Detta är inte ett aktuellt ämne men Hanne Kjöller skrev en krönika om att hon inte vill personer som skadats av plastikkirurgi ska behandlas i den offentliga sjukvården. För att få fram sitt budskap tvingas hon ta omvägen över utseendeideal, fotbindning i Kina och kvinnlig könsstympning:

“Såväl plastikopererade näsor som deformerade fötter och klitorisstympningar kan förklaras med samhälleliga förväntningar och idéer om attraktivitet. Och medan vi i Sverige applåderar mödrar som vågar gå emot en vämjelig och kvinnofientlig sedvänja långt där borta så fråntar vi kvinnor här hemma eget ansvar för att de chansar med sina framtida möjligheter att andas.”

Jag tror jag förstår hur hon menar. För henne handlar det om individens ansvar. Men jag ser inte anledningen att ta den omvägen. Det enklare synsättet är att sjukhuspersonal bara ska tittar på vad de har framför sig. I detta fall en skadad patient och tänka: “Vi behandlar skadade patienter, det är vad vi gör”.

Till viss del är jag partisk i målet. Jag har varit på plastikkirurgen inom landstinget. Det handlade om ärrbehandling, på ärr efter självskadebeteende. Om den offentliga sjukvården av ren kosmetiska skäl behandlar ärr jag själv direkt har orsakat, kan de behandla mycket värre skador efter plastikkirurgi. Det är inget att snacka om. Om man på nytt vill ta en omväg skar jag mig på grund av ångest som var en följd av odiagnostiserad asperger. Om sjukvården hade diagnostiserat mig från å början hade de kanske inte behövt behandla mina ärr. Men att på det sätter utvärdera individens ansvar, mitt ansvar, kontra sjukvården är i mina ögon onödigt. Förövrigt, jag hade inte ens något egentligt problem med ärren, jag genomgick behandlingen mest för att andra inte skulle behöva se de stora, röda ärren.

Nedan: Bara en liten bild på hur min arm såg ut innan ärrbehandling.