Npf med mera

Placebo, skrivarkurs och omoral

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag har en lärare, Gertrud Hellbrand, som vill återuppliva den svenska synden. Därför har jag väl nästan en skyldighet att skriva några ord om hur hon är som lärare? Ja, jag går en skrivarkurs på distans och har G.H. som lärare. Jag har hört henne klaga på att alla i det svenska kulturklimatet försöker vara så goda hela tiden. Alla är för ängsliga om känsliga frågor. Konsten ska få utforska det omoraliska. Om det låter luddigt kan jag nämna två konkreta saker hon sa. Ett, hon menade att manliga författare inte ska behöva tänka på hur de skildrar kvinnor. Kvinnor kan försvar sig själva. Två, hon menade att svensk, radikalfeminism och amerikansk konservatism från olika utgångspunkter har skapat samma sak, nämligen ett samhälle som accepterar brutala våldsskildringar (vilket påminner mig, jag ska skriva om Bron) men inte accepterar skildringar av sex.

Men tillbaka till att utforska det omoraliska. Eftersom jag var deprimerad tonåring på 90-talet kommer jag att tänka på Placebos sång, Slackerbitch. För två årtionden sedan kunde man en eller två gånger se deprimerade tonårsflickor som online, på det gamla hederliga web 1.0, tagit sig alliansen “Slackerbitch”. Och någonstans läste jag att sångaren i Placebo har sagt att Slackerbitch är misogyn, men den som tycker så har fel. Alltså i sådana fall utforskar gruppen misogyni på ett sätt som dagens svenska artister inte skulle våga? Eftersom svenska kulturpersonligheter försöker vara så goda? Och att sjunga orden “slackerbitch faghag whore / always coming back for more” ingår inte i att vara god?

Ps. G.H. sa faktiskt att hon tyckte just Umeå verkar vara ett ställe där alla är moraliska. M.a.o. inget ställe för den som vill återuppliva den svenska synden.

Pps. Placebo var bandet som av en dansk tidning sammanfattades som en androgyn amerikan, en homosexuell svensk och en straight engelsman.

Bli först att kommentera

Jaron Lanier och religion för aspergare

Av , , Bli först att kommentera 1

https://youtu.be/Pr3t9qxZv6c

Edit: Ursäkta, jag lyckas inte bädda in videon.

Vk skriver uttryckligen i reglerna att man ska vara försiktig med att dela material som inte är på svenska. Åt andra sidan, behöver du inte se denna video med “Silicon Valley pionjären”, Jaron Lanier om Alan Turing. Det räcker med min sammanfattning. Lanier säger nämligen att tron på Singulariteten är en religion för nördar. Han säger inte bara nördar utan han pekar specifikt ut personer med Asperger* som “troende”. Eftersom jag själv har diagnostiserats med just Asperger tänker jag se mig som en medlem av det utvalda folket inom den religionen. I videon hävdar han för övrigt också att han inte tror Alan Turing var autistisk. Det är annars vanligt att autism-bloggar hävdar att Turing var det. Jag antar vi aldrig får veta hur det egentligen var.

Ps. Just Jaron Lanier höll förresten nyligen ett TED-talk om internet. För att i en lång mening sammanfatta hans avslutning. Han menar att på samma sätt som vi betalar till Netflix, HBO och Amazon för att få högkvalitativ underhållning kommer vi snart att få betala för sökmotorer och sociala medier som inte sprider desinformation och hat. (För vår del betyder det en sökmotor som inte tror Sverige är en ”failed state”.)

 

* Ett ord som bl.a. p.g.a. österrikaren Hans Aspergers samröre med nazisterna möjligtvis kommer att försvinna, men det är en annan historia.

 

Bli först att kommentera

Jag på TEDx : En dålig ide

Av , , Bli först att kommentera 1

För att säga något om kvaliteten på TEDx. Förra året fick asperger-gruppen jag är med i erbjudandet att föreläsa på det lokala TEDx. Om jag ska vara ärlig gjorde det mig arg. Jag vet att TEDx kan innehålla vilket skit som helst och det är en sak. Att jag kan vara kritisk till TED som koncept, även när föreläsaren är en stjärna som Craig Venter, är en sak. Kanske är problemet med det sistnämnda är att de dummar ner extremt komplicerad vetenskap. Plus att de som kan hålla fantastiska föredrag inte nödvändigt är de som är de bästa forskarna.

Men ovanstående är utanför ämnet. Det som är väsentligt i detta sammanhang är hur någon överhuvudtaget kan tro att en person som jag kan hålla ett föredrag med “Ideas worth spreading”? Året innan var en av talarna på TEDx professor Stefan Jansson. Han har, precis som Craig Venter, gjort något, båda jobbar med bioteknik. Jag har inte gjort något på samma sätt. Kvinnan som föreslog att vi skulle kunna hålla tal sa att “alla har något att berätta”. Även om vi säger att det är sant betyder det inte att alla kan hålla föredrag. Även om vi säger att någon som jag kanske har material, betyder inte det att vi kan hålla ett föredrag om det. För att citera en lärare jag har haft: “det gäller ju att stöpa materialet i en bärande form också”. Jepp, bara för att man kanske känner mycket, har varit med om saker, behöver det inte betyda att man är duktig på att förmedla det. Och även om man skulle vara det, är det inte trolig att ens idéer är värda lika mycket som idéer forskare har.

Bli först att kommentera

Våldtäkt, igen

Av , , Bli först att kommentera 3

Ännu en misstänkt våldtäkt. Är det bara jag som börjar oroa mig för att det kommer att bli svårt att locka hit studenter och forskare, när vi har alla dessa överfallsvåldtäkter? För att tala klarspråk, jag undrar om vårt extremt generösa asylpolitik , leder till att vi får mindre av andra typer av migranter som söker sig hit?

