Idag den 27/11 fyller en alldeles underbar liten människa år. En människa som har det största hjärtat jag känner till. En människa som följer mig genom livet med pigga ögon. Vart jag än är så finns denna underbara människa alltid där.

Denna kvinna måste vara från en annan värld, man borde inte kunna vara så stark, man borde inte kunna orka så mycket som hon gör. Hade jag sett allt hos sett skulle mina ögon inte längre se. Hade mitt hjärta blivit krossat som hennes så hade det inte varit något kvar. Men hon har massor kvar.

Hon är den människa som betyder mest för mig, ingen annan kommer att betyda så mycket som hon gör! Jag säger det inte så ofta men hon är det bästa jag har!

Hon gör mina dagar bra, så därför vill jag göra hennes dag till den bästa!

Mormor du är allt.

Jag har alltid drömt om hur härligt det skulle vara att få hoppa över några år och stanna på 40. Det är en ålder som jag fått för mig ska vara så h-vetes underbar. Det är då jag ser mig som "färdig människa" jag lever det liv jag alltid önskat mig, är lyckligt gift med världens bästa man, har helt sagolikt underbara barn. Jobbet drar in storkovan och livet leker. Hela biten hur jag tog mig dit är i nuläget helt ointressant. Dock vet jag ju att en 40årings liv inte alltid ser ut såhär, men nu är det mitt livsmanus jag skriver på, inte någon annans.

Jag ser mitt liv och mina 20-nånting som nått mindre bra, visst det är väl i dessa år man ska börja harva sig fram i livsträsket. Jag har kommit långt men har även backat många steg vissa gånger. Jag drömmer mest om en stabil grund att stå på, en plats i livet där alla bitar fallit på plats och jag kan bara fokusera på att leva. Det kanske låter som en fantasivärld, i det verkliga livet finns inget som heter "STABIL GRUND". Alltid är det väl nått som ska hända, sen är hela cirkusen igång.

Ser nu att mitt inlägg börjar glida bort från rubriken. Dags att hoppa in på det spåret igen. Kvinnor i deras 40-nånging. Vad jag beundrar er, dom kvinnor över 40 som finns i mitt liv känns på nått sätt stabila, trygga, harmoniska och helt galna. På ett bra sätt! Låt mig inte få er att tro något annat. Ni är allihopen otroligt vackra och om jag får en gnutta av den skönhet ni bär när jag är 40 så kommer jag bli världens HOTSTUFF! Humor det har man iaf.

Något jag dock har lagt märket till gällande kvinnor i deras 40-nånting är att dom verkar följa en trend. Ska inte dra alla över en kam MEN.... Jag möter väldigt många människor under mina veckor och det finns en sak som jag verkligen hört från många håll... Nu kommer det - TRUMVIRVEL!  MIN LEDIGA DAG!

Vad är det med denna lediga dag, det ser dessutom ut som om alla har lagt den på fredagarna, smart drag måste jag säga. Men pratet om denna lediga dag penetrerar mina öron vart jag än är. Om man inte har en ledig dag så har man förmånen att få gå hem "Efter lunch"

Och jag kan ha fel, rätta mig då. Men jag upplever att det är mest kvinnor som säger detta, som dessutom är i sina 40-nånting. Inget fel att få vara ledig en dag i veckan, speciellt inte om det är på en fredag.

Från olika håll och kanter hör jag kvinnor prata om sin "LEDIGA DAG" som om det vore en kär gammal vän. "Nej jag jobbar inte imorgon, då är det bara jag och min lediga dag. Undra vad vi ska hitta på då? Kanske gå en lång och frisk promenad, eller städa, eller baka, eller handla, eller...Eller.. Ja det får vi helt enkelt se, jag och min lediga dag."

Fan vilken tönt jag är! Men jag vill också vara 40 och ha en egen ledig dag, som bara är min! 

