SÅ värt det!

Det går snabbt. Det är lite folk. Det är betydligt trevligare miljö. Det finns inte miljoner saker som pockar på uppmärksamhet. Det är trevlig personal som hälsar igenkännande. Det är lättare att undvika "Kom-å-köp-fällor". Ja, kort sagt: BÄTTRE!

Vi storhandlar ju såklart då och då, men jag känner mer och mer hur mycket energi som går åt bara att ta sig genom jätteparkeringen. Att ta sig genom den gigantiska byggnaden och ofta måsta springa på en och annan människa som man absolut inte vill varken träffa eller småprata med. Att jaga runt efter kupongvaror och att kuta halvt ihjäl sig när man kommer på att man glömt något.

*suck*

Nä fy, jag blir så less. Att storhandla är som ett jäkla evighetsgöra som man aldrig slipper undan. Men jag tror helt enkelt att det får bli mer sällan i framtiden. Min tid och mitt välbefinnande är minst lika viktigt som att spara några tjugor varje gång man handlar.

Jag vill inte vara helt slutkörd varje gång jag ränt runt på en stormarknad. Jag småhandlar hellre och tar det lugnt. Handlar man inte så mycket så kan man ju till och med cykla med varorna. En stor ryggsäck och starka benmuskler funkar rätt bra det med.

Storhandlade med lille B idag och han var jääääävligt missnöjd och då funkar inte ens en jäkla gratis banan. Nä, är han grinig blir jag också det och då blir allt bara katastrofalt elände.

Nu är det i alla fall tyst och lugnt i alla vrår. Har ingen soffa, ingen tv på och ingen man hemma så NUUU ska jag gå och sova. Hur underbart låter det inte?

*LYCKA*

G'natt alla läsare!

(Mamma, förlåt för alla svordomar)

Tydligen ett svårt val för en del mammor och pappor.

Jag har kompisar. Både i min egen ålder, men även ett par yngre och en och annan som är äldre än mig. Alltså behöver jag inte (tack och lov) vara kompis med mina barn. Jag är ju faktiskt deras morsa och det är ju mitt jobb att vara just.... Mamma. Med allt vad det innebär.

Till exempel att säga Nej när det behövs. Att lägga mig i en del saker (men inte allt) Att förmana och att bry mig om. Att begränsa och att hindra. Men även att lära dem viktiga saker så som att hjälpa till hemma, att respektera folk, att följa regler och så vidare. Dessutom vill jag att alla mina barn ska bli självständiga individer som en dag ska klara sig själva här i livet.

Är det konstigt? Ja, somliga tycker faktiskt det. Efter tre barn så känner jag mig tämligen säker i min roll som morsa även om jag vet att vissa saker skulle jag valt att göra annorlunda om jag bara fick chansen och om jag vetat bättre DÅ vilket jag med gott samvete kan säga att jag vet nu.

Jag har aldrig tvekat att vara fysisk med mina barn och de gånger jag haft småbarn som levt om inne på en affär, eller bråkat och skrikit på offentlig plats eller hemma har jag inte tvekat en sekund att bära ut i bilen eller upp på sina rum.

En del har tittat ogillande på mig när jag travat iväg med ett argsint, vrålande och sprattlande barn under armen, medans andra har tittat gillande på mig och nickat så där lite uppmuntrande med en blick som säger: "Jag vet hur det kan vara.. stå på dig bara" Från en förälder till en annan.

Jag känner mig tillräckligt säker i min föräldraroll för att jag ska bry mig om vad folk säger. Dyker det upp en konflikt så tar jag den. Vissa gånger är det jobbigt och obekvämt men jag gör det ändå. Jag bryr mig tillräckligt om alla mina barn så jag orkar helt enkelt med även det där som är SKITJOBBIGT ibland. Men visst, nog vore det lättare att inte bry sig. Men än så länge så fortsätter jag. FAST det är jobbigt då och då..

Ibland har man varit helt slut, både fysiskt och mentalt och visst vore det enklare att bara ge efter och köpa det där som barnet skriker efter eller att bara mata ungarna med godis för att vara "snällaste morsan i stan" eller varför inte låta ungarna vara vakna till midnatt och se hemska filmer på tv? Eller serva ungarna med allt de vill ha hemma och lyda deras minsta vink samtidigt som jag låter mig behandlas som en skitig dörrmatta...

Men nej tack! Jag är deras mamma. Inget annat! Och för all del, kanske blir vi "kompisar" när de blivit vuxna? Ja kanske. Men det vet jag ju inget om ännu eftersom jag fortfarande "bara" har barn som är små och ett som har ett antal år kvar till myndighetens underbara artonårsgräns.

Jag har sett hemska exempel på när föräldrar är sina barns kompisar. Och vissa beteenden som de barnen uppvisar mot sina föräldrar är ingen vacker syn.

Mamman som ständigt belönar sin lille son med leksaker och godis trots att han har ett beteende som skulle behöva en ordentlig förälder som orkar och kan sätta gränser. Han tackar sin mamma genom att använda våld i massor mot henne. Hon fortsätter vara polare med grabben och matar honom med ännu mera glass och godis och höjer aldrig ens rösten. Och stackaren bara skriker efter gränser.

Eller Pappan som spelar våldsspel på datorn med sina barn och där ungarna får frispel när pappa inte har tid eller om de inte får sitta vid datorn.

Eller mamman som går på ständig shopping med sin dotter och lär henne allt om hur man blir "lycklig" genom att äga massvis med märkesprylar. Hmm.. det blir jobbigt när hon blir arton.. vem ska upprätthålla den standarden? Ooops...

Eller den lata tjejen som ringer sin mamma jämt och domderar henne och bestämmer över den stackars kvinnan TOTALT.. Och sorgligt nog lyder mamman hennes minsta vink. Sjukt eller vad? "Handla det, skjutsa mig hit o dit, gör det o det, var min SLAV"

*fnyser*

Eller grabben som får hänga med sin morsa som nån liten partypolare och hänga runt på fester vid vilken tid på dygnet som helst.

Är man förälder eller kompis då? Vad funkar bäst?

Nä, barnen får ha sina egna polare så har jag mina. Jag är deras mamma och de är mina barn och jag har ett jävligt viktigt uppdrag som morsa.

Att vara förälder är det viktigaste uppdrag man har i livet.

Väljer man att bli förälder ska man ta det ansvaret som följer med också!

(Med detta inlägg vill jag poängtera att jag fortfarande skiter i vad folk tycker om mitt föräldraskap som jag vet avhandlas i stugorna då och då)

Håll till godo!

Något som jag tänkt på ett tag och som är så uppenbart FÅNIGT är när en och annan lokal politiker skriver om andra personer i andra partier och allt vad de gör fel...

Men *SUCK*

Tyvärr så verkar det beteendet aningens överrepresenterat och förankrat hos ett visst parti... (Gnällpartiet?)

Men *suck* igen..

Jag skiter oftast i politiska debatter men trots detta vet jag var jag står politiskt. Men allvarligt talat politiker: Sluta gnäll och namedroppa era klagomålsobjekt i Era bloggar. Skriv hellre om det NI/ DUtänker göra bra/bättre istället för att gnälla om vad de andra gör dåligt.

Ni verkar inte fatta att det är helt fel väg att gå. Det där gnället gör bara att Ni tappar (ännu mer) i förtroende!

(Va? Nä, jag är inte sur.. Jag har ju sovit så gott!)

Haha...

Alla som hängt med ett tag vet ju att jag skrivit en hel del om socialtjänsten i Umeå och att de ställt till med en hel del som de en vacker dag ska få stå till svars för.

Nu märkte jag detta:

När man skriver ordet socialtjänst i den lilla sökrutan i MIN EGEN blogg så kommer det fram.... NOLL träffar.

Är det inte fler än jag som tycker att det är märkligt?

Med tanke på att a-l-l-a andra ord är sökbara menar jag? Ojoj.. det bäddar ju nästan för en slags konspirationsteori och nu hoppas jag verkligen att det finns fler än jag som jobbar på för att SOCIALTJÄNSTENS så kallde metoder för utredningar här i Umeå ska granskas. Hoppashoppashoppas

Nåväl, du som är in här och letar ska absolut finna. Du får söka på "utredning" och "soc" helt enkelt. Då dyker det ju upp några spännande saker i alla fall.

Däremot skulle det vara spännande och intressant att höra av någon som jobbar på VK varför det inte går att söka på ordet "socialtjänst" i min blogg. För i andra personers blogg kan mann hitta ordet socialtjänst när de skrivit om den. Men inte i min och jag vill veta varför!

*Väntar med spänning på svar*

(Åh, nu är Helena så där JOBBIG igen... *suck*)

 ...läste jag om i vk alldeles nyss.

Det står massor av bra tips som man bör tänka på som förälder och hur man upptäcker om ens barn eller någon annan använder droger. Skitbra!

Jag själv trillade aldrig dit på droger efter att som femtonåring hittat en kompis, överdoserad med en spruta heroin i armen. Jag blev så  galet rädd den gången att jag nästan kissde på mig och ångesten jag kände då går inte att beskriva med ord.

Som tjugoettåring flyttade jag till Göteborg där några av mina flickvänner gärna partyknarkade och snortade i sig allt möjligt på skitiga krogtoaletter medans jag stod ensam i baren och väntade medans jag drack en öl eller två. När de kom tillbaks kände jag mig oftast rätt ensam ändå eftersom vi befann oss på lite olika plan eller hur man nu ska uttrycka det hela.

Jag umgicks inte länge med dessa... Min rädsla för droger har alltid varit så djupt rotad i mig och den enda gången jag tagit droger var ytterst ofrivilligt då jag blev sjuk i min njure och låg inlagd i två veckor på lassa hög på morfin. Efter en vecka såg jag troll i hörnen på nätterna. Obehagligt nåt fruktansvärt och jag var rädd jämt. Som tur var så jobbade min mamma natt på lassa så jag kunde ringa till henne när det var som läskigast.

Men det otäckaste ALLA kategorier är att se hur några personer i min närhet som låtit både alkohol och droger förvrida hela deras värld och även andras.

En del av dem finns kvar i mitt liv, dock på avstånd och de vet att jag finns och att jag älskar dem även om vi sällan ses eller pratar i telefon.

Ett par av dem har jag rent av skickat ut ur mitt liv och ingen av dem har möjlighet att återvända då det gick så långt att till och med kärleken tog slut. (Tro mig! Det KAN hända oavsett hur släkt eller familj man än är) De som ställde till med mest kaos i mitt liv och som har de största egotripparna bestående av sig själva, knark och alkohol orkar jag helt enkelt inte med. De är och kommer aldrig mer att vara välkomna i mitt liv.

Sad but true!

Nåväl, lite av min egen historia som innehåller alldeles för mycket knark och sprit utan att det för den skull passerat i min hjärna och mitt blodomlopp. Ändå är jag less.

Ser att jag som vanligt skrivit för långt som det blir ibland när jag blir känslosam men jag vill uppmärksamma ALLA umebor på detta:

Kring Nydalasjön på den östra sidan hittade jag sist jag sprang en runda några färgglada förpackningar som innehållit spice. I sjön vid kärleksviken finns flera grillplatser och i vattnet låg ölburkar, pringlesrör och så dessa jävla knarkpåsar.

Så även om det är kulturnatta och mycket jippon i city så kan det löna sig att "think outside the box" eller utanför centrumfyrkanten kanske man ska säga...

Bor du nära Nydalasjön och är en närvarande vuxen som bryr dig om dina egna barn och andras så tycker jag att du ska ta dig en tur dit någon kväll. Det går även att köra bil ända fram till bommarna vid kärleksviken och där kan du hitta mycket om du bara orkar leta. Och om du orkar se och förstå.. Vem vet? Kanske kan du till och med rädda någon som behöver räddas?

But sometimes it's just too late..

Ibland blir jag allvarligt oroad över vissa saker som sker framför näsan på oss varenda dag.. helt sjuka saker som folk i allmänhet verkar rycka på axlarna åt idag, precis som att det inte spelar någon roll längre.

Ehrm.. JA! Jag vet att det får mig att framstå som en sur jävla kärring som bara är en bakåtsträvande glädjedödare. Men tro mig: En vacker dag vaknar även DU till och tycker att det är för jävligt... Ja, kanske till och med DU kommer att slita blicken från den där sjuka dokusåpan om vidriga, egotrippade, helsjuka och människoföraktande tanter i Hollywood. Eller om supande, rökande, mobbande och direktsända pippande och sinnesslöa individer...

Jaa.. vem vet.. Kanske kommer någon att hinna göra NÅGOT? Innan det är dags för mig och min generation att bli gamla.

Kan ni fatta att det var över tio tusen männikor som sökte till Big Brother? Medan folk som söker in på omvårdnadsprogrammen runt om i landet minskar drastiskt?

TÄNK... efter...

Bara en liiiten stund...

Vad det innebär!

Har du tänkt klart? Bra! Javisst vet jag ju att det är ett så kallat "lågstatusyrke" och att det är halvtaskigt pröjs.. men ärligt talat, vill vi verkligen ha en större grupp människor (unga, idiotiska, fattiga och lågutbildade) som söker sig till sjuka och vidriga dokusåpor ska gå omkring och tro att det är något man kan leva på?

Att tro att vuxenlivet går ut på att slänga omkring med en gucciväska på stan hela dagarna, sitta och hänga med polarna på glassiga fik och dricka latte medans hundratusentals kronor ramlar in på kontot utan att man lyfter arslet ens, eller att tro att det är normalt att knulla omkring offentligt, posera glatt med kukar upptryckta under näsan, att tro att den typen av "sysselsättning" är något hållbart för ett framtida vuxenliv?

Så Vem fan ska ta hand om mig och min generation när vi sitter gamla på hemmet och kanske blivit smått dementa där vi lallar omkring och försöker sno grannens piercingringar eller leta efter våra barn som aldrig hälsar på oss där vi sitter? Ska blonda bimboLisa förstrött sitta och drömma om hur hon blir påsatt i direktsändning medans jag sitter där i en blöt blöja som skulle varit bytt redan dagen innan?

NEEEJ....

Jag vill inte det!

(Du aktiverade väl ironilinsen?)

Orkar inte skriva mer om den här skiten, men det irriterar mig något fruktansvärt att det ens FINNS sådana här program som gör barn och unga till mediakåta idioter.

Och det irriterar mig att vuxna låter sina barn och unga se sån här skit.. Åldersgränser finns ju av en anledning och egentligen ska ju inte ens vuxna se sånt här. Och jag vet att DU tycker att jag är en jävla gnällig bitch, men jag kan inte rå för att jag utan att ens tänka på det IDIOTFÖRKLARAR alla dem som ser såna här själadödande och vidriga saker på tv.

Är Era egna liv verkligen så trista?

Think again!

Dessutom bidrar ju du som tittar till den framtida FÖRDUMNINGEN av människosläktet!

Såklart du gör...

 ...har jag haft i några dagar så nu har jag gjort slag i saken och sagt upp bägge mina telefonabbonemang. Så i Augusti så blir det ETT nytt abbonemang och ETT nytt nummer som jag tänkte skulle få vara hemligt för alla utom familjen, vännerna, jobbet, skolan, dagis och kanske några till om det är nödvändigt.

Dessutom har vi ju numera en hemtelefon som man knappt minns att man har. Synd för den tänker jag börja använda lite oftare.

Hursomhelst, det ena numret har jag haft i över tio år (!!) och med tanke på hur många som har mitt nummer och som inte borde ha det så känner jag nu att det enda sättet att minska den här jäkla man-är-så-jävla-tillgänglig-dygnet-runt-så-att-det-börjar-vara-helt-sjukt grejjen så tar jag hela skiten ett steg till.

För även om jag stänger av ljudet på min mobila lur efter klockan tio på kvällarna så händer det ofta att man fått sms eller har missade samtal precis när som helst mellan 22 och 07. Det kan vara allt från att någon frågar om man kan skjutsa / hämta. Eller någon som undrat "Hur ere me dig nuförtiden då?" eller någon som undrar om man ska ses nästa dag eller vad som helst. Alltför ofta är det även såna här JÄVULSKT irriterande kedjesms som inte går ut på ett jävla skit annat än att man ska skicka det till tio personer eller såna här masshälsningar som bara gör mig jävligt less. (Finns det en tanke som du vill skänka just MIG så skicka hellre något personligt nästa gång. TACK!) Avskyr massutskick. Det är både onödigt och oförskämt!

Så ja.. det är dags att byta nummer. Har insett att en hel del nummer i min egen telefonbok är i det närmaste okända för mig och det skapar också lite irritation när man måste kolla på eniro då och då för att man kanske varit osmart och bara skrivit in ett förnamn. För numera har man ju en hel del nummer till andra mammor och pappor med tanke på att man är mamma till både en trettonåring och en sjuåring som har egna och ganska stora kontaktnät.

Personer som jag inte varit i kontakt med under det senaste året plockar jag bort från min telefonbok och personer som jag inte vill ska ringa mig kommer jag ju av naturliga skäl också plocka bort.

Jag tror att det kommer att bli ganska skönt och jag tror att den här känslan av att man borde och måste och ska vara tillgänglig jämt och ständigt kommer att försvinna den med.

Vad tror ni?

Min kära C2 som jag både älskar och avskyr..

Nu är det dags att klippa den ofrivilliga navelsträngen...

...

...

Fast det blir först i Augusti!

haha...

 Precis! Helt översexualiserat samhälle har vi ju idag.. Och värre blir det.

Tänk på 50 talet.. Då var en flicka en "dålig flicka" om kjolen gick över knäna på henne (!!)

Men idag kan till och med småtjejer gå halvnakna och se ut som porrstjärnor utan att ens någon reagerar. Såg bröstvårtan skymta fram idag i en ung tjejs urringning och jag kunde inte låta bli att fundera över hur många fler än jag som sett den under dagen.

Har hittat x antal bloggar på nätet som skrivs av 12-15 åriga småflickor där bloggtitlarna allt för ofta har ord som "sexy" och "bitch" och "hot" och lite diverse andra saker som anspelar på saker som en fjortis inte ens borde vara i närheten av. Sen att man i bloggarna får se både när de hånglar med x antal personer (ibland med flera samtidigt) och hur de ligger halvnakna i solarium och hur de skyltar med sina stringtrosor och push-up behåar gör mig bara så.. så... Jäkla beklämd.

Ja, ledsen rent av. Och mitt i allt kan jag inte låta bli att undra om deras morsor och farsor vet hur de poserar och hur de rent viker ut sig så sexigt de bara kan och hur mycket sexuella undertoner som de (medvetet eller omedvetet) faktiskt förmedlar till ALLA som hittar till deras bloggar.

Hur många pedofiler och fula gubbar (fula gubbar kan vara snygga killar i 20+ ålder också, glöm aldrig det) sitter och myser över alla dessa smygerotiska bilder på oskyldiga flickebarn som inte fått lära sig hur man agerar / uppför sig på internet?

Sitter kanske mamma och pappa och tittar på big brother eller något annat hjärndödande program medans lilla fjortis sitter framför sin alldeles egen laptop och fotar sig själv plutandes och halvnaket med urringat ner till naveln?

Jaa.. det är vanligare än vad DU tror.. och vad DU tror också för den delen. (Jasså...? Du tror att din lilla dotter är oskyldig till sånt snusk? Ahapp. Lev i förnekelse och fortsätt zappa på tvn då medans du slutar läsa detta inlägg NU!)

Sedan är det ju så otroligt tragiskt att en del småtjejer tror att det enda livet går ut på är att få uppmärksamhet för sina avklädda kroppsdelar. En tjej som avslöjar sina kroppsliga hemligheter för allt och alla blir ju kasserad snabbare än svensk sommar, men de fattar dem inte själva. Och det är så sorgligt att inte fler föräldrar håller lite mer koll på vad deras småflickor gör på internet.

Ta en titt föffaan!

Sen är det ju helt sjukt när morsor vuxna kvinnor gör ALLT för att se så unga ut som möjligt.. Botox, ansiktslyft, silikon och allt möjligt skit som kan bromsa åldrandet sisådär en halvtimme medans döttrar småtjejer gör ALLT för att se så vuxna ut som möjligt. Sminkar sig som clowner redan i femte klass, högklackat redan som tolvåringar, porriga underkläder på mellanstadiet osv osv.. Galet eller vad?

