Drömmen om egen ”bondgård” med djur och skog, hade jag med mig sedan jag var liten. Hösten 1969 blåste det ut, massor med skog runt Åsele. De flesta, som ägde en motorsåg, köpte ”vindfällen” som låg spridda runt i skogarna. En av pojkarna som arbetade på vår verkstad hette Anders och hade mer kunskaper om skogen än jag och inspirerade mig att tillsammans med honom köpa ”vindfällen”. Det var första gången jag använde motorsåg för att hugga timmer. En sporadisk användning av sågen, var de erfarenheter jag hade.

Detta arbete skulle utföras på helger och andra ledigheter. Det var väldigt stor skog, varje träd innehöll 1,4 kubikmeter och nästan alla stammar var fulla med grus och sand. I en början hade jag stora problem, då sågkedjan genast blev slö av allt grus jag sågade i. Anders far, som kallades ”Långman”, levde på att hugga timmer och han var snäll och följde med på vårat ”extra knäck”. Av honom fick jag utbildning, om hur vi skulle göra när vi högg vindfällen. Anders hade redan den kunskapen. Efter den kursen, gick det betydligt bättre för mig att hugga.

På den här tiden, var det fortfarande flottning i Ångermanälven. Jag hade en kompis som var ägare av en skogsmaskin, som vi fick låna och på så vis fick vi virket fram till bilväg. Vi fick låna en lastbil av en kompis till Anders och med den körde vi ned virket till flottleden.  Vem vi sålde virket till och om vi gjorde någon större vinst, har jag glömt, men det var en ny erfarenhet. Jag blev inte avskräckt att handla med skog efter detta. Det blev många flera köp.

”Det är inte vad människan förtjänar på sitt arbete, som är hennes lön, utan vad den gör henne till” av John Ruskin

Gott Nytt År

Vår verkstad låg centralt efter genomfarten, i den fastighet Grenholms skylt hänger på väggen. Det vara nära till skolan och pojkar som var intresserade av bilar och motorer var ofta på besök.  Ett flertal var där och hjälpte oss med de tävlingsbilar vi skruvade i på vår fritid. Man funderade inte hur gamla dom var, utan såg bara hur duktiga och vetgiriga dom var. Två av dessa pojkar omkom i en tragisk skoterolycka 1973.

En annan pojke, började arbeta hos oss och en dag hade han beslutat sig för att gå till sjöss. Om han inspirerats av mina historier från sjömanslivet, får vara osagt. Vi den här tiden, hade sjöfarten förändrats kraftigt. Det var inte samma möjligheter till bra båtar, som när jag var ute till sjöss. Stora delar av den Svenska handelsflottan var utflaggat till skatteparadisen och kom aldrig ut på den Svenska arbetsmarknaden.

De båtar som erbjöds var på Norsjöfart och var gamla skorvar med knepiga besättningar. Så fick han ett erbjudande om att mönstra på en båt, jag tror den låg i en norrlandshamn. Han frågade mig vad jag trodde om båten. Vad båten hette minns jag inte, men jag vet att jag kollade upp lite kring den, genom de vägar jag lärt mig att kolla båtar. Jag berättade om båten och beskrev hur det förmodligen var på detta fartyg, han kunde förbereda sig på det värsta. Men det är du som ska fatta beslutet.

Jag tycker att han gjorde alldeles rätt, som beslöt sig för att mönstra på, trots mina varningar. Man får aldrig reda på svaret, om man inte provar. Att sedan gå ett helt liv och fundera på hur det kunde ha blivit om man gjort si eller så, är inget att leva med. Bättre att ha en erfarenhet, bra eller dålig spelar ingen roll. Huvudsaken är att man gör det man känner för, det går att byta spår.

Efter en tid så ringde min vän hem till mig. Han var i någon hamn i södra Sverige och frågade om han fick tillbaka sitt gamla jobb hos oss. Naturligtvis är du välkommen hem blev mitt svar. Jag behövde aldrig säga ”vad var det ja sa” och hade aldrig tänkt säga det heller. Han sa ”du hade alldeles rätt Egon, det var som du sa”. Jag beundrar de, som vågar följa sina drömmar och försöka förverkliga dem.

