Npf med mera

Skräpteve, Biggerst loser VIP

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag har tidigare nämnt Lyxfällan, ett annat “skitprogram” som jag gillat att titta på är Biggest loser. När jag såg Biggest loser VIP kunde jag inte låta bli att gilla Camilla Henemark. Biggest loser var och är ett skitprogram, men hon såg igenom allt. Och det var via det programmet jag lärde mig att Camilla Henemark har både ADHD och Asperger. Var det därför jag gillade henne i programmet? Och kanske intressantare, var det därför jag tycker programmet är skit? Att deras upplägg kanske inte fungerar speciellt bra för många med ASD? Och de deltagare som skrattade år Camilla bara inte förstod hur det var att ha detta osynliga handikapp? Inte förstod problemet med programmets upplägg? Ja, jag spekulerar helt fritt.

Skärmdump
Screenshot_2018-08-06-21-34-51

Bli först att kommentera

Boken jag inte kan läsa från pärm till pärm

Av , , Bli först att kommentera 1

Det tog lång tid för mig att läsa Konsten att fejka arabiska av Lina Liman. Egentligen har jag fortfarande inte läst den från pärm till pärm. Jag fick lov att hoppa över flera kapitel i mitten av boken, om hur hon under sju år far in och ut på psykiatrin. Det var för jobbigt att läsa. Vad jag nu kommer att kommentera här är två saker från de sista kapitlen.

Först Lina Liman använder en liknelse med en krycka. Tänk dig att du är född med en skada på ena benet som gör att du måste gå med krycka. Poängen är att du tror att om du bara tränar tillräckligt kommer du att kunna gå som alla andra. Det är ungefär så det är att ha ett odiagnostiserat, osynligt handikapp. I mitt och Limans fall då en autismspektrumstörning. Man förstår inte att alla andra inte kämpar lika hårt som du själv gör. Andra förstår inte hur hårt du har kämpat och ändå inte lärt dig metaforiskt gå utan krycka. Du kanske har fått höra det klassiska: “du kan om du vill”. De tror du är lat och inte vill förbättra dig själv. När du egentligen kämpar så hårt du kan.

Det andra från de avslutande kapitlet i hennes bok som jag kan kommentera är hennes kritik av psykiatrin. Jag fick diagnosen först när jag var 27, hon fick den ännu senare i livet. Varför missade psykiatrin under så lång tid våra uppenbara neuropsykiatriska funktionshinder? Jag har alltid tänkt mig att de dåliga erfarenheterna jag har från psykiatrin beror på dels dålig kunskap om autism, dels för att jag hade oturen att träffa enstaka individer som inte passade till sitt jobb. Det tydligaste exemplet var kanske att en läkare som var med och feldiagnostiserade och felbehandlade mig redan hade en prickning från ansvarsnämnden. Men handlar det egentligen om något mer än bara enstaka personer. Om vi nu utgår från att dessa enstaka personerna är lika dåliga som jag upplevde dem, varför har de inte ersatts? Är det för att vi har brist på personal ? Brist på resurser? Ämnen utanför denna blogg.

Bli först att kommentera

Vad kommer efter webb 2.0? Mini-dinosaurier?

Av , , Bli först att kommentera 0

Ibland kan det vara kul att sväva ut, att ta ut svängarna ordentligt. Jag skrev tidigare lite kort om internet i allmänhet och frågade vad som kommer efter webb 2.0. Det ledde till ett resonemang som inte passade in just då. Istället postar jag detta resonemang nu. Inte för att det passar bättre nu, utan för att det helt enkelt är kul att sväva ut.

Ni förstår, jag nämnde partiet Medborgerlig samling. Alexander Bard är väl både “digital profet” och med i Medborgerlig samling. Tänk vad överraskande det skulle vara för en digital profet, om nästa stora grej inte är digital? Sommaren 2017 var finger spinners typ lika stort som Pokemon go var året innan. Trots att finger spinners inte var digitala. Det är ett exempel på att kanske, kanske helt andra, icke-digitala leksaker kan komma att ta upp vår framtida fritid. Som ett konkret exempel, möjligtvis kommer framtidens små, gulliga, Crispr cas9 editerade, dinosaurilikande husdjur att visa sig mer beroendeframkallande än smarta telefoner är.

Idéen att redan dagisbarn i framtiden kommer att leka med dinosauriliknande genmodifierade husdjur, kommer ifrån Freeman Dysons artikel Our biotech future, från 2007 (flera år innan CRISPR/Cas9 började användas). Jag har egentligen ingen anledning att omfamna den framtidsvisionen och jag kan inte säga att den är trovärdig. Jag kan bara säga att min systerdotter, i dagisåldern, blev lika betuttad i en ponny som hon tidigare blivit av surfplattor. Det är inte långsökt att husdjur specifikt framtagna för att underhålla oss (kom ihåg supernormal stimuli), skulle vara ännu mer lockande än en ponny – och då kan vara det som får oss att glömma smartphones?

