En skola som slår ut dig

Av ekergard, 27 augusti 2018 kl 13:35, Bli först att kommentera

Något som debatterades i våras var att yngre och yngre barn har större och större krav på sig i skolan. Bl.a. i sveriges radio. Det skrämmer mig. Mina egna erfarenheter av skolan är att gymnasiet var på gränsen till vad jag klarade av. Och senare visade sig universitet vara långt över min kapacitet. Jag trodde jag länge jag var dum. När jag i samband med utredningar inom psykiatrin IQ-testades trodde jag att mitt IQ skulle ligga under 100. Jag hade ju misslyckats med mina studier. Istället hade jag ett IQ på 119. En tolkning är att jag var smart (smart inte ett geni, jag överdriver inte min intelligens) och arbetade hårt (det såg mina föräldrar till att jag gjorde), men i utbildningsväsendet var det inte tillräckligt att vara smart och jobba hårt. Om du, som jag, har ett handikapp som påverkar dina exekutiva funktioner kan det bli problem i alla fall. De får dig att tro du är dum, även när du inte är det.

Poängen är att detta var för många, många år sedan. Om högstadieelever, eller till och med mellanstadieelever, får den typen av uppgifter jag fick på gymnasiet och universitetet, vill jag inte tänka på hur det kan vara för dagens elever. Slås de ut redan i sina tidiga tonår?

Jag är bitter över vårt utbildningssystem. Det fick mig att tro jag var ointelligent. Men jag klarade mig i alla fall fram tills jag var i 20-årsåldern. Man tänker att riskerna – te.x. att hamna i “dåligt sällskap” – är större ju yngre man är, när skolan blir övermäktig. “Jag är dum, så jag kan lika gärna knarka”.

Beslutsångest : jag och valet i det lilla landet

Av ekergard, 22 augusti 2018 kl 12:26, Bli först att kommentera

Jag har hela mitt vuxna liv haft problem med beslutsångest*. Det som är nytt är att detta är första valåret jag har beslutsångest om vad jag ska rösta på. I boken Sluta älta och grubbla : lättare gjort med kognitiv beteendeterapi av Olle Wadström och Daniel Ekvall, finns en psykologisk metod att övervinna beslutsångest. Frågan om det verkligen är rätt att använda psykologi när det handlar om demokratin? Om inte demokratiska val är något som man faktiskt får grubbla och älta över?

Man ska tydligen posta självporträtt för att bygga kontakt med läsaren. Så här är en badrumsspegel-bild med mitt röstkort.

* Jag har till och med en tatuering om beslutsångest. För att påminna mig att jag inte ska grubbla och älta, har jag tatuerat ett citat av den amerikanska, konstnären Jenny Holzer: “Ambivalence can ruin your life”.

Skräpteve, Biggerst loser VIP

Av ekergard, 20 augusti 2018 kl 12:00, Bli först att kommentera

Jag har tidigare nämnt Lyxfällan, ett annat “skitprogram” som jag gillat att titta på är Biggest loser. När jag såg Biggest loser VIP kunde jag inte låta bli att gilla Camilla Henemark. Biggest loser var och är ett skitprogram, men hon såg igenom allt. Och det var via det programmet jag lärde mig att Camilla Henemark har både ADHD och Asperger. Var det därför jag gillade henne i programmet? Och kanske intressantare, var det därför jag tycker programmet är skit? Att deras upplägg kanske inte fungerar speciellt bra för många med ASD? Och de deltagare som skrattade år Camilla bara inte förstod hur det var att ha detta osynliga handikapp? Inte förstod problemet med programmets upplägg?

Skärmdump

Boken jag inte kan läsa från pärm till pärm

Av ekergard, 15 augusti 2018 kl 12:00, Bli först att kommentera

Det tog lång tid för mig att läsa Konsten att fejka arabiska av Lina Liman. Egentligen har jag fortfarande inte läst den från pärm till pärm. Jag fick lov att hoppa över flera kapitel i mitten av boken, om hur hon under sju år far in och ut på psykiatrin. Det var för jobbigt att läsa. Vad jag nu kommer att kommentera här är två saker från de sista kapitlen.

