Sitter just nu i en gråmulen stad, en mörk och dyster onsdag. 2012 bjuder verkligen på en seg höst, en mörk och kall. Förra hösten tog mig med storm, visade sig från sin bästa sida och lockade fram höstsolen många dagar. Det gäller inte i år.

Jag hasar mig upp på morgonen, med trötta ögon tittar jag ut i mörket. Varför är det alltid så svårt att kliva upp när det fortfarande är mörkt ute? Grisen undrar nog detsamma, för hon snarkar gärna vidare tills det är dags för morgonpromenad.

Dom senaste dagarna har runnit iväg med regnet, längst gator och ner i brunnar forsar dom fram i en snabb fart. Gummistövlar har blivit en del av mig, paraplyet har jag fått fälla upp mer än en gång. TRÅKIGT och JÄTTEMEGASUPER TRÅKIGT!

Men jag kör på, kliver upp, jobbar, skrattar, skiker, kommer hem, slappnar av, går i säng. Sen börjar det om igen.. Måndag till Fredag, vecka ut och vecka in. Trots att jag helst inte vill leva mitt liv i ett hamsterhjul så är jag ändå nöjd med min tillvaro. Jag delar min vardag med fina och härliga människor. Kanske är det därför hjulet många dagar snurrar väldigt fort.

Nu ropar dock min kropp efter vila och sömn. Och snart, mycket snart ska jag ge den precis allt som behövs. Och vem vet, då kanske vi ses! 

Pöss på er!

När jag flyttade ner kände jag egentligen bara en person här nere, så hade jag ju nästan tänkt att det skulle förbli. Ville inte träffa människor som skulle kunna komma nära, personer som jag skulle kunna tycka om. Människor som jag skulle trivas med. Just av en enkel anledning: Här skulle jag inte stanna länge.

Men jag stannade, lite längre för varje gång jag började vackla, jag valde att fortsätta. Sen så kom dom.. Personerna som jag släppte nära, personerna som jag lärde mig tycka om, personerna som jag trivdes med. Sen var det löftet kört. Jag försöker ibland bromsa, sakta ner, låtsas oberörd, verka kylig och ointresserad. Men det lyckas jag inte så bra med, för det handlar ju om människor som jag tycker fruktansvärt mycket om. Jag kan inte låtsas ogilla dom, när jag verkligen verkligen verkligen inte gör det. Egentligen finns det ingen anledning till det heller. Men det var mitt sätt att försöka hålla avstånd. 

Men om jag inte släppt efter, låtit någon annan komma nära hade jag nog inte bott kvar här. Jag älskar mina vänner och skulle nog göra vad som helst för dom. Det kan vara svårt att förstå hur mycket dessa människor betyder för mig. Det är den familj jag själv kunnat välja. Så att inte våga träffa nya människor vore dumt. Gillar jag någon så gör jag det. PUNKT. Gillar jag någon så gör jag det direkt. Här har jag mött personer jag gillar, som jag mer än gärna spenderar min lediga tid med. Jag är nog rätt nöjd med mitt liv just nu, jag gillar mitt jobb och människorna här. Men idag längtar jag hem en aning, det ösregnar utanför, det är grått och tråkigt. En perfekt soffmysar-dag med kaffe och bästfolket. Där hemma! 

Här hemma ska några timmar till avklaras innan det är dags att ta helg, då får jag ta min kaffekopp och mitt soffhäng med lilla grisen. Det får väl funka det också. 

Nu känner jag att detta inlägg mest blev massa kladd. Men det får duga! 

Trevlig helg på er sötnötter!

//Ecca  

Min förra lägenhet var placerad i ett lugnt område, där bodde det mest gamla gubbar som tog bilen till affären för att köpa dagstidningen, där äldre damer befann sig ute i sina rabatter för att omsorgsfullt vårda sina vackra blommor. Här är det lugnt men ändå livligt, här ser man folk mest hela tiden, dag som natt. Här känner man sig aldrig ensam.