Just det, de som tycker mini-dinosaurier låter för mycket som Frankenstein, får fortsätta leka med smarta telefoner. Precis som moder natur vill vi ska göra. :)

Bli först att kommentera

När jag skriver om städning kommer jag naturligtvis in på ämnet läkemedel

Av , , Bli först att kommentera 1

Jag är dålig på att städa. Kanske har jag en ursäkt i form av min diagnos, att jag har problem med exekutiva funktioner, kanske inte. I alla fall en ledig dag då jag insåg att jag inte kunde ligga i sängen och lyssna på poddar, en hel dag, städade jag köket samtidigt som jag lyssnade på Snedtäkts avsnitt om kulturmannen. Det startade en tankeprocess i mitt huvud som ledde fram till att jag kan berätta om gången en läkare erbjöd mig opioidantagonisten, Naltrexon. (Notera ordet “antagonist” att be en läkare om en opioid är något helt annat.)

Naltrexon, bild: Wikimedia

 

Ja medicin är ett återkommande tema i mina inlägg. Denna gången kom jag in på mediciner eftersom jag frågade mig själv: “Om jag hade lyckats som författare* hade jag då blivit en av dessa kulturmän?” Kulturmannen måste väl i princip vara alkis? Och alkoholism behandlas med just Naltrexon. Men det var inte därför jag erbjöds läkemedlet. Detta var för några år sedan, jag minns inte exakt hur länge sedan, men jag klagade för en psykiatriker på att jag åt för mycket. Psykiatrikern frågade om jag märkte jag gick upp i vikt, t.ex. om gamla kläder inte passade längre. Glatt kunde jag säga att det inte var så, att jag utan problem kunde ta på mig kortbyxor jag köpt för två år sedan. Trots det sa han, läkaren, att jag kunde få Naltrexon mot överätning. Jag var inte intresserad.

Visst, vissa skulle säga att vi lever i ett hemskt pillersamhälle där man kan få medicin mot överätning, istället för t.ex. gruppterapi. De kan trösta sig med att se t.ex. ett avsnitt av Lyxfällan. Det är relevant eftersom lyxfällans s.k. kickass coach diagnostiserar var och varannan deltagare med alkoholproblem, men han rekommenderar aldrig läkemedelsbehandling. Istället skickas deltagarna iväg på 12-stegsbehandling. Vår populärkultur, som antingen är amerikansk eller har amerikanska förebilder, säljer en behandlingsmetod från det religiösa, amerikanska 1930-talet. Inte läkemedelsbehandling. Nåja, det var en lite längre utläggning. Men det är en tröst du har om du ogillar pillersamhället. Annars kan man fundera på om kulturmannen skulle må bra av den medicinen som jag för åratal sedan tackade nej till.

* Naturligtvis har jag drömt om det. Nästan alla går igenom en period då de vill skriva.

Bli först att kommentera

Kort om bakterieflora och autism

Av , , Bli först att kommentera 1

Det har varit tal om att bakteriefloran, den så kallade mikrobiotan, i våra magar ska påverka oss mycket mer än tidigare känt. Att störningar i bakteriefloran kan orsaka t.ex. autism. Eftersom jag har en systerson som fick genomgå en antibiotikakur som spädbarn, försökte jag ta reda på vad man egentligen vet om mikrobiota, antibiotika och autism. Det visade sig att det är svårt att som lekman ta reda på vad forskningen egentligen säger. Om man försöker googla på det finns risken man kommer till skumma alternativmedicinska bloggar. Den typen av bloggar som sprider konspirationsteorier och tror på autismepidemier. Man kan inte vänta sig mer av google.

Om jag istället söker på pubmed har jag problemet att det är en databas för forskare inte för amatörer. Plus att jag mest hittar studier på försöksdjur. Jag vägrar oroa mig över något som kanske, eller kanske inte, händer med gnagare i forskningslaboratorium som får antibiotika.

Googles uppgift är att tjäna pengar, inte att informera (jag använde ofta ecosia.org istället för google, men det är nog ingen större skillnad). Pubmeds uppgift är att vara ett verktyg för forskare. Som sagt var, det är svårt att hitta bra information. I slutändan får jag fråga någon professionell inom området, om jag verkligen vill veta hur antibiotikakuren eventuellt skulle påverka min systerson. Ja det är min poäng, läkare vet fortfarande bäst.

