Under en lång tid så levde jag mitt liv i ilska, det gick inte en dag utan att känslorna kokade över. Jag var arg när jag vaknade och arg när jag släckte kvällens lampor. Det fanns så mycket i mitt liv som jag var missnöjd med, som jag kände hat inför, ren avsky. Saker som jag inte hade makt att förändra, saker som drog mig neråt. Jag stod liksom på sidan om mitt liv och tittade på hur jag sakta med säkert förvandlades till något som inte var jag. En arg, bitter, ledsen och väldigt sårad människa. Jag kunde inte då och jag kan fortfarande inte förstå hur orättvist livet kan vara.

Varför? Det har jag frågat mig själv många gånger. Varför blev det såhär?
Tillslut så orkade inte min kropp längre, varje steg blev en kamp. Varje gång jag skulle ut med hunden valde jag att gå på vägar där jag visste att ingen annan skulle gå, där jag fick vara helt ensam. Skulle jag gå på affären såg jag till att gå dit så sent som möjligt, minuterna innan stängning. Då slapp jag stöta på någon jag kanske kände, jag slapp visa upp det träskmonster jag blivit.

Så en dag brast allt, bägaren var fylld och allt stannade. Ångesten hade tagit över mitt liv. Jag orkade inte med dom människor som betydde mest av allt för mig. Men en av dom satte ner foten och krävde att jag skulle sätta punkt för det jobbiga. Och efter den dagen började en ny resa, där jag skulle börja om. Med små små steg skulle jag gå från 100% sjukskrivning till att så småning om inse att jag måste bryta alla dåliga mönster och göra något helt nytt. Men den resan är en helt annan historia.

Det var bara för några månader sedan som det slog mig att jag nästan är hel igen. Det har tagit många år att laga allt det som gick sönder på väldigt kort tid. Jag läker för varje dag som går och blir starkare och säkrare i mig själv. Det onda kommer nog alltid att finnas kvar, en del av det trasiga blir till ärr. Men det är nu syftet med detta inlägg kommer in. När man limmat ihop sina trasiga skärvor, allt sitter kanske inte där det tidigare gjorde, det är inte lika vackert som förr. Det är då man gör ett livsavgörande val. Ska jag välja att fortsätta se allt i svart eller ska jag våga ta steget?

Den 12 september 2011 öppnade jag dörren till en ny stad, det har varit många jobbiga stunder från den dagen, men det är även det bästa jag gjort för mig själv. Och i samma stund som klockan slog 12 på nyårsafton och alla skålade in 2013 bestämde jag mig för att se allt med nya ögon. Eller gamla, väldigt gamla. Jag skulle hitta tillbaka till mitt rätta jag, den person som legat gömd under så lång tid.

Jag orkar inte gå runt och reta mig på småsaker, jag orkar inte tänka på allt som varit jobbigt, jag vill helt enkelt inte att det ska påverka mig och det jag gör i mitt liv. Och framför allt så vill jag inte att det ska hindra mig från att göra mina drömmar till mål.

Nej, man kan inte gå runt och vara en happyfish hela tiden, men man kan välja att vara en happyfish nån gång under dagen. Det kommer att komma dagar då jag vet att jag helst skulle stanna i sängen och dra täcket över huvudet. Men jag kommer ändå att kliva upp. Jag kommer att välja att vara en happyfish om så bara fem minuter den dagen.

För jag vill välja glädje istället för ilska, hat och avsky. En dag kanske jag har vuxit så pass mycket att jag kan förlåta och bara se framåt. Men nu tar jag en dag i taget och simmar runt i min lilla skål som den happyfish jag är.

Så vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Jo, trots att livet ger oss motvind och tvärnitar ibland så kommer det en dag när såren läkt och stormen dragit vidare. Och det är då vi ska våga!

Tack och förlåt!

Förra årets vinter var en fröjd för en vinterhatare som mig, detta år går vi inte direkt hand i hand. Kylan vägrar släppa sitt grepp, den tar hellre ett extra hårt tag i mig och graderna sjunker lägre ner för varje dag som går. Jag byltar på mig mer kläder och fryser lite mer.
Jag är inget fan av denna årstid, jag ser att ljuset börjar återkomma men ser ingen förändring i vädret, inte något som får mig att våga tro att det faktiskt kommer en vår.

Men jag biter ihop, för samtidigt som vintern lever rövare där ute så vilar jag i vetskapen att det snart blir bättre.
Annars händer det inte så mycket, jag fyller veckodagarna med jobb. Ett jobb som fortfartfarande känns roligt och utvecklande. Det är rätt coolt att jag fortfarande känner en nyfikenhet varje dag. En chans att lära mig mer och växa som människa.

Jag funderar över framtiden, mina drömmar och planer. Vart man borde börja, men inom mig har resan redan börjat. En resa som en dag ska ta mig dit jag vill, långsamt ser jag förändringen och jag har bestämt att det ska få ta den tid det tar. Långsamt leder också någonstans.