I veckan har vi mest chillat på jobbet, tagit dagen som den kommer och softat i solen. I onsdags fick jag ett glatt besked, det som tidigare sett mörkt ut fick ett helt nytt ljus. Jag fick veta att jag blivit fortsatt anställd och plötsligt lättade en sten från min mage. Jag får vara kvar! Fortsätta jobba tillsammans med fantastiska människor och på en arbetsplats där jag trivs så oförskämt bra. Sommaren kunde inte ha börjat bättre. Nu har jag 4 veckor kvar att jobba sen tar även jag semester! 

Då ska jag åka upp till mitt älskade Norrland och kramas med alla mina fina! Spendera några extra dagar där för att sedan åka tillbaka hit ner och njuta av sommaren och ladda batterierna! Sen tänker jag ladda för en ny och spännande termin! 

Snart ses vi igen! 

Nu har jag blivit bortskämd med sol och värme och då plötsligt.... Blir det genast sämre väder, kyligare luft och tunga moln. Men då och då kommer den varma solen fram och påminner mig om vad som väntar.

För ett år sedan precis på dagen ringde jag ett samtal, då var det bestämt. Lägenheten där hemma blev uppsagd och jag började planera inför en flytt som skulle komma att skaka om allt i mitt liv. En ny vardag skulle infinna sig och nya människor skulle passera mina ögon. Med spänning och skräck!

Jag kan inte annat säga än att det nog varit det bästa jag gjort, att jag faktiskt vågade släppa det trygga och säkra för att testa det osäkra. Det blev ju faktiskt något riktigt bra! Trots att jag suttit många gånger och undrat om jag verkligen gjorde rätt. Visst saknar jag det gamla lite, men mest människorna. Mina människor, men det bästa är ju att dom finns kvar. Mina vackra, underbara människor! Ni som stöttar mig, som tror på mig och finns där - dag som natt. Jag älskar er så fruktansvärt mycket! 

Jag hoppas att vi snart ses! 

Jag känner att detta kommer att bli en galet härlig sommar, med mina bästaste människor, från norr till söder!

Nu vet jag att det som varit det trygga, det säkra och värdefulla kommit till ett slut, ännu en gång är jag tillbaka där jag började. Visst bär jag på mer erfarenhet denna gång, men idag känns det bara tungt och tråkigt. Jag är som ett öppet sår, jag håller ihop från stund till stund. Sen är vi där igen. Och det gör ont.

Jag är inte färdig, inte riktigt klar. Men nu ställs jag återigen inför ett stort val. Ska man välja höger eller vänster? Upp eller ner? Ett steg framåt kräver två steg bakåt.

VAFAAAAAN!

Jag har inte förstått att jag ska få vara hemma i skruttbyn hela påsken, jag har inte hängt med, det är så mycket annat som snurrar i skallen. Men idag fick jag ett sms som fick allt att brista. "Kaffe hos mig på fredag..." Det var först då jag förstod att det verkligen är sant, jag saknar ihjäl mig! Jag kan inte beskriva hur mycket jag har saknat sånna sms. Vetskapen att vi snart ses får alla problem att försvinna.

Nu sitter jag här som jordens blödigaste människa! Poletten har trillat ner och jag har förstått... Nu vill jag att imorgon ska bli idag! För jag vill hem till mina allra bästa! Just ikväll känner jag mig oförskämt ensam, allt är tyst och tomt. Och det enda jag gör är att lipa... Men imorgon.... Ja imorgon......

Då ska jag andas ut Stockholm och andas in Norrland!

Ses vi?

Dom första trevande stegen kändes lätta, jag liksom skuttade runt på små rosa moln. POFF.... Flåset hann aldrig riktigt upp mig, pulsen som tickade i tinningen och blodsmaken i munnen var som grädde på moset. Det fick bli en "hej jag går och joggar, för det tycker jag är en bra deal" -sväng. Det vill säga att när jag trodde hjärtat skulle stanna började jag istället gå, så fort jag kunde andas som vanligt igen så ökade jag farten.

När jag väl landade hemma i soffan var jag hög som ett hus, vad jag har saknat den känslan man får i kroppen när man tagit ut sig ordentligt. När jag sedan duschat och satt mig i soffan med min kopp kaffe så kändes det helt rätt att tidigare ha kastat ut latmasken. Jag vet att den kommer att komma på besök igen, men då ska jag försöka att tänka tillbaka och minnas. Den känslan, den stunden - När det bara var jag och mina snabba ben.