Nä, nu blev jag lack...

Och less...

Och lite trött på vuxnas ignorans på ett begynnande problem.

Nu skiter jag i detta och går och sover.

Godnajt!

PS: Du åldras och DÖR du också en vacker dag! Sad but true..

 ....hoppas på att jag ska blåsa liv i dina flera ÅR gamla infekterade familjefejder.

Att du hoppas att jag ska sänka mig på din nivå.

Att du vill att jag ska visa mig lika dålig som du är.

Att du önskar att jag ska göra dig till en huvudperson. (sista gången bjuder jag på. Så visst: Du får en minut av berömmelse i min blogg. Varsågod!)

Att du hoppas att jag ska bli ledsen och förbannad.. men nä, det krävs lite mer än en sån som dig för att väcka sånt i mig..

MEN...

Jag ska inte falla i din fälla trots att jag idag fått ta emot hemska samtal om att du fortsätter dra med folk i din galenskap och i din sjuka fantasivärld. Herre min JEEE.. Det var ju för fasiken minst tie år sedan jag såg dig sist tack och lov. Och trots att jag vet så mycket skit om dig så att det skulle räcka till en roman i storleksordning Stieg Larsson så tänker jag alltså inte göra slag i saken och skriva något sådant strunt om dig. Jag nöjer mig bara att veta att du är DU. Det är straff nog för dig kan jag tänka.

Du är inte min "släkting" längre och jag har som tur är inte behövt se dig eller ha med dig att göra på många år. Jag hade nästan glömt dig. Men bara nästan. Jag kollar mig fortfarande över axeln då och då för att se om det kommer en kniv eller två flygandes. Så nu är det bara för dig att fortsätta med DITT liv och låta mig och mina barn vara ifred.

Jag vet att du älskar att vara elak och gör allt för att försöka rasera folks liv. Men å andra sidan, jag vet ju varför du är så elak och bitter. Det räcker för mig att veta det. Jag tycker mest synd om dig.

Men det är beklämmande att du mår bra till och med av att krossa ett barns tankar om sin egen existens. SHAME on you hemska människa.

Nåväl, den enda cred du får av mig är att du lyckats kvala in på "De-mest-obehagliga-människor-jag-mött-i-mitt-liv-5-i-topp-lista" 

Du gjorde dig förtjänt av en andraplats på den listan redan första gången jag träffade dig för sisådär 21 år sedan. Men nu är det alltså:

NO MORE!

Alltså slutar jag skriva....

....

....

NU!!

Och till Er övriga:

Ha en skön lördagkväll.

:-)

Vilken rubrik tänker ni nu.. men ja, jag träffade faktiskt en sådan igår.

Jag, Jimpa, lillebror och kusin Linus tog oss en liten sväng på det gamla schlagerklubben för att mingla runt lite med diverse umebor.

Efter någon timme med planlöst vandrande bland andra alkoholpåverkade lördagsfirande hamnar vi mitt i något som för det mesta brukar hända under artonårskvällarna. Ett "Nästan-slagsmål".. Vojvoj.. stor dramatik.

Speciellt då jag till min stora förvåning ser att det är Jimmie.. MIN Jimmie som är föremålet för knytnävskastningen.

*SUCK*

Så har det hänt igen. Jimmie har förargat någon snubbe genom att prata med någons flickvän / fru..  Eller.. om jag minns rätt så hade han tydligen sagt något OM denna fru till snubben och nu såg han RÖTT när Jimpa klev in på coverclub.

Jimpa backade lite medans den här adrenalinstinne och alkoholpåverkade neanderta.. ursäkta: Den här överförfriskade herren försökte kasta sig fram för att förvandla Jimpa till en blöt fläck men några andra snubbar höll honom tillbaks trots att han absolut var i sin fulla rätt att återta sin flickväns heder. För så gör väl riktiga män? (*småler*)

Jag kunde inte låta bli att fråga killen vad som står på och han berättar ju då om min horaktige make som bara springer efter den här killens dam och SÅ gör man faktiskt inte. Jag tyckte att det var bättre att han tog bråket med sin dam istället för att antasta oss för vi går ut så sällan och när vi gör det så vill vi faktiskt ha ROLIGT! (Vilket vi alltid har annars när vi går ut) Och förresten kan man väl inte vara så svartsjuk att man inte pallar med att en annan kille pratar med ens dam? Men det är klart. Jag kan absolut förstå varför han såg Jimmie som ett hot mot hans manliga existens.

Men innan vi gick så hann han även förolämpa min kusins örhängen (!) kalla mig för oskrivbara ting och anklaga mig för att vara lika "Vidrig som min man" och att vi nog förtjänar varandra. (Tack.. antar jag..?!)

*skrattar*

(Vad kusinens örhängen hade med allt att göra förtäljer inte historien, men det ger en fingervisning om snubbens alkoholhalt och verbala intelligens)

Nåväl, dramatiken föll platt som en pannkaka till golvet och vi gick vidare till en annan bar för att påbörja projekt VATTEN innan det är dags att gå hem... DÅ.. kommer snubben med sin dam i släptåg och nu jäklar får både jag och Jimpa höra både det ena och det andra om vilka jävla *piip* och vilka äckliga *piip* vi är. Och sedan så bytte de taktik och talade om hur "synd det var om mig" som måste vara gift med denne vedervärdige karslok.

WOW.. Jag känner mig hedrad.

Tack för den oerhörda omtanke och varsågod för att ni fick tillfälle att kanalisera ut er ilska och aggression på andra, trots att ni så uppenbart har mystiska relationsproblem som ni måste involvera andra, oskyldiga krogbesökare i. Det läskiga var dock den knutna näve som viftade alltför många gånger framför snoken på oss.. brr.. sånt gillar jag INTE! Nå, men sen gick de tack och lov.

Jag kan bara gissa hur pinsamt det var att vakna för dem bägge imorse och jag antar att någon av dem fick sova på soffan. Min erfarenhet brukar vara att sådant där bara fortsätter när det väl börjat.

Nåväl, sådant där ska man avfärda med en axelryckning men jag blir bara så irriterad över sån där skit! Kör era äktenskapliga gräl med varandra. Och inte till allas beskådan ute på krogen. Och för all del. Drick inte om du blir våldsam av det. Ja, det var kvällen igår.

Och hur mår jag själv idag? Jorå, nu mår jag hyfsat men det har varit en lååång dag i sköna sängen.

Det var i alla fall en kul kväll.

Och underhållande.

Det enda jag ångrar var att jag var så ful i munnen. 

(Jag ber om ursäkt till den som känner sig berörd)

Ajabaja Helena.

(Nå, även solen har sina fläckar..haha...)

Det senaste året har det hänt så mycket saker att jag aldrig skulle kunna skriva ner allt. Det har hänt mycket roligt, underbart, trevligt och fantastiskt.

Jag har gift mig, kompisar har fått barn, jag har fått mitt drömboende, jag har kommit till många insikter, jag har lärt känna några nya vänner, jag har fått rätt i en mångårig och utdragen tvist som handlar om pengar (inte så mycket som jag hade velat få eller förtjänade att få, men hey.. jag fick RÄTT i alla fall), jag har fått ny kännedom om mig själv och vem jag faktiskt är (Flummigt?! Javisst.. men härligt!)

Ja, mycket positivt har hänt trots att det fallit en del skugga över året som var. Men skuggorna blir mindre ju ljusare det är så jag försöker att inte fästa någon vikt vid de negativa sakerna.

Men.. Något som jag varit med om vid ett flertal tillfällen under året har fått mig att undra över oss människor och hur vissa tänker. Flera gånger har jag hört personer säga sjukt obehagliga saker som handlar om att önska livet ur någon. Dessutom har det handlat om närstående personer. (Kanske FÖR nära?) Under året förresten.. jag har hört det betydligt oftare än bara senaste året när jag tänker efter.

Men är det verkligen okej att önska livet ur någon som man haft en relation med? ÄR det okej att önska livet ur någon överhuvudtaget?

Ibland kan man höra fraser som handlar om att det "borde vara dödsstraff på ditt eller datt" Eller om någon barnamördare eller våldtäktsman som "förverkat sin egen rätt att leva" osv.

Så hur kan det vara så otroligt lätt att bara önska att någon man en gång haft i sitt liv bara vore... död...?! Jag tycker att det är otäckt. För hur jävla arg man än må vara på någon så kan man väl inte önska livet ur denne. Eller...?

Jag minns en person som i somras vid ett flertal tillfällen pratade om sitt ex och hur bra det vore om h*n dog. H*n skulle till och med ha haft ihjäl denne själv om h*n visste att h*n skulle komma undan med det. Att exet hade gjort de två gemensamma barnen var inte så relevant. Att de en gång älskat varandra spelade heller ingen roll. Det vore bara BÄST om h*n dog helt enkelt.

Eller om den lilla otäcka flickan i den obestämbara åldern (9 år?14 år? 24 år?) som med jämna mellanrum helt spontant över en kaffekopp bara utbrister: "Fatta vad skönt det vore om farsan bara dog snart! Jag hoppas faktiskt det!" (Sen att hon gladeligen tar emot hans pengar när han ger henne alltför ofta gör ju att smaken i munnen blir lite halväcklig)

Vad svarar man på såna konstiga önskemål?

Jag blir bara kall. Och hur elak jag än må vara ibland så kan jag inte dra mig till minnes att jag har önskat livet ur någon. Någongång! Inte av NÅGON som personligen gjort mig illa på något sätt. Visst, det finns personer som jag verkligen avskyr och som kanske sårat mig, eller gjort mig illa, eller skadat mig på något sätt. Men att önska livet ur dem? *funderar* Näe. Inte alls.

Möjligtvis att jag kanske tyckt att det vore lite rätt åt dem om de skulle ha brutit benet, eller tappat håret eller vad som helst men att önska att de dog? *rysa* Nope! Inte det inte.

För några år sedan var det en liten fjortistjej på apberget som skrev helt ogenerat i min gästbok ungefär så här:

"Din jävla hora, jag hoppas att du DÖR och att du får så fett med spö och att du dööööör!"

Huvvaligen. Ja, vi hade helt enkelt olika åsikter om ett hett ämne. MEN.. det läskiga var att dagen efter att hon skrivit dessa små rader hos mig så dog hennes pappa. Inte för att jag tar det personligt på något sätt, men det man skickar ut i universum kommer ju tillbaka till en på ett eller annat sätt och kanske hade hon önskat livet ur så många att nu blev det helt enkelt nog.

Jag ska inte skriva mer om detta eller gå djupare in på det hela men nog är det ändå läskigt hur vanliga människor bara sitter och pratar om liv och död som att det bara vore vad som helst?! Det är bara jäkligt märkligt.

Nåväl, jag hoppas att ingen önskar livet ur mig på ett tag för jag har tänkt att leva i ungefär sexti år till om allt går enligt planen.

LEV & må allihopa!

(Jorå.. Du också!)

"JAG ska leva ett tag till vad DU än tycker om det!"

Som jag sa igår så har jag och min man kommit fram till att det inte blir fler bilder på smågrabbarna här i bloggen i framtiden.

Jag har till och från under åren rannsakat mig själv och ibland känt mig kluven angående detta med mina barn i bloggen. Precis som alla andra mammor så är jag offantligt stolt över mina små avkommor och jag har länge delat en del av vår vardag med Er, mina bloggläsare.

Men trots att jag personligen tycker att jag hållit mig innanför schyssta ramar vad gäller bildpublicering på smågrabbarna kommit fram till att detta är något som jag gjort på eget bevåg. De är ju faktiskt så pass små att de inte kan välja själva huruvida de vill vara offentliga eller ej och dessutom så känner jag att jag inte har den rätten över dem trots att de är små.

Jag har aldrig visat kränkande bilder på dem när de är nakna eller pottränar eller hängt ut dem och skrivit elaka och dumma saker om dem. MEN.. trots att jag själv tycker att jag alltid skriver positivt och kärleksfullt om småkillarna så är det ju inte säkert att DE uppskattar detta skrivande om sisådär tio år eller något. Det kan jag ju faktiskt inte veta NU! Eller hur?

Nåväl, detta är tyvärr inte den enda anledningen till varför det är stopp för barnbilderna i bloggen. Det är egentligen något mycket tråkigare som ändå gjorde att jag slutligen bestämt mig! Nämligen detta:

Det finns personer som stjäl bilder på MINA barn (utan att ens fråga först) och publicerar dem på bland annat facebook. Dessa personer har även bilder på MIG (!!!) på facebook trots att jag inte tycker att det är okej. Jag har inte blivit tillfrågad och jag tycker absolut inte att det är okej.

För mig är detta fullkomligt oacceptabelt av många anledningar. Dels vill jag inte figurera hos dessa personer eftersom det är människor som jag inte alls vill ha i mitt liv. Varken IRL, eller i cyberspace. Jag vill absolut inte förknippas med dessa människor överhuvudtaget och jag vill absolut INTE att mina barn ska göra det.

I höstas polisanmälde Jimmie en person som stulit bilder på våra barn och lagt ut dem på flera andra sociala medier. Inget hände och inget kommer antagligen att hända. För sådana brott prioriteras inte alls. PUL (personuppgiftslagen) känns på många sätt ganska tandlös och vad menas EGENTLIGEN med tex en "kränkande bild"?

Personligen tycker jag att det är otroligt kränkande att jag själv måste figurera på en persons facebook utan att vara tillfrågad. Speciellt när det handlar om en person som håller på med både knark och prostitution. Jag vill INTE förknippas med sådana personer alls och jag vill definitivt inte att mina barn ska finnas på bild på den här personens facebook. (vilket de faktiskt gör i skrivandes stund)

Så nu behöver jag inte känna mig kluven längre. Jag har helt enkelt bestämt mig för att det är HELT rätt av mig att sluta publicera bilder på småkillarna. Det händer alldeles för mycket med bilderna på dem som jag aldrig kan kontrollera, för trots att det är fina bilder på grabbarna så kan jag aldrig veta i vilket syfte de kommer att användas av mindre nogräknade personer.

Jag kan inte slåss mot väderkvarnar och flytta stora berg. MEN.. jag kan skotta undan en skottkärra smågrus då och då. Ni fattar vad jag menar och jag vill härmed tacka alla NORMALA bloggföljare för att ni hängt med oss ett tag. Tack för alla fina kommentarer och all positiv energi Ni bidragit med. Och till Er andra.. mindre normala typer kan jag bara säga:

F.U*

*Betyder Fuck You.. haha..

I'll be back another day!

(Med något positivt såklart)

:-)

...än huruvida ordet "HEN" är bra eller dåligt. Åååh... det är bara så... så... fånigt! En hon är en hon och en han är en han. Det finns honor och hanar i alla arter och möjligtvis kan jag tänka mig att det är ett bra ord för någon som är transsexuell, eller kanske inte ännu bestämt sig för könstillhörighet.

Könsneutrala ord. Är det viktigt med sådana saker? Jag trodde att  "jämlikhet" rörde långt viktigare saker än eventuella och rätt så fåniga, enstaka ord. Satt och tittade på Babel och där avhandlades detta ikväll.

Jag trodde i min enfald att det var betydligt viktigare med till exempel lika lön oavsett kön. Eller att kvinnor och män borde behandlas lika på alla sätt.. men nä då. Här ska det divideras och debattera huruvida HEN är ett användbart ord eller ej.

Själv avskyr jag det och tycker att det är fånigt, löjligt, larvigt, töntigt och bara allmänt knasigt. Nästan lite fult.

Men visst, en barnbok med huvudpersonen som kallas för hen står jag väl ut med för all del. Jag tror inte att det gör någon skillnad på det stora hela.

Men å andra sidan: Vad vet lilla jag? Jag är ju inte så intresserad av huruvida ord är könsneutrala eller ej. Jag är bara intresserad av ord rent allmänt. Men jag gillar ord som HON och HAN. Trist men sant!

Hona & Hane

Eller...

Hen & Hen...??

*skrattar* Njaae... Nä!

...Ja bah ha typ AAAASONT i mina fötter idag asså för jag har typ haft på me mina platådojjer HEEELA dan azzå!!!! Fett jobbigt tyyyyp. Jag tkr att de är assköna me gsk jobbiga för stackars kroppen. Man få ju bli lite långare å så me asså sjukt trött sen. man vill bah slappa i soffan å tjocka sej me massa chips å cola. Fett gott asså men eftersåm de e sommar snart så måste man ju typ hela tiden tänka vad man äter å så bah så blire ju ba chips å cola varannan dag å inte varje!!!!

FETT smart av mig tkr jag. Å så kör jag energydricka nu istället för att såva. Sjukt smart av mig va??? Tihiiihihihi... Så kan jag skajpa och fejsbooka och ässämässa heeela natten. Sova är överskattat TKR du inte åkkså de? Förresten har jag över femhundra vänner på fejsbook nu hur jävla coolt är inte det???? Alla bah: Fan va du e poppis asså... Tihihihi.. Å ja bah: Ja veeet asså!! WOW!

Å så ha jag typ träffat värsta bästa cheyen idag azzå. Hon som e så jäla snygg å fett cooool asså <3<3 Jag tkr hon e så jävla najjs så henne ska jag lätt hänga me typ skitofta asså. 

Ibland kmr hon te mej å ibland kmr jag te henne. Tur vi bo ganska nära asså. Mkt 3vligt <3<3!!!! Aja vi brukar då shoppa feeett ofta (NOT!!!!) och då blire MASSA sjyssta prylz på typ HM å sånt. Eftersåm allt på HM är scjhuuukt unikt så erew ju såklart där man shoppar mest. För såklart man inte vill se ut som alla andra fast av nån konstig anledning så gör man ju det ändå!!! :-o

Men alla andra bruds ä ju ba som väääärsta härmaporna!!!!! Fett jäla irri tkr jag!!!!!! Det är JAAAG å mina bitches som e mst ASM fattarniväl?????? De andra slynorna kan ju fan dra asså!!

För även om jag älskar mina bästisar så HAAAATAR hjag dom imårrån. Så äre ju. Fast jag älskar alla och jag vill att alla ska älska mej me tkr jag!!!! <3<3<3<3<3

Annars får ni fråga om ni vill veta massa asm grejs om mej bejbs. Vah vill ni vetarå? Min bhstrlk? Var jag bor å mitt nr? Mitt personnummer eller kanske mina inloggningsuppgifter till fejjan å msn å allt sånt? Om jag känner dej lite så tkr jag ABSÅLUUT att du ska fårom!! 

Eller vill ni se mina stringtroser kanske? De är fett sekksiga asså. Wow likzzåm!!!!

AJA men jah måste typ sluta skriva nu för farsan bah skriker att vi ska äta. Så JÄVLA störd gubbe fan vad jag hatar han asså!! Bläääh.. Morsan e helt jävla keff också fy fan va hon suger asså. Irrikärring asså fy fan. Vet ni vah hon jorde imorse???? Hon bah slet av mig täcket o typ skrek att jag skulle kliva upp å gå till skolan. Så jäävla dum i huvve asså.

Nä men hörni... lejter bitches!!!! Och DUUU din subba (du vet vem du e) Du ska få så jävla fett me spö din hora för jag vet att du hångla me A i helgen så passarej slyna)))

Jag har läst om de här farliga bröstimplantaten idag och visst, nog är det synd om flickstackarna som opererat in dem i sina kroppar.

Fast jag tycker synd om dem av flera anledningar. Både för att de är så missnöjda med vad naturen gett dem och för att de vill skada sina kroppar genom att peta in farliga saker som kroppen kanske inte ens vill ha. För även om implantaten i sig inte var farliga, så kunde ju ingen veta på förhand om kroppen skulle godkänna detta eller ej. Ibland stöter ju faktiskt en människokropp bort främmande föremål. Giftiga eller ej.

Men det som slagit mig när jag läst om alla dessa "fall" är att många inte  har råd att lägga in nya, giftfria implantat.

?!