*Vet att inte alla har en ledig dag, men detta inlägg är till alla dom som har det. Och till er som precis som jag tänkt. Vad är det med kvinnor i deras 40-nånting och deras lediga dag!

KÄRLEK!

Någongång måste ni ha känt det, känslan som slår till. Som en spik, - rätt in i en betongvägg, fast nu rätt in i hjärtat. När du känner så mycket mer än du borde, hjärtslagen gör ont, dom är tydliga. Ibland så hårda att man kan tro att hjärtat ska stanna precis just nu. Stop. Sen är det slut.

Jag fick frågan idag om jag tror att man kan bli riktigt lycklig någongång. Jag vill tro på lyckan, men jag vet också att jag är en sån person som aldrig blir riktigt nöjd. Har alltid varit så och jag har trott att det alltid kommer att vara så. Men så kom skottet. Det som gick rakt in i det hjärta som jag trott inte längre var mottagligt. BOM!

Den blicken som fick mig att smälta som smör i solsken, orden som la sig som bomull i mitt inre, doften och rösten som gjorde mig lugn och för tillfället lycklig. Känslan knackade på min dörr, men jag stängde den. Nu har jag tappat min nyckel, dörren har gått i baklås och jag är fast. Inslåst i mig själv.

Den känslan som varit så intensiv känns plötsligt bortblåst. Vill hitta tillbaka till den tid och plats där det bara fanns två, nu finns det bara en. Mitt hjärta vill så mycket mer, men orden räcker inte längre till. Nu är dom kalla och meningslösa.

Jag skulle kunna ge det tid om jag visste att det skulle komma en annan tid då det fanns plats för det som tidigare fanns. Jag älskar dig nu, men kommer jag att göra det sen? När hjärtat som nu är trasigt har läkt. Det vet jag inte idag.

Jag är inte personen som gillar att tycka synd om, tycka synd om andra, tycka synd om mig själv. Jag anser att tycka synd om är likamed att förmiska sig själv. Vissa tycker synd om sig själv och andra sådär jättemycket. Så mycket att det gör ont.

Vissa tycker synd om dom som just förlorat någon som stod nära, andra tycker synd om barnen i Afrika. Jag vill inte tycka synd om. Ibland tycker jag synd om, men då mår jag dåligt över det, känner mig misslyckad. Ibland tycker folk synd om mig, det gillar jag inte, det är inte synd om mig, det är inte heller synd om dig.

Men just idag, så tyck lite synd om mig. Jag är sjuk, jag är hemma, jag kan knappt röra mig. Ligger mest i soffan och sörplar kaffe. Min kropp är trasig men inte så farligt trasig, det finns dom som har det värre. Det finns dom som vars hjärtan blöder, mitt blöder nog en aning just idag, men inte på ett så hemskt sätt.

Just idag tycker jag synd om mig själv, just idag kan jag acceptera det. Imorgon är en annan dag, då ska jag inte tycka synd om. Jag har ont och det ilar i hela mig när jag rör huvudet, men jag har inte lika ont som någon annan. Det finns alltid dom som har det värre, det vet jag. Men jag lever med min smärta, du lever med din.

Ibland försöker jag glömma min smärta för att kunna hålla ut handen till någon annan. Någon som betyder mer för mig än vad jag betyder för mig själv. Det finns sånna människor. Men idag finns bara jag, idag tar jag min egen hand och håller den själv. För idag är det synd om mig.

Har alltid sagt att jag vägrar låta min smärta ta över mitt liv, men idag gjorde den det, idag sa den ifrån med STORA ORD, sådär hårt dom det blir när man säger något med caps lock på. Så jag hade inget att säga till om, rör jag mig så får jag ett kraftigt illamående kastat i ansiktet som en käftsmäll. Så just nu gör jag det bäst i att låta bli att streta emot. Därför sitter jag här och tycker synd om mig själv. Fast egentligen är det inte så synd om mig. Det finns dom som har det värre, imorgon stäcker jag kanske ut min hand igen. Kanske.