”Man ska tjäna pengar för att leva, inte leva för att känna pengar” av Ara Abrahamian

Jag var 24 år, när jag fick möjlighet att köpa verkstaden där jag arbetade. Ägaren hade varit sjuk en längre tid och ville sälja verkstaden. Vi hade både Volvo- och Saab- service. Några av vi som arbetade där, skulle försöka köpa rörelsen tillsammans och tog kontakt med Sven Persson i Östersund. Det var han som var ägare till Bilbolaget, som vi hade kontraktet med om Volvo-service.

Han kom till Åsele och vi hade ett långt och ingående samtal om att äga saker tillsammans. I början kommer det att gå bra, men efter en tid kommer ni att börja värdera era olika insatser i företaget och då kommer problem och ovänskap. Han avrådde oss att ingå ett sådant ägarförhållande. Det slutade med att jag köpte företaget själv. Banken trodde på mig och jag fick låna hela köpesumman. Då var det sämre med rörelsekapital, det saknades helt.

Jag hade ansökt om en checkkredit på 30 000kr på en tid av fem år och fick avslag. Mitt rörelsekapital var 700kr jag fått i semesterersättning, plus några kronor på banken. Det som var vår räddning, var att vi hade ett bra lager och mycket jobb. Televerket höll på att automatisera i inlandet och vi fick dagligen bra uppdrag av Televerket. Vi hade bra med jobb på skogsmaskiner och jag hade duktiga mekaniker. Om jag inte minns fel, debiterade vi 30 kr per timme på verkstan. Arbetarna tjänade 10,50 kr per timme.

Mitt sinne för affärer, har hjälpt mig mycket. Vi köpte in begagnade bilar som vi repade upp och sålde med vinst. Vi hade även bilbärgning på den här tiden. Vi byggde även upp några bärgningsbilar, som vi sålde vidare. Bilbärgningen ökade i kustområdet och många företag startades upp och var i behov av bärgningsfordon.

Min hustru skötte kontoret med löner och fakturering. Själv raggade jag jobb och inkomster. Vår största tillgång, var den yrkesskickliga och lojala personal vi hade. Dom ställde upp på det mesta. En tid hade vi förutom bärgningsjour, även ambulansjour. En av våra anställda var utbildad ambulansförare.
Vi skaffade en lastbil, som drog kommunens sopmaskin på vårarna och som utförde en hel del små transporter. Inga uppdrag var oss främmande, vi stod alltid beredd för nya utmaningar.

Efter tre år som verkstadsägare, dök nya utmaningar upp. Vi hade klarat oss bra under denna period, men ville vidare. Min barndoms drömmar skulle uppfyllas. Den jordbruksfastighet jag fantiserat om som liten, skulle säljas på auktion av allmänna arvsfonden.

”Det enda som kan göra drömmen omöjlig, är rädslan för att misslyckas.” av Paulo Cqelho

Så här vid årets sista dagar, funderar man över hur framtiden ska utveckla sig. Det händer ständigt saker som påverkar vår framtid. Det skapas många nya arbetstillfällen i Norrlands inland och då saknas både arbetskraft och bostäder. Arbetskraft kommer utifrån och arbetar, men bor och skattar i andra kommuner, än i den de arbetar och nyttjar kommunal service. Hur ska vi ha det i framtiden?

En som var förutseende var Klas Borglund, som jag berättat om tidigare. Han skrev många visor om händelser i Åsele och dess utveckling. Här ska jag återge några rader ur en dikt han skrev 1977. Det är med tanke på den befolkningsminskning vi har i Åsele. Vid något senare tillfälle ska jag återge hela dikten
Ur Klas Borgluns dikt ”Åsele våren 1977”

Ungdomen rasar, dom kan inge annat,
när jobben fördelas, dom blir så förbannat,
Förmedlingen sitter ju där på sin tron
och ger dom ju förtur, dem som fått pension.

Befolkningen minskar, vi blir pensionärer,
som seglar så sakta emot högre sfärer.
Med ungdom och piller, samt någon spiral,
så blir ju tillväxten, så där minimal.

