…med tanke på hur länge man är död.

Men att bli närmare nittio år får man väl ändå säga är en bedrift idag. Speciellt om man fått vara hyfsat frisk och pigg på sin ålders höst.

Idag begravde vi Jimmies farmor lilla Adina brevid hennes man som varit död i trettio år.

Hon valde att dö på EXAKT samma datum som sin make, fast trettio år senare. Eller var det kanske så att maken helt enkelt valde att hämta "hem" sin kära maka just det datumet? Ja, det får vi nog aldrig veta men håll med om att det var ett lite märkvärdigt sammanträffande?

Hursomhelst så har det trots omständigheterna varit en trevlig dag med Jimmies familj och släkt. Adina hade många som älskade henne och hon har betytt mycket för både sin familj och sin bygd.

Själv tackade jag henne vid avskedet idag för att jag fått Jimmie och mina pojkar in i mitt liv för det är hon ju direkt delaktig i som ju alla förstår.

Jag tänkte även en tanke idag på alla dem som är ensamma på slutet. De som dör ensamma, de som begravs ensamma och de som inte är saknade och sörjda av NÅGON. Så hemskt.

I vår moderna tid finns det till och med dem som ligger  döda i månader utan att ha blivit saknade. Fruktansvärt sorgligt.

Hur kan det bli så? Att en människa inte längre betyder något för någon alls?

Kanske är alltför många av dem föräldrar som inte brytt sig om sina barn i livet, så att barnen inte ens bryr sig om dem i varken liv eller död. Joo.. Nog är det säkert så i en del fall.

Jag tycker att det känns läskigt och ledsamt på samma gång. Och jag ska inte bli så långrandig men en sak är säker: När jag dör.. oavsett NÄR det blir så har jag tänkt mig väldans många sörjande. Det ska vara barn, barnbarn, barnbarnsbarn och kanske en och annan gammal kamrat som fortfarande finns i livet.

Och jag vill att de alla ska minnas mig som en smått knepig, men härlig tant med stort hjärta…

Mjoo…

*nickar*

Så får det fasiken bli!

(God mat utlovas också)