Mina damer och herrar, jag ska återigen ropa högt. Högt så att alla hör! 

Imorgon är Sävar the place 2 be! Imorgon smäller det, men buller och bång. Jajjebus supermus.. Tro det eller ej, men nu behöver vi inte åka den långa vägen in till stan för att käka popcorn, kura i mörkret för en biovisning, vi behöver inte heller slänga ut massa pengar för att sitta bland andra människors odörer. Låt oss gå på bio utomhus! På så sätt slipper vi förhoppningsvis höra andra smaska och smacka, (Vilket är det värsta jag vet) vi slipper känna doften från äckelsvett och prutt. Det tar den friska luften hand om.

Och visst, det är inte dom allra nyaste filmerna som kommer visas imorgon, det är inte ens flertal filmer utan EN! Men vad gör det? Jalla jalla är en oförskämt rolig film, som jag skrattar till varje gång den visas.

Nu kanake du undrar om dom slagit på stort och hyrt filmstadens mysstolar? Neeeej här ska det inte mysas, vi ska alla få träsmak i röven, det hör liksom till. Det ska ju inte bli för gosigt så man somnar.. Du kanske tänker "Aha, har dom satt upp osynliga element som ska hålla oss varma?" Neeeeej, äru en norrlänning så fixar du lite höstkyla. Klä dig varmt för sjutton, du har väl varit ute förr, blir mitt svar.

Så runt 20.30 tycker jag du klär dig i varma kläder, ta med dig nått extra om, jag säger OM du klätt dig för lite. Sedan plockar du med dig en vän eller två. (Fler än två går också bra) Packa ner nått gott och kom, men göre bah! 

Jag har hört att det finns popcorn! Det är en jäkligt bra anledning att pallra sig dit!

Vill man sträcka på benen så går det bra, man kan klappa fåren och ta ett dopp i den fina ån som rinner nedanför. Känner du dig osäker på vart du ska? Då tycker jag du stannar upp, lyssnar och känner efter. Du kommer då att känna stämningen, gemenskapen, tempot! Följ då den känslan så hittar du fram!  Då ses vi eller? 

Jag säger som min boss Jonna skulle ha sagt – Be there or be square!

Det var Sommaren som lovade mig evig kärlek.

En dag ringde telefonen, jag kände inte igen numret men när jag svarade så visste jag direkt vem det var. Hösten ville tala om att den var påväg. Jag slängde på luren och drog ut jacket, jag ville inte ha mer av sånna samtal. Dagarna gick och solen värmde mig varm, jag glömde ganska fort bort samtalet med Hösten. Men så en kväll när jag satt ute i en ljuv sommarvärme så kände jag den, Höstens kalla hand som fastklistrad på min axel. Han hade kommit nu.

Och nu känner jag den verkligen, det kalla som smyger sig in i de varma vindarna. Mörkret, fukten, kylan. Jag kan inte springa ifrån honom längre. Jag visste att det skulle komma. Kvällarna blir allt mer tysta och tomma, jag känner inte längre den starka doften från heta grillar, jag hör inte längre skratt från lekande barn, jag ser inte längre glada ansikten. Semestern är slut för dom flesta och så även sommaren.

Men det har varit den bästa sommaren på länge, juli-månad tog mig med storm. Långa nätter med skratt och sång, nattliga promenader och massa rosa bubbel. Underbara människor och underbara älskade. Nu lägger sig mörkret åter över oss, men solen har fortfarande kvar några tappra, varma strålar innan den lägger sig i bakgrunden och låter Hösten ta över.

Jag gillar den tidiga hösten, då allt blir vackert, då den målar hela mitt liv i vackra färger. Luften blir lätt men värmen håller fortfarande kvällarna sköna. Jag ska fortsätta le, för just nu kan jag inte göra annat. Trots att jag vill lämna allt och åka till varma stränder, där solen fortfarande gör mig brun och varm så finns mitt hjärta här, i någons händer. Kanske reser jag iväg en stund, men då lämnar jag det här.

Just nu har allt stannat. Men inte mitt hjärta, inte så länge du håller det i dina händer.

Jag tänkte nu ta upp någonting som jag ibland stör mig på. Facebook, jag ska inte klaga för jag är själv en slav i dess grepp. Men jag börjar känna att vi alla gått lite för långt. Vi har passerat gränser för längesen, vi har släppt taget och behöver nu en detox.

Förr pratade människor med varandra, när man varit ledig och kom tillbaka till jobbet så frågade man varandra vad som hänt och vad man gjort under den lediga tiden. Man träffades och berättade om nyheter i ens liv, bra och dåliga. Men nu.. Vi delar med oss av massa skit hela tiden, vi berättar allt för alla. Vi tänker kanske inte på vem det är som läser, vi bara skriver – ogenerat och öppet. Och nu kommer det…. Det som stör mig så mycket, kommentaren som vi alla använt eller hört någongång. "Jag vet, såg det på facebook" 

MEEEEEEN helt seriöst, lägg ner! Om vi fortsätter att vara slavar för denna sida kommer vi vara helt förstörda inom en snar framtid. Man blir beroende, måste gå 12-stegs program nu på en gång. Avgifta mig, gör mig hel och gör det nu! 

Vad händer när vi inte längre behöver tala med varandra, vad händer när vi en dag tar allt via fejjan? Det som inte fick hända, har just hänt. Vi börjar tappa intresset för andra mönniskor, våra medmänniskor. Vi bombas med fejjanuppdateringar så vi har egentligen stenkoll på vad alla människor gör. Vi behöver inte fråga för svaret finns i loggen.

Jag beundrar människor som vågat stå emot facebookdrogen! För tro mig, det är som en drog. Har man väl kommit in så finns det ingen väg ut. Nu används ju säkert sidan också av människor som inte saknar självdistans, människor som kan hantera sitt användande. Men jag tror ändå att det ligger nått i det jag just sagt.

Så nästa gång du är påväg att säga: "Jag vet, såg det på facebook" svällj då ner de orden och snälla, låtsas iaf som du inte vet om nått. Verka uppriktigt intresserad! Det tänker jag göra.