En sådan här klämdag, får vi väl betrakta som nästan helgdag, så jag tar en historia som farbror Albin brukade berätta. På den här tiden i Åsele, fanns det många ”profiler”, som gav stoff till många historier. Stenhuggare Johansson var en sådan profil. Han var en duktig yrkesman och arbetade hårt med långa dagar som följd. När man högg sten, använde man sig av ett borrspett, som en man satt och vred runt i hålet och en man slog med släggan på borren, som sakta letade sig ned i stenen. Med hjälp av flera hål och av kilar, spräckte man stenarna.

Det fodrades ett stort kunnande, för att se vilka stenar som gick att spräcka med raka snitt. Borrade man i en sten, som hade fel struktur, kunde en hel dags arbete var bortkastat om stenen sprack på fel ställe. Det var en stolt yrkesgrupp och vi kan än i dag se deras fina arbeten, som stenfot under gamla hus och i gamla vägtrummor och broar.

Albins historia: Stenhuggare Johansson var känd för långa dagar och dryga dagsverken. En kväll på senhösten, satt han och borrade sten med hjälp av sin son. Det blev afton och det började skymma. Månen gick upp, men stenhuggaren gjorde ingen min av att sluta för dagen. Då upphörde pojken plötsligt med att vrida borren, drog av sig handskarna och vände händerna mot månen, liksom för att värma sig. Då förstod pappan piken och sa till om kväll.

Åsele har genom tiderna begåvats med många bra berättare. Man kan fundera hur historier och  händelser ska föras vidare i framtiden. Berättarkonsten är viktig, för att folk ska få något gemensamt att samlas kring. Jag hade turen att få växa upp, när det fanns gott om goda berättare i Åsele. Dessa män och kvinnor återgav både allvarliga och humoristiska historier. En av dessa goda berättare och poeter var Klas Borglund. Den här historien fick han publicerad i tidningen någon gång på 70-talet. Jag återger den med Klas egen text ur tidningsartikeln.

Det var nån gång på 30-talet, jag som åskådare, fick se tidernas schackparti. På Kalle Bagares café utkämpades det mellan ”Storstrix” och ”Karl Jönsa”.
Det lilla rummet, som populärt kallades stormen, var fullpackat med publik. Strix och Jönsa hade tagit in var sin 20-öres fika och ställde upp schackpjäserna.

Det spelades mycket schack så pjäserna var väl nötta. En häst hade kommit bort för länge sedan och ersatts med en sockerbit och den sockerbiten skulle föreställa en vit häst. Men efter månaders tummande och hoppande på brädan, var den mer svart än vit och luktade säkert snus. Det var strängt förbjudet för publiken att yttra sig, hur dumma drag som än förekom, det kallade att ”dala”.

Partiet hade fortgått ganska länge, Stor Strix hade fått ett visst övertag, slog upp en kopp kaffe, tog sockerbiten ”Hästen”, stoppa den i mun och drack sitt kaffe i väntan på Jönsas motdrag. Efter Jönsas drag, blev ställningen helt förändrad. I vild förtvivlan letade Strix efter hästen. Enda lösningen tycktes vara, att Jönsa stulit den. Karl Jönsa neka ju helt naturligt, men Strix slog ihop pjäserna och skulle handgripligen tukta Jönsa för häststölden.

Men då ingrep publiken, några höll fast Strix medan vi talade om för honom, att han ätit upp den som tilltugg till kaffet. Dom var oskiljaktiga som schack-kompisar sen också, men tände på kort stubin. Dom hade speciella spelregler, en var att ställd pjäs, inte fick ändras. Den regeln hette ”hytte ä flytte” och det var den Strix förlora partiet på, när han åt upp sin egen häst.
Här slutar berättelsen.

Tänk vad många liknande händelser, som måste ha utspelats i Åsele, när folk träffades ute. Om bara en bråkdel av dessa kommit på pränt, vilken rolig läsning det skulle ha varit. Har ni gamla berättelser från Åsele med omnejd, är jag intresserad av dessa.

Nu tar vi några historier efter Farbror Albin. För den oinvigde ska jag berätta vem han var. Albin var häståkare född 1885. Han var mycket lugn, bra på att berätta historier och mycket slagfärdig. Till detta kom, att han var mycket stark och snäll. Han var en av mina barndomsidoler. Han var gift med en syster till min far. På den här tiden var hästen av stor betydelse och alla ville ha ”värsta hästen”. Det är jämförbart med dagens prat om älghundar.

