Politik : eller min konflikträdsla

Av ekergard, 26 september 2018 kl 12:28, Bli först att kommentera

Ofta när jag skriver om politik blir jag tveksam efteråt. Vem är jag att ha åsikter om politik (förutom då min grundläggande rätt att rösta på vilka som ska göra de svåra besluten)? Jag tänker nu närma mig politiken genom att berätta hur konflikträdd jag är. Jag tvekar att berätta att jag, under omständigheterna, gillar idén på en S + M regering. Jag tvekar definitivt på att dela (och dela en artikel är inte ens samma sak som att dyrka vart enda ord i den) Jan Emanuels debattartikel som kritiserar vår migration politik: Alla dessa män, hur tänker vår feministiska regering.

I båda fallen känner jag människor som är väldigt vänster som skulle kritisera mig. Samtidigt det första exemplet är ett förslag som framförts flera gånger i vanlig media (mainstream media, om du vill) och det andra exemplet är från en socialdemokrat och publicerad i Expressen. Det är inga konstiga åsikter. Det är min konflikträdsla, inte att mina åsikter skulle vara ljusskygga som får mig att hålla tyst.

Extrahera DNA ur jordgubbar : Video från mitt sista försök att bli en betydande man

Av ekergard, 24 september 2018 kl 12:00, Bli först att kommentera

Sommaren innan jag började läsa Life science på universitetet, bestämde jag mig att spela in ett amatörmässigt klipp om hur man extrahera DNA ur jordgubbar. Om det låter komplicerat är det tvärt om enkelt. Jag vill inte skryta men nu, bara sex år efter att jag laddade upp videon, har den nästan ett fyrsiffrigt antal visningar. Med andra ord, i skrivandets stund har den 983 visningar och jag postar videon här med förhoppningen att den snart ska ha 1000 visningar.

Om rubriken. Ni förstår, den sommaren var jag i ungefär samma ålder som Ulrich, huvudpersonen i Mannen utan egenskaper var, när han gjorde sitt sista försök att bli en betydande man. (Om jag inte missminner mig.)

När autism mötte någon : Exekutiva funktioner, sex och samlevnad

Av ekergard, 19 september 2018 kl 11:36, Bli först att kommentera

En gång fick jag, på ett jobb, en irriterad tillsägelse för att jag hade städat en toalett för noga. Tydligen skulle jag inte ha lagt ner så mycket tid med att städa toaletten. Det är en typisk grej med autismspektrumtillstånd, en anledning till att det kan vara svårt att slutföra arbeten, man vet inte vilka delar av ett projekt man ska lägga ner energi på. Man kan lägga ner för mycket tid på detaljer och inte ser helheten. Detta är bara en anledning till att autistiska inte slutför, eller skjuter upp saker. Med lite finare ord kallas det för att ha bristande exekutiva funktioner. Andra svårigheter med arbeten kan vara att man har ojämn intelligens och att olika moment tar mycket mer energi för oss än för andra. Paula Tilli har skrivit bra om detta. Läs gärna henne om du inte har gjort det: Vardagen har en enormt hög prislapp, Därför skjuten en person med autism upp viktiga saker. Jag tog detta exempel, för att jag har anekdoten med städjobbet och jag har hört andra med samma diagnos berätta liknade historier.

Det jag funderar på nu är om bristande exekutiva funktioner också kan göra det svårt att ha förhållanden? Den romantiska synen är att två människor ibland bara passar ihop. Dras till varandra. Men i verkligheten krävs det jobb(?). Att gå från att prata med varandra, till att vara ett par. Eller gå från att prata till att ligga mellan två lakan (fast jag misstänker att ONS inte förekommer i verkligheten, utan är något Hollywood hittat på). Hur går sådana saker till? Finns det någon risk att man satsar för mycket energi på fel saker, även i dejtande? Kan man vara ojämnt bra på olika moment inom dejting? Eller, troligare, kan dejting helt enkelt ta mycket, mycket mer energi än för andra?

Någon skulle kunna skriva en romantisk komedi om karaktärer som är bra på en del av dejtande, men usla på andra delar. Som satsar för mycket på bara en del av samspelet.