Men shit. Det innebär alltså att i många fall så har brudar tagit LÅN för att göra denna skada på sig själva och sina stackars bröst och sedan har de alltså fått göra avkall från andra saker som kunde ha varit bra. Kanske... hmm.. få se nu... Körkort? En härlig utlandsresa? Investering i ett schysst boende? Studier? Sparkapital till sina barn?

Men näe.. Här skuldsätter man sig för sin egen fåfänga och precis då man betalat av de där gummilökarna, ja då är det dags att förnya dem och man  måste låna femti tusen till.

Vilken otäck ekvation alltså. Att avstå från massor med saker för att få bli sövd och trycka in gummi i sin stackars kropp.

Vid fikabordet lät det så här:

"De får skylla sig själva" och "Men guu va hemskt. Stackars dem" och "Är man så dum att man lånar pengar till sånt" och "Stackars bebisar som sugit på de där bröna" och "Varför väntar man inte till EFTER man fött och ammat alla sina barn?"

*suck*

Många åsikter. Och min egen åsikt? Jaa.. som vanligt att världen är helt galen.. För det ÄR den ju när vi människor bara är missnöjda med ALLT och lite till och när inte ens våra egna mjölkkörtlar (jag menar BRÖST) duger som de är så kan jag bara än en gång konstatera att: Vi människor är jääävligt skumma!

Nåja, nu tar jag mina bröst som är helt gummifria och går och SOVER!

Godnajt!

...kan gå jävligt snabbt!

Oavsett det handlar om sprit, knark, sex, spel eller shopping så har den lilla djävulen i dig bara fått fäste och du börjar mata den med vad den vill ha så kan du räkna med att den där lilla djävulen har kommit för att stanna.

Knarkare och alkisar har ett sådant beroende som gör att förfallet blir mer synligt eftersom kroppen inte pallar med sånt utan att det börjar synas till slut.

Sexaddicts, spelberoende och shopoholics syns det ju av förklarliga skäl inte lika mycket på. Snarare tvärtom i många fall. Tänk bara en shopoholic som bär hem massor med lyxiga prylar varendaste dag men som ändå bara mår sämre och sämre eftersom det inte går att fylla ett hål som är skapat av själslig tomhet.

Och nu detta: Facebook får DIG att må skit! (Även om du inte skulle erkänna det)

Samtidigt finns det hela artikelserier i kvällspressen som handlar om hur dåligt unga tjejer mår. Men HALLÅÅ... SER ni inte? FATTAR ni inte? Ja, ni som fattar kan ju fortsätta läsa men ni som INTE fattar behöver inte besvära er. Fortsätt sitt på fejjan och leta efter nåt schysst att trycka gilla på! *ironisk*

Det finns till och med föräldrar som hjälper sina barn att skaffa användare på fejjan innan de ens nått upp till trettonårsgränsen som finns där. Galet eller vad? Nästa steg blir väl att köpa ut lite cig och lära kidsen hur man lättast får tag i sprit och knark. Wow! Tummen upp.. *LESS* Fi fan!

Sedan så undrar föräldrar varför kidsen inte läser läxor, varför betygen sjunker, varför beteendet hemma försämras och så vidare...

Jaa.. vad tror ni själva?

För varför ska man göra trist skolarbete om man som nybakad trettonårig tjej kan sitta och ta kort på sig själv med de nyknoppade brösten instoppad i en billig pushup behå som modebloggerskorna säger att du ska ha? Så att "kompisarna" eller de som hatar  antingen kan trycka på "GILLA" eller för all del skriva om vilken ful och äcklig hora du är? Och förresten så är oftast "kompisarna" och de som hatar samma personer. Men säg mig den fjortis som fattar det? Förrens det är försent alltså.

Eller om den coola fjortiskillen står och spänner sin lilla bicep som han pumpat upp i en halvtimme för att få den perfekta bilden så att han ska kunna glänsa inför sin beundrarskara. VARFÖR skulle man då nedlåta sig till att göra trista saker? Som dessutom har med skolan att göra?

Visst, facebook är säkert jättebra på många sätt. Jag VET. Men detta inlägg handlar INTE om det som är bra med fejjan så skippa kommentarerna om det för all del. Det här handlar om helt andra saker än om att knyta kontakter och bygga nätverk och blablabla. Det här handlar om en generation som redan blivit trasiga på grund av allt skit som media spyr ut dygnet runt och som skapar helt nya missbrukare med helt nya behov och begär. Ta en titt på fejjan och vad fjortisarna gör och skriver där. Omvandla sedan alla dessa timmar och text till något som SKULLE ha kunnat vara ett schysst skolarbete. För tiden fanns men inte prioriteringarna.

Nu ids jag inte skriva mer om den här jävla skiten. Jag tänkte mig nämligen leva i en underbar verklighet idag. Men stanna för all del kvar på facebook du din lilla faceaddict. kanske dyker det upp något kul vid nästa klick.... eller nästnästa klick... eller då nästa... osv...

MEN alla ni mammor och pappor som tänker börja försöka begränsa era barn från det som inte är bra för dem. Passa er riktigt noga. Det kan faktiskt hända att socialtjänsten griper in. För de tycker nämligen att det är helt okej att unga flickor och pojkar mår så här dåligt och hjälper gärna till så att de får må sämre och sämre för varje dag. Och då får du börja följa dina barn via sociala medier för i verkligheten finns de nämligen inte kvar.

Men har du tur så kanske de kommer tillbaks till dig i vuxen ålder när barndomen är uppäten och utskiten via facebook!

Så lycka till!

Jahapp! Nu har arga-tant-lampan börjat lysa uppe i Helena igen.

*suck*

Läste ni jätteuppslaget med hela TRE (!!) sidor i vk imorse om detta "trafikkaos" kring skolorna i Umeå?

"kaos, incidenter och bråk"

"katastrof"

"vilda western"

Helt sjukt egentligen med tanke på att flertalet ungar antagligen bor på GÅNGAVSTÅND från skolan så vad f-n är problemet egentligen?!

Låt barnen gå till skolan och curla inte så förbannat med ungarna. 

Eller.. gå en stund tidigare på morgonen MED barnen och gå sedan hem och hämta bilen och stick till jobbet. Snacka om att skapa onödiga problem.

Och säg vad ni vill. Bli griniga och tyck att jag är en surkärring, men faktum är att jag VET att många curlar sina barn så sjukt mycket i onödan så att ungarna kommer att bli totalt ODRÄGLIGA ju äldre de blir. Så varför inte lära dina barn en så enkel sak som att ta sig själv till skolan?

Jag vet en mellanstadieunge som ringde sina föräldrar så fort det föll en liten regndroppe eller att h*n inte "orkade" cykla hem några ynka kilometer från oss så ringde denne sin mor och far som snällt dök upp med bil och cykelställ för att hämta sitt lilla barn som var lat och rädd för vatten.

Visst, alla föräldrar vill sina barn väl men ibland blir det åt fel håll. Varför vill man göra sina barn till lata oduglingar? När man kan lära dem vikten av att klara av saker själv? Jag fattar det inte...

En bra början kan ju vara att lära dem att gå till skolan själv, att plocka bort efter sitt fika, att dammsuga familjens gemensamma ytor, att slänga sopor, att tömma diskmaskinen, att vika kläder eller andra helt VARDAGLIGA saker?

Och som sagt, det verkar vara väldigt olika när man börjar att lära sina barn men jag tror på att göra det hyfsat tidigt.

Nä, nu ska jag inte störa mig mer idag. Men jag hoppas verkligen att det finns fler som tycker som jag för annars förlorar jag allt hopp för människor och dess strävanden. Lär dina barn att saker i livet ÄR jobbiga att göra ibland, men lik förbannat så måste dessa saker göras. Du gör både dig och ditt barn en tjänst!

Hälsningar en icke-curlad men glad tant!

*skrattar*

Det här är sån klockren BULLSHIT att man rent SKÄMS å allas vägnar... Man tror knappt att detta är sant...

En mamma: -"Har ni talat med barnets pappa om att han borde ta hand om barnet? Barnet vill ju bo med sin pappa!"

Kvinna på socialtjänsten: -"Ja, det har vi. Men han kan inte det tyvärr"

En mamma: -"Jahaa... Och det bara godtar ni? Fast barnet säger att h*n vill bo med sin pappa?"

Kvinna på socialtjänsten: -"Vi tycker faktiskt att det är mycket modigt av honom att säga Nej"

En mamma: -"Vah..?! HUR menar du då? Förklara gärna för det där låter ju helt sjukt!"

Kvinna på socialtjänsten: -"Ja, vi anser att han är modig som erkänner att han inte vill ta hand om barnet!"

En mamma: -"Det där är det sjukaste jag hört"

Kvinna på socialtjänsten: -"Nu är det bara så att han inte KAN eller vill ta hand om barnet. Han har inte möjlighet och det är modigt av honom att erkänna det"

En mamma: -"Nu måste jag lägga på och försöka smälta det du just sagt. Det måste ju vara ett skämt"

Ja, så här går det till idag och jag kan garantera att om en mamma vägrade sina egna barn så skulle antagligen många i samhället tycka att mamman inte var riktigt normal, men när en pappa vägrar sin egen avkomma så är han "modig" enligt socialtjänstens normer. 

Sug på den!

(och nej, det ÄR inget skämt. Det här samtalet har ägt rum i verkligheten. Jag hörde det med egna öron)

Läskigt!

Fick just en kommentar som fick mig att fundera.... På något som jag funderat på både en och två gånger förr.

"Hämnden är ljuv...?"

Och:

"Äckliga bebismammor"

Om när man bloggar om sina barn. Oavsett de är stora eller små. Personligen tycker jag att alltför många skiter  sina barns integritet och oavsett ålder så tycker jag att det är riktigt för JÄVLIGT när mammor sitter och berättar om att "han/hon kissade i sängen inatt igen". Eller att han/hon är "livrädd" för ditt eller datt.

Eller om helt galna utbrott som nån unge har, eller lägger ut nakenbilder.. eller ÄNNU värre: När barnen kissar eller bajsar.

Fy vad förnedrande. Integritetskränkande som tusan. Dessutom så kan det ju finnas viss risk för stt det blir mobbade för något sådant som går att gräva fram om några år när barnen i fråga blivit större. Det finns mycket negativa saker att använda sig av för någon elak unge som kanske kommer över en viss typ av information.

Man kan ju som vuxen tänka sig lite för i alla fall vad man berättar för allt och alla  en öppen blogg. Tycker alltså jag. Men kanske tycker du annorlunda? Risken är stor antar jag med tanke på hur mycket skit och dumma / taskiga saker man kan läsa om folks ungar i bloggvärlden.

Jag vet en morsa som i vintras satt och idiotförklarade sin unge i lågstadieålder på Facebook, för att denne gått hemifrån utan vinterkläder trots att det var kallt ute. Kanske borde mamman ha idiotförklarat sig själv för att hon inte kollade sin unge på morgonkvisten och vad denne hade på sig innan denne traskade iväg till skolan? Det är väl ändå en mammas plikt kan man tycka. Tycker i alla fall jag... Om barnet är så pass litet. INTE schysst att göra så.

Nåväl, mer hade jag inte att säga om det här. Jag antar att det finns dem som irriterar sig på mitt tyckande som vanligt. Det är helt i sin ordning.

Nåväl, nu blir det sovdax i nya sängen för den här mamman.

På återstörande!

(Detta inlägg är skrivet med den manliga delen av min hjärnhalva. Varnar redan nu för ironi och elakhet)

*suckar* Ja, då var det dags igen.

Att denna staden är ack så liten har jag ju konstaterat flera gånger förr. Men när det händer små irriterande sammanträffanden som nästan gnager hål på mitt goda humör eftersom jag alltid försöker  tänka: "Nämen SÅÅÅ kan det ju ändå inte vara?! Hon SÅG mig säkert inte och om hon hade gjort det så hade hon SÄÄÄÄKERT stannat och pratat"

*fnyser*

Nja, innerst inne så fattar jag ju att det inte var så. Det var precis som jag trodde. Att personen i fråga låtsades som att hon inte såg mig fast hon egentligen borde stannat och ställt alla de där frågorna som bollas varje gång hon träffar likasinnade. (likasinnade=skvallerkåta kvinnor i valfri ålder) Fasiken att det jämt är kvinnor, tanter, damer, flickor, brudar och tjejer som är de absolut värsta när det kommer till skvaller och förtal. Jag skäms över det kvinnliga släktet en del gånger. Usch!

"Har du hört att...."

"Ja, hon är ju som hon är..."

"Stackars hennes barn..."

"Men vet du vad JAG har hört..."

"Jag umgicks ju med henne en gång och då...."

Allt sladder och skvaller som avhandlas i vissa kretsar skulle faktiskt kunna få ett slut. Men å andra sidan så kanske ni inte skulle haft så mycket spännande att skvallra om då. Sorgliga sladdertackor som Ni är.

Men allvarligt talat: Jag KAN och vill gärna räta ut era frågetecken. Så när ni ser mig nästa gång: Våga hälsa! Och ännu viktigare: Våga fråga! Jag vet ju att Ni så gärna vill veta. Och faktum är ju att jag är den som kan bidra med mest till era slajmiga skvallermöten. Och det bästa är att jag inte ens tar betalt för det. Det blir som en "Hänt i veckan". Fast utan bilder. Vad sägs?

Och glöm inte att vissa av era sladderkompanjoner trots allt inte är så lojala som Ni kanske tror att de är. De som jag faktiskt känner brukar berätta för mig vem som säger vad och på vilket sätt. Tänk på det. Så nästa gång jag ser just DIG ute... Säg åtminstone hej. Så blir det inte så pinsamt för dig. Våga stå för ditt BULLSHIT!

Men för att avsluta detta inlägg med något positivt så kan jag berätta att det ibland låter så här när jag träffar folk som jag känner / känner litegrann / inte alls känner:

"Hej Helena! Jag har hört det här och det här och det här och det här av den-och-den om dig. Men jag vill bara säga att jag inte tror på allt som sägs"

Tack och lov. Det finns alltså hopp och en liten tröst är att allt sladder som alla slajmiga tanter håller på med säger mer om DEM än om mig. Faktiskt en skön tanke.

Jag nöjer mig så!

...som bor i min direkta närhet. Eller ska jag kanske istället döpa inlägget till "Äckliga kattägare på Tomtebo"? Men då får jag väl på skallen så jag skyller på katterna och så kan ni ju läsa mellan raderna istället.

Här på Tomtebo bor det massor av katter som är ute och springer lösa varenda dag. Tyvärr har de utsett sandlådan på just vår adress som sin offentliga toalett.

För jävligt!

Fastighetsägaren såg till att byta ut all sand i somras men nu är den full i kattkiss och kattbajs igen. Det är så vidrigt så jag behöver nog inte förklara mig närmare. Ni fattar ändå antar jag.

I somras tog jag en av alla bajsande katter på bar gärning. Jag plockade av den halsbandet och Jimpa ringde upp kattens ägarinna som blev hysteriskt arg då han påpekade det olämpliga i att hennes katt gick lös och bajsade ner barnens sandlåda. Han sade till henne att hennes katt kunde vara ute hur mycket och hur ofta som helst men då i KOPPEL så att våra barn skulle slippa få i sig kattens bajs eftersom vi har en liten kille som faktiskt är i den åldern att det slinker ner lite sand då och då så är det väl inte för mycket begärt.

Hon blev fly förbannad och tyckte att vi skulle hålla våra barn i koppel istället. Sen slängde hon på luren (!!)

Jimpa ringde upp igen och sa att hon gärna fick hämta kattens halsband och att katten kanske inte kommer hem igen någonsin om vi hittar den bajsandes i sandlådan igen vill säga.

Det tog fem minuter och sedan kom hennes pojkvän, gömd bakom mörka solglasögon och hämtade katthalsbandet. Han sade att de liks skulle "he iväg" katterna en vecka senare, men nog fasiken har jag sett dessa katter flera gånger sen i somras *suck*

Jag blir riktigt förbannad på alla som låter sina katter springa lösa i tätbebyggt område. Det är inte schysst mot grannarna eller mot katterna heller för den delen att låta dem gå ute utan tillsyn så här. Håll katterna inne, eller flytta ut på landet. Eller, det mest tidskrävande alternativet: Rasta katten i koppel!

Sen är det väl inte direkt att vara rädd om sin katt att låta den ströva fritt vind för våg bland bilar, bussar och människor som kanske hatar katter.

Kattägare som struntar i sina grannar och barnens sandlådor är hursomhelst så otroligt respektlösa mot omgivningen. Usch! 

Nä, nu ids jag inte gnälla mer ikväll. Jag hoppas verkligen att sandlådan på mitt nya kvarter får vara ifred för katterna. Annars lär jag ju bli en arg tant så småningom.

*skrattar högt*

Jag har ingen lust att bli en arg tant förresten.. för de har ju oftast katt kom jag på!

*skrattar ännu högre*

...är väl lite konstiga?

Brr.. detta skulle ju kunna bli ett kilometerlångt inlägg, men det ska det INTE bli. Däremot är jag lite benägen att hålla med min MAN (wow.. jag har en MAN.. hihi..) om att just "kvinnfolk"  är ett mycket märkligt släkte.

För det mesta är det ju kvinnor som skottar skit på varandra bakom ryggen och smilar sedan upp sig och är best friends. 

Kvinnor är mer intriganta än män och låter oftare känslorna styra. Varför?

Kvinnor är oftare falska och har inte samma kamratanda som snubbar. Varför?

Kvinnor är oftare avundsjuka på varandra än vad män är, eller så är det bara så att missunnsamheten lyser igenom. Varför?

Kvinnor har svårare att lösa en konflikt på ett schysst sätt än vad män har. Varför?

Varför?

Jag säger inte att det alltid är så, men det går ju absolut att skönja ett mönster i saker jag sett, hört och upplevt.. Varför? 

Det stör mig ibland och jag kan inte alltid anpassa mig efter språket som talas i respektive kvinna VS man gruppering.

Det känns i alla fall som att kvinnor är mer KOMPLICERADE än vad grabbar/killar/pojkar och män är. Varför?

*skrattar*

Hmm.. Det blev många varför ikväll. Någon som har lust att bidra med ett:

DÄRFÖR... (att)...

??

Ibland när jag är uttråkad så brukar jag smyga runt och spana på hemnet som säkert många andra med mig.

Jag gör det för att det fascinerar mig litegrann hur LIKT det är i väldigt många hem. Så det kan vara lite svårt att få det där lilla extra: "Ahaaaa...SÅÅ vill jag göra hemma hos mig med" Inspirationen väller ju inte direkt över mig när jag uttråkad sitter och tjuvkikar runt i människors hem på det här viset. (skilsmässohemmen på hemnet?!)

*SUCK*

Det är väggord (gärna romantiska), anskrämliga fondväggar (mardrömsframkallande tapeter, Nej tack) svarta klinkergolv (Men VARFÖR?) Och det är designade (!?) barnrum med hela serier av barnmöbler och MASSVIS av prylar i telningarnas rum... brr..

Ååååkej, jag antar att ALLA läser samma inredningsmagasin, men ibland blir det nästan löjligt.

Visst, smaken är som baken och tur är väl det? En del har smaken i baken och det finns det säkerligen dem som tycker att jag har också *skrattar* men jag har alltid kört den brokiga och krokiga stilen så det funkar nog framöver också. Den går ut på att omge sig med favoritsaker (gärna gamla saker som många personer har hunnit älska) blandat med lite nytt och fixa omgivningen så barnvänlig och praktisk som möjligt. Stök och bök ska kunna kamoufleras eller åtminstone snabbt kunna plockas bort och gömmas i ett huj. Ikea och dess fantastiska förvaring gillar nog många barnfamiljer precis som vi.

*Nickar*

Japp, så vill jag ha det! Inga röriga och grylliga fondvägar som ger mig huvudvärk eller stör mitt blickfång. Inga superdesignade tyger som kostar lika mycket som en weekend i Stockholm eller fåniga väggord som får mig att himla med ögonen och kväljas lite inombords.