Ikväll, lika fylld av energi gav jag mig ut igen. Men mina ben kändes som bly, fötterna som betong. Träningsvärken kom som en käftsmäll, den riktigt slet och drog i mina muskler. Så jag hann inte springa långt innan det tog stopp. Det fick helt enkelt bli en prom, men solen värmde och sällskapet var bäst så jag kunde inte klaga.

Nu ska jag hinka i mig lite kaffe och blåsa håret. Sen tänker jag inte göra annat än driva runt i min morgonrock och lyssna på asbra musik tills det är dags att hänga med Mr. JB

Three little words - Snälla bli min

Andra dagar vill jag bara lägga mig ner på golvet och demonstrera som ett barn som inte får sin vilja igenom. Gråta och skrika; Att neeeej, nu orkar jag inte mer. Nu vill jag ha tillbaka det gamla. Det vanliga! Jag vill inte, nej, eller no om man skulle måsta ta det på engelska.

Sen finns det dagar då jag bara glider runt, tiden går snabbt och dagen tar slut. Allt flyter på och humöret är på topp. Ofta händer det att jag får efterlysa dessa dagar. Ibland undrar jag vad jag egentligen kan. I mina ögon kan jag nästintill ingenting. Nada, noll. Helt okunnig gällande det mesta, andra dagar är jag smartast i stan, bäst på allt och en riktig stjärna.

Nu för tiden är jag mest nollställd, trött och irriterad. Arg på mig själv. För att jag inte kan. Inte vill. Inte orkar. Oroad och stressad för att hamna där jag inte vill hamna igen. Förbannad över att livet är en ständig kamp, en jäkla uppförsbacke med enstaka bänkar för vila. Mjölksyran som pumpar inom mig och pulsen som snart sprängs.

Nu vill jag hem. Imorgon kanske det känns på ett annat sätt. Men just precis nu vill jag bara packa ihop och dra. Tack för mig, hej hej....

Skrik om du vill skrika, men sen är det slut på tramset. Livet pågår utanför din dörr och det enda du kan göra är att sura. Ingen gillar en sur och negativ människa, inte ens du. Nä en gång i tiden fanns det en glad jäkel där bakom, nu har tiden målat mitt skal grått och trist. Då är det mitt ansvar att riva och bygga upp på nytt igen. Måla mig själv i en herrans massa glada färger, skratta och flina åt världen. Ja nu jäklar känner jag hur det pirrar långt nere i tårna och sedan hela vägen upp i kolan. Här ska det minsann skrattas hela dagarna. Jo men hej vad roligt vi ska ha. Sen när jag skrattat mina magmuskler ömma ska jag måla hela världen sådär piffigt och glatt och sen blir alla glada och lyckliga. Jodå så får det bli.

Tack och förlåt.

Någon har sagt till mig att man kan skriva ett sorgebrev till dem man älskat men aldrig fick säga hej då till. Ett sätt att reda ut alla känslor, all skuld, all förtvivlan och saknad. Jag skriver ett till dig, mamma. Från jorden till himlen, från mig till dig.

Jag är liten och sitter vid ett skrivbord, brevid mig sitter min mormor. Vi har tagit fram en av mina dockor, hon är liten och klädd i vitt. Hon ligger fint nerbäddad i en säng gjord av en vit pappkartong. Dom välsminkade dockögonen är övermålade med Tipex. Så förklarar mormor för mig hur det går till när man begraver någon, lugnt och stilla sitter vi där och begraver dockan om och om igen.

Du älskade mig vansinnigt mycket, det vet jag. Du var min endaste mamma och jag var din endaste Erica. Du fattade nog aldrig din egen storhet, din styrka och ditt mod. Jag ville ha dig, ha dig nära mycket längre än såhär.

Jag minns inte längre poliserna, ditt dåliga ungänge och giftet som skulle bryta ner dig totalt. Jag minns inte längre alla svek och tårar, jag minns bara att jag avgudade dig på ett barns oskuldsfulla vis. Så satt jag där, hemma i mormor och morfars stora hus och tårarna rann, 4 år och utan mamma. Jag tittade upp på min mormor och sa; Varför skulle min mamma dö, hon som var så bra på att städa. Jag lovar dig min lilla ängel, jag ska bli världsbäst på att städa. Städa bort all smärta, allt det onda, allt det som gör ont.

