….som jag och Jimmie träffade varandra för första gången. Det vore ju ganska häftigt om våran andra baby kunde tajma detta datum.

Kan verkligen inte fatta att det har gått hela SJU år. Det låter ju som så låååång tid. Men i verkligheten så har tiden gått ganska snabbt.

När vi träffades så var Jimmie "bara" 21 år gammal och jag var "hela" 28. Dessutom hade jag en 4-årig dotter sedan tidigare. Ojoj… HUR skulle detta gå?

Det blev snabbt allvar mellan oss och det var många som förfasade sig.

-"Det kommer aaaaldrig att hålla mellan dem"

-"Om några månader är det slut"

-"Hon har ju barn, det är klart att det inte kommer hålla"

-"Åldersskillnaden är för stor, det är klart att det inte går"

osv…

osv…

Ja, så där gick snacket. Det var många som skulle tycka allt möjligt och ibland var folk rent av oförskämda. Jag fick otrevliga mail där bland annat en knasig tjej spaltade upp allt som var dåligt med Jimmie *skrattar* Hon menade att hon gjorde mig en tjänst som varnade mig för honom haha…

Anade jag ett visst mått av svartsjuka??

Förmodligen!

Nu har vi snart två barn tillsammans. Det trodde nog ingen. Dessutom har han stått vid min sida vad som än dykt upp efter vägen under våra år tillsammans. Han har axlat rollen som heltidspappa till min dotter och han är bara så… BÄST! (hittar inget mer passande ord) Han står pall i allt som varit jobbigt och han är stabil nog att luta sig mot när det blåser kallt. Och tänk att jag hittade honom i gamla Gällivare av alla ställen haha.. Det kunde man inte ha trott.

Nu hoppas jag bara att de kommande åren blir lite mer fyllda av lugn och ro. Sådant är vi inte så bortskämda med.

Kärlek