Något av det fånigaste jag läst på en vägg var nog denna fras:

"Den vackraste dagen var då du kom"

Hmm.. "då du kom"...? Syftar det på en ... orgasm..? Eller... då du kom... hem...? Eller... kom in i mitt liv...?

Haha.. jaa... säg det, den som vet! Nä, lite mer humor i vardagslivet om jag får be. Kanske ska man hitta på en egen liten fras och låta trycka upp och hänga i sovrummet?

*funderar*

Vad sägs om:

"Älskling, snälla kan vi ligga? Eller vill du som vanligt att jag ska tigga? Kom igen nu, jag kan sexgungan i taket rigga"

Eller:

"Gör vad Du vill bara jag får ligga still. Sen kanske vi ska ta en rök eller vill du släppa fram en mök?"

*Garvar*

Jamen vaddårå? Jag tyckte ju att det var jätteroligt! Nä, skämt åsido. Folk får gärna ha sina klyschor skrivna på väggen. Jag antar att de får dem att må bättre och faktiskt så har jag fått en liten idé av detta så jag tänkte att jag presenterar det då jag flyttat in i nya lyan.

Yes, så får det bli! Hoppas alla mår bra ikväll. Jag mår... ganska bra fast jag är trött!!

Betyder: "All cops are bastards" Vilket på svenska betyder:  "Alla poliser är svin"

A.C.A.B är en töntig förkortning som en hel del kriminellt slödder tatuerar in någonstans på kroppen. Gärna där det SYNS ordentligt. På händerna, halsen eller huvudet.

Här om dagen såg jag en sådan liten tanig kille strutta runt på stan med sin höggravida flickvän samtidigt som han skyltar helt öppet med sin kriminalitet eftersom han anser att alla poliser är svin. En tatuerad skalle som skriker: "A.C.A.B" väcker ju ändå en och annan reaktion.

De flesta människorna i samhället anser väl ändå att poliserna finns till för vår skull och att de ska upprätthålla lag och ordning?! Och skydda oss människor?

TROR jag i alla fall.. Nåväl, det är ju ingen hemlighet att kriminellt slödder kostar skattebetalare massvis med pengar och att de lämnar efter sig sorg, ilska och raserad trygghet där de far fram med sin kriminalitet och roffar åt sig vad de vill ha, skadar andra människor och gör allt möjligt annat skit som är helt för jävligt.

Anyway, ingen idé att skriva ett kilometerlångt inlägg. Ni fattar väl var jag vill komma antar jag?

Det jag undrar över är VARFÖR man vill skylta med sin krinimalitet och varför man skryter om att man är kriminell? I sommar har jag träffat en och annan kriminell skitstövel som skryter om hur kriminella de är samtidigt som de är pappor / ska bli pappor och har småtjejer som ränner efter dem trots att de VET att de inte kommer att lämna samhällets skuggsida fast de skaffar barn.

Fan, det är motbjudande! Så om någon vet VARFÖR dessa glin skryter om att de är kriminella...?! Berätta gärna.. Jag finner det fascinerande och synnerligen intressant.

Sedan vill jag gärna veta varför alltför många tjejer medvetet väljer att skaffa barn med någon som är kriminell. Hur tänker de?! Och med VAD tänker de?

Kan man med att köra runt sin unge i en stulen barnvagn? Vill man köpa välling för pengar som kommer från utpressning? Kan man köpa sina blöjor för pengar som egentligen tillhör någon annan? Och vill man verkligen att ungens första manliga förebild ska vara en skurk? Vad säger man när kompisarna på dagis vill veta vad pappa jobbar med?

Jag vill veta!

Människor är intressanta tycker jag.

...mot ett barn och sedan förklara det så här:

"Det är din mammas fel att jag är dum mot dig"

Ett snedvridet scenario som jag är sjukt less på oavsett vem det är som gör det. För det mesta är det barns egna mammor och pappor som gör så här, men i andra fall är det faktiskt andra barns mammor eller pappor som gör så här.

Vad sägs om det här knasiga scenariot?: Min dotter har tillhörigheter i form av kläder och andra personliga prylar hemma hos en person som blivit arg på mig.

Nu tycker personen i fråga att jag hängt ut denne genom att berätta om den lustiga vinincidenten som jag hade äran att vara med om en gång. (Märkligt egentligen då det inte ens framgår om det är en man eller kvinna det handlar om?)

Personen skickar då sms till både mig och min dotter och upplyser om att sakerna skall åka med sopbilen till soptippen. För eftersom jag är sådan elak och ondskefull person så ska naturligtvis min dotter straffas för det. Det är ju en självklarhet.

Och efter att ha analyserat saker och ting som jag sett, hört och upplevt med den här personen så har jag ändå kommit fram till att jag är skyldig till följande brott:

• Jag har inte imponerats av allt skryt
• Jag har till slut sett igenom alla lögner, stora som små
• Jag har inte samma inställning till personens enorma ego
• Jag är inte avundsjuk
• Jag är nöjd med mitt liv

Visst, till dessa brott i den här personens ögon är jag skyldig så att det bara skriker om det. Men helt ärligt:

Ska min dotter verkligen behöva straffas för mina brott? Nej, det tycker jag inte.

Jag har varit hatbombad via sms och jag orkar inte ens svara på alla provokationer. Jag säger till min dotter att inte svara på dessa galna sms heller, för i min värld ÄR det lågt att ge sig på ett barn bara för att man är förbannad på en tillhörande vuxen.

Nåväl, inget jag kan påverka varken nu eller sen. Det handlar ändå bara om materiella ting ändå och jag blir hellre av med några personliga ting, än att låta en person med narcissistiska drag få finnas kvar i min närhet. En märklig frid breder ut sig mer och mer för varje stund och jag känner att allt som hänt med den här personen varit en lyckträff.

Vi har haft kul, jag har lärt mig massor och nu är det över.

Jag är nöjd och glad över allt roligt som varit och faktiskt även över hur det slutade hur konstigt det än må låta. Glad för att jag inte är arg, bitter, ledsen eller hatisk. Jag bevarar de fina minnena av allt roligt vi haft och så sorterar jag bort resten av de dåliga....

...och låter dem åka med sopbilen *skrattar*

Hursomhelst, människor i min närhet säger: "Men Helena, märkte du verkligen inte hur h*n var? Vi såg det direkt"

Näe... det gjorde jag faktiskt inte.. Vi hade ju så kul ihop! Tills det roliga fullkomligt exploderade i fejset på mig! Så kanske var jag ändå lite bländad av den här personen trots allt? Ja, så var det nog!

*suck* och BLÄ!!

Nåväl, det här var sista gången jag dryftade detta. Jag går vidare nu och jag mår BRA! Det här hade en mening! Det är jag övertygad om.

...hos sina vänner är så olika beroende på vem det handlar om.

Alla människor är stöpta i olika former och våra åsikter är lika varierande som vädret i sommarsverige. (Och tack och lov för DET!)

Men tillbaks till saker att uppskatta hos sina vänner...

Detta uppskattar JAG hos MINA vänner:

• Ärlighet
• Optimism
• Lojalitet
• Att de besitter förmågan att kunna leva sig in i hur andra tänker / känner
• Att de inte a-l-l-t-i-d utgår från sig själva
• Att de inte ljuger om små och obetydliga saker HELA tiden (en lögn är en lögn, även om den är liten)
• Att de går att ha en konflikt med som kan lösas / avslutas inom en rimlig tid
• Att de accepterar mig för den jag är oavsett vad jag har i mitt bagage
• Att de inte gör sig lustiga på min bekostnad eller talar om mig bakom min rygg till andra bekanta på ett sätt som inte är ok
• Att de flesta av dem oftast vet hur jag känner utan att jag behöver säga det med ord
• Att de kan konsten att vara ödmjuka och inte a-l-l-t-i-d måste skryta om det mesta och alltid hävda sig som störst, bäst och vackrast i alla situationer
• Och lite andra saker med...

Ska avsluta dagens blogg med en otroligt töntig incident som faktiskt var helt avgörande för hur jag i fortsättningen kommer att se på en person som jag ändå trodde att jag kände och kallade min vän. Det är så patetiskt att jag nästan skäms vid tanken hur någon kan vara så pinsamt löjlig:

4 stycken "vuxna" personer dricker varsitt glas från en flaska med rosa bubbel. Personen som köpt flaskan säger: "Det här är rosa champagne och den var faktiskt jättedyyyyr. Över trehundra spänn faktiskt!" (Hahaha...)

Jag kan inte låta bli att för en gångs skull ifrågasätta  skrythalsen och svarar: "Näää, det här är ju bara mousserande vin. Champagne får det bara heta om det är tillverkat i distriktet som HETER  champagne" (dessutom skulle rosa skumpa kosta betydligt mer än trehundra spänn va?!)

Men den roliga slutklämmen är att vinet kostar 79 spänn (!?) Så kan någon NORMAL människa förklara varför man vill vara så patetisk och skryta över att man betalat trehundra spänn för en töntig jävla vinflaska när man inte gjort det? Är man inte aningens pinsam och larvig då? Haha..

*suck*

Fasn vad onödigt!

Nä, nu var det slut på det roliga. Vi ses och hörs :-)

Ungar som får sina vecko / månadspengar utan motprestation.

Ungar som "shoppar" och äter godis dygnet runt.

Ungar som kräver att föräldrarna SKA fixa mat, tvätt, städning och all annan service i hemmet.

Ungar som inte VILL hjälpa till för att de inte ids.

Ungar som tror att de är vuxna fast det är mååååånga år kvar.

Ungar som tror att de kan behandla andra hur som helst.

Ungar som inte fått lära sig att tacka för sig.

Ungar som aldrig kan vänta på sin tur.

Ungar som aldrig fått lära sig att ta ett NEJ!

Ungar som lyfter sin mobillur så fort de får ett problem istället för att försöka LÖSA sitt problem.

Ungar som vet allt om pokemon, world of warcraft och Kissie men som inte har den blekaste aning om vem Astrid Lindgren var.

Ungar som inte fått lära sig respekt för andra människor och djur.

Ungar som inte respekterar andras saker.

Ungar som gör precis som de vill, NÄR de vill.

Ungar som kliver över andras gränser för att de känner för det.

Ungar som inte fått lära sig att respektera gränser och regler överhuvudtaget.

!?

Fast å andra sidan så kan man kanske inte begära att ungarna ska kunna  eller veta vissa saker då vissa föräldrar är på exakt samma nivå som sina ungar.

Kan man inte införa en slags föräldralicens innan samhället spårar ur totalt...?! Åååååh... Jag blir GALEN!

(Jamen vaddårå? Borde väl funka?)

Jag är helt allvarligt lite rädd för mammor och pappor som på fullaste allvar tror att deras ungar är helt felfria trots att de beter sig som svin så fort mor eller far tittar åt ett annat håll. Såna päron är läskiga och obehagliga och det är inte konstigt att deras ungar är som de är.

Och det var väl så att äpplet inte faller så långt från.. ööh... päronträdet...?

Haha.. ja, en omedveten liten ordvits.

För övrigt så saknar jag två tredjedelar av mina egna äppelbarn som just nu befinner sig väldigt långt borta från päronträdet (det vill säga: JAG!) Bägge är ju kvar i norrbotten så jag har "bara" mitt lilla skrutt (äppelskrutt?!) hihi... hemma.

Har just lämnat Älvsbyn. Tåget skulle egentligen varit framme i Ume om 45 minuter. Någon som är förvånad?! Så nu får Jimpa hämta oss i Vännäs för jag vägrar åka en meter till i buss idag. Fy vad besviken jag är på SJ ännu en gång och ändå måste man åka tåg eftersom det inte finns något bra alternativ. I alla fall inte när man reser med barn. Hm.. Undrar om det lönar sig att klaga? Jag klagar jämt på sj och dess brister. Både via mail och brev men inte bryr de sig och inga förbättringar sker. Vad gör man? Någon lokal politiker som kan göra nåt? *suck* resan fortsätter.. Bastian är glad i alla fall. Tur det! :-)

SJ har gjort det igen *morr* Befinner mig i en buss bortanför Jokkmokk. Varför tåget inte kom har jag ingen aning om. Men om man ser det från den ljusa sidan så har jag ju fått gå på en rövstig och blivit myggbiten.. Det är inte alla som fått uppleva det minsann. Och hade bussen en bilbarnstol? Nope! Jag fick ta en från brandstationen i Gällivare. Gissa vem jag skickar räkning till? :-D huvva. Skulle egentligen sitta på en pizzeria i Boden vid detta laget, men det sket sig! Resan fortsätter...

Jag är INTE en nöjd person just nu! Alla vet att SJ inte är min kompis. När jag åkte hemifrån kl 6.15 imorse står det på sjs sida att tåget "bara" är tolv minuter sent och att tåget ska gå kl 6.40. Klockan hinner bli över 8 innan vi kommit iväg från Umeå. Vad i helvete är problemet? Och jag är ganska nyfiken på vad de ska skylla på nu när de inte har vinter och snö att skylla förseningarna på. Ärligt talat: Vad ska man göra åt det här? Varför är det så här med tågtrafiken i Norrland? Jag skulle gärna vilja ha svar på det. Än en gång måste man vara arg på SJ som behandlar sina resenärer som skit. I alla fall de som bor i norr. Diskriminering? Man kanske skulle varit en kostymnisse i Stockholm? Då slapp man antagligen sånt här! Hm.. Åkej, dagens gnäll slutar HÄR! Vi hörs :-)

...hemma hos mig denna morgon. Dunderklumpen och hans mysiga gäng har invaderat mitt tvrum idag.

Jag sitter bredvid och rensar pärmar och foton från ett tidigare liv. Hade tyvärr sparat mer skit än nödvändigt så idag har jag det jag gör.

Sexåringen sitter som ett tänt ljus och det är väldigt speciellt att få se på tv eller film. Bolibompa får man se klockan 18 på denna adress några gånger i veckan och på morgonen är det morgontidning och kortare barnböcker som gäller vid frukostbordet.

Jag är en gammaldags, tråkig och småtöntig morsa som absolut inte skaffat mina ungar bara för att låta dem hänga framför en dumburk flera timmar varje dag. Jag tror på fullasta allvar att man kan göra så mycket annat tillsammans: Spela spel, leka, bygga pussel, ta en promenad, läsa en bok eller bara sitta och prata. (Joho! Man KAN faktiskt göra det med en sexåring.. prata alltså)

Själv är jag ju lite smått allergisk mot tvn och jag kan få galna ryck ibland när tvn står och spyr ut sina värdelösa budskap. Speciellt på de kommersiella kanalerna.

UUUUSCH!!

Mitt skräpfilter har varit trasigt en längre tid nu och ibland undrar jag hur mina tankar och nödvändig information ska kunna stanna kvar i huvudet när mina ögon och öron ständigt ska matas med tvns SKIT.

Jag kan absolut förstå varför det talas om hyperaktivitet hos ungar som jämt hänger vid tvn.

*suck*

Jimpa diggar sport på tv så det är mycket tvskval på kvällarna så ni hajjar ju att det är skönt när man är ensam och tvn är avslagen.

Men idag är det alltså tv dag. Viggo sitter stilla och är helt tyst. Dunderklumpen är supermysig och själv har jag ju tid till min städning...

Och...

Att BLOGGA förstås...

Haha...

...kanske mina barn tycker när jag blir gammal och så startar de en blogg och skriver så mycket skit de bara kan om sin gamla morsa.

Ja, den dagen den sorgen får jag väl tänka då!

Ibland är jag så kluven då det gäller barnen i bloggen. Vissa dagar så är de ju så där fantastiska (som ju såklart ALLA föräldrar tycker om just sina kids) och ibland är de ju så där allmänt osnutna som de flesta ungar också kan vara ibland.

Ibland känns det som att jag kanske berättar för mycket och ibland kanske det inte är så lämpligt med bilder på kidsen. Fast jag tror att jag håller mig inom en ganska anständig ram i alla fall.

Jag läste Katrin Zytomierskas blogg i ett par år. Hon var rätt så kul och jag följde hennes graviditet och lille Ringo i magen med spänning.

Men en dag då jag klickade in mig på hennes blogg så hade hon en bild på lille Ringo där han låg nedbajsad i en balja.

Och jag måste säga att hur provokativ, uppkäftig, elak och smått rolig den här donnan än varit tidigare så blev det som ett brutalt uppvaknande och jag svor att aldrig klicka in mig i hennes blogg igen. (vilket jag faktiskt bara gjort en gång sedan dess och denna gång fick man se hela Ringos nakna lilla rumpa bredvid pappas)

Om sisådär femton år så kanske lille Ringo vill blogga? Kanske vill han ta lite smygbilder med pappa Bingos kamera och likt en paparazzi gömma sig bakom duschdraperiet för att sedan hoppa fram och ta några bilder på mamma Katrin då hon står där och känner sig allt annat än fotovänlig en tidig morgon då man brukar känna sig så där skrynkel-morsa-ful-jag-behöver-sova-fem-timmar-till-dessutom-har-jag-glömt-att-tvätta-bort-mascaran-igår-så-jag-ser-ut-som-en-tvättbjörn..

Ja, ni hajjar antar jag?!

Jag har märkt att många som är mammor för första gången oftast skriver mer om bajs och kiss. Nästan som att de är förvånade över att deras lilla barn gör sådant. De talar gärna även om sina egna kroppsliga funktioner och berättar om både sitt kiss, sitt bajs och när de har mens.

Jag blir både chockad och lite småäcklad, men å andra sidan så skriver ju folk om precis vad de vill i sina egna bloggar. Men en liten varning kanske vore på plats innan man klickar in sig i en dylik blogg? Typ varning för avföring och kroppsvätskor?

Haha.. nä, bara skojade.

Men en sak skojade jag INTE om.. och det är att barnen kanske en vacker dag vill ge igen och då när ni gamla avdankade bloggmorsor slutat blogga och sitter i ert eget bajs i en gammal blöja sent på ålderns vinter bortglömda på något hem, så ska ni inte bli sura om era då medelålders barn fotar er och lägger ut det i en blogg!

Kom ihåg det!

What goes around.. comes around!

"Poopmorsor---> NEJ Tack!!"

En läskig grej hände häromveckan...

Sexåringen hade med sig en ny liten kamrat hem till oss. Den lille kamraten letade på bägge våningar innan han slutligen frågar mig "var vi har våra tv-spel??"

Jag svarade precis som det var:

"Vi har inga tv-spel hemma hos oss för vi vill inte ha sådana saker i vårt hus. Vi tycker att man ska leka istället"

Den lille kamraten frågade då:

"Vaah? Har ni inte ENS ett Nintendo DS??? Vi har bla bla bla... och så har vi ett blabla bla och ett WIIIII...)

Jag svarade återigen att vi inte tycker att tv-spel är något för vår familj.

Jag hörde honom senare fråga sexåringen varför han inte hade någon tv på rummet. Sexåringen svarade något kul i stil med: "Den HÄR kan jag ha som tv" eller nåt liknande.. Fast jag vet inte vad det var han visade kamraten. Det var i alla fall ett skojigt svar. Med fantasi kan ju en tv se ut precis hur som helst.

Nåväl. Några dagar senare kommer den lille kamraten cyklandes till vår gård på en cykel som ser ut som rena rama rymdskeppet. Sladdar, växlar, bromsar och diverse detaljer som gjorde cykeln till en slags värstinghoj.

Grabbarna står ute vid sina cyklar och visar upp sina ögonstenar för varandra. Viggo är otroligt stolt över sin fina cykel i bmx modell. Köpt begagnad förra året och som härstammar ända från åttitalet.

Jag ser genom fönstret hur den lille kamraten ställer ifrån sig sin glimmande cykel och stegar upp på vår stengång. Han plingar på dörren och öppnar.

Jag går ut i hallen och säger hej. Han tittar på mig och säger:

"Är inte Viggos cykel SPLITTERNY??"

Jag svarar: "Vi köpte den där cykeln förra året så den är inte ny. Men visst har han en fin cykel?"

Den lille kamraten svarar:

"Näe, den är ju inte SPLITTERNY"

Ja, vad säger man? Det är ju inte ungens fel att han tycker att vi är konstiga som inte äger några tv-spel. Inte heller är det ju hans fel att han tycker att Viggos cykel är skräp eftersom den inte är SPLITTERNY.