Tiden har rusat förbi, nyss ringde telefonen hemma i Vännäsby, nyss kom beskedet som krossade en familj. Nyss satt vi med lim och tejp och pusslade ihop en trasig vardag, nyss har hunnit bli 21 år. Lilla fina hjärtat mitt, sträck på dig där du sitter på ditt moln, lyft sedan dina händer och du ska se hur högt du når.

Du är och förblir det allra bästa för mig, du är mitt blod och min själ. Du finns hos mig, alltid. Tiden läker alla sår men ärren dom finns kvar. Men de minnen jag har använder jag som en plastikoperation för att snygga till ärren, ärren efter dig.

Tack för att du tog mig hit, för att du gav mig ögon att se välden med. Det hade varit trevligt att dela livet med dig. Nu lär du mig att leva på ett annat sätt. Aldrig för nära, alltid stark - ibland svag. Men det är okej, bara man hittar upp igen.

Din Erica

Den bästa just nu.

If I could just hold you again

Fast det kanske är just såhär vintern ser ut här nere, ena dagen är det regn och slask, sen blir det minusgrader och ett lätt lager av snö hamnar på marken. Men för min del så kan det lika gärna vara regn och rusk, eller kanske inte hela tiden....

Jag har börjat ogilla mina helger igen, börjat sakna det gamla, det som förr var vanligt. Dom dagar jag jobbar funkar ganska bra, visst känner jag att kvällarna inte heller är som förr. Gamla vanor är svåra att bryta, sånt som förut var min vardag känns oförskämt långt bort. Det är ju så jäkla typiskt att man alltid vill äta kakan men ändå ha den kvar.

Jag trivs för det mesta, jag gillar mitt jobb och människorna jag jobbar med, jag vill göra nytta och göra något bra. Ibland känner jag mig otillräcklig, då jag inte riktigt vet om jag verkligen kan. Men jag försöker bli bättre och jag lär mig nya saker och förhoppningsvis kommer jag att växa som människa. Det ska nog bli något bra tillsist.

Annars då? Jo tackar som frågar, livet går vidare.... Januari är en skitmånad i mina ögon, en tung period som man måste igenom, en jobbig tid som flåsar mig i nacken. Allt som kommer upp igen, sår som återigen ska plåstras om och döljas. Men allt bli bättre. Vissa saker går inte över, det behöver inte betyda att man inte kan göra det jobbiga lite lättare. Allt kunde ha varit mycket värre, jag drog en bra lott i livet.. En ny chans till ett liv jag förtjänar. Det kommer jag vara evigt tacksam för!

Någon har sagt att ingen motgång är för svår för att klara av. Man får inte mer smärta än man kan hantera. Jag ska vila i den vetskapen! 

Tack och förlåt!

Humöret rusade upp och ner, glädjen att få krama om dom bästa blev till tårar över att förstå vad jag lämnat. Jag vet att ni finns där, jag vet att ni inte försvunnit. Men det blev så uppenbart när jag fick träffa er. Det finns en anledning till varför jag älskar er så förbannat mycket. Det är ni som gör mitt liv meningsfullt. Och dom som jag inte hann träffa fanns i mina tankar under tiden, det gör ni alltid.

När jag sedan satt på flyget hem till en stad som jag drömt om kände jag tomhet, saknad och längtan. Jag önskar att jag kunde stanna tiden när den var som allra bäst. När nästan alla var samlade på samma plats och jag fick rå om er en liten stund.

Men tiden gick inte att stanna, nu sitter jag här, en dag efter hemkomsten och allt känns som vanligt, men ändå ovanligt. Ni har laddat mina batterier, ni har gjort mitt hjärta lyckligt. Jag vill bära med mig den känslan resten av terminen.

Här nere finns det också människor som gör mig glad, som kan plocka upp mig när jag faller. Som gör mina dagar lättare. Den vetskapen gjorde hemfärden lättare. Jag har så fina, vackra och underbara människor i mitt liv. Jag undrar vad jag gjort som gör att jag förtjänar er.

I can't get you off my mind.. 