Nu ska jag sluka ännu en kaffekopp och njuta av helgen.

Puss på er!

Sitter i ett snötungt Stockholm, utanför mitt fönster dalar stora vita flingor ner.
Jag räknar dagar, jag räknar timmar. För snart är jag hemma igen.

Ge mig jul nu, jag vill ha er här hos mig redan idag!

Snart får jag krama på mina hjärtan igen!

Puss

Bryter jag nu tystnaden genom att högt skrika HEEEEEEEEEEEEEEJSAAAAAAN! Det är inte ofta som jag lägger tid här inne, men jag tänker ofta att jag ska göra det, sen försvinner tiden och kraften. Men nu, precis i denna stund har jag några minuter över!

Sitter just nu i en gråmulen stad, en mörk och dyster onsdag. 2012 bjuder verkligen på en seg höst, en mörk och kall. Förra hösten tog mig med storm, visade sig från sin bästa sida och lockade fram höstsolen många dagar. Det gäller inte i år.

Jag hasar mig upp på morgonen, med trötta ögon tittar jag ut i mörket. Varför är det alltid så svårt att kliva upp när det fortfarande är mörkt ute? Grisen undrar nog detsamma, för hon snarkar gärna vidare tills det är dags för morgonpromenad.

Dom senaste dagarna har runnit iväg med regnet, längst gator och ner i brunnar forsar dom fram i en snabb fart. Gummistövlar har blivit en del av mig, paraplyet har jag fått fälla upp mer än en gång. TRÅKIGT och JÄTTEMEGASUPER TRÅKIGT!

Men jag kör på, kliver upp, jobbar, skrattar, skiker, kommer hem, slappnar av, går i säng. Sen börjar det om igen.. Måndag till Fredag, vecka ut och vecka in. Trots att jag helst inte vill leva mitt liv i ett hamsterhjul så är jag ändå nöjd med min tillvaro. Jag delar min vardag med fina och härliga människor. Kanske är det därför hjulet många dagar snurrar väldigt fort.

Nu ropar dock min kropp efter vila och sömn. Och snart, mycket snart ska jag ge den precis allt som behövs. Och vem vet, då kanske vi ses! 

Pöss på er!

The worst mistake you can make is walking away from the person who actually stood there and waited for you.

Är det precis ett år sedan jag flyttade ner hit. Ett år som gått väldigt snabbt men ibland olidligt långsamt. Det har varit bra och det har varit dåligt. Att saknaden efter mina sötisar där uppe aldrig kommer att lugna ned sig har jag börjat acceptera. Att längtan efter dom alltid finns där, dag ut och dag in har jag lärt mig hantera. Det är svårt men också väldigt nyttigt att vara här och ha dom andra där. Jag har lärt mig mycket under detta år, vuxigt som person och skapat en grund att stå på.

När jag flyttade ner kände jag egentligen bara en person här nere, så hade jag ju nästan tänkt att det skulle förbli. Ville inte träffa människor som skulle kunna komma nära, personer som jag skulle kunna tycka om. Människor som jag skulle trivas med. Just av en enkel anledning: Här skulle jag inte stanna länge.

Men jag stannade, lite längre för varje gång jag började vackla, jag valde att fortsätta. Sen så kom dom.. Personerna som jag släppte nära, personerna som jag lärde mig tycka om, personerna som jag trivdes med. Sen var det löftet kört. Jag försöker ibland bromsa, sakta ner, låtsas oberörd, verka kylig och ointresserad. Men det lyckas jag inte så bra med, för det handlar ju om människor som jag tycker fruktansvärt mycket om. Jag kan inte låtsas ogilla dom, när jag verkligen verkligen verkligen inte gör det. Egentligen finns det ingen anledning till det heller. Men det var mitt sätt att försöka hålla avstånd. 

Men om jag inte släppt efter, låtit någon annan komma nära hade jag nog inte bott kvar här. Jag älskar mina vänner och skulle nog göra vad som helst för dom. Det kan vara svårt att förstå hur mycket dessa människor betyder för mig. Det är den familj jag själv kunnat välja. Så att inte våga träffa nya människor vore dumt. Gillar jag någon så gör jag det. PUNKT. Gillar jag någon så gör jag det direkt. Här har jag mött personer jag gillar, som jag mer än gärna spenderar min lediga tid med. Jag är nog rätt nöjd med mitt liv just nu, jag gillar mitt jobb och människorna här. Men idag längtar jag hem en aning, det ösregnar utanför, det är grått och tråkigt. En perfekt soffmysar-dag med kaffe och bästfolket. Där hemma! 

Här hemma ska några timmar till avklaras innan det är dags att ta helg, då får jag ta min kaffekopp och mitt soffhäng med lilla grisen. Det får väl funka det också. 

Nu känner jag att detta inlägg mest blev massa kladd. Men det får duga! 