Men så kanske det blir om man har föräldrar som tycker att de är så oändligt mycket bättre än alla andra då de förser sina barn med tv-spel och SPLITTERNYA cyklar.

*SUCK*

Usch.. jag tycker bara att det är sorgligt. Både för Viggo och hans lille kamrat. Det kan ju inte bli annat än fel om man redan när man är liten ska växa upp i den tron att man är bättre än alla andra bara för att föräldrarna tror att de är det!

Sad, sad situation!!

...är en svår konst för många.

Ibland blir det fel och ibland gör man rätt. De gånger man prioriterar helt fel så kan man gräma sig efteråt, men är det ingen allvarlig skada skedd så går man vidare med vetskapen om hur man ska göra nästa gång!! Om man får en "nästa gång" alltså!

I min prioriteringsordning är samtliga barn i min egen barnaskara nummer ETT, UNO, ONE, UN, YKSI osv... osv...

Det finns inga andra alternativ. Bilen, huset, ekonomin, jobbet eller vad fasiken som helst kommer på lite spridda platser på min priolista.

Själv hamnar jag alltid ganska långt ner. Mår jag dåligt över det? Nope, det gör jag faktiskt inte även om jag såklart önskar att jag  hade liiiite mer fritid och liiiite mer pengar att spendera på mig själv. Men dåligt mår jag inte! Om mina barn är hela, rena, mätta och på ett hyfsat glatt humör så mår ju även jag som morsa ganska bra också. Hur logiskt som helst.

Så länge man har hemmavarande kids så får man vackert räkna med att prioriteras långt ner på priolistan.

Därför gör det ont när vissa morsor och farsor prioriterar så jävla dåligt att man nästan börjar undra varför de är föräldrar.

"En spermie gör ingen farsa"

"En graviditet och en födsel skapar ingen morsa"

Med det vill jag bara säga att varenda jävel kan BLI förälder, men det krävs något mycket speciellt för att VARA det!!

BIG difference!

...människa?!

Ja, fast egentligen är det väl inte så konstigt.

För vem skulle inte bli ondskefull och obehaglig?

• Om man inte har några vänner
• Om man bara kan lyckas skaffa "tillfälliga kompisar" genom att hitta gemensamma bekanta och snacka så mycket skit om dem att det är rent kriminellt 
• Om man måste snoka i sin äkta hälfts telefon varje dag för att man har så låg självkänsla att man inte litar på varken sig själv eller sin partner
• Om inte ens föräldrarna vill veta av en
• Om man har hemska mindervärdeskomplex
• Om man vet att man älskar att vara elak på gränsen till psykopatisk
• Om man har en läskig dialekt (Nä, fy. Nu var jag inte snäll. Dialekter rår man ju inte för hehe...)
• Om man måste ljuga och intrigera varje dag
• Om man måste håna folk bakom ryggen
• Om man är tillgjord och falsk mot alla
• Om man inte fattar hur liten den här staden är
• Om ingen bryr sig om en ens när man fyller år
• Om man vet att man inte är frisk  
• Om ens grannar går omvägar för att slippa möta en
• Om man inte ens fattar hur illa omtyckt man är av alltför många
• Om man är avundsjuk och missunsam JÄMT
• Om man är så nyfiken och kontrollerande, att det för längesedan överskridit det "normala"

Åh fy så hemskt.. Jag önskar att denna person bara existerade i en dålig såpopera.

JR Ewing, Montgomery Burns, Stefano Di Mera, Alexis... osv.. osv...

Släng er i väggen! This is the real thing!

*Jag ryyyser*

Så jag fryser...

Haha...

Nåja, mer tankeverksamhet än så här ägnar jag inte åt den miserabla personen i fortsättningen utan konstaterar bara ännu en gång, helt krasst att denna stad är liten. Så liten att det kan vara klokt i att fundera över vad man säger. Till vem och varför.

Saker och ting hoppar upp och slår tillbaks på dig en vacker dag då du MINST anar det.

Jodå, nog var det en sådan dag alltid.

Men eftersom jag (som alla vet vid detta laget) alltid säger att det mesta som händer har någon mening så väljer jag att tänka så även vid detta missöde.

Det kan handla om att man ska tänka efter oftare, att man ska ta det lugnare, att man ska lära sig av misstag man begår (Många?? Jovars!!) , att man kanske ska se allt dåligt som händer som en varning att något är fel?

Man själv kanske gör fel, någon i din närhet gör fel, något är på väg att gå fel  osv osv...

Så, jo! Känner du att du har "dålig karma" så har din magkänsla säkert rätt. Jag brukar välja att se det som en varning. De gångerna kommer man undan efteråt genom att säga att "Det var ju en jäkla tur att ingen blev skadad"

Till exempel!!

Hursomhelst så är jag smått trött på allt skumt som händer, men jag väljer att tro på att det är någon som går vid min sida och varnar när något är fel.

Och vem är då denna "någon"? Jaa.. you tell me! Det hade i alla fall varit kul att veta. Och även om jag just nu har lite dålig karma så är jag ändå vid gott mod. Jag kämpar på kan man säga. Orkar inte ens gnälla om det.

Vad som än händer så har jag kärlek, hälsa, underbara barn och fina vänner i mitt liv. Och kanske den dåliga karman är en påminnelse om hur mycket sådant egentligen ska uppskattas?

Japp, det är jag övertygad om!

Och pengar? Ska man bry sig så mycket om sådant? Ibland har man mycket pengar och ibland har man lite mindre av den varan...

*nickar*

Jo, så äre nog!

Nu känns det lite bättre!

Vem är jag att säga något om detta eftersom jag själv sminkar mig nästan varje dag?

Tycker jag inte att jag duger som jag är? Jodå, nog gör jag det. Jag behöver inte ha en sminkväska som väger tre kilo. Inte heller har jag lust att lägga ner x antal tusenlappar på produkter som ska spacklas på mitt stackars fejs och som ändå tvättas bort på kvällen.

Har just kikat ner i min lilla sminkväska och där ligger det tolv saker, varav fyra stycken är så kallade "tillbehör" (2 st borstar, ögonfransböjare samt pincett)

Det är alltså åtta stycken sminkprodukter, varav sex stycken är sådana som jag använder om det är partyparty på G. Exempelvis om man vill ha rouge, glitter på ögat eller bara lite extra som täcker mörka ringar eller finnar etc.

Mitt vardagssmink består av ljust puder och mörkbrun mascara. Vissa dagar kanske jag drar en liten eyeliner under ögat bara för att se lite piggare ut.

Men det är väl i sin ordning? Jag är för fasiken snart trettisju år. Det är väl okej om jag sminkar över mina kråksparkar med lite puder? Och visst är det väl okej om jag "lyfter" mitt trötta öga med lite mascara?

Men VAD är det frågan om när småtjejer (läs: Mellanstadieflickor---> Alltså BARN) Vill sminka sig så mycket att de ser ut som porrdrottningar / gatuprostituerade kvinnor av den billigaste sorten?

Barn som är så vackra och oförstörda med hy som får en att bli grön av avund, barn som besitter en sådan fräschör som man knappt minns att man själv haft, barn som strålar helt naturligt UTAN glittrigt smink.

Sen kan man ju undra hur dessa småtjejer kommer att se ut när de är medelålders om de redan nu ska förstöra sin hy med smink. Och vad ska de "ta till" när de blir äldre och fräschören är borta på riktigt?

Jag blir ledsen och arg när jag ser småtjejer i "porrdrottningslooken" och jag erkänner utan omsvep att jag idag beslagtagit en del sminkattiraljer från min kid som hon kanske får tillbaks någon dag om det vankas maskerad eller teater.

Jag är en elak, dum och hemsk mamma idag. Men jag vill inte att mitt barn ska gå omkring sminkad som en vuxen kvinna på väg till nattklubben. Speciellt inte när hon "bara" ska till skolan. Dock har jag lovat henne att precis som jag få ha ljust puder och lite mascara på sig. Men där går min gräns! Såg ni förresten nyhetsinslaget om småtjejer och smink? Kolla här!

Och den stora frågan är ju: "För VEM spökar småtjejerna ut sig på detta vis??"

För sig själva?

Knappast! 

...som beter sig som råbarkade sjörövare. Vad ÄR det med dem?

Vad sägs om detta sms:

"Sug min kuk din lilla fula fitta Haha fula lilla p12"

?!

Skrivet av en tjej snäppet äldre än min dotter. Skrämmande! Tänk om vissa föräldrar kunde lära sina ungar vad som är okej och inte. Om man skriver sådana här sms är man alltså INTE mogen att ha en mobiltelefon och då borde ju rimligtvis föräldrarna ta telefonen i beslag.

Eller?

När man blir straffmyndig så kan ett sådant här sms bli en ganska het potatis. Men det fattar inte vissa ungar eftersom deras föräldrar bara skiter i att lära ungarna telefonvett.

Nädå, bara ge din unge en telefon och skit i vad ungen säger och skriver via telefonen.

Det är synd om er föräldrar som inte fattar ett jäkla dugg. Men vänta tills ditt "gulliga lilla" barn börjar dra på sig polisanmälningar när han eller hon är femton år. När man fyller femton år blir man alltså straffmyndig som alla vet.

Trakasserier och hot är alltså olagligt. Och tro mig när jag säger att jag har sett betydligt värre sms än ovanstående.

Så du mamma / pappa som har barn i yngre tonåren och har ungar som ränner på Tomtebo (Och i andra stadsdelar också för den delen) Ta nu och gör dig själv OCH ditt barn en tjänst. Upprätta NOLLTOLERANS vad gäller svinaktigt beteende via mobilen.

Vi har nolltolerans på vår adress, vilket innebär att mobilen försvinner i minst en månad om man:

• Har konflikter via mobilen
• Låter kompisar svara och vara dryga i telefonen
• Skickar otrevliga, fula och dumma sms
• Skickar onödiga kedjesms
• Skickar sms av typen "vgd?"
• Använder telefonen på ett sätt som inte är ok
• Skickar sms eller ringer någon som inte vill prata
• Filmar eller fotar någon som inte vill det

Och ja, jag anser att det är min plikt som mamma att ständigt ha öppen dialog med min tolvåring om hur man beter sig mobilt. Jag kollar inte hennes mobil eller läser sms men vi pratar om det flera gånger i veckan och jag är tämligen säker på att mina mobila regler efterlevs. Jag pratar med andra föräldrar om sånt här då och då och det sorgliga i det hela är att alltför många inte har en susning om vad deras kids förmedlar för bild av sig själva genom sina beteenden.

En del ungar är numera inte välkomna på min adress och det är lite sorgligt faktiskt. Men jag vill inte ha en massa negativ skit in i mitt hus så därför stänger jag dörren. Jag har fullt upp med att uppfostra mina tre ungar och som alla vet så är det större ansträngningar som krävs med en "halvvuxen-snart-tonåring"

Så ni andra morsor och farsor: Lär era barn hur man beter sig mobilt! För jag har verkligen inte tid eller lust längre att sköta detta med andra ungar än mina egna. Och det tar faktiskt tid att lära ett barn saker som han eller hon inte har någon kunskap om. Det tar tio minuter att lära sig en telefons tekniska detaljer, men det tar flera timmar att kontinuerligt lära sig hur man använder sig av telefonen på ett korrekt sätt och hur man ska prata / bete sig via luren.

Jaaaa.. jag VET att jag tagit upp detta förr, men det tåls att upprepas. Det är nog rent av nödvändigt!

*TJATAR VIDARE*

Nu kan jag tänka mig att en och annan förälder som känner mig och mina barn känner sig träffade. Och känner just DU dig träffad?! Ja, då finns det nog fog för det.

Lösning på problemet? Enkelt.. det är bara att börja med att fråga just DIN unge. Eller så ringer du mig helt enkelt.

Nästa gång något liknande händer så kanske jag till och med skriver ut vilket nummer som skickar sådana här sms. HÄR i bloggen.

Och då kanske just DU som förälder får skämmas.. Låter inge kul va?

LÖS PROBLEMET!

Alla som följt min blogg vet ju att varje gång jag befinner mig i denna lapplandshåla så brukar jag få massor med nya uppslag, tankar som vaknar, insikter som slår mig med full kraft och en hel del annat som är bra att ha i bagaget då jag kommer hem till mina nära och kära.

Ibland blir jag faktiskt alldeles hemmablind och tänker kanske inte på hur mycket skit jag faktiskt står ut med när jag lever mitt lilla svenssonliv kring Umeå med omnejd.

Det slog mig idag då det är marknad här och man träffar en och annan gammal bekant på stan.

För HUR kan det komma sig att folk man inte sett på X antal år ställer sig sig och öser en massa gnäll och skit över en? Men som inte bryr sig om att fråga "Men hur mår DU då och vad har DU gjort sen sist?"

Fascinerande. Det kan ju inte vara en slump att de väljer ut just mig som känslomässig soptunna?! På något jäkla sätt så måste jag ju inbjuda till det?

För de senaste månaderna, veckorna och dagarna har jag bara hört dylikt:

"Det är så synd om mig för att blablabla....."

"Jag är så sjuk och jag har så ont och blablabla...."

"Alla är så dumma mot mig för att blablabla...."

"Jag kan inte för att blablabla..."

"Nä, det går inte för att blablabla..."

Jahaa.. Men vad vill jag då uppnå med det här smått ilskna inlägget?

Jo, nämligen att folk slutar att gnälla så jäkligt HELA tiden. Och om de nu måste gnälla HELA tiden så snälla, gör det till någon annan än mig. Jag är faktiskt ingen soptunna för gnäll och negativa känslor och tankar.

Sedan är jag less på att dessa människor (ja, det finns ett par stycken som håller på så här och tror att det är ok!) ALDRIG frågar hur jag mår, eller hur jag har det. De tar för givet att det alltid är bra, vilket det för all del också är för det mesta. Men det vore förbannat skönt om någon i alla fall ställde frågan. Eller om någon frågar om MINA barn någon usel liten gång istället för att BARA prata om sina barn och redogör vad de gör varje vaken sekund.

En nära vän till mig sa att jag ska ta det som en komplimang. Att folk känner förtroende för mig och ser mig som en stark person som tål att lutas på i vått och torrt.

Visst. Jag får försöka se det som en komplimang, men jag har sedan länge sett vem och vilka i min närhet som JAG kan luta mig på om det skulle behövas. Och det är INTE de som bara hör av sig när de vill ha mig som klagomur.

Det får vara slut med sådant nu. Jag har trots allt ett hus, tre egna barn, en karl, några jobb, lite skolarbete och en handfull vänner och släktingar som jag gärna vill vårda och vara rädd om på det sätt som jag finner lämpligt.

Och om just DU är min vän så vet du varför du är det för då har jag talat om det för dig.

Så vad är då riktig vänskap? Jo, ett givande och ett tagande som få behärskar. Man måste göra bägge med måtta, annars blir man ensam.

Hursomhelst: Jag är ingen bank, inget bemanningsföretag, inget taxibolag, ingen jour, ingen socialtjänst heller....

Men jag är en Helena. Jag har också ett liv... MED innehåll som jag värdesätter högt. Det livet tänker jag fortsätta med.

Så idag kom jag till den insikten att det inte är någon mening att vara en allmän klagomur:

• Därför att ingen ändå uppskattar det.
• Man får inte betalt.
• Det är trist att bara höra gnäll.
• Det finns ingen framtid eller utveckling i att vara en sådan heller.
• Man får inte heller igen tiden man investerat i att lyssna på gnället.

För om jag skulle fortsätta med detta otacksamma och oavlönade arbete så blir jag nog en mycket negativ person själv vilket jag INTE vill bli.

Jag vill fortsätta vara en HELENA med allt vad det innebär, så därför slutar jag skriva detta negativa inlägg......

.....

.....

NU!

Arg som jag var idag så hastade jag iväg ett mms om detta jävla SJ. Men det ville inte publiceras av någon anledning.

En lång, arg och jäkligt irriterande story i korthet:

Drygt tre timmars försening med den första timmen redan imorse klockan halvsju. INTE kul.

Sedan när vi hamnade i Älvsbyn så blev det ytterligare några timmars försening, samt buss (!) till Gällivare.

En buss hämtar oss vid tågstationen och där förväntas jag sitta med mina smågrabbar i en buss x antal timmar där det förväntas att jag och sexåringen skall sitta fastspända, medans min lilla ettåring ska sitta helt oskyddad i en långfärdsbuss längs knöliga vägar i höga hastigheter och med x antal renar längs vägen. Vilket i praktiken inneburit att han skulle flyga som en vante om något hänt efter vägen.

Mat och dryck, eller ens en usel banan ser vi inte skymten av så långt ögat kan nå och jag ber snällt chauffören att stanna vid en mack så att jag kan köpa något ätbart till smågrabbarna som vid det här laget är HUNGRIGA, samtidigt som provianten är slut!

Chauffören vägrar!

Tur i oturen så hade jag i alll hast skyndat mig att fylla på vatten från de små tetrorna som SJ har på tåget. Annars hade jag inte ens haft vatten till grabbarna. Blodsockret var lågt där på bussen och jag hade inte långt till ett argt anfall. Men jag sansade mig och gormade lite vid avstigning istället.

Så just nu är SJ ett av mina största "ogillar-som-fan-objekt"

Vi norrlänningar måste visa vårt missnöje angående SJ och deras usla beredskap vad gäller förseningar i Norrland. Här är avstånden längre och ändå är servicen sämre. Hur fan kan det komma sig?

NSD var i alla fall intresserade att skriva om detta. Skitbra säger jag. Nu ska SJ få sig ännu en välförtjänt känga. Rätt åt dem!!

Jag gillar inte att åka buss eller bil när jag är ensam med småkillarna. Då vill jag åka tåg just för att det känns tryggare.

Men nu vette faen...

Men som ett lyckligt slut på den eländiga storyn kan jag bara meddela att jag är här nu. Hemma hos Mimmi och morfar.

Äntligen

<3

Ja, ibland ställer jag mig den frågan till diverse skumma bloggläsare. Och med skumma så menar jag dem som kommenterar under falska namn.

Vet att jag avhandlat detta förr, men det tål att tas upp igen. Spankywhips inlägg om anonyma kommentarer sätter huvudet på spiken direkt!

Jag bestämde mig direkt för att publicera varenda kommentar jag får oavsett vad som står i den, om inte läsaren själv ber om att jag INTE ska göra det av någon anledning. Men dessa gånger så vet jag i alla fall vem det är som skriver.

Här om natten fick jag en kommentar som faktiskt gav mig lite huvudbry. Den var dåligt formulerad och konstigt skriven av en, antagligen sorglig person med låg självkänsla som inte gillar att jag tycker om mig själv. H*n anser att jag sitter på min "pedistal" och hänger ut folk hela tiden. (gå en kurs i stavning istället för att sitta uppe på nätterna och strö anonyma kommentarer omkring dig *tipsar*)

Sedan gick jag tillbaks och bläddrade i min egen blogg några månader tillbaks för att se vad det var som kunde ha förargat den här tönten. Jag hittade....NADA!!

För OM, jag säger OM.. det är så att jag vill skriva om Dig.. eller Dig, eller kanske om Dig? Ja, då lär just DU märka det. Tro mig!

Jag behöver i alla fall inte gömma mig bakom patetisk "anonymitet" för att få sagt det jag vill.

För övrigt så har jag en känsla av att alltför många människor tror att de är så otroligt spännande och intressanta personer att jag gärna skriver om dem. De tycks läsa in detaljer om sig själva mellan raderna och tror på fullaste allvar att jag ägnar tid åt att skriva om just DEM!

Haha...

Fascinerande! Tänk om man var så paranoid att man trodde att folk skrev om en hela tiden. "Åh, det där bara MÅSTE ju handla om mig.. För jag är ju den enda personen i världen som är så där intressant"

Så till alla anonyma idioter som inte vågar stå för sina skrivna ord: Skaffa er lite självinsikt och ett mer innehållsrikt liv. Och ett annat tips är att ni läser någon annan blogg än just min. För om ni blir så irriterade av det jag skriver så att ni till och med slösar tid och energi på lilla mig, ja då är det bättre att ni läser något annat. En bok kanske? Jag har ju några boktips om det kan vara till hjälp *skrattar*

..mitt föregående blogginlägg om de patetiska rutskjortorna inte syns hur fasn jag bär mig åt. Ännu mer irriterande är det att jag inte får veta vad det beror på och att ingen på vk svarar när jag FRÅGAR.