Känslorna de senaste veckorna har pendlat upp och ner, från att ena dagen känna mig helt otröstlig till att nästa dag jubla av glädje. Förra veckan fick jag ett fantastiskt besked, min anställning som skulle löpa ut den 22/12 blev förlängd till sommaren.

För första gången har jag ett jobb som jag trivs med så oerhört mycket, dom människorna jag jobbar med gör mitt liv här nere så mycket lättare. En ny vänskap får mig att le och en annan vän plockar upp mig när jag faller, peppar och fyller mina dagar med skratt och glädje.

Men tomrummet som finns i mitt hjärta är stort, dom viktigaste, finaste och mina älskade vänner där hemma fattas mig. Så därför längtar jag som en tok efter att få åka ut till Arlanda nästa fredag, invänta flyget och sedan komma hem. Trots få dagar så önskar jag att det som ska hinnas med hinns med. Jag har så många jag vill krama och hålla om. Och jag hoppas få träffa alla!

Dessutom så ska jag återigen få skutta ner i studion på simhallen och köra spinning på julaftonsmorgon, en tradition jag aldrig vill bryta. Sedan ska julafton firas med bästaste mormor tillsammans med släktingar. Sen på kvällen ska jag våldgästa en saknad Steff.. Sen tillbaka till byn för lite hålligång, trevligt sällskap och massor av kramar!

SNART ÄR JAG HEMMA!

Igår var jag och Bettan inne i stan och bara strosade runt, tittade på människor, käkade en god lunch, handlade lite småsaker och drack glögg i Gamla stan. Helt galet skönt att bara släppa alla måsten och ta det lugnt. Jag hade en liten lista med saker som skulle följa med hem men inget som var superviktigt.  

Idag kändes det så konstigt, på min promenad så höll jag seriös på svettas ihjäl, iklädd min vårjacka!!! Visst är det mysigt med snö, men jag är ju inget stort fan av vintern så jag tycker det är rätt skönt när man slipper dra på sig hela vintermunderingen. Stormen Berit verkar vara på besök i helgen, det blåser galet mycket, ena sekunden öser regnet ner, nästa sekund visar sig solen en stund.

Imorgon är det en ny vecka, en kortvecka för min del. På torsdag 16.30 tar jag helg, för på fredag blir det en Ecca-dag. Jag ska  börja morgonen med sovmorgon, en lång prom med Nova. Ska försöka få klipptid, sedan ska jag sola och bara ha det gött. På kvällen är det julfest med jobbet.

Nu ska jag fylla på kaffekoppen och göra lite snygga naglar! 

Ha en underbar dag finisar där ute!

Jag är just nu som ett barn i en godisbutik, står och stampar på samma ställe, intensiva små små steg, taggad på julpynt, adventsljusstakar och julmusik (har redan börjat tjuvlyssna lite smått) Jag vill tända första ljuset nu, helst igår.. Men jag får allt vänta tills på söndag.

I helgen ska jag å unga fröken Bettan ta oss titt på julskyltningen i stan, behöver jag säga att jag är råååååå taggad...? Jag älskar Sthlm på julen, förr kunde jag boka en resan ner till huvudstaden bara för att gå runt och mysa på alla gator. Nu är jag här, på plats, kan liksom åka in när jag vill och bara chilla! Det är mysfaktor 100.

Jag har förövrigt bokat min hemresa, den 23:e december landar jag på norrlänsk mark igen. Jag ska spendera några dagar med dom allra bästa, som jag saknar er! Ska vandra på Sävarmark igen, som besökare, som hemvändare! Jag ska pussa på mina bästa, krama dom extra hårt och bara ha det super duper mega bamse gött!

Så Sävar, frukta ej.. Snart går ingen säker...

Coolt datum

Frid i själen

Tokhärliga arbetskompisar

Fredagsmys

Roliga kids

Telefonsurr med fina människor

Tända ljus

Nystädad lägenhet

HELG!

Vi har gått hand i hand i exakt 24 år och 11 månader, jag har vandrat många steg på din väg. Du har visat mig hur riktig sorg känns, du har visat mig hur riktig glädje ska upplevas. Men trots många ljusa stunder så har jag undrat varför dom tunga perioderna tagit över, varför jag städigt hittat mig själv i någon slags avgrund. Hur många gånger jag tänkt; Är det här livet, när vänder det?