I början av 1900-talet gick alla transporter på järnväg eller på vatten. Från närmsta hamn eller järnvägsstation, gick frakterna vidare med häst och senare med lastbil. Åseles järnvägsstation var Dorotea, dit alla varor kom. Sedan var det häståkare, som också kallades för ”lasskörarna” som skötte transporten vidare till Åsele. Min farfar hade sju hästar som gick i trafik på Dorotea, när det var som hetast med frakter. Min far och alla hans bröder var ”lasskörare”. Det jag nu har tänkt återge, har nedtecknats av Johan Stigare på 40-talet, också en beundrare av Albin.

Hästhistoria av Albin Isaksson
”Ni minns väl Stor- Röa? En stor röd märr av finntyp.  Slik häst fanns varken i värdshistorien eller gamla testamentet. Hon var både het och flyt. Samtidigt var hon dygdig och lätt att köra med. På lätten körde jag  Åsele-Dorotea på en dag och hem på två dagar. Lasten bestod av 20 säckar havre a 100 kg. Hon var fantastisk. Det gick knappast att få henne att vila, när vi gjorde rast stod hon bara och grävde med frambenen och ville iväg.

Hon väjde varken för eld eller  hav. Om jag körde på myra som inte bar, så gick hon på knä och drog. Blev det nån gång uti hållet för tungt, så hjälpte hon till genom att bita i buskar och ris efter vägkanten, för att få fram lasset. Till slut var jag tvungen att byta bort henne, för det blev allt för kostsamt med att skaffa nya selar, då hon slet sönder de starkaste Värmlandsselarna som fanns. Jag bytte med e´n  Salmon Ersson i Björksele mot en liten svart hingst, men de va häst ska jag säga. Han kunde faktiskt gå på dimma, men det ska jag berätta en annan gång”.

Jag hoppas att ni förstår den här historien utan ordlista och ytterligare förklaring. Som ni ser, så kunde Albin måla upp verkligheten med ord.

När vår son Andreas var 12 år, kunde han köra alla maskiner vi hade på gården. Det var truckar, traktorer, lastmaskiner och bilar. Han lärde sina äldre systrar att köra bil. Barn som växte upp på ett lantbruk, fick köra traktorer och jordbruksredskap efter allmän väg, till och från ägorna. Det var föräldrarna som var ansvariga, om något skulle hända. Vi hade en lastbil med semitrailer, som var traktorregistrerad och det var inget i lagen, som hindrade att Andreas körde detta 24 meters ekipage mellan ägorna. Nu hade han fått upp ögonen, för att skaffa sig en egen ”epatraktor”.

En bekant till mig, råkade ha en gammal Volvo Duett, som var epa-registrerad. Vi köpte den och efter en tids körande hemma på gården, tog ”Epan” eld en dag och blev kraftigt rökskadad. Nu bestämde vi oss för att göra en riktig renovering av Epan, så att den skulle vara laglig och i bra skick, den dag han fyllde 15 år. Epa-körkort fick man vid 16 års ålder, men som lantbrukarson kunde man söka dispens och få det vid 15 år.

Arbetet startade med att vi gjorde en arbetsplan. Det blev några kvällar i veckan och lite helger vi skruvade, vi hade tre år på oss. Det fick inte vara hämmande för skola och andra fritidsaktiviteter. Vi bestämde oss för att byta ut hela karossen och behålla bara ramen. Vi skaffade en gammal Volvo Amason som vi kortade, breddade och byggde fast på ramen. Under denna period, lärde sig Andreas att svetsa och hur en bil var uppbyggd. Det som var svårast, var att lära sig att ha tålamod, allt tar sin tid.

På hösten när han fyllde 15 år, stod ”Epan” nybesiktad och klar. Dispens för traktorkortet, fick man inte söka, förrän man fyllt 15 år. Efter en tid kom vår ansökan tillbaka med avslag och jag fick möjlighet att yttra mig och vår ansökan vände åter för en ny beslutsomgång. Nu hade vi kommit in i slutet på oktober månad. Vår ansökan kom åter, med ett nytt avslag. Nu var Andreas modfälld och allt hopp om att få traktorkortet före 16 år syntes för honom omöjligt.