Fler som har publiceringsproblem med text?

?

Kikade just in i Lisbets blogg och kom på att jag faktiskt skulle skriva om jobbcoacher för flera månader sedan, men det föll i glömska.

Hursomhelst så känner jag en kille som sökte massor med jobb. Han gick då och då till en så kallad jobbcoach, för att arbetsförmedlingen tyckte att han skulle göra det.

Så..? Blev saker och ting bättre? Fick han något jobb för att han gick till en jobbcoach? Coachade de honom så att han hade större chans att FÅ ett jobb?

Svaret är: NEJ!!

Jag peppade den här killen och tipsade honom om lite olika jobb som jag tyckte att han borde söka. Jag hjälpte honom med ansökningar och jag lade ner mycket tid och energi på att hjälpa till eftersom jag vet att den här killen har massor med kapacitet och som numera är en riktig arbetsnarkoman. För att få jobb så genomgick han dessutom en utbildning som han bekostade ur egen ficka och med hjälp av snälla föräldrar. Inget stöd från arbetsförmedlingen där inte, trots ett stort engagemang och en brinnande vilja att få ett riktigt jobb! (Usch på er arbetsförmedlingen) Arbetsförmedlingen=arbetsförnedringen?

Anyway.. Ett av de jobben som jag hjälpte honom att söka FICK han faktiskt och jobbar idag där för fullt. Härligt, jag är jätteglad och stolt såklart.

Jobbcoachen hade aldrig tipsat honom om något jobb eller utbildning överhuvudtaget (!!?) Och nu till det fula i kråksången:

Jobbcoachen vill att den här killen ska ta en speciell blankett till den nye arbetsgivaren. Jobbcoachen vill att arbetsgivaren ska skriva under så att mr Jobbcoach kan kamma hem ett par tusen kronor rakt ner i sin egen ficka. Som en bonus alltså!

Jag säger bara: FY skäms!

Jobbcoachen vill alltså ha både pengar OCH cred, fast han inte lyft ett jäkla finger för det nya jobbet eller utbildningen som gjordes.

HUR i helskotta får sådant här förekomma? Och vem granskar detta? HUR många giriga hyenor (läs: jobbcoacher) har roffat åt sig pengar som de inte alls har rätt till när de inte ens gjort det som förväntas av dem? Skäms de inte? Är inte detta en typ av bedrägligt beteende? Är det ens lagligt?

Jag tycker att det är för jäkligt. Jag har i alla fall den här blanketten liggandes här hemma och om någon har vidare intresse av att få veta mer om detta så tycker jag att ni ska höra av er. För killen jag känner kan ju knappast vara den enda med så dåliga erfarenheter av dessa idiotiska jobbcoacher som sitter där för sin egen skull och som inte gör ett skit för att skaka fram varken jobb eller användbara kontakter!

Dålig stil i alla fall. Eller vad tycker ni andra?

....DRYG men jävligt effektiv och det bästa av alla medel i hyllan haha..

Jag var nog dryg och ganska e-lack igår. Men det står jag för. Som ni vet så har jag ju tidigare skrivit några inlägg om hur och vad jag känner när folk låtsas vara sååååå intresserade och såååå best friends när man ses ute på lokal.

Shit, vad less jag är på sånt. Det är för det första ett otroligt pinsamt och nervärderande beteende. Och jag vill i fortsättningen slippa vara med om sådana situationer. Så, ni som TROR att ni är mina polare, bekanta, kompisar eller vad ni nu vill kalla det. OM det är så att vi inte setts eller hörts på x antal år och ni sedan på fyllan slänger er runt halsen på mig och vill att jag ska berätta aaaaallt om vad jag gör, gjort sen sist och rent allmänt antastar mig så vill jag bara säga följande:

Stick o brinn!

Get out of my face!

Låt mig VA!

Jag vill INT!

Back of..

osv..

osv..

Jag orkar inte med sånt längre. En sån tjej dök upp igår och gjorde ett seriöst försök att på ett överentusiastiskt sätt prata om Bastian och hur stoooor och hur sööööt han är...

Hmm.. exakt VAD fick henne att tro att jag ska stå och diskutera det största och bästa som hänt mig under de senaste åren (Alltså Bastian) i en sjabbig krogmiljö med henne.. Hon som inte hört av sig på tusen år men som på fyllan alltid säger att hon SKA göra det, hon som inte ens lyft luren och gratulerat mig till min nya bebbe?, hon som är totalt ointresserad av mig i vanliga fall?, hon som aldrig bryr sig om hur jag mår i vanliga fall? Jag fattar det inte!

Jag fattar det fasiken inte.

Och ja, jag erkänner. Jag var fett dryg mot henne. Jag svarade kort och koncist på hennes frågor. Jag log inte för jag hade ingen lust, jag var dessutom alldeles för nykter för att låtsas vara så där överentusiastisk som folk kan vara när de är på fyllan. Jag var med andra ord inte speciellt trevlig. Men jag orkade inte. För jag ville inte.

Sedan gick jag till nästa hak för att möta upp två fina flickor som jag hängt med tidigare under kvällen. Då träffar jag en rolig dam som frågar den här standardfrågan: "Visst känner du igen mig?"

Johorrå.. det gjorde jag. Hon började berätta om den gemensamma bekantingen som nyligen flyttat tillbaks till stan och som det är såååå synd om. För hennes karl har ju lämnat henne och blablabla... *gäääspar*

Jahapp, jag kan inte säga att det intresserar mig ett endaste DUGG! Så bara för att vi umgicks för tio år sedan innan hon flyttade FRÅN Umeå så innebär det ju knappast att jag är intresserad av att återuppta kontakten bara för att hon flyttat hit igen?

Nä, hon kan börja leva singelliv här i stan med allt vad det innebär. Har hon tur kanske det finns NÅGON liten polare kvar som bryr sig och som faktiskt minns henne så här tio år senare. Jag är tyvärr inte alls intresserad vilket jag också sa till den här damen igår. Nä, skrynkliga cigarettbrudar intresserar mig inte alls. Sorry!

Men som sagt, jag tror att jag druckit för lite, var på stingsligt humör och hade dessutom inte Jimmie med mig.

Det var alltså ingen rolig kväll ute!

Det roligaste på hela kvällen var faktiskt förfesten hos Linnéa där jag, en kul kvinna med norskt påbrå och Linnéa själv såklart åt god mat, tittade i gamla elevkataloger, skvallrade och skrattade och hade det mycket trevligt trots att vi hann avhandla en del allvarliga saker också.

Men som sagt: Utan Jimmie går jag inte ut någon fler gång. I alla fall inte på lääänge. Stan är för liten och för tråkig och jag vill bara vara hemma...

*skrattar*

Tråkig? Jag? Absolut!!

And I LOVE it!

Hittade inte denna "nyhet" på webben så jag kan tyvärr inte länka.

Idag i tidningen så kan man på nästan en helsida läsa om en pojke på sex år som det var lite synd om. Han hade nämligen fått en trisslott av sin mamma. Det var hela femtio kronor i vinst och nu ville han med mamma i släptåg hämta ut sin vinst.

Naturligtvis blev det i spelkassan på coop tvärstopp. Han är ju bara sex år för tusan. Inte ens när mamman själv räckte fram lotten så fick de lösa in den.

Pojken säger till vk att: "Jag blev jättesur faktiskt"

Hmm..

För det första så är ju det här en lika "underlig" nyhet som de lata mammorna på Tomtebo  som vk skrev om en gång.

Men för F-N.. Wake up, mammopr, pappor och vk med för den delen...

• Är en trisslott en lämplig present till en sexåring?
• Det finns lagar i Sverige som styr spel och dobbel.
• Lagen säger: 18 år!
• Spel kan utveckla missbruk, precis som alkohol, tobak och narkotika.

Snart kanske vi kan läsa om någon stackars fjortis som inte fick ut sina folköl på icamaxi FAST det var mamman som köpte ut dem.

I vintras var min kusin på bolaget och skulle köpa en flaska vin. Min elvaåriga dotter var med honom för han skulle skjutsa henne till mig efter att de varit på stan. I kassan på bolaget blev det TVÄRSTOPP eftersom hon var med. Det kunde ju ha varit langning. Han fick snopet gå hem utan vinflaska den gången.

Fy fan vad bra! Personalen på systembolaget i Gällivare ska ha en stor eloge för det tycker jag. För det bevisar att det finns folk som tar sitt jobb på allvar och följer de lagar och regler som krävs för att jobba med, i det här fallet alkohol.

Samma sak ska såklart gälla för spel och tobak. Låt gärna sexåringen köpa sitt lördagsgodis själv med sin egen peng. Men låt det för tusan stanna vid det. En sexåring är faktiskt ett BARN om ingen visste det alltså?!

Japp, det faller under kategorin "Jag stör mig på". Men det gör jag faktiskt... Ha inte så bråttomt med att göra dina barn till vuxna. Tids nog hinner de bli vuxna och lägga pengar på både sprit, cigaretter och trisslotter!

Tyvärr stör jag mig också på att "nyhetsvärdet" var att han inte fick ut sin trissvinst. Nyhetsvärdet borde ju ha bestått i det felaktiga att ens ge en unge en trisslott. Trist men sant, sån glädjedödare är jag!

"Låt barnen få vara barn. Det är så liten tid av livet man får vara barn. När man väl blivit vuxen så är man det för resten av sitt liv"

...och ibland läser jag för mycket också.

Sedan jag fick lille B så har jag ramlat över en känslomässig tröskel som är lite jobbig för mig då och då.

Man är som en hönsmamma på många sätt, men alla vill väl sina barn väl? Man kollar att blöjan är torr, man vill att bebismagen ska vara mätt, man vill att bebisen ska vara varm och torr, man pussas och kramas till bebisen får fnatt, man gullar och lullar...

Och sedan läser man detta!

Och mår skit...

Det händer så mycket hemskt ute i världen att man knappt kan tro att det är sant. Samtidigt så lever vi här i vår bortskämda västvärld och målar upp massor med i-landsproblem.

Ibland undrar jag om det någonsin kommer att bli någon slags balans här på jorden. Men nej, det tror jag inte. Inte under min livstid i alla fall.

En sådan här "nyhet" uppmärksammas knappt medans "Prinsessan Madeleines nya kille" slås upp betydligt större.

Bara det visar ju vad människor vill fylla sina nyhetstörstande hjärnor med.

Hellre glammiga kändisar än trasiga och stympade barn i fattiga länder. Fy F*N säger jag.. Ännu en gång.

Ingen kan göra allt, men ALLA kan ju göra något. Kanske kan det räcka med att omvärdera sig själv lite? Kanske ställa om sig så att man prioriterar vad  som är viktigt och vad som inte är det?

Kanske skulle du då bli en nöjdare och gladare människa och faktiskt uppskatta vad du har.

Inse att gräset är förbaskat mycket grönare hos dig med dina i-landsproblem, än hos ett stympat barn i bangladesh!

Antagligen vill man inte läsa om sådana hemskheter på en söndagmorgon och man mår lite illa över hela skiten. Men det enda jag faktiskt ville uppnå med detta inlägg var att jag gärna VILL tro att just DU tycker att det här är viktigare än prinsessans nye pojkvän.

• Man åldras
• Man kan inte köpa ALLT man vill ha
• Alla kan inte bli dokusåpakändis
• Alla kan inte bli IDOL på tv4
• Alla kan inte bli fotbollsproffs a la Beckham
• Man kan inte plastikoperera en mänsklig kropp i all oändlighet. Kroppen BLIR gammal och dör till slut ändå (jo, det är sant)
• Vi kommer att måsta gå igenom olycklig kärlek
• Vi kommer att möta misslyckanden
• Även kändisar går på toa
• Det gör ont att föda barn
• Det är INTE normalt att pippa live i tv
• Alla människor blir inte lyckliga av designade gardintyger
• Moder jord mår inte bra av all överdriven konsumtion
• Det kanske är ett fattigt barn i bangladesh som sytt tröjan du har på dig nu...

Du kanske måste börja BRY dig en vacker dag?

Jobbig tanke?

Näväl, om du som läser denna blogg just nu avfärdar detta inlägg som gnäll, pessimism eller bara strunt så kan vi bara konstatera att den här bloggen inte är något för just DIG!

Hur i helskotta får man folk att BRY sig om hur det ser ut i världen just nu?

*suck*

Jag har varit smått sjuk i någon vecka nu. Jag har lagt mig tidigt, sovit massor och haft gott om tid att prioritera mig själv. Fast på ett bra sätt. Ett nödvändigt sätt.

För att man ska orka vara morsa eller farsa på ett bra sätt så behöver man faktiskt vara i toppform. Både fysiskt och psykiskt. Man ska orka kånka hem mat och blöjor, man ska orka vara vaken nattetid, man ska orka stå emot tjat, man ska orka sätta gränser, man ska orka laga bra mat, man ska dessutom orka städa.

Och som om inte det vore nog så ska man också orka hålla koll på hur ungarna klär sig och att de borstar sina tänder. Och inte nog med det.. Man ska även se till att SJÄLV vara hel och ren. Det är förstås ett extra plus om man orkat klä sig före lunch.

*suck*

Därför är jag så jävla förbannad idag. (jag vet att jag inte ska svära så mycket, men tro mig: Idag ÄR det på sin plats)

Jag är arg för att det är så vanligt (och dessutom helt accepterat) med morsor och farsor som sätter sina egna egon i främsta rummet. Framför sina barn. Hur kan det vara möjligt?

Vad sägs om farsan som spenderar alla sina slantar och all sin tid på en ny flickvän? Som gått tillbaks i utvecklingen och börjat leva fjortisliv fast han är tretti plus? Som hotar, ljuger, stjäl och bedrar?

Eller morsan som inte ens kan se till att ha ett schysst boende för att kunna ta hand om sina barn på ett bra sätt? Som spenderar sina sista pengar på krogliv och taxi? Som blundar för allvaret i sitt föräldraskap? Som beter sig som hennes egna barn förväntas göra?

Eller farsan som svinar runt som en fjortonåring all sin lediga tid utan en tanke på vad det kan få för konsekvenser för hans egna barn i framtiden?

Eller mamman som drar hem nya älskare titt som tätt och som låter barnen träffa varenda en?  "Ska vi kalla den här för pappa också?"

Föräldrarna som snor barnens sparpengar för att köpa alkohol och cig.

Eller den värsta hittills: Vad sägs om morsan som skuldsatte sin egen unge och tackade genom att fly till ett annat land och lämnade barnet med en fet jävla skuld?

Eller morsan som köper billig skräpmat till sina ungar för att ha råd med det viktigaste: Cigaretter och billiga reatrasor från H&M.

Eller farsan som har både bil och boende anpassat efter endast de nya barnen. Barn från tidigare förhållanden ryms varken i bil eller bostad, eller i planeringen överhuvudtaget.

Japp!! Jag erkänner.. Detta är ett FETT jävla "jag stör mig på" inlägg. Men jag måste vädra ut allt det här för det är faktiskt verklighet för många människor idag. Föräldrar som försöker släpa sina tunga lass med ett eller flera barn och som tyvärr är knuten till en "ego-förälder" fram tills barnet / barnen är arton år.

Men jäklar... Ni gör det så bra varenda en av er som alltid sätter barnen först! Ni är värda dagens ros i varenda tidning. Varje dag.. Om och om och om igen!

...verkar bli svårare och svårare för unga killar.

Kan detta vara en direkt produkt av en uppfostran där föräldrarna har gett honom allt han velat ha under hela sin uppväxt?

Ska vi ha det så här i vårt samhälle?

Har han aldrig behövt ta ett Nej?

Har han blivit curlad?

Van att få allt han pekat på?

Har han inte fått lära sig att alla människor har en gräns?

Har han fått lära sig respekt för andra människor?

Har han taskig syn på kvinnor?

Skäms hans föräldrar över honom nu?

Eller skäms de över sig själva?

Eller skyller man på någon annan?

Skolan?

Elaka barnvakter?

Kompisarna?

Är han bara missförstådd?

Är det tidens tempo?

Eller det gamla vanliga? Det vill säga... Vi skyller på tjejen!

Hon var säkert full, hade kort kjol, var allmänt lösaktig och hur var det sen.. Jo! Hon sa NEJ, men alla fattar ju att hon ändå ville!

"jag känner äckel, vanmakt och avsky"

Tänk om man bara en enda dag slapp läsa om mäns sexuella våld mot kvinnor! Eller ännu bättre.. Tänk om männen kunde lägga av helt och hållet med sexuellt våld.

Usch!!

Vanligare än vad man tror?

"Tipsar om att aktivera ironilinsen innan ni läser detta"

Egentligen borde jag ju inte ägna jättemycket tankeverksamhet åt märkliga kommentarer där folk kommer med underlig kritik, men denna gång kan jag bara inte låta bli.

Som så många gånger förr så är dessa idiotiska kommentarer anonyma i den bemärkelsen att vederbörande kallar sig för "jag" eller något annat oerhört intelligent och unikt.

Jag skulle aldrig strunta i att publicera en kommentar där någon kritiserar eller klagar på mig, men V-A-R-F-Ö-R kan folk som vill gnälla inte göra det under sina egna namn? Jag fattar det inte?!

Överhuvudtaget så verkar det vara allmänt vedertaget att man hittar på pseudonymer när man ska spy galla eller kritisera någon. Varför? Om man nu vill ägna sig åt så kallat "blogghat", varför vågar folk inte göra det under sitt eget namn?

Jag vet till exempel en tjej som inte ens gjorde någon hemlighet av att hon skrev massa skit i folks bloggar under falska namn och sedan att hon själv är en riktig white-trash queen som sitter i sin glastrailer och kastar tegelstenar, ja det var liksom en helt annan sak...

*suck*

Jag fattar det inte bara!

Det finns bloggar som jag läser endast då och då. Jag kan bli riktigt äcklad ibland och skulle kunna lämna av riktigt elaka och sarkastiska kommentarer.. Om jag VILLE! Men jag vill inte. Av flera anledningar som till exempel:

Vem fasn vill ha onödiga konflikter?

Vem har tid med onödiga konflikter?

Varför ska man ha onödiga konflikter?

Varför ska man skapa onödiga konflikter?

Varför gillar folk överhuvudtaget onödiga konflikter?

Osv...

Som sagt, jag fattar det inte. Jag får en hel del feedback av mina nära och kära som ibland säger till mig när jag skriver saker som de inte tycker är riktigt okej. Ibland tycker de att jag är lite självgod, ibland tycker de att jag är lite "onödig" och ibland tycker de att jag borde hållit mun.. osv..

Jättebra! Jag tycker om när folk har åsikter. Det är toppen. Och jag lyssnar verkligen mer på en åsikt om jag vet varifrån den kommer. Själv kan jag ju spy ut hur mycket åsikter som helst här i min egen blogg, men jag ber Er som lämnar åsikter i MIN blogg att åtminstone göra det under ärlig flagg. Då är vi åtminstone på samma nivå (nåja, inte riktigt kanske men på ett ungefär)

Nåväl, det var väl bara det jag ville säga... Typ... Och i framtiden så kan ni ju tänka på det. Jag är ärlig mot DIG så är DU ärlig mot MIG.. Ååååååkej...? Och våga för fasn stå för det du tycker i framtiden!

Jamen dåså, då säger vi så! Vi hörs och störs!

Respekt är väldigt mycket. Det skulle förmodligen kunna bli det längsta inlägg jag någonsin skulle skriva. Men det ids jag inte.

Men under den långa lördagsfrukosten med alla familjens medlemmar så avhandlade vi just respekt idag. Det är intressant att höra vad andra lägger för värderingar i just ordet respekt!