Först Lina Liman använder en liknelse med en krycka. Tänk dig att du är född med en skada på ena benet som gör att du måste gå med krycka. Poängen är att du tror att om du bara tränar tillräckligt kommer du att kunna gå som alla andra. Det är ungefär så det är att ha ett odiagnostiserat, osynligt handikapp. I mitt och Limans fall då en autismspektrumstörning. Man förstår inte att alla andra inte kämpar lika hårt som du själv gör. Andra förstår inte hur hårt du har kämpat och ändå inte lärt dig metaforiskt gå utan krycka. Du kanske har fått höra det klassiska: “du kan om du vill”. De tror du är lat och inte vill förbättra dig själv. När du egentligen kämpar så hårt du kan.

Det andra från de avslutande kapitlet i hennes bok som jag kan kommentera är hennes kritik av psykiatrin. Jag fick diagnosen först när jag var 27, hon fick den ännu senare i livet. Varför missade psykiatrin under så lång tid våra uppenbara neuropsykiatriska funktionshinder? Jag har alltid tänkt mig att de dåliga erfarenheterna jag har från psykiatrin beror på dels dålig kunskap om autism, dels för att jag hade oturen att träffa enstaka individer som inte passade till sitt jobb. Det tydligaste exemplet var kanske att en läkare som var med och feldiagnostiserade och felbehandlade mig redan hade en prickning från ansvarsnämnden. Men handlar det egentligen om något mer än bara enstaka personer. Om vi nu utgår från att dessa enstaka personerna är lika dåliga som jag upplevde dem, varför har de inte ersatts? Är det för att vi har brist på personal ? Brist på resurser? Ämnen utanför denna blogg.

Vad kommer efter webb 2.0? Mini-dinosaurier?

Av ekergard, 13 augusti 2018 kl 12:00, Bli först att kommentera

Ibland kan det vara kul att sväva ut, att ta ut svängarna ordentligt. Jag skrev tidigare lite kort om internet i allmänhet och frågade vad som kommer efter webb 2.0. Det ledde till ett resonemang som inte passade in just då. Istället postar jag detta resonemang nu. Inte för att det passar bättre nu, utan för att det helt enkelt är kul att sväva ut.

Ni förstår, jag nämnde partiet Medborgerlig samling. Alexander Bard är väl både “digital profet” och med i Medborgerlig samling. Tänk vad överraskande det skulle vara för en digital profet, om nästa stora grej inte är digital? Sommaren 2017 var finger spinners typ lika stort som Pokemon go var året innan. Trots att finger spinners inte var digitala. Det är ett exempel på att kanske, kanske helt andra, icke-digitala leksaker kan komma att ta upp vår framtida fritid. Som ett konkret exempel, möjligtvis kommer framtidens små, gulliga, Crispr cas9 editerade, dinosaurilikande husdjur att visa sig mer beroendeframkallande än smarta telefoner.

Idéen att redan dagisbarn i framtiden kommer att leka med dinosauriliknande genmodifierade husdjur, kommer ifrån Freeman Dysons artikel Our biotech future, från 2007 (flera år innan CRISPR/Cas9 började användas). Jag har egentligen ingen anledning att omfamna den framtidsvisionen och jag kan inte säga att den är trovärdig. Jag kan bara säga att min systerdotter, i dagisåldern, blev lika betuttad i en ponny som hon tidigare blivit av surfplattor. Det är inte långsökt att husdjur specifikt framtagna för att underhålla oss (kom ihåg supernormal stimuli), skulle vara ännu mer lockande än en ponny – och då kan vara det som får oss att glömma smartphones?

