Jag vet att allt jag behöver är tid, men ändå så räcker den inte till. Vissa dagar trampar jag runt i mitt ekorrhjul tillsammans med alla andra, vissa dagar vill jag bara kasta hjulet åt sidan och springa mot strömmen. När jag kör på i 110 så ger min kropp mig tydliga signaler att det är fel, alla varningsklockor tjuter och nödbromsen dras ner, då tvingas jag att bromsa, sänka farten och då blir det tvärstopp i hjärnkontoret.

Andra dagar vill jag bara lägga mig ner på golvet och demonstrera som ett barn som inte får sin vilja igenom. Gråta och skrika; Att neeeej, nu orkar jag inte mer. Nu vill jag ha tillbaka det gamla. Det vanliga! Jag vill inte, nej, eller no om man skulle måsta ta det på engelska.

Sen finns det dagar då jag bara glider runt, tiden går snabbt och dagen tar slut. Allt flyter på och humöret är på topp. Ofta händer det att jag får efterlysa dessa dagar. Ibland undrar jag vad jag egentligen kan. I mina ögon kan jag nästintill ingenting. Nada, noll. Helt okunnig gällande det mesta, andra dagar är jag smartast i stan, bäst på allt och en riktig stjärna.

Nu för tiden är jag mest nollställd, trött och irriterad. Arg på mig själv. För att jag inte kan. Inte vill. Inte orkar. Oroad och stressad för att hamna där jag inte vill hamna igen. Förbannad över att livet är en ständig kamp, en jäkla uppförsbacke med enstaka bänkar för vila. Mjölksyran som pumpar inom mig och pulsen som snart sprängs.

Nu vill jag hem. Imorgon kanske det känns på ett annat sätt. Men just precis nu vill jag bara packa ihop och dra. Tack för mig, hej hej....