Ibland när jag hör hur ungar i en viss ålder beter sig mot varandra kan jag inte annat än rysa. Var det verkligen så här när jag var i samma ålder? Ja, på en del sätt kanske.. Men.. Nej, inte riktigt. Idag är ju saker och ting så extremt grovt och hårt.

Jag blir riktigt less när man hör småkillar på bussen som inte ens har kommit i målbrottet ännu kalla varandra för "hora" och "bög" eller när de sitter och skriker till varandra små charmiga saker som: "Jag ska knulla dig din jävel"

Ååååh så irriterande. Inte underligt att jag avskyr att åka buss när stan kryllar av ouppfostrade ligister. Jag har sån lust att bli den där arga tanten som säger åt dem:

"Men lille vän, du är ju inte ens könsmogen så hur ska du kunna knulla? Och med din attityd så lär det ju dröja ungefär tjugo år till innan någon ens vill göra något sådant med dig din skitunge"

Omogen tanke hos mig, Ja jag veeeeet... men det irriterar mig så fruktansvärt med alla dessa störiga brats i mellanstadieålder som håller på så här. Deras morsor och farsor skulle nog inte tro det, men hej... TROTS att din sprättiga unge har svindyra kläder och skor samt en mobiltelefon i samma kaliber så är det en sak som du som förälder har glömt:

Att lära din unge hur man beter sig mot andra människor på allmäna platser som till exempel en buss.

Och ibland kan jag undra hur många mammor och pappor som egentligen vet hur deras ungar beter sig mot sina "kompisar"?

Skrämmande få enligt min egen erfarenhet i alla fall. Vissa föräldrar tycker till och med att det är okej att deras barn svär och använder fula könsord till varandra. Helt sjukt alltså (Japp, jag har pratat med en sån förälder. Ungefär som att prata med en vägg---> Lönlöst!)

Nåväl..

Dagens ord är alltså RESPEKT!

Det vore kanske inte så dumt om du avhandlar ordets betydelse med dina kids då och då. Eller hur? Om du nu har tid förstås.. Eller.. kanske är du som läser en av dem som lever i villfarelsen om att detta kanske inte handlar om just DIN unge? *suck*

Då har jag ju skrivit detta helt i onödan?! *dubbelsuck*

Äsch, jag går och dricker kaffe istället. Vi hörs! Ha en skön Lördag i vilket fall som helst!

...är här. På många sätt.

Det händer massor med saker som jag skulle vilja skriva om i bloggen, men jag har bestämt mig för att vänta ett tag tills det blir mer konkret  (och Neeeej... Jag är inte gravid *skrattar* Det kommer inte att hända igen. I'm done!!)

Nya och gamla jobb väntar runt hörnet (wohooio.. exciting...)

Jag ska genomföra ett av mitt livs viktigaste och roligaste projekt.. (Äntligen har rätt tid kommit och Neeeej, det handlar INTE om mina tatueringar som en vacker dag var tänkt att bli till EN enda!)

Ska jag plugga lite till eller...? (Tjaa.. Det beror på vad som händer det närmaste halvåret)

Nya och nygamla människor har gjort entré i mitt liv. (Kul som bara den, speciellt med de "nygamla")

Några gamla "vänner" har försvunnit helt och hållet efter att tyvärr visat sitt rätta ansikte (tack och lov för det) Nå, bättre förr än senare!

Sista punkten var ju i och för sig lite tråkig måste jag säga men som alla vet så kan man ju inte ha energislukande så kallade "vänner" om man ska orka med sitt eget liv.

Kan inte påstå att jag saknar en enda av dem faktiskt. Speciellt inte de som inte fattade att mina barn ALLTID går före. Eller de som inte kan uppföra sig ett dugg hemma hos mig i mitt hem utan beter sig som om de vore alkoholiserade apor *ryyysa* Eller, de värsta av dem alla.. de som bara hör av sig då de VILL något. Ha hjälp eller skjuts eller låna pengar eller vad det nu kan vara. Jag är varken bank, taxibolag eller bemanningsföretag. Inte heller är jag psykolog, men om jag vore psykolog så antar jag att jag vore förbannat rik nu efter alla timmar man lagt ut på att lyssna på trasiga individer som drar så fort de mår bättre och kaffet är slut.

Tack och HEJ liksom. Fast å andra sidan så får jag väl erkänna att jag är lite smickrad över alla förtroenden jag fått och de kommer naturligtvis att stanna hos mig. Men besviken... det är jag! Och nästa gång får ni vända er till någon som tar betalt för att lyssna. Mina gratistimmar är nämligen SLUT.

Men, man lär sig av allt man är med om och jag tar det som att jag skaffat mig några erfarenheter till som lärt mig att inte släppa in vad, eller vem som helst i mitt liv i fortsättningen.

Investera gärna i dina vänner, men var säker på att investeringen kommer att ge utdelning den dagen du behöver det...

Jag hoppas verkligen att jag slipper ha med dem att göra någonsin igen!

För snart tre år sedan så köpte jag ett myresjöhus som idag är ca tio år gammalt. Efter tio år finns inga garantier och ja, alla som byggt hus vet ju hur det funkar.

Så nu ska jag berätta den märkliga historien om den vägghängda kommoden i badrummet som ramlade ner under förra veckans barnkalas.

Historien börjar den 23:e November 2010. En tioårig flicka stödjer sig på handfatet för att luta sig fram för att titta sig i spegeln. Kommoden (som i sig är ganska tung och ENDAST vägghängd) lossnar från väggen och brakar i golvet. Flickan blir såklart väldigt rädd och förskräckt och jag vågar inte ens tänka på vad som hänt om hennes fötter skulle hamnat under kommoden. Eller, hemska tanke, om Bastian skulle suttit på golvet inne på toaletten och fått sina tår krossade. 

Skruven har ramlat ut ur gipsväggen där det inte fanns någon förankring över huvudtaget (!!?)

Först blev det tal om en ansvarsförsäkring eftersom det inte var någon av våra familjemedlemmar som råkat ut för olyckan, men senare började det ifrågasättas om ett hus som endast är tio år gammalt ska drabbas av nedfallande möbler som skall vara vägghängda. Och det förstår jag absolut. Speciellt när det visar sig att upphängningen är icke korrekt gjord. Det finns inte en enda sak bakom kommoden som tyder på att det är fackmannamässigt utförd. Det är gjort på ett synnerligen klåparaktigt sätt och i väggen finns varken gipsexpanders eller extra reglar. Det är skruvarna ni ser på bilden som sitter rakt in i gipsväggen och som hållit upp kommoden under de senaste tio åren. Upphängningen ifrågasätts kraftigt!

kommodens eget bakstycke är en spånplatta som ni kan se och som de hängt upp den i, UTAN rejäla TRÄreglar eller grova expanders i gipset (!!)

De som bodde här innan och som vi köpte huset av var ett äldre par utan småbarn. Det är alltså inga småbarn som borstat tänderna och hängt över kommoden under de första sju åren för att dricka vatten (vilket det rimligtvis ändå borde hållit för om det inte var gjort så jäkla dåligt) det är alltså inget annat än ett jävla fuskbygge bakom tvättstället i vårt badrum.

När jag ringer till Myresjöhus i Umeå för att tala om för dem att de rimligtvis borde åtgärda detta trots att det gått tio år får jag bara till svar att de inte kommer att befatta sig med det hela.

Jag vidhåller att de BORDE stå för detta eftersom det från början är felaktigt gjort och ett riktigt byggfusk. Men jag får bara till svar att det är ingenting han tänker bry sig om i alla fall.

Jag anser att det är på tiden att någon på myresjöhus utför arbetet på ett korrekt sätt nu, tio år senare. Man kan ju tycka att det är på tiden eller hur? Dessutom är detta i ett våtrumsutrymme så det ska ju verkligen vara gjort på ett särskilt sätt och efter konstens alla regler. Men icket!

Jag upplyser killen på Myresjöhus om att jag tänker skriva om detta, samt visa upp bilderna jag tagit så att andra kan ta del av dem för att visa vilket dåligt företag de är som inte står för en sådan här sak trots att de gjort fel från första början.

Då svarar han: "Förtäckta HOT är det värsta jag vet"

HOT??

*fnyser*

Det är verkligen inget jäkla hot, utan snarare ett krasst konstaterande att jag tänker dela med mig av mina erfarenheter av Myresjöhus för dem som vill veta vad jag tycker och att de bör syna varenda skruv om de någon vacker dag tänker köpa ett Myresjöhus.

Det borde ju ligga i deras eget intresse att rätta till ett sådant här pinsamt misstag eller vad man ska kalla det hela. Det spelar liksom ingen roll att det gått tio år. De har inte gjort rätt för tio år sedan så jag gav dem chansen att göra rätt NU men det ville de inte. Trist!

Så nu uppmanar jag verkligen varenda människa i Umeå som har ett Myresjöhus att se över allt som är vägghängt och som Myresjö har skruvat upp. Och börjar ditt Myresjöhus snart ha tio år på nacken så är sannolikheten dessutom stor att det är samma praoelev som hängt upp din badrumsinredning som hängde upp vår.

Nästa gång kan det faktiskt hända att en liten barnfot hamnar under en fallande kommod upphängd av Myresjöhus och dess klåpare.

...som bor i ett av hyreshusen bredvid mitt kvarter gör mig galen!

Varje morgon tidigt, tidigt samt varje kväll oftast vid klockan elva på kvällen så skäller den här eländiga lopphögen åt allt och alla. Den rusar efter allt som rör sig och gör utfall mot alla levande ting. Sen att de har ett löpkoppel på flera meter gör ju inte saken bättre. Jag brukar inte vara rädd för hundar, men den här hunden skrämmer mig faktiskt.

Fast egentligen är det ju Herr och Fru hundägare som det brister hos och det är kanske lite orättvist av mig att beskylla den stackars jycken för att vara en lopphög.

Den har säkert inte en enda loppa någonstans och den är faktiskt ganska söt. Men den är fullkomligt oregerlig, odresserad, ouppfostrad och olydig som bara den.

Ägarna har ett så kallat löpkoppel (!!) och hunden har numera en rem runt hela nosen (varför?)

Den där hunden har gjort utfall mot mina barn och andra människor runt vårt kvarter och jag bara väntar på ett tillfälle när jag kan attackera Herr och Fru "Vi-ids-inte-uppfostra-vår-hund-ordentligt-för-den-är-ju-så-söt" på EXAKT samma sätt som hunden attackerar folk runt omkring.

Jag ska minsann HOPPA fram och skrämma skiten ur dem precis som deras eländiga jycke gör och tala om för dem att antingen dresserar de sin vovve så att den åtminstone kan gå ute utan att skrämma skiten ur barnen, eller så får de lägga om sin promenadrutt helt enkelt.

En vacker dag kan hunden göra utfall mot fel person och då kan det, tyvärr bli så att Tomtebo blir en hund mindre. Där och då! Jag vet en snubbe som bröt nacken av en hund som rusade på honom. Inte snällt, men han blev rädd och det slutade olyckligt.

En del hundägare är så jäkla puckade. En tant som bodde bredvid min mormor förut släppte lös sin lilla terrier eller vad det var och när man sedan stannade för att tala om för tanten att man inte uppskattade att den sprang efter och bet i byxbenen så sa hon bara: "Jamen han vill ju bara hälsa"

Jaha.. men jag vill INTE hälsa på din hund och jag uppskattar inte att han morrar och biter i mina byxben och dessutom kan det finnas hundrädda människor här.

Idiotiskt!

Hmm.. jaa.. det blev ännu ett "jag stör mig på" inlägg, men det kan inte hjälpas faktiskt. Och sen så KAN det ju vara så att jag är lite grinig för att det regnar...?

Nåjo, vi hörs!

*voff*

Lushprylar behöver jag för att må bra. Tur att jag har söta kompisar som handlar vad jag behöver när de är i Luleå eller Stockholm.

Men jag kan inte låta bli att undra:

VARFÖR finns inte LUSH i Umeå? Vi har ju trots allt flera stycken helt onödiga H&M, Kappahl, Lindex. Och med flera stycken onödiga så menar jag att det kan väl åtminstone räcka med en eller max två?

*suck*

Som vanligt ett i-lands problem, men hur kommer det sig att folk shoppar halvt ihjäl sig på halvtaskiga produkter med dålig kvalité istället för att satsa på ett fåtal produkter som är BRA?

Satt och bläddrade runt på måfå ikväll på diverse bloggar och flertalet är ju tyvärr så kallade "Mode och shopping bloggar" och ni som diggar sådana ska nog inte läsa vidare om kvällens diss!

Folk som skriver och läser om sina inhandlade hello kitty lipgloss, nagellack, billiga behåar tillverkade av fattiga barn i kina, designade handdukar (!), billig hårfärg, trendiga bebiskläder i massor, mobiltelefoner i glada färger, plastiga smycken som ändå ligger i en soptunna om en vecka... Och som visar dagens jävla outfit som ändå är likadana kläder som ALLA andra ändå klär sig i? Hur fan orkar de?

Speciellt med tanke på vilken tomhet som från början skapat deras ha-begär efter billiga skitprylar! Jo! Jag tycker och tror att det tyder på en viss tomhet och saknad efter något annat. Kärlek? Närhet? Vänskap?

Jaa.. jag vet inte.. eller kan det vara så att jag rent av är... avundsjuk?? Haha... Jajamänsan, jag har ju alltid velat ha mitt hem invarderat av massa onödiga kläder, billigt skräp, skit och blingbling... Uuuuurk. Jag orkar inte.

*dubbelsuck*

Jag går o lägger mig så slipper ni gnället..

Godnajt!

Jomenvisst... Surpuppan är tillbaks. Med blängande ögon, suckande läten och klagande röst:

StängAAAAvtvnföffaaaaan...!!

"Eller-byt-i-alla-fall-kanal-för-tusan"

Jag vet att jag skrivit om detta förut, men det tål att sägas igen.

Idol är ett skitprogram som det helt klart borde vara åldersgräns på. För hur i hela helskotta kan man anse att det är underhållning att sitta och mysa i tvsoffan samtidigt som tre "vuxna" jävla bullies (amerikanskt ord för MOBBARE) sitter och skäller ut folk för att de är så jäkla dåliga, illa klädda, sämst på att sjunga, ha noll utstrålning och så vidare OCH så vidare..?

Visst, folk söker sig dit självmant och alla kanske inte har så kallad självinsikt. Men ärligt talat: Genom den här typen av mobbing tv så visar man ju ungar idag att det är heeeelt okej att vräka ur sig vad som helst till vem som helst. Usch, jag får ont i magen. Det är INTE kul att se folk bli utskrattade, utskällda, hånade och sedan ännu mera utskrattade när de lämnat juryn. Riktigt hemskt är det.

I mitt hus får man inte titta på idol. I alla fall inte när jag är hemma.

Vuxna människor som på bästa sändningstid sitter och visar hur man på bästa sätt kränker andra människor.

Vackra (på utsidan kanske?) och framgångsrika människor som får betalt för att vara elaka mot vanliga människor med stora drömmar om att en gång bli lika vackra och framgångsrika. Nej tack! Jag orkar inte se.

I don't like it... at ALL. Över huvud taget så kan jag känna att jag är sjukt less på vågen av skräptv som sköljer över oss hela jäkla tiden.

Mmm.. jag vet, sur, gammalmodig, omodern, töntig och tråkig. Japp *nickar* That's me.. Och faktiskt.. så gillar jag mig själv på präsiiis det sättet.

... så jag tror att jag ska ta några dagar och varva ner utan tv, dator och för mycket "onödiga" ljud som kan störa mig.

Just för tillfället så känner jag mig så där trött igen och jag blir helgalen om jag måste höra vedervärdig reklam på tv tillverkad av apor, FÖR apor.. Helt allvarligt.. om jag hör:

"Freeedassmyyyyyyyyyyyys"

EN enda gång till så kommer jag antagligen att få ett galet anfall och slänga ut tvn. Och just DEN (*uuurk* ) reklamen är nog bland det värsta jag vet just nu. Speciellt när man hör ungar tralla omkring i butiken och tjata på sina morsor att köpa de där jävla chipsen åt dem för det går ju tydligen INTE att ha mys / "fredagsmys" utan att sitta och trycka i sig massa äckliga chips.

*suck*

*dubbelsuck*

Jag måste laga mitt skräpfilter för annars kommer min hjärna att intas av galenskap. Är det inte "fredagsmys" så är det "suuperlånga ögonfransar" och är det inte "uppblåsta magar" så är det "uuunderbart" och är det inte dansande bebisar så är det hysteriska morsor med stirrig blick och galet leende i ett kritvitt hem... Åååååh... vem ska jag ringa som kan komma och laga mitt skräpfilter? Jävla reklam som gör mitt liv surt...

Va...? Stänga av tvn? Aaah.. du menar så? Haha... jaa.. det kan man ju göra förstås. Det var ju en enkel lösning faktiskt.

Fast nu ska Jimpa se fotboll så jag lägger ner allt och kravlar mig upp till sängen och läser lite istället.

Men först måste jag borsta tänderna så att jag kan få ett "BLÄNDANDE vitt leende" för det måste jag ju ha nu när jag ska sova.

Fy fan..

*gäääspar*

Ska bli skönt med måndag imorgon!

Sov gott!!

Läste just en artikel om mammor på Tomtebo som inte ryms på bussen med sina barnvagnar. En tjej har tydligen stått och väntat på bussen i hela TVÅ (!) timmar vid ett dagis som ligger vid universitetsområdet för att få åka hem till Tomtebo.

Ja, inte vet jag... Hon KAN ju ha brutit en fot eller så har det varit snöstorm eller nåt.. Men det tar en kvart att gå den sträckan. Sååå.. istället för att vänta i två timmar på en och samma fläck så KAN man ju faktiskt GÅ istället.

Personligen skulle jag aldrig tillåta mig själv att stå och frysa eller vänta på en busshållsplats i två timmar bara för att KANSKE få plats på en buss.

Dessutom om man bor på Tomtebo så kan man, om man inte får plats på bussen ner på stan KNALLA till kolbäcksvägen och ta buss nummer 5 som också går ner till stan. Eller ta femman från stan och kliva av där och gå de sista metrarna till Tomtebo.

Har man ett problem så löser man det på enklaste sättet.

Förresten så tycker jag att det kändes lite överdrivet med nästan en hel sida i vk om en sån grej. Fick samma känsla som när två lattemorsor grät ut i media att de blivit utslängda från en sushibuffé för att de petade bort riset. Haha.. det var nästan pinsamt!

Läs själva:

lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com/2010/02/ville-inte-ata-ris-blev-utkastade.html

Hursomhelst så får jag känslan ibland av att folk gör det så jäkla enkelt för sig. Kommer det ingen buss just då så måste man ju agera... inte stå och slösa bort två timmar av sitt liv på att vänta när man kan gå en liten kvart för att komma hem.

Men som sagt... Vad vet jag? Hon kunde ju ha skavsår, höga klackar, bruten fot eller nåt annat som gjorde att hon var strandsatt hela tre kilometer hemifrån.

Jag vet, jag är en grinig jävla satkärring ikväll. Men ibland blir jag så less på allt onödigt gnäll. Det finns riktigt jävliga saker som är värda att gnälla om. Gnäll på sånt istället.

Ja, detta faller under kategorin "Jag stör mig på" men klaga inte... för det är MIN blogg och jag skriver om VAFFAN JAG VILL!!

Well, nu tar jag och drar nåt gammalt över mig och gömmer mig med en popcorn skål i soffan. Jag lovar att det är slutgnällt från den här tomtebomamman i alla fall. Och tro mig, jag går hellre än att jag åker buss i vilket fall som helst.

Hare fint!!

"Det luktar schjiiiit på stans bussar!"

...på grund av mina åsikter är jag van att ta. Jag står för alla mina åsikter och det gör mig faktiskt ingenting om jag får ta en massa skit för det. Det är okej. Jag är van.

Men folk idag verkar ha ett väldigt stort behov av att offentligt pracka SINA åsikter på andra. Kosta vad det kosta vill. De bara SKA trycka upp sina sk "fakta" i fejset på oss som tycker något helt annat. De debatterar i forum och grupper på internet. De spenderar timtal på att få folk att TYCKA som de och de brinner för att försöka omvända de som inte tror. Fasn vad less man blir på sånt.

