Etikett: rykten

Att livet inte alltid är rättvist…

Av , , 8 kommentarer 15

…vet vi alla vid det här laget, men jag trodde verkligen att jag skojade när jag häromdagen skrattade och sa: "Men nu kan det väl ändå inte bli värre?!"

Men se, det kunde det visst det!

Gnäll, klagan och bitterhet är verkligen inte min grej, men jag ska ärligt säga att jag är riktigt arg och förbannad över hur saker utvecklas just nu.

Som jag berättat tidigare så har hela min tillvaro förändrats sedan den 11:e augusti. Det är tre veckor, en dag och ca 4 timmar sedan.

En STOR hand pekar PÅ och UT mig som en kass och dålig människa. Samma hand som pekar på mig släpper samtidigt ut människor i frihet. Frihet som personer inte kan behärska. Frihet som skadar, frihet som förgör, frihet som är farlig, frihet som kommer att få oerhörda konsekvenser för framtiden.

Under tre veckor, en dag och fyra timmar så har saker raserats. Saker som jag aldrig kommer att orka bygga upp igen och saker som jag i framtiden aldrig kommer att kunna behärska.

Men jag har gillat läget. Jag har accepterat och jag har kapitulerat. Hoppas att det räcker. Eller vill kanske den stora pekande handen även att fler liv och fler människors tillvaro raseras?

Jag hoppas att den nöjer sig med den skada den redan gjort. För när detta är över så ska fan i mig huvuden rulla. Folk ska få kräla i skiten och erkänna sina fatala misstag och jag hoppas att jag snart kan få chansen att berätta min historia. För det kommer jag att måsta göra med tanke på de rykten som redan uppstått.

Hmm.. Just det ja! Vem bryr sig om rykten förresten? Jo, de som inte vet och de som TROR. Men tro vad f*n ni vill. Jag har inte gjort något fel. Jag kan fortfarande hålla MITT huvud högt och den dagen då jag inte kan det längre så ska jag berätta det. Det lovar jag.

"Det funkar bättre att vara förbannad för då får man i alla fall saker GJORDA"

"Men fy fanken vad jag längtar efter att få berätta MIN historia"

Snart!

Fakkjo…

Av , , 18 kommentarer 7

…är en sån där fras som dyker upp i mitt huvud just nu.

Jag blir väldigt förvånad varje gång jag hör att någon snckar skit om mig faktiskt. Inte för att jag är så självgod att jag tror att jag är perfekt och att det inte FINNS nåt skit att prata om mig, utan för att vuxna människor borde vara så pass modiga att de VÅGAR stå för att de tycker att jag är "dum i huvvet" och allt möjligt annat haha…

Om man hörs och syns för mycket så träder den så kallade "Jantelagen" in. Det känner ni till va?

För vi lever trots allt i landet "lagom" och här ska man "faan inte tro att man ÄR något"

Men det finns inget värre än vuxna människor som smilar upp sig och är sååå trevliga när man träffar dem, för att sedan spy galla bakom ryggen på en så fort man vänder sig om. Ni som håller på så är ju bara så tragiska så det är ju synd om er bara för att ni är NI! Men ett tips till alla falska skitstövlar är ju att ni tänker på att den här staden är liten och att det ALLTID finns någon som känner någon och så vidare. Speciellt viktigt kan det ju vara att se till att hålla sina hoppande grodor då det vankas fest och alkohol.

Hursomhelst så har jag hört en hel del rykten om mig själv genom åren. En del ganska hemska saker som jag för mitt liv inte kan fatta var de kommit från eller hur de uppstått. Men skit samma. Ingen idé att undra över frågor man aldrig kan få svar på.

Jag väljer att ta det som en komplimang helt enkelt. Jag måste alltså vara en relativt intressant person som en och annan gärna lägger ner tid och energi på att prata om. Rätt häftigt ändå får man ju säga. Det måste betyda att jag är…

 

…någon..?

 

 

Skvaller, rykten och elakt förtal…

Av , , 10 kommentarer 5

…är inte så jäkla kul att bli utsatt för. Speciellt inte när det kommer från före detta statister i mitt liv som inte har eller haft i min tillvaro att göra på en sisådär åtta, nio år.

Det finns en familj som jag en gång i världen tillhörde lite grann eftersom jag var ihop med den ende sonen i familjen. Den här familjen betyder absolut ingenting för mig idag annat än lite nödvändigt ont då och då som jag faktiskt får stå ut med vare sig jag vill eller ej.

Men döm om min förvåning när jag får höra att min före detta svärmor talar om för folk att jag STALKAR hennes son och förföljer honom på stan?

Min första reaktion var: "Men-vad-ända-in-i-helskotta-håller-de-på-med-nu-då?"

Fast sen insåg jag att de ännu en gång vill göra ett litet försök att blåsa liv i gamla konflikter som jag inte ids befatta mig med överhuvudtaget. ALLA som känner mig vet ju ändå att:

1. Jag undviker stan så mycket jag bara kan.

2. Jag är inte typen som stalkar folk.

3. VET att jag inte vill befatta mig mer än nödvändigt med ex & co.

4. Jag inte ödslar energi på någon eller något jag ändå inte kan förändra.

5. Att jag accepterar att vissa människor helt enkelt trivs i oreda och konflikt. Bara jag slipper vara delaktig.

Kan ju inte säga så mycket mer om detta förutom att jag är förvånad över hur ihärdiga vissa människor kan vara när det gäller att vara småsinta och elaka. Vad ska till för att man ska slippa sånt här? Vänta ytterligare nästan tio år? För sånt här skit dyker upp med ganska jämna mellanrum och jag blir smått less. Min första impuls var att ringa och fråga vad som menas, men sen insåg jag att det antagligen var det syftet som ville uppnås så jag skiter i det. Jag vädrar ut det i kylan helt enkelt och snart är det glömt.

Ända fram tills nästa gång.. Jag väntar med spänning på nästa dumhet.

"Deras bullshit säger mer om dem än om mig. Jag nöjer mig med det så länge!"