Som vi alla vet så står tiden aldrig stilla, dagar blir till månader, som sedan blir till år. Idag är det 21 år sedan min fina lilla mamma köpte en enkel biljett till stjärnorna. Jag kan verkligen inte förstå att det är så längesedan jag såg henne sist.

Någon har sagt till mig att man kan skriva ett sorgebrev till dem man älskat men aldrig fick säga hej då till. Ett sätt att reda ut alla känslor, all skuld, all förtvivlan och saknad. Jag skriver ett till dig, mamma. Från jorden till himlen, från mig till dig.

Jag är liten och sitter vid ett skrivbord, brevid mig sitter min mormor. Vi har tagit fram en av mina dockor, hon är liten och klädd i vitt. Hon ligger fint nerbäddad i en säng gjord av en vit pappkartong. Dom välsminkade dockögonen är övermålade med Tipex. Så förklarar mormor för mig hur det går till när man begraver någon, lugnt och stilla sitter vi där och begraver dockan om och om igen.

Du älskade mig vansinnigt mycket, det vet jag. Du var min endaste mamma och jag var din endaste Erica. Du fattade nog aldrig din egen storhet, din styrka och ditt mod. Jag ville ha dig, ha dig nära mycket längre än såhär.

Jag minns inte längre poliserna, ditt dåliga ungänge och giftet som skulle bryta ner dig totalt. Jag minns inte längre alla svek och tårar, jag minns bara att jag avgudade dig på ett barns oskuldsfulla vis. Så satt jag där, hemma i mormor och morfars stora hus och tårarna rann, 4 år och utan mamma. Jag tittade upp på min mormor och sa; Varför skulle min mamma dö, hon som var så bra på att städa. Jag lovar dig min lilla ängel, jag ska bli världsbäst på att städa. Städa bort all smärta, allt det onda, allt det som gör ont.

Tiden har rusat förbi, nyss ringde telefonen hemma i Vännäsby, nyss kom beskedet som krossade en familj. Nyss satt vi med lim och tejp och pusslade ihop en trasig vardag, nyss har hunnit bli 21 år. Lilla fina hjärtat mitt, sträck på dig där du sitter på ditt moln, lyft sedan dina händer och du ska se hur högt du når.

Du är och förblir det allra bästa för mig, du är mitt blod och min själ. Du finns hos mig, alltid. Tiden läker alla sår men ärren dom finns kvar. Men de minnen jag har använder jag som en plastikoperation för att snygga till ärren, ärren efter dig.

Tack för att du tog mig hit, för att du gav mig ögon att se välden med. Det hade varit trevligt att dela livet med dig. Nu lär du mig att leva på ett annat sätt. Aldrig för nära, alltid stark - ibland svag. Men det är okej, bara man hittar upp igen.

Din Erica