Nyligen påmindes jag om att resande, backpackande, av någon anledning var ett av mina specialintressen. Dumt eftersom det inte var ett intresse som älskade mig tillbaka. Enda gången jag har varit utanför Europa var jag i Kanada. Jag har en anekdot från den resan. När jag åkte därifrån, på ett plan från Vancouver till London, gjorde jag ett försök att prata med den unga backpacken samt det nygifta paret som alla tre satt på samma rad som jag. Kvinnan i paret sa att hon hade backpackat ensam när hon var 21 och “inte hade varit ensam en minut”. Min erfarenhet är totalt tvärtom. Under mina försök att backpacka, var man i princip alltid ensam. Så det är anledningen till att jag skriver så är att resande inte var något som älskade mig tillbaka, är just det. Jag önskade jag var den typen av människa som kunde resa ensam, men jag är inte det. Som kunde backpacka på det sättet. Men för sådana som mig blir det ensamt.
Jag vet att det kan vara provocerande att påstå att något inte går. Det är en grej med att ha ett osynligt handikapp, man får då och då höra att ”Alla klara detta!”, när det är något man inte klara av. Det går inte alltid att vara hjälten som övervinner sitt handikapp.En dag ska jag skriva ett inlägg om det.