Sen har du gett mig hela handen, varsamt lockat med mig på dina galna upptåg, skrattat åt och med mig. Höjt din hand och gett mig en high five, klappat mig på axeln för allt bra jag gjort, allt jag vågat göra.

Nu sitter jag här, med mitt nygamla liv... Allt är egentligen helt nytt, men känns ändå på något sätt förbrukat och använt. Samma känsla uppstår även här som den gjorde där, den där känslan om att vara på fel plats. Jag ska inte säga att jag längtar hem, tiden här nere går fort. Visst är längtan hem stark många gånger, skulle vara underbart om jag fick krama om människorna jag älskar. Fick andas deras luft, höra deras röster och bara vara tillsammans, om så bara för en liten stund. Här i mitt nygamla liv trivs jag ändå rätt bra, kanske lite för bra. Just nu är jag rädd för att känna så, jag hatar mig själv för att jag gör såhär. Knyter band, släpper in, släpper efter. Vill inte!

Jag vill egentligen inte låta någon komma nära, för om jag en dag tackar för mig och fortsätter vidare på en ny plats måste jag gå igenom denna förbannade separation en gång till. Men jag kan ju inte heller leva ett isolerat liv. Man måste ju våga ta risken, hoppa och se hur högt man kommer. Jag är så medveten om att alla människor bara är tillfälliga gäster i livet. Men kära liv, låt mig få ha dom i resten av mitt liv. Låt mig våga släppa in nya människor, människor som kan göra mitt nygamla liv mer värt.

Låt dom få vara en del av mitt liv, låt mig få vara en del av deras. Och om du kan ändra på något så finns det en person som jag saknar så förbannat mycket och önskar att jag hade här på plats i mitt nygamla liv.

Tack och förlåt.

Här nere känns det som hösten hänger kvar, idag är det 10 grader varmt och jag kan inte för mitt liv tro att det faktiskt är November, det känns inte så. Jag tar en extra titt på min kalender och inser att det faktiskt stämmer. 1 November 2011.. Men jag ska inte klaga, efter 25 år i en stad där vintern håller i sig länge så är jag nöjd över att slippa frysa. Jag har tagit fram vinterjackan, täckbyxorna och vinterdojjorna, men dom är ännu orörda. Det kan gärna vara så ett tag till, jag tror nämligen vi här nere kommer få våran vinter också. Men jag önskar att den är kort och inte alltför lik den som jag är van vid.

Nu ska jag slänga mig på soffan, tiden tickar och jag har inte vant mig vid vintertiden ännu. Den gör mig trött och seg. Men snart kan vi nog komma överrens! Men inte ikväll, kanske imorgon.

Vissa dagar åker jag bil till ett ställe, där kan jag sitta i solen på klippor och bara vara. Precis i nuet, när jag väljer att gå vidare följer jag havet, hela vägen runt. Det är en mycket fin slinga att gå. Igår visade en vän mig en ny väg, när vi körde den smala vägen så hade jag havet på vänster sida hela tiden, jag trodde att jag sett en del av paradiset. Det var nog den finaste plats jag varit på.

En dag ska jag åka dit själv, sätta mig på en klippa och bara titta på havet och på vågorna när dom slår mot dom höga bergsväggarna. Jag har bestämt att jag måste göra det innan isen lägger sig som ett täcke på det vilda havet. Det får bli rätt snart. När solen ännu värmer.

Och när jag sitter där ska jag tänka på er. Alla vackra människor som jag skulle önska satt där med mig, på min klippa, rakt ovanför havet.

TÖNT.

Jag vill bara be om ursäkt, att jag så hastigt slängde dig åt sidan, startade en ny, lämnade dig bakom. Det var inte alls min mening. Jag undrar om du kan förlåta mig? Tänkte att om du fortfarande vill hänga med mig så kan vi bara stryka ett sträck över det som tidigare hänt.

Min nya blogg kändes inte alls lika rolig, den var opersonlig. Precis som Stockholm känns, och jag vill inte vara opersonlig. Men dig kändes allt så lätt, jag fick mer energi av att hänga med dig. Här hos dig så fick jag skriva vad jag ville, när jag ville. Det kändes tryggt att veta. Den andra bloggen känns kall, du känns liksom varm på nått sätt.