Trevlig helg på er sötnötter!

//Ecca  

4 saker som aldrig kommer tillbaka:
Stenen du kastat
Orden du sagt
Chansen du missat
Och tiden som gått.

Med dom orden sagda vill jag bara meddela att det är oförskämt härligt att vara i skruttbyn igen. Nu ska jag njuta av varje minut tills det är dags att åka söder ut igen.

Förra veckan bytte jag lägenhet, från en ny till en gammal. En charmig lägenhet som förmodligen är byggd långt innan min egen födelse. Den har stora fönster som fångar upp ljudet från en pulserande väg. Här är det nästan aldrig tyst, bussar som brummar förbi, bromsar som tjuter och måsar som skriker. Men allt på ett charmigt sätt. Dörren till min franska balkong står nästan alltid öppen så ljudet samlas inne i mitt vardagsrum.

Min förra lägenhet var placerad i ett lugnt område, där bodde det mest gamla gubbar som tog bilen till affären för att köpa dagstidningen, där äldre damer befann sig ute i sina rabatter för att omsorgsfullt vårda sina vackra blommor. Här är det lugnt men ändå livligt, här ser man folk mest hela tiden, dag som natt. Här känner man sig aldrig ensam.

I veckan har vi mest chillat på jobbet, tagit dagen som den kommer och softat i solen. I onsdags fick jag ett glatt besked, det som tidigare sett mörkt ut fick ett helt nytt ljus. Jag fick veta att jag blivit fortsatt anställd och plötsligt lättade en sten från min mage. Jag får vara kvar! Fortsätta jobba tillsammans med fantastiska människor och på en arbetsplats där jag trivs så oförskämt bra. Sommaren kunde inte ha börjat bättre. Nu har jag 4 veckor kvar att jobba sen tar även jag semester! 

Då ska jag åka upp till mitt älskade Norrland och kramas med alla mina fina! Spendera några extra dagar där för att sedan åka tillbaka hit ner och njuta av sommaren och ladda batterierna! Sen tänker jag ladda för en ny och spännande termin! 

Snart ses vi igen! 

Insåg att jag varit frånvarande från min lilla blogg otroligt länge, har inte haft någon motivation, ork eller lust att skriva. Men tänkte att nu är det väl ändå dags. Dagarna har inte bara gått snabbt, dom har kutat förbi med snabba ben. Plötsligt var våren över och sommaren tågade in med högljudda skratt och skrik. Jag förvånades över dess energi och livslust. Jag som är van att våren håller i sig väldigt länge innan den låter sommaren ta över satt mest och gapade över hur snabbt årstiderna skiftade.

Nu har jag blivit bortskämd med sol och värme och då plötsligt…. Blir det genast sämre väder, kyligare luft och tunga moln. Men då och då kommer den varma solen fram och påminner mig om vad som väntar.

För ett år sedan precis på dagen ringde jag ett samtal, då var det bestämt. Lägenheten där hemma blev uppsagd och jag började planera inför en flytt som skulle komma att skaka om allt i mitt liv. En ny vardag skulle infinna sig och nya människor skulle passera mina ögon. Med spänning och skräck!

Jag kan inte annat säga än att det nog varit det bästa jag gjort, att jag faktiskt vågade släppa det trygga och säkra för att testa det osäkra. Det blev ju faktiskt något riktigt bra! Trots att jag suttit många gånger och undrat om jag verkligen gjorde rätt. Visst saknar jag det gamla lite, men mest människorna. Mina människor, men det bästa är ju att dom finns kvar. Mina vackra, underbara människor! Ni som stöttar mig, som tror på mig och finns där – dag som natt. Jag älskar er så fruktansvärt mycket! 

Jag hoppas att vi snart ses! 

Jag känner att detta kommer att bli en galet härlig sommar, med mina bästaste människor, från norr till söder!

Att ovissheten kan kännas jobbig är helt okej, det kan vara svårt att inte veta hur något kommer att bli. Men när vetskapen kommer kan man ibland önska sig tillbaka till den tid då ovissheten hägrade. Nu sitter jag med vetskapen i min hand, svart på vitt ligger den nu framför mig på bordet. Just i denna stund önskar jag att den inte kommit, att jag levt med ovisshet istället. För nu har allt återigen stannat inom mig.

Nu vet jag att det som varit det trygga, det säkra och värdefulla kommit till ett slut, ännu en gång är jag tillbaka där jag började. Visst bär jag på mer erfarenhet denna gång, men idag känns det bara tungt och tråkigt. Jag är som ett öppet sår, jag håller ihop från stund till stund. Sen är vi där igen. Och det gör ont.

Jag är inte färdig, inte riktigt klar. Men nu ställs jag återigen inför ett stort val. Ska man välja höger eller vänster? Upp eller ner? Ett steg framåt kräver två steg bakåt.

VAFAAAAAN!