Det händer inte alltför mycket i vår lilla by. Men när det väl händer så lyser självklart solen. Ikväll börjar vi helgens hålligång men nått så spännande som Ankrace. De ska ni veta gott folk handlar om fullt friska människor som betalar pengar för en lott på så sätt får man en helt vanlig gul badanka. Vad gör sedan människorna med badankorna? Tar de med dom hem och lägger sig i badkaret och leker med sin nyinköpta anka? Ger dom ankan till hunden, som sedan får tugga sönder den i miljoners småbitar? Lägger dom den i sin så fint nybyggda damm? 

Neeej gott folk, alla med eller utan ankor samlas sedan för att  slänga ankan i en forsande liten bäck. För att sedan tävla om vilken anka som har bäst flyt ;-)  Detta mina damer och herrar kallas underhållning. Jag gillar min lilla by.

Men denna gång ser lite annorlunda ut, det är varning för rasrisk där dom tidigare brukat vara så ikväll hålls tävlingen utanför Ica. Spännande spännande...

Dock är jag bitter, i snart ett helt år har jag drömt om Paris. Jag har drömt om att röka franska cigaretter, lyssna på fransk ljuvlig musik och ja se Paris helt enkelt. Och mitt i alla dessa drömmar. Vad kommer då till min kännedom? Priset detta år är nämligen en resa till PARIS!!!! Jag sliter mitt hår, jag skiker mig hes, jag stampar mina fötter blodiga.. Nu kanske du som läser detta tänker: Men det är ju bara att köpa en lott så du också är med och tävlar.

Tro mig! Hade jag kunna kontrollera mig själv hade jag gjort det. Jag undviker tävligar just därför att jag är en jäkligt dålig förlorare som aldrig, ALDRIG ger upp. Antingen hade jag köpt alla lotter själv, för att kunna säkra denna resa eller så hade jag blivit galen om min anka inte skulle vinna! 

Därför behåller jag lugnet och tackar vänligt men bestämt nej till lotterna. Sålänge våra Lejon inte kan garantera att just jag vinner..

Så det var kvällens kalas, men inte slutar väl helgen här inte? Nej imorgon är det söndag och det vankas marknad. Jag har så länge jag kan minnas alltid gått på marknad i Sävar. Det är en tradition som icket får brytas. Förra året stod jag i värmen med sönderblekt hår som liknade gummiband. Solen brände och det var barn överallt, precis överallt. Det kan ju ha berott på att jag befann mig mitt i leklandet. Smart drag fröken Engdahl. Du har härmed fått en plats i Mensa på direkten! 

I år ska jag också stå där, men min plan är enkel: Leeee, leeee, leeee om man ler åt alla så ler dom tillsist mot dig. Ta fram barnasinnet och lek. Som Petra Mede skulle ha sagt: Vi lär från leken.

Om inte det funkar tänker jag suga in helium, och prata med såndär superbarnslig röst som jag älskar. Det blir Piff, Puff och jag! Det kan dock resultera i att jag blir hög på helium och blåser iväg. Så det är väl bäst att knyta fast mig i nått stadigt.

Så för att runda av detta inlägg så säger jag såhär. Kom alla människor, gammal som ung, tjock som smal, liten som kort, ful som snygg. Alla är bjudna! 

Be there or be square!

Jag känner det så tydligt, i min kropp bultar ett hjärta. När jag ligger tyst och stilla hör jag dess slag, tydligt. Jag förvånas över att det är är hjärtat jag känner tydligast. Dess takt, dess slag. Alltid samma slag, ibland lite snabbare, lite hårdare. Men alltid samma slag, mina slag.

Ibland har jag svårt att lyssna på slagen, pulsen, den som pulserar. Ett obehag fyller hela min kropp och allt blir suddigt. Jag kan inte lyssna på det liv som rinner igenom mig. Jag klarar inte känslan.

Men ändå, så tryggt. Det hjärta som långt inne i mitt bröst slår, slag på slag. Aldrig tyst. Det är något lugnt med den känslan. Jag är vid liv, jag lever.

Det finns människor i denna by som gör saker endast för att sabba och förstöra. Det finns dom som helt saknar moral. Tyvärr så räknas vissa ungdomar hit, jag kan undra vart föräldrarna är? Vad är det ni inte ser, eller kanske inte vill se.. Pratar ni inte längre med era barn? Har dom inte fått lära sig vad som är rätt och fel? Vem bär ansvaret?

Vi har under rätt kort tid drabbats av 3 inbrott på Puttes kiosk. Det senaste ägde rum natten till Måndag (denna vecka) Inte nog med att dom fick med sig cigaretter till ett högt värde, dom förstörde även mycket för butiken. Detta är helt enkelt INTE okej!!! Dock så finns det ett litet ljus i allt mörker. Det finns vittnen. Ni som gjorde detta var iakttagna. Men grunderna är svaga och fortfarande går dom lösa.