Odla modellorganismer : Douglas Coupland från Vancouver

Av ekergard, 17 september 2018 kl 11:57, Bli först att kommentera

Jag skulle kunna skriva många inlägg om den kanadensiska författaren Douglas Coupland. Han har vissa teman, saker som återkommer i flera av hans romaner och Autismspektrument är faktiskt ett av dem. Autism nämns i Microselfs (1995), i Jpod (2006), och till och med i hans biografi över Marshall McLuhan (fast han säger inte att McLuhan var autistisk). Och i Player one (2010) (ej att förväxla med Ready player one) är en karaktär Rachel, en 18-årig autistisk tjej. Förresten boken utspelas på en flygplatsbar* och jag kan nämna att Rachel gick dit med avsikten att bli gravid, för det skulle vissa hennes pappa att hon var mänsklig.

Vad jag skulle komma till var att hon försörjer sig genom att avlar vita möss för försäljning. Det känns som ett jobb som skulle kunna passa ”oss”. Jag kan inte lova att arbeten i labb passar alla, jag är inte heller säker på att laboratorium är de största uppköparna av vita möss, men jag skulle gilla att få leverera material till labb. I mitt fall skulle det vara att odla växter till växtforskare, inte vita möss. Tyvärr får jag anta att våra växtforskare inte har brist på växter, jag spekulerar bara. Jag har faktiskt en gång besökt ett sådant laboratorium. Lustigt nog inte här i Umeå (även om vi givetvis har växtforskare här också), utan i Linz, Österrike. Här är ett av mina foton därifrån. En micropropagation, tobaksplantor som växer i gel.

Detta inlägg är lite virrigt. Jag vet. Vad jag vill säga förutom att Coupland är en favoritförfattare, är att jag, när jag funderar på vad jag kan ge tillbaka till samhället ändå tänker på labbarbete.

* På tal om vad som återkommer i Couplands romaner. En kvinna i baren beställer Singapore sling. Och den drinken återkommer i flera av hans romaner. Första gången i Livet efter Gud (1993), då en hiv-positiv karaktär dricker det eftersom det är en retro-drink. Förstår ni? Hiv är ett retrovirus.

Ingen har sagt att skapande är lätt

Av ekergard, 12 september 2018 kl 11:21, Bli först att kommentera

Jag gick ju två terminer på en skrivarkurs där vi fick jobba med våra egna projekt. Mitt romanprojekt handlar om en man, Olof, som under en tågförsening, orsakad av ett snöoväder, träffar David. David lever på arv och investeringar och när Olof förstår att David är en klimatförändringförnekare, bestämmer sig Olof för att använda sin vältalighet och kunskap i biokemi till att lura av David pengar. Olof påstår helt enkelt att han har ett patent inom antiåldrandemedicin – spektakulärt ämne men ett ämne som ligger i tiden – och letar investerare. Sedan har vi också Heidi som är ihop med David, hon är skribent och föreslår att de tre, denna vinter med snöstormar, ska sitta inne och berätta historier för varandra*.

Men det är inte poängen med detta inlägg. Gissa vad poängen är? Eftersom det är väldigt svårt att skriva en roman, råkade jag tänka tanken: “Kan jag berätta historien i en konstutställning i stället? Till att börja med, själv göra de biokemiska experimenten som Olof gör för att imponera på David, fotografera och ställa ut foton?”

Jag kan bara konstatera att jag ändå måste ha ett ordentligt självförtroende. Hur kan man annars förklara någon som jag kan tro jag kan komma från ingenstans och ordna en vernissage.

* Jag insåg senare att det påminner om den historiska händelsen när Mary Shelley, Percy Bysshe Shelley och lord Byron, berättade historier för varandra, en sommar då vädret var dåligt. Relevant p.g.a. Mary Shelley, Frankenstein och biokemi.

Jag funderar över autismbehandling

Av ekergard, 10 september 2018 kl 12:03, 2 kommentarer

Jag hittade en artikel om autism i ett nummer av Illustrerad vetenskap från 2003. Förutom att de skrev att autism förefaller öka, skrev de några ord om behandling. Behandling enligt Illustrerad vetenskap, 2003, var i vissa fall medicin, men det bästa var terapi. Som exempel på terapi tog skribenten att autistiska barn ska lära sig att se andra människor i ögonen. Spontant undrar man vad det är för behandling? Om ett barn tycker det är obehagligt att titta någon i ögonen, är den bästa behandlingen att utsätta barnet för det?