Jag skrev då ett nytt brev där jag redogjorde för hur vi bedrev vår verksamhet, som jag skickade till en högre instans. Strax före jul kom den efterlängtade dispensen. Vi sa inget till Andreas, utan beslöt att ge honom den i julklapp. När julafton kom och paketen skulle öppnas var vi spända på hans reaktion. Att få lite pengar till jul var vanligt och de lade vi i ett tunt platt paket. Ett av de första paketen Andreas tog, var det paket han trodde var pengar.  När han öppnat det och det innehöll bara en bunt papper med juridisk text. Med stor förvåning utbrast han: ”Vad betyder detta”? Jag förklarade då, att han fått dispensen och förklarade att man inte ska ge upp för lite motgångar. En annan kommentar ”det räcker med bara det här paketet”.  

Tålamod är en dygd.

Nu har vi avslutat årets politikerarbete. Då man blickar bakåt, visst har det varit lite upp och ned ibland. Åsele har fått ta hårda smällar, på grund av en del tvivelaktiga politikerbeslut. Jag är ganska övertygad om, att många politiker är ångerfulla, över att ha deltagit i en del beslut. Så här i efterhand, kan man konstatera att många av besluten kunde förutses och undvikas om man haft mod att ändra sig.

Min förhoppning inför det nya året, är att alla som är med i politiken, lägger om stil och diskuterar sakfrågor och slutar att vara ohövlig mot varandra. Ett känt utryck, ”att svara med samma mynt”, tycker jag att alla ska sluta med.  Det leder bara till mera politikerförakt. Alla måste delta i diskussionen och att vi enas kring bra förslag, är ett måste för Åseles bästa.

God Jul och Gott Nytt År, önskar jag alla mina läsare, politiska motståndare och alla övriga vänner.

”De som driver värden uppåt och framåt är de som snarare uppmuntrar än kritiserar”, Elisabeth Harrison.

Att lära barnen att hantera pengar är viktig uppgift som förälder. Vi började tidigt lära våra barn att planera sin ekonomi. Jag tycker att vi lyckats skapligt med den uppgiften och roligt var det många gånger. Att som barn ställas inför val och fatta egna beslut, är inte lätt alla gånger. Vi försökte verkligen att få barnen att ta ansvar och se resultat på sin planering i tidig ålder.

Flickorna hade blivit så stora, 7-8 års ålder, när att resa på solsemester kom upp på dagordningen. De hade bekanta som åkt utomlands och nu ställdes frågan, om inte vi också kunde åka på solsemester. Efter en tids funderande, så beslöt vi tillsammans med barnen, att vi skulle planera för en utlandsresa. Vi bildade en semesterförening, där våra barn var i styrelsen. Äldsta dottern blev kassör och jag ordförande, övriga familjemedlemmar blev ledamöter.

För att få pengar till resan, startade vi en rad verksamheter. På vårarna rev vi björknäver av skog vi skulle avverka. Det sålde vi till näverslöjdare runt hela Sverige. Flickorna deltog i allt arbete med att riva näver i skogen och skötte ekonomin. De bar näver fram till vägen och lade det på släpvagnen. Vi vuxna gjorde det mesta av arbetet, men barnen fick känna sig delaktiga. Förutom björknäver, så fiskade vi gädda och sålde till en uppköpare, som fanns i Åsele på den tiden. Gäddan såldes vidare till Frankrike. Detta pågick under ett par års tid, innan vi fick ihop pengar till en resa till Rhodos. Barnen tog verkligen uppgiften på allvar och missade inget tillfälle, att tjäna pengar till semesterföreningen.

Flickornas intresse för affärer och att arbeta för att nå mål, kom snabbt till användning när vi kommit till Rhodos. Vi skulle vara där i två veckor och flickorna kom fort igång med affärer. Efter första dagen hade de tillsammans med andra barn, som var där på semester, börjat att samla tomflaskor som de sålde. Pengarna de fick in på flaskorna, skulle de ha till en fest, sista kvällen på Rhodos. Vi föräldrar, visste inget om vad som pågick, förrän sista kvällen. Då hade barnen köpt massor av godis och dricka. Festen var inne i ett trapphus på hotellet. Det var dricka och godis, mer än vad de kunde äta upp.

”Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns”, Pjotr Andrejevitj Pavlenko