Just det, de som tycker mini-dinosaurier låter för mycket som Frankenstein, får fortsätta leka med smarta telefoner. Precis som moder natur vill vi ska göra. 🙂

När jag skriver om städning kommer jag naturligtvis in på ämnet läkemedel

Av ekergard, 8 augusti 2018 kl 12:00, Bli först att kommentera

Jag är dålig på att städa. Kanske har jag en ursäkt i form av min diagnos, att jag har problem med exekutiva funktioner, kanske inte. I alla fall en ledig dag då jag insåg att jag inte kunde ligga i sängen och lyssna på poddar, en hel dag, städade jag köket samtidigt som jag lyssnade på Snedtäkts avsnitt om kulturmannen. Det startade en tankeprocess i mitt huvud som ledde fram till att jag kan berätta om gången en läkare erbjöd mig opioidantagonisten, Naltrexon. (Notera ordet “antagonist” att be en läkare om en opioid är något helt annat.)

Naltrexon, bild: Wikimedia

Ja medicin är ett återkommande tema i mina inlägg. Denna gången kom jag in på mediciner eftersom jag frågade mig själv: “Om jag hade lyckats som författare* hade jag då blivit en av dessa kulturmän?” Kulturmannen måste väl i princip vara alkis? Och alkoholism behandlas med just Naltrexon. Men det var inte därför jag erbjöds läkemedlet. Detta var för några år sedan, jag minns inte exakt hur länge sedan, men jag klagade för en psykiatriker på att jag åt för mycket. Psykiatrikern frågade om jag märkte jag gick upp i vikt, t.ex. om gamla kläder inte passade längre. Glatt kunde jag säga att det inte var så, att jag utan problem kunde ta på mig kortbyxor jag köpt för två år sedan. Trots det sa han, läkaren, att jag kunde få Naltrexon mot överätning. Jag var inte intresserad.

Visst, vissa skulle säga att vi lever i ett hemskt pillersamhälle där man kan få medicin mot överätning, istället för t.ex. gruppterapi. De kan trösta sig med att se t.ex. ett avsnitt av Lyxfällan. Det är relevant eftersom lyxfällans s.k. kickass coach diagnostiserar var och varannan deltagare med alkoholproblem, men han rekommenderar aldrig läkemedelsbehandling. Istället skickas deltagarna iväg på 12-stegsbehandling. Vår populärkultur, som antingen är amerikansk eller har amerikanska förebilder, säljer en behandlingsmetod från det religiösa, amerikanska 1930-talet. Inte läkemedelsbehandling. Nåja, det var en lite längre utläggning. Men det är en tröst du har om du ogillar pillersamhället. Annars kan man fundera på om kulturmannen skulle må bra av den medicinen som jag för åratal sedan tackade nej till.

* Naturligtvis har jag drömt om det. Nästan alla går igenom en period då de vill skriva.

Kort om bakterieflora och autism

Av ekergard, 6 augusti 2018 kl 12:32, Bli först att kommentera

Det har varit tal om att bakteriefloran, den så kallade mikrobiotan, i våra magar ska påverka oss mycket mer än tidigare känt. Att störningar i bakteriefloran kan orsaka t.ex. autism. Eftersom jag har en systerson som fick genomgå en antibiotikakur som spädbarn, försökte jag ta reda på vad man egentligen vet om mikrobiota, antibiotika och autism. Det visade sig att det är svårt att som lekman ta reda på vad forskningen egentligen säger. Om man försöker googla på det finns risken man kommer till skumma alternativmedicinska bloggar. Den typen av bloggar som sprider konspirationsteorier och tror på autismepidemier. Man kan inte vänta sig mer av google.

Om jag istället söker på pubmed har jag problemet att det är en databas för forskare inte för amatörer. Plus att jag mest hittar studier på försöksdjur. Jag vägrar oroa mig över något som kanske, eller kanske inte, händer med gnagare i forskningslaboratorium som får antibiotika.

Googles uppgift är att tjäna pengar, inte att informera (jag använde ofta ecosia.org istället för google, men det är nog ingen större skillnad). Pubmeds uppgift är att vara ett verktyg för forskare. Som sagt var, det är svårt att hitta bra information. I slutändan får jag fråga någon professionell inom området, om jag verkligen vill veta hur antibiotikakuren eventuellt skulle påverka min systerson. Ja det är min poäng, läkare vet fortfarande bäst.

Ekergårds fisk och grönt