Jag var med i ett forum på nätet som handlade om barn, barnuppfostran, föräldraskap och annat jox som har med mammarollen att göra. (Och nej, det är INTE familjeliv jag menar där orkar man inte hänga bland alla rabiata supermorsor som tror att de alltid vet bäst)

När diskussionen om influensavaccinet kom och avhandlades sida upp och sida ner så valde jag att lämna forumet. Detta på grund av att vissa tyckte att jag: Inte var rädd om mina barn, korkad som gick på "konspirationsteorier" om att vaccinet var farligt, att jag var puckad som inte trodde på vad läkare och forskare sa och så vidare och så vidare....

Jag bara poängterade att jag stod för mina åsikter och sen tackade jag för mig och gick ur gruppen. Inte mer med det liksom.

Idag läser man om efterspelen i vaccinets framfart. Rapporter om sjuka barn och ungdomar ramlar in titt som tätt. Och jag vill verkligen inte säga: "Vad var det jag sa?"

Men jag vill säga: "Fasiken vad skönt att jag gjorde det JAG trodde på och vägrade vaccin för hela min familj"

Jag är glad för att att jag inte drabbades av masshysterin som rådde angående "vaccinera eller ej".

Slutligen kan jag ju bara säga som ett litet tips till alla rabiata familjelivsmorsor att: Låt för fan folk få tycka vad de vill och debattera inte så jäkligt hela tiden. Acceptera bara att folk tycker olika. Du kommer att spara många datatimmar om du inte ska tvinga folk att tycka som du. Släpp det liksom!

Men det är sorgligt att så många blivit / kommer att bli sjuka på grund av ett vaccin som när det skjutits in i kroppen är helt oåterkalleligt. Det går aldrig att göra ogjort.

Tyvärr!

...kan man ju helt klart bli vad gäller det mesta. Oavsett man är barn eller vuxen så kan man ju ha meningsskiljaktigheter. Så funkar det i alla relationer.

Man & Fru, Syster & Bror, Anställd & Chef, Mamma & Barn, Granne & Granne och så vidare...

Men när man tjatat om samma, samma och samma saker vid flera tillfällen och det ändå blir fel, ja.. då kan man ju undra om man ska orka tjata vidare.

Jag är en mamma som alltid tycker att alla ska få vara med. Kommer det kompisar till barnen fast det redan finns en kompis i huset så säger man väl inte:

-"Nä, hon / han är redan med en kompis. Du får gå hem"

Man säger:

-"Hej, tjejerna /killarna är på sitt rum. Gå upp dit du också"

Eller stänger man verkligen dörren framför snytan på ett stackars barn som kanske inte har lust att någonsin komma och plinga på igen?

Näe!

Speciellt nu när det är sommar. Då kan man ju peppa ungarna att vara ute och passa på att leka med MÅÅÅÅNGA samtidigt då de faktiskt kan vara ute och springa och härja runt.

Tråkigt är att så många föräldrar hjälper till att skapa dåligt beteende hos sina ungar. Men det är inget jag kan eller ens vill påverka.

Jag ska sluta ta upp sånt till dialog överhuvudtaget med andra mammor och pappor. Men jag tror att de skulle bli mäkta förvånade om jag eller Jimpa sa Nej till ett barn som knackar på här.

I vårt hus är det ofta en massa ungar samtidigt. Fsson och Viggo kan ha två kompisar vardera här hemma ibland. Det kan vara livat och bullrigt men är det inte det som är grejen med barn? De har varken volymknapp, eller avstängningsknapp och ibland önskar man att man hade öronproppar hemma. Men personligen är jag väldigt glad över att barnen har många olika kompisar i alla färger och storlekar och jag kommer inte att stänga dörren för någon av dem så länge de följer husets regler.

Tyvärr hör man alltför ofta mammor och pappor som säger saker som:

-"Nä, de har lovat varann redan och de vill vara själva faktiskt"

Jahapp! Då får jag gratulera till framtida samarbetssvårigheter och annat otyg som gör att det kan bli svårt att klara sig på till exempel en arbetsplats. Och jag har faktiskt jobbat på ett gruppboende i den här stan där kvinnorna inte kunde komma sams och som VÄGRADE jobba om "den eller den" skulle jobba samtidigt. Så otroligt pinsamt och nedvärderande för alla inblandade.

Visst, man kan inte gilla alla. MEN man måste faktiskt hålla sams om man är många som ska jobba sida vid sida. Personligen vill jag gå på jobbet för att göra det jag ska och inte för att hålla liv i töntiga konflikter som beror på att jobbarkompisarnas föräldrar inte lärt dem bättre än så.

Det börjar tidigt så man kan ju göra sina barn den tjänsten att lära sig umgås med flera stycken samtidigt. Men det är klart. Det är ju lägre ljudnivå och enklare att bara ha två barn hemma än tre eller fyra. Man gör det enkelt för sig i nuet och skjuter ett ganska stort problem framåt tills barnet är vuxet och alltså inte kan hantera gruppdynamik.

Sorgligt!

...är något jag ser alltför ofta nu när man har så otroligt mycket TID till att bara sitta och spana på allmänheten.

Inte direkt så att jag rent av spionerar på folk runt omkring mig, men ibland kan man ju råka se och höra saker som man reagerar på. Till exempel när mammor och pappor ständigt serverar valmöjlighter till sina små barn.

-"Vill du ha den gula eller den gröna festisen?"

-"Vill du ha ett äpple eller en banan?"

-"Vill du ha tröjan med spiderman eller batman?

-"Vad vill du ha för middag idag?"

-"Vill du åka till Leos eller busplaneten?"

-"Vill du ha varm eller kall oboy?"

Nu tänker säkert några av er att jag är en riktigt elak satmorsa som är riktigt dum och taskig mot mina ungar, men nej! Så är det faktiskt inte. Jag anser att eftersom det är JAG som är vuxen så är det MITT ansvar att inte skapa frustration hos mina barn som kanske inte KAN välja utan blir frustrerade om de inte kan få BÅDE gul OCH grön festis.

Jag är av den uppfattningen att det är smidigare att bara ställa fram en sorts saft eller festis, eller att bara ge en frukt:

-"Varsågod, här har du ett äpple"

Tids nog så måste vi alla lära oss att göra val här i livet. Ibland är det svårt och ibland går det lättare. Men små barn ska inte behöva ställas inför onödiga och ofta korkade val. Det är vi som trygga föräldrar som ska välja åt våra barn. Barn som tidigt måste välja i alla möjliga situationer blir ofta otroligt veliga som vuxna.

Och vem fan vill vara velig? Inte jag i alla fall!

För jag lovar: Om du ställer fram en gul festis till din fyraåring så kommer han INTE att efterfråga en grön.

Det känns lite som att många morsor och farsor vill vara "Schyssta polers" med sina kids och tänker inte på att det kan skapa frustration och onödigt vardagstjafs.

Mina barn (så länge de är under 6-7 år) skall:

*Ta på sig kläder som JAG lägger fram

*Vara nöjd med färgen på festisen som JAG erbjuder

*Inte behöva välja middagsmat

*Äta det som erbjuds och vara nöjda med det

*Inte behöva välja fritidsaktiviteter, utan låta mor och far bestämma

Och om du är en mamma eller pappa som låter dina barn ständigt göra "onödiga" val och faktiskt läser det här: Utmana dig själv och bestäm allt åt dina barn i några veckor framöver. Jag kan garantera att MASSOR av "vardagstjafs" och onödig gnäll/bråk/strul tid kommer att försvinna. Dessutom minimerar du risken att din unge blir en velpotta i vuxen ålder.

Dessutom kan barnen bli riktigt förbannade på dig den dagen du bestämmer att de INTE får välja "Springa ute på stan med polare eller sitta hemma en lördagkväll"

Din unge kommer att bli gladare och tryggare och se dig som en kompetent person som faktiskt är riktigt duktig på att välja vilken festis som skall drickas!

Själv väljer jag alltid GUL!

:-)

Jo, så får det nog bli.

Inte för att jag käkar så mycket godis och kakor annars, men efter Frejas galet goda marängtårta igår så kände jag att jag var alldeles stirrig av allt socker och koffein.

Jag är ganska känslig vad gäller maten och jag påverkas enormt mycket av vad jag äter och dricker. Detsamma gäller mina barn och många gånger får jag höra att jag är "löjlig" som inte tillåter mina barn att äta eller dricka vad som helst. MEN... 

Man är faktiskt vad man äter och jag är så less på att alltid behöva försvara mig vad gäller det man stoppar i munnen.

Nej, mina barn FÅR inte dricka läsk överhuvudtaget och definitivt inte coca-cola! Inte heller får de dricka lightsaft eller andra light produkter med sötningsmedel! Jag försöker hålla godisätandet till LÖRDAGAR och jag är sparsam med halv och helfabrikat.

Så.. jopp! Tydligen så är jag en sån där larvig morsa som tycker att jag alltid vet bäst.

Men det är lite jobbigt ibland när man får märkliga blickar av folk när de vill bjuda mina barn på läsk eller godisklubbor i tid och otid och jag min elaking säger: -"Nä, tyvärr får inte mina barn äta / dricka det där".

Så varför ska det vara så svårt att respektera att jag INTE vill pracka på mina ungar läsk och godis i alltför tidig ålder? Tids nog kommer de nog att vräka i sig sådant ändå.

Sen tycker jag att det är jävligt dumt att ge andras barn ätbara saker utan att fråga först. Ungen kan vara allergisk eller ha diabetes eller helt enkelt inte FÅR äta vissa saker. Skulle vara pinsamt att bjuda en muslimsk unge på en korvmacka kanske? Eller bjuda på godis till ett barn med diabetes? Eller bjuda en hyperallergisk unge på något han inte tål så att man får ringa 112 på direkten?

Så snälla allihopa som gör sånt... Sluta bjuda andras barn på ätbara saker utan att kolla med mamman eller pappan att det är OKEJ först!

Och visst, jag kan acceptera att andra vuxna höjer på sina välansade ögonbryn när de tycker att jag är fånig. Det kan jag för all del bjuda på. Jag gör vad jag tror och tycker är rätt och sen kan alla andra föräldrar också göra det. Även om det innebär läsk varje dag och godis till frukost. I don't care!

Nä, inge mer gnäll idag.

Jag lovar!

:-)

Nu för tiden så verkar det som att så fort det händer något så är det ALLTID någon annans fel. Hur kan det vara så?

När det händer olyckor och andra tragiska saker så börjar folk genast se sig om efter vem eller vilka man vill skylla på. Skuld skall alltid utdelas och huvuden skall helst rulla.

Men det egna ansvaret då?

Jag kan inte låta bli att reagera på en sak jag läste i tidningen efter den tragiska drunkningsolyckan på Umelagun.

Nu verkar det som att det riktas kritik mot den dåliga informationen som finns på Umelagun.

Att det inte ett finns anslag som berättar om djupet i bassängen till exempel. Okej, det kan jag till viss del acceptera att folk reagerar på. Även om man som ansvarig för barnen man är där med, faktiskt går och kollar på sina badande barn HELA tiden och ser till att de inte hamnar på djupa ställen. Och dessutom så kan ett litet barn drunkna  i vattenpölar och inte bara på djupa vatten. 

Man efterlyser även skyltar där det ska framgå att barn inte får bada ensamma utan vuxnas sällskap.

Och just det kände jag faktiskt att jag reagerar ganska kraftigt på. För hur många skyltar det än sätts upp att barn inte får bada utan vuxnas sällskap så är det faktiskt upp till föräldrar eller den som är där med barnet att ÖVERVAKA sina barn i närheten av vattnet. Det är väl en självklarhet? Man ska inte behöva läsa sig till något som skall vara så uppenbart.

Leker barnen vid vattnet så skall vuxna övervaka det hela. Hela tiden! Inget konstigt med det.

Och visst, har man förlorat ett barn och befinner sig i sorg och chock så är det kanske väldigt lätt att vända sig efter någon att lägga skuld och ansvar på. Det kanske är en försvarsmekanism som gör att man kan ta sig förbi det svåraste man måste gå igenom i sitt liv?

Man kan ALLTID skylla på alla andra, men det egna ansvaret går aldrig att undkomma. Och det gäller väl det mesta tycker jag.

Överhuvudtaget så kan jag tycka att det här med skuldfrågan verkar oerhört vanligt i väldigt många situationer man läst om i tidningarna senaste tiden. Jag kan känna att jag blir lite trött på det.

Det blir mer och mer accepterat att folk bara får skylla ifrån sig hela tiden och det gillar jag inte riktigt. Ansvar över sina egna handlingar måste alla få lära sig tidigt idag tycker jag. Annars går det ju åt skogen.

-"Jag kom försent eftersom min mamma inte väckte mig så det är ju hennes fel"

-"Jag körde för fort eftersom jag var så upprörd på en person så det var inte mitt fel"

-"Jamen det var inte mitt fel, klockan ringde inte in så vi kom sent till lektionen. Det var skolklockans fel"

-"Nä, det var inte mitt fel att jag blev ertappad som sexköpare. Det var ju horans fel som skvallrade så jag har ju inte gjort nåt fel. Jag blev lurad"

-"Jag har ingen skuld i det här. Det är min sekreterare som gjort fel även om det är jag som är ytterst ansvarig"

-"Det är ju inte mitt fel att hon blev med barn. Tjejen lurade ju mig och sa att hon åt p-piller"

-"Det är inte mitt knark. Jag bara förvarar det åt en polare så jag har inte gjort nå"

-"Nä, jag vägrar träffa mina barn för barnens mamma är så knäpp så det är inte MITT fel"

Ja, man kan ju spekulera i flera scenarion när det handlar om att vilja skylla på någon annan för jag undrar verkligen hur det kan komma sig att det verkar vara så accepterat idag?

Har folk verkligen inget eget ansvar?

JO! Men det tycker jag ju att de har. Eller rättare sagt: Det har vi väl alla. Eller hur?

Stå för allt du säger och gör så blir allt så mycket enklare. För oss alla!

...är nästan tvärtom än det jag skrev om tidigare: Föräldrar som ignorerar en på grund av att deras barn inte lärt sig att vänta tills vuxna pratat klart.

Den här gången stör jag mig otroligt mycket på vuxna människor som ignorerar barn.

Jag skulle kunna berätta om väldigt många scenarion som jag och min femåring varit med om under senaste halvåret men jag väljer ut några få:

När vi väntade på Bastian och var på badhuset:

-"Hej, är det där din bebis?"

*tystnad*

-"Vi ska också få en bebis"

*tystnad och sur blick*

-"Vilken fin bebis du har"

*Vänder ryggen demonstrativt*

Jag (med hög röst):

-"Den där tanten har nog fått skräp i örat och kan inte höra vad du säger"

Eller när vi var och tittade på båtarna vid hamnen:

-"Hej grabbar vad gör ni?"

*tystnad*

-"Vilken cool båt är det där svårt att göra så?

*tystnad*

-"Vad fin båt ni har"

*Blänger*

Jag blev riktigt irriterad och det gjorde jag ingen hemlighet av.

-"Vet du Viggo, de där grabbarna hör nog inte vad du säger. Det kan hända att de har nåt fel i sina öron. Du måste prata lite HÖGRE"

VARFÖR, är så många så oförskämda mot barn och bara ignorerar dem? Om det inte är de egna barnen förstås? Jag blir så ledsen när jag ser en liten försöka påkalla någons uppmärksamhet och denne medvetet VÄLJER att ignorera ungen istället för att svara med ett par vänliga ord. Det tar några sekunder av er (dyrbara?) tid.

Barn är nyfikna varelser och jag tycker att det är rätt häftigt med ungar som är så modiga att de vågar fråga andra vuxna om saker de tycker verkar konstiga / roliga / underliga. Så vänd för fasen inte ryggen åt en sådan unge. Säg hellre att du inte har lust att prata. Det är väl i alla fall ärligare. Eller hur? Sätt dig själv in i den situationen att du blir ignorerad varje gång du närmar dig en sådan "vuxen" människa. Du skulle knappast acceptera det eller hur?

Så varför är det okej att vara oförskämd mot ett barn när man aldrig skulle göra så mot en vuxen?

Nä, nu blev det här lite för långt inlägg känner jag men jag hoppas att kanske en och annan person som gör så här faktiskt läser detta och tänker om. För när man är liten så är man nyfiken och tänk vad kul att få vara en vuxen som hjälper till att stilla den lilla människans nyfikenhet även om det inte är ens egen unge!

SÅ! Det var bara det jag ville säga idag..

Hare fint i solen!

...lite olika saker just nu. Egentligen är jag ingen negativ person som älskar att störa mig på folk men en grej som blivit väldigt påtaglig under semestertider när man träffar andra vuxna på stranden, i lekparker, på stan, i affärer och så vidare är detta:

Vuxna, i de flesta fall föräldrarna som inte har lärt sina barn att inte avbryta när de vuxna står och pratar. Det är så sjukt irriterande när man står och pratar till en annan vuxen som MITT i en mening börjar prata med sin unge istället för att han eller hon kommer och börjar tjata om något han/hon vill göra eller säga till sin mamma/pappa.

Det här är kusligt vanligt. Och visst. Om barnet kommer gråtandes och har gjort illa sig är ju en helt annan sak, men att inte visa respekt för den andra vuxna tycker jag är för det första helt sjukt samtidigt som man lär sitt barn att det är okej att avbryta folk vilket är jävligt oförskämt. Speciellt irriterande är det när man måste vara med om det i telefon.

*suck*

Jomen jag BLIR grinig över sånt här. Speciellt när jag själv tycker att det är en viktig grej. Mina barn SKA inte avbryta mig när jag samtalar med andra vuxna öga mot öga eller i telefon. Såvida inte en arm lossnat från kroppen eller något annat viktigt.

-"Mammaaaa, jag vill ha GLASS"

-"Pappaaa.. var är festisarna?"

-"Koooom nu mamma"

-"Men jag vill ha hjälp med mitt spel"

-"Men jag vill inte vänta"

-"Jag ska bada NUNUNUUUUUU"

-"KOM DÅÅÅÅÅ"

Nä fy fanken för sånt här skit. Ta och gör er själva en tjänst och försök i alla fall lära era barn att inte avbryta och att kunna den ädla konsten att vänta. I många fall märker man tyvärr att det är totalt försent och det är ju bara att beklaga den dagen ungen ska gå i skolan och inte kan få omedelbar uppmärksamhet från till exempel lärare.

En annan bra grej kan ju vara att värna lite om ert sociala liv och se till att inte andra vuxna flyr när de ser er komma med era i detta fall väldigt ouppfostrade små telningar som ni tillåtit alldeles för långt in i er sociala sfär.

Ett tvåminuters samtal över en kundvagn på Ica Maxi blir bara ett jäkligt irriterande avbrott när dylika mammor och pappor ständigt tar sig tid att lyssna på vad barnet ska avhandla istället för att lära ungen:

-"Nu får du vänta tills mamma har pratat klart. SEN ska jag prata med dig. Man får faktiskt inte avbryta när vuxna pratar"

Nu när alla är lediga så märker man ju av sånt här hela tiden. Och visst. Självklart ska man ju lyssna på sina barn. Men INTE mitt i en annan vuxen persons mening. Det är oförskämt.

De skulle lika gärna kunna säga:

-"Ursäkta mig, men du är så ointressant och det du säger skiter jag fullständigt i så jag ska hellre prata med min unge så stå du där och prata med dig själv"

För det är precis så det känns!

*Gaaah*

Jaa.. ehrm.. det var väl dagens: JAG-stör-mig-på. Men jag hoppas att det inte blir så många fler i sommar.

Så när jag ser dessa oförskämda vuxna komma gåendes med sina ouppfostrade ungar så kommer jag nog att gå åt andra hållet och låtsas att jag ser ett väldigt bra extrapris i andra änden av butiken.

*Nämen oooh... titta... ta trettifem par sockar, men betala bara för trettifyra.. Wohooo*

Nåväl, ha en skön dag i solen alla som läser. Vi ses och hörs! (Kanske)