Självskadebeteende, varför det kan vara svårt att skriva om

Av , , Bli först att kommentera 1

Har ni sett påståendet att rökare blir röksugna varje gång de ser en rökning förbjuden skylt? Skylten påminner helt enkelt rökaren om cigaretter. Plus, eventuellt också att skylten gör cigaretter till en förbjuden frukt. Vi alla att förbjuden frukt smakar bäst.

Jag skriver detta eftersom jag nyligen postat två inlägg om självskadebeteende. Om ovanstående stämmer kan man fråga sig om det finns något sätt att skriva om självskadebeteende utan att riskera att uppmuntra någon? Svaret får bli att läsare får ta ansvar för sitt eget liv. Jag kan inte ta ansvar för den hypotetiska situationen att någon skulle ha inspirerats till att skada sig själv, av mitt förra blogginlägg.

Förresten det finns ett mer extremt exempel på samma fenomen som rökning förbjuden skylten. Om en treåring är helt ointresserad av en leksak, t.ex. en boll, kan du hålla upp bollen och säga: “Du får inte leka med denna”, varpå treåringen kommer att bli besatt av bollen. Gå fram några år i tiden, tills samma barn går på mellanstadiet. Om det fortfarande går till som på min tid, kommer läraren en dag att vissa bilder på cigaretter, sprit och knark och säga: “Detta är cigaretter, sprit och knark, det får ni inte leka med”.

Bli först att kommentera

Historien om ölflaskan

Av , , 1 kommentar 2

Jag har nyligen varit nere på västkusten, eftersom en svåger till mig fyllde jämnt. Jag kan berätta en händelse som demonstrerar problem med det sociala samspelet. Under minglet före middagen trodde jag att jag skulle passa in om jag, liksom de flesta andra, hade en drink i min hand. Jag tog en öl från en låda och öppnade ölen, innan jag insåg att de ölen inte var för oss gäster. Lådan med öl och en del tilltugg var en present till min svåger. Jag satte tillbaka kapsylen på ölflaskan och låtsades som om ingenting hänt. Jag försökte passa in, men gjorde fel och kände mig ännu mer utanför. Incidenten fick mig att må lite dåligt i över en timme.

Bild: Förberedelser till min svågers födelsedagskalas.

Nu kan man tycka att det inte var ett stort socialt felsteg. Det är säkert rätt, det var inte så farligt. Men både mitt misstag och att jag oroade mig för hur andra kunde döma mig för mitt misstag, kan säkert bero på ASD. Alla vet att vi är dåliga på socialt samspel och vi oroar oss över vad andra tänker. Eller så var det verkligen ett så stort faux pas (hopas jag använder frasen rätt)  som jag trodde det var …

1 kommentar

Vad kommer efter webb 2.0?

Av , , Bli först att kommentera 2

Av nyfikenhet tittade jag på Medborgerlig samlings blogg. Jag noterade följande mening om EUs föreslagna nya upphovsrättslag: “Detta kommer att drabba hela internet, Facebook, alternativmedia och enskilda bloggare”. Min spontana tanke var: “Menar in att det skulle vara något dåligt?” Facebook har haft massvis med skandaler, inklusive rysk propaganda. Alternativmedia berättar att Sverige är en “failed state”. Alternativmedia berättar att global uppvärmning inte existerar och att masskjutningar i USA är falska. Alternativmedia säger att jag och sådana som jag är misslyckade medicinska experiment, eftersom vår autism skulle bero på vacciner. Ska jag fortsätta? Även om det finns bra sidor av sociala media, har jag svårt att tycka synd om facebook och alternativmedia.

Nåja, allvarligt talat, förr eller senare kommer sociala medier och alternativmedier att förlora sin makt, oavsett EU-lagar. Det är så kapitalism fungerar. Kreativ förstörelse. Nya företag kommer alltid som konkurrerar ut de gamla. Det är som Douglas Coupland skrev i sin biografi över Marshall McLuhan. Bill Gate var och är ett geni. Han var till och från världens rikaste man. Han umgicks med geniala, fruktansvärt rika och inflytelserika människor. Och han missade hur stort google och sociala media skulle bli. Samma sak kan hända igen. Google, kinesiska google, facebook, samt, i mindre skala, alternativmedia, kan att bli omsprungna av något helt nytt. Det kan vara intressant att tänka på.

För att visa att webb 2.0 och dess efterföljare, är en fråga som ligger i tiden kan jag nämna ännu ett namn. Just nu läser jag You are not a gadget av Jaron Lanier (2010). Det relevanta för detta inlägg är att Lanier nyligen har sagt att de som tar bort sitt facebook-konto är pionjärer. Han skulle inte ha sagt så om han inte tror, hoppas, vi snart kommer att få ett nytt internet.

Bli först att kommentera

Om självskadebeteende, varning handlar om just det

Av , , 2 kommentarer 2

Jag har nyligen nämnt att jag, för åratal sedan, fick vård (på NUS) för några ärr från självskadbeteende. Det rör sig om tre större ärr efter skärsår på min vänsterarm. Behandlingen bestod av två sjukhusbesök med en kortisoninjektion per ärr, och besök. Ärren är inte borta men mycket av ärrvävnaden har bytit ned och de är inte lika röda som tidigare. Det finns andra metoder, en flyktig bekant till mig fick någon annan behandling. Jag tycker mig ha hört laser eller slipning nämnas.

Det jag funderar på nu är ett ärr som är helt obehandlat och sitter på mitt bröst. Det är minst lika stort och rött som ärren jag fick behandling för tidigare. Det är en ordentlig keloidbildning. Jag har fått kommentarer om det när jag badat. Frågan är om jag (mitt under pågående sjukhuskris, hur allvarlig den nu är) ska boka en ny tid hos plastiskkirurgen? Jag funderar på det i alla fall.


Photo by Pixabay on Pexels.com

Självskadebeteende, ett tag trodde jag att jag hade något att säga om det ämnet. Jag har som synes själv erfarenhet av det, men jag har inte gjort något sådant sedan våren 2005 (första gången jag gjorde det var våren 1996). Jag har ett hum om varför jag gjorde det, men jag vill inte skriva något om det här, av samma anledning som jag inte vill skriva mer exakt vad jag gjorde, det skulle kunna vara triggande för läsare.

Låt mig bara skriva följande, det var många år sedan jag läste Tom Jones av Henry Fielding men om jag minns rätt finns det en scen där Jenny faller av en häst. Hon verkar ok men för säkerhet skull bestämmer man sig för att åderlåta henne, så att säga i profylaktiskt syfte. En ung kvinna har just varit med om något traumatiskt och lösningen är att skära. Det är möjligt att människor länge, paradoxalt nog har uppfattat skärande som läkande.

 

2 kommentarer

Arbetsförmedlingen har sina egna klassifikationer

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag blir trött. I veckan var jag på arbetsförmedlingen. Tydligen står det i deras papper att jag har “generella inlärningssvårigheter”, att jag är dålig på problemlösning och inlärning. Och att jag har en personlighetsstörning med fobisk karaktär.

Jag hade mvg i kemi. Jag har slutfört universitetskurser i kemi på heltid. Låter det som mina problem är inlärning och problemlösning? Nej, de papperna stämmer helt enkelt inte. Jag har mina egna problem, de behöver inte hitta på nya problem åt mig. Man har en svaghet, en neuropsykiatrisk diagnos och de skriver ner dig. Man skulle kunna skämt att man ibland undrar om de aktivt försöker göra oss bittra på samhället? Tills vi en dag kontaktar militanta extremister och säger: “Hej! Är ni militanta extremister? Jag är bitter på samhället och jag är duktig på kemi…” Varpå extremisterna – i en referens till den där Lorry-sketchen där nazister hatar österrikare – kommer att förklara att det är österrikare som har förstört det här landet och allt är deras fel*.

Nej, jag vet inte varför det är på detta sättet. Det kan vara att ovanstående, helt enkelt är vad arbetsförmedlingen skriver om sådana som jag. Du har en neuropsykiatrisk diagnos. Vi skriver att du har inlärningssvårigheter, var i sig det stämmer eller inte. Men det förklara inte var de har fått “personlighetsstörning” ifrån. Jag kan inte påminna mig att en enda psykolog har sagt jag skulle ha en personlighetsstörning. Kanske är problemet någon läkare som jag träffat i femton minuter och inte förstått någonting (en läkare som med största sannolikhet inte kommer från Österrike). Eller kan det vara att både sjukhuset och arbetsförmedlingen använder koder och det blir fel när man översätter en kod till en annan. Det sista är långsökt, jag skulle inte ha tänkt på det om det inte var för att jag själv har arbetat på sjukhuset med just de där koderna och kan tänka mig det blir fel. Hur som helst, jag ska inte överdriva, men visst är det naturligt att blir irriterad när en myndighet har information om en som inte stämmer.

* Om du undrar, nej, jag har inget emot österrikare. Ett par av mina facebook-vänner är österrikare. (En var en tjej jag försökte imponera på genom att berätta jag hade läst Robert Musil. Jag tror inte det fungerade.)

Bli först att kommentera
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se