Bli först att kommentera

I Umeå har vi storhetsvansinne

Av , , Bli först att kommentera 0

En anekdot om hur det är att bo i Umeå. En dag förra hösten gick jag till biblioteket på kulturhuset för att skriva. Jag blev törstig och bestämde mig för att gå ner en våning till kaféet på bottenplanen i kulturhuset. Förresten både biblioteket och kaféet har älvutsikt, det är ett plus. Jag köpte en kopp kaffe och mineralvatten (vad jag verkligen behövde, kaffet var en bonus). I Kaféet pågick det en workshop på temat: “Let’s make Umeå a great international city”, eller något sådant. Hur kan vi få människor (jag antar ung, välutbildad och driftiga) från hela världen att flytta hit. Om det låter som storhetsvansinne, ja, kanske överraskande, är detta en megalomanisk del av världen. Vi är svenskar. En gång i tiden var vi bäst i världen på “rashygien”, nu är vi bäst i världen på multikultur. Däremellan skulle vi bygga egna atombomber från grunden. Vi har alltid haft en viss megalomani.

Så är det att bo i denna stad. Bakom varje vrå kan du hitta internationellt inriktade projekt. (Fast så kanske det är överallt nuförtiden.) Det var bakgrunden. Den andra delen av berättelsen är att en kvinna på workshopen presenterade sig som ansvarig för en “biotech incubator”. En del av mig ville presentera mig själv för henne och fråga henne hur man får ett jobb där. Jag har gått en kurs i biokemi och tydligen gör det mig kvalificerad att arbeta i ett biokemiskt laboratorium. Jag har varit i Österrike och sett ett biohacker-space. Plus då att min annorlunda hjärna kanske, kanske äntligen kan komma till rätta i en bioteknisk inkubator. Men jag gjorde jag inte så. Man tror inte att det är så lätt, det skulle vara storhetsvansinne av mig att söka jobb där. Samtidigt kan jag fortfarande kontakta henne, jag kan skriva ett mail eller t.o.m. gå dit personligen …

Bli först att kommentera

Ytligt om nostalgi

Av , , Bli först att kommentera 0

 

Screenshot 2018-04-26 at 14.54.22 - Edited.png
Regensburg, Bild, wikimedia.

 

Jag tänkte som första inlägg på denna blogg skriva ett personligt inlägg. Jag reste nyligen söderut för skrivkursen. Reste med tåg och under tågresor brukar jag läsa antingen Robert Musil eller Claudio Magris. Författare som man kan läsa hur många gånger som helst och alltid hitta något nytt i. Denna gång läste jag Claudio Magris Donau.

Sedan första gången jag läste Magris kapitel om Regensburg, har jag velat besöka den  staden om jag skulle råka vara i Bayern. Inte för att staden har ett ungt universitet och jag tror jag därmed ska känna mig hemma. Nej, Magris tecknar staden som badande i nostalgi. “Lovord och nostalgi höljer sig kring den praktfulla gotiska och romantiska staden […] Kyrkorna, tornen, patricierpalatsen och skulpturerna berättar om förgången storhet, en berömmelse som man bara kan minnas men aldrig äga, som alltid funnits men aldrig finns. […] Regensburg har liknats vid Prag, den gyllene staden som också den endast tycks existera i minnet av en svunnen glans.” Från 1663 var Regensburg säte för riksdagen till Det heliga romerska kejsardömet av tysk nation. År 1663 var man redan nostalgisk till kejsardömets storhetstid. Och redan under Det heliga romerska kejsardömets storhetstid, var man nostalgisk till Romarriket.

Jag har alltid varit nostalgisk. Enligt Magris sträcker sig nostalgin i Regensburg tillbaka flera sekel. Min nostalgi handlar framförallt om 1990-talet. Jag var ung och det en tid med mycket färre islamister i Sverige och med mycket mindre högerextremism på internet. Det var en tid då vi trodde att den liberala demokratin hade vunnit och årtiondet inleddes med att Francis Fukuyama skrev boken Historiens slut*. Jag kan också vara nostalgisk till 2012. Ett år då jag började studera life science. Ett år då saker och ting verkade möjligt i mitt liv.

Saken är den att jag har en autismspektrumdiagnos. Ska jag fråga mig själv om min nostalgi har att göra med min autism? Om jag söker på orden “nostalgia autism” kommer jag naturligtvis att hitta personer som tror att autism och nostalgi hör ihop. Men också de som säger att autistiska är för rationella för att vara nostalgiska. Visst det finns något irrationellt med nostalgi, något farligt. I sammanhanget är Tyskland, en rörelse som började i Bayern, en historisk varning om politisk nostalgi. Ni vet vad jag menar. Längta aldrig tillbaka till en auktoritär, militaristisk tid. Tro aldrig att du tillhör ett tredje rike, efter Det heliga Romerska kejsardömet och Det Tyska kejsardömet.

 

* Jag antar boken har samma problem som Dawkins Den själviska genen. Personer som bara har läst titeln, tror sig veta vad boken handlar om och tro sig veta att författaren är en idiot. Fukuyama varnade förresten i sin bok Our posthuman future (2002) att bioteknik skulle vara ett hot mot demokratin. Ironiskt nog har jag alltid känt att det är tvärt om. Man kan drömma om en framtid då bioteknik, posthumanism, kan rädda oss från oss själva.

Bli först att kommentera

Hej världen!

Av , , 1 kommentar 0

Välkommen till Västerbottens-Kuriren – Bloggen. Det här är ditt första inlägg. Redigera eller radera det. Sen är det bara att börja blogga!

1 kommentar