Det är därför jag skriver. Jag behöver er hjälp, ni som finns där ute. En kan inte lösa brottet, men alla kan hjälpas åt. I en by som denna stannar inte en hemlighet länge. Så jag ber er nu, håll ögon och öron öppna, prata med era ungdomar. Lyssna! 

Om ni vet något eller tror er veta något så snälla hjälp oss lösa detta. Låt det få ett slut. Om det fortsätter såhär kommer det att drabba alla.

Så kära bybor nu löser vi detta, vet du/ni något eller har du hört något som kan vara till hjälp så tveka inte. Hör av er!

Vill ni inte lämna en kommentar här så maila mig: erica_engdahl@hotmail.com eller ring till Puttes kiosk 090-50180 Var anonym om det känns bättre.. Men vet ni något så hör av er. Bättre att få lite information än ingen alls!

Putte utlovar dessutom en riktigt bra belöning till den som kommer med så pass bra information och tips som gör att vi kan lösa detta! 

Då kör vi, en för alla, alla för en!

.... Om fröken Engdahl. Enjoy!

- Jag har en enorm handledsfobi, detta innebär att jag har väldigt svårt att titta eller känna på mina egna handleder. Klarar absolut inte av att se andras handleder, får panik och måste dra en tröja eller dylikt över mina egna. Sedan måste jag böja handen över handleden så den inte "sträcks" ut. 

- Jag hatar svett.. Speciellt när det rinner tex i människors ansikte. Kan inte titta på en person när den svettas med risk för att drabbas av kräkreflexer. 

- Har onaturligt nära till kräkreflexer.. Behövs väldigt lite för att jag ska sätta igång med värsta kräkscenen. Svett, fis, smutslukt är stora faktorer. Men även så mycket mer.. Som sagt var, det krävs väldigt lite för att jag ska vara igång.. 

- Har stor närhetsfobi! Klarar inte av att människor kommer för nära eller tar i mig, blir stel och vill bara krypa ur skinnet. Vill ha utrymme runt mig, tycker det är väldigt jobbigt när någon sitter väldigt nära eller tar i mig, speciellt när det är någon jag inte känner så bra. Hatar människor som ska kramas! (Nu ska jag dock säga att det inte handlar om alla människor. Vissa kan jag släppa innanför min gräns, men då märker man det på mig också) Så känner du att du inte tillhör dessa människor som har förtur så håll dig på avstånd. Ta inte i mig! Andas inte på mig! 

- Lider av enorm seperationsångest, kan må jättedåligt när jag måste gå från platser där jag trvis, eller från människor jag tycker om. Blir förtvivlad när vissa program eller filmer är slut. På vissa ställen skulle jag kunna stanna förallitd.

- På grund av min seperationsångest så har jag även svårt att släppa människor nära inpå. Jag vill inte skapa för djupa relationer just pga rädslan att sedan förlora dessa människor. Har väldigt svårt att lita på folk i allmänhet och öppnar mig bara för människor som jag känner en trygghet hos.

- Älskar ögon! Neeeej inte att äta, men att titta på. Förälskar mig lätt i människors ögon, kan stirra mig blind på människor med vackra ögon. Är så fascinerad av färger, mönster och utstrålning. Ögonen är själens spegel och vissa ögon kan berätta en hel historia!

Ja det var väl roligt att få veta det.. Inte? Men vafan.. Gå hem! 

Kära Vår nu tror jag att jag ser dig, tydligt och klart. Jag ser dina färger ta form, jag ser din sol som skiner starkt. Du tog mig med storm i the city. Du fick mig att fatta alldeles för snabba beslut. Du fick mig att slänga av mig vinterns alla kläder, du fick mig att hoppa in i små lätta skor. Du la dina händer mot mina axlar och pressade mig ner i gräset. Där kunde jag se dina blommor. Känna doften av den sommar du bjuder in. Den är snart här, jag kan känna det.

Ibland tycker jag du är lite för våldsam, när jag helt naken stod framför dig så tittade du mot mig, lyfte din blick och sedan drog du igång nått som i mina ögon liknade en vårstorm. Jag stod där ensam och frös. Kalla vindar susade runt mina nakna ben, mina armar slöt sig runt den kropp som solen tidigare värmt så varm.

Men som alltid förr kom du tillbaka, med solen och värmen. Du satt vid min sida och sa att nu skulle det bara bli bättre. Sedan bjöd du på jordgubbar och sommarens dryck.

Nu sitter jag här, långt borta från dina solvarma jordgubbar. Dina ljumma vindar och dina grönskande träd. Jag kan se dig på håll, men jag vill ha dig nära. Så kom nu kära vår, kom till mig.

Låt oss göra denna sommar till den allra bästa! 

/Din E