För att ta Lina Limans tidigare nämnda liknelse med kryckan. Om jag skulle ha en knäskada som gjorde det obehagligt och smärtsamt att gå utan krycka, är behandlingen då att ta bort kryckan och lära mig leva med obehaget och smärtan? Om ett barn tycker det är obehagligt och smärtsamt att titta en annan människa i ögonen, är behandlingen då att lära barnet titta andra i ögonen och leva med obehag? I båda fallen offras den handikappades bekvämlighet över att vara “normal”.

Därmed inte sagt att medicin automatiskt är bättre. Det finns ju ingen medicin mot autism. För att bara ta ett exempel, ibland ger så kallade antipsykotiska mediciner för att lugna patienter. Men för att igen bara ta ett exempel på biverkningar är den typen av medicinen ju ökända för viktuppgång. Intressant nog, jag nämnde nyligen vår bakterieflora. Det lär finnas en eller två studier som visar att en anledning till den biverkningen skulle kunna vara att de påverkar just bakteriefloran. (Ta det för vad det är värt och citera mig inte.)

”Nyheter” som google sprider

Av ekergard, 5 september 2018 kl 12:32, Bli först att kommentera

Sedan jag läste följande artikel
News is bad for you – and giving up reading it will make you happier, har jag konsumerat mycket mindre nyheter än tidigare. Jag prenumererar på DN för vetenskaps- och kulturartiklar, plus för att stödja journalistiken, men undviker förstasidan. För att säga något om artikeln. Först tyckte jag det lärt löjligt att skribenten liknade nyheter med godis. Godis ger en tillfällig tillfredsställelse men ingen näring för kroppen. Nyheter ger inte heller någon näring för hjärnan, utan är som bäst en tillfällig tillfredsställelse.

Åt andra sidan, något som passar med liknelsen är hur företag presenterar både godis och nyheter. På samma sätt som affärer ställer ut hyllor med godis vid kassan, visar google upp nyhetsrubriker varje gång jag öppnar en ny flik i webbläsaren till min androidtelefon. ICA placerar godis så att det ska vara omöjligt att gå in i butiken utan att passera det. Google placerar ”utvalda artiklar” i nyöppnade flikar. ICA vet att åsynen av godis får oss att vilja handla. Google vet att åsynen av nyhetsrubriker får oss att klicka. För att göra det extra irriterande har google en bred definition på nyheter. Extremister är mer än välkomna.

Som ett exempel på det sistnämnda har jag blivit rekommenderad inlägg skrivna av klimatförändringsförnekaren som beundrar auktoritära regimer: Lars Bern. Han har förresten också skrivit en av de dummaste anti-vetenskapliga inläggen jag har läst om autismspektrumet (ett av de dummaste, för det finns dummare): Vaccinationsindustrin på väg att bli ett nytt brott mot mänskligheten. Bara rubriken. En medicinsk behandling som har räddat mer liv än nästa allt annat är ett brott mot mänskligheten. Just om autism skriver han att Robert de Niros son blev autistisk efter vaccinering. På ena sidan har vi forskare som gjort studie efter studie som inte hittar något samband mellan vacciner och autism. På andra sidan har vi Robert de Niro som eventuellt tror hans son fick autism av vacciner. Klart vi ska lita på de Niro. Eller så finns det andra orsaker till att de Niros son är autistisk. Bl.a. var de Niro gammal när han fick sin son. Något som verkar öka sannolikheten att barnen blir autistiska. Det är värt att nämna inte bara för att det eventuellt förklar detta enskilda fall, utan också för att Emma Frans doktorerade på just ämnet hur föräldrarnas ålder påverkar barnet. Jepp, jag skrev ner ovanstående eftersom jag kände mig smart, efter att ha hittat en kopplingen mellan Robert de Niro och Emma Frans. Precis som jag kände mig smart när jag hittade kopplingen mellan livsmedelsaffärernas godishyllor och googles nyhetsrekommendationer.

Källa:
Frans Emma, High paternal age and risk of psychiatric disorders in offspring, Karolinska Institutet, 2013

Det lilla landet som kunde (gå för långt?)

Av ekergard, 3 september 2018 kl 12:10, 2 kommentarer

Förra veckan postade jag två inlägg med personligt och pessimistiskt innehåll. Nu tänkte jag för ovanlighetens skull både vidga perspektivet och skriva något mer opersonligt. Carl Hamilton skrev nyligen en artikel om Sverige med rubriken: Så gick det till när Landet Lagom blev Landet Måttlöst. Han skyller på regeringen Bildt, i Hamiltons ögon ligger Bildt bakom att Sverige blev ett extremt land. