I Umeå har vi storhetsvansinne
En anekdot om hur det är att bo i Umeå. En dag förra hösten gick jag till biblioteket på kulturhuset för att skriva. Jag blev törstig och bestämde mig för att gå ner en våning till kaféet på bottenplanen i kulturhuset. Förresten både biblioteket och kaféet har älvutsikt, det är ett plus. Jag köpte en kopp kaffe och mineralvatten (vad jag verkligen behövde, kaffet var en bonus). I Kaféet pågick det en workshop på temat: “Let’s make Umeå a great international city”, eller något sådant. Hur kan vi få människor (jag antar ung, välutbildad och driftiga) från hela världen att flytta hit. Om det låter som storhetsvansinne, ja, kanske överraskande, är detta en megalomanisk del av världen. Vi är svenskar. En gång i tiden var vi bäst i världen på “rashygien”, nu är vi bäst i världen på multikultur. Däremellan skulle vi bygga egna atombomber från grunden. Vi har alltid haft en viss megalomani.
Så är det att bo i denna stad. Bakom varje vrå kan du hitta internationellt inriktade projekt. (Fast så kanske det är överallt nuförtiden.) Det var bakgrunden. Den andra delen av berättelsen är att en kvinna på workshopen presenterade sig som ansvarig för en “biotech incubator”. En del av mig ville presentera mig själv för henne och fråga henne hur man får ett jobb där. Jag har gått en kurs i biokemi och tydligen gör det mig kvalificerad att arbeta i ett biokemiskt laboratorium. Jag har varit i Österrike och sett ett biohacker-space. Plus då att min annorlunda hjärna kanske, kanske äntligen kan komma till rätta i en bioteknisk inkubator. Men jag gjorde jag inte så. Man tror inte att det är så lätt, det skulle vara storhetsvansinne av mig att söka jobb där. Samtidigt kan jag fortfarande kontakta henne, jag kan skriva ett mail eller t.o.m. gå dit personligen …