Trodde det skulle kännas konstigt att hänga kvar på en sida som representerade en liten by jag lämnat, men det är här jag hör hemma. Om än jag inte längre bor i lilla Sävar så saknar jag den lilla hålan så förbannat mycket. Eller, kanske inte hålan i sig. Utan människorna som bor i den.

Så kära blogg, förlåter du mig, är du villig att ge mig en ny chans? Jag lovar att från och med nu är det bara du och jag. Aldrig ska jag svika dig igen för en annan blogg.

/ Ecca - I en annan del av Stockholm.

Människorna här ser ut som typiska stockholmare, jag vet inte hur jag ska förklara deras utseende. Det är bara så.

Jag vet inte riktigt om jag förstått att det är här jag ska bo, här ska jag spendera mina dagar dom kommande månaderna. Just nu känns det mest som en liten semester. En semester på en plats där mina saker finns, där jag ligger och slappar i min soffa, dricker kaffe ur mina muggar, sitter vid mitt köksbord. Jag har alla mina saker med mig på min lilla semester. Precis så känns det just nu.

Helgen som kom och gick har sugit musten ur mig, kidnappat min energi och gjort min kropp trött. Den har varit blandad med skratt och tårar, aldrig trodde jag att det skulle bli så jobbigt som det blev. Jag ville stanna tiden, den fick inte ta slut. Jag ville stanna i nuet, men helgen tog slut. Jag fick krama om några av dom allra bästa. Vissa hann jag inte med, det fanns inte tid, det fanns inte ork. Så fruktansvärt jobbigt och en oförskämt plågsam känsla att sedan sätta sig i bilen och köra iväg.

Jag vet att det inte är föralltid, jag vet att det handlar om en kort period i mitt liv. Jag vill göra detta nu, för min egen skull. För att bevisa för mig själv att jag kan. Jag är inte rädd för att det ska skita sig. Jag är rädd för något helt annat. Att jag ska trvias lite för mycket, lite för bra. För att sedan när kontraktet löper ut inte vilja återvända hem, till det gamla.

Så därför låter jag rätt många lådor förbli orörda, instoppade i ett litet rum, om tiden går väldigt fort så slipper jag packa så herrans mycket igen, eller om tiden blir olidlig och jag inte pallar en dag till så blir det inte heller så herrans mycket att packa. Hur det än känns så tar jag en dag i taget till en början. Sen får vi se...

Men just nu måste jag bekänna, det är mycket ensamt här ikväll.

Sävar, Sävar... Min älskade lilla by, snart lämnar jag dig. Du ska veta att det inte är lätt, jag vet verkligen inte vad jag håller på med. Helt seriöst! Sitter just nu hemma i soffan, runt mig finns ett kaos, flyttlådor och påsar överallt. Klumpen i halsen blir större och större. Är detta verkligen rätt? Vill jag? 

Hur kan man vara så dum att själv välja att slita upp sin blommas rötter, rötter som växer tryggt på ett ställe, ett ställe där mina människor finns. Dom bästa av dom bästa! Vad är det som gör att jag misshandlar mig själv på ett sånt sätt? Det blev inte som jag ville, jag vet det nu. Men jag har bara önskat mig en sak under de senaste månaderna, men det hände aldrig. Det kommer nog aldrig heller att bli så, hur mycket jag än önskar och hoppas. Jag vet att det skulle bli bra, jag vet! Du vet....

Men nu sitter jag här, funderar om detta skulle få bli mitt sista inlägg här. En annan del av Sävar har varit en rolig tid i mitt liv. Jag hoppas att jag gett er något. Jag kan bli hatad, jag kan bli älskad, men jag vill aldrig lämna någon oberörd. Jag funderar på att stänga ner inom kort, ta bort. Eller om jag skulle låta er hänga med en stund till, låta er ta del av min första tid nere i storstan. Jag vet inte riktigt.

Helst skulle jag vilja skriva ett sista inlägg här på lillbloggen, tacka för mig på ett bra sätt, ge denna sida ett värdigt slut. Men jag är inte så bra på sånt, avsked, avslut och sånt.

Nä jag vet verkligen inte vad jag håller på med just nu. Men jag hoppas att allt blir bra!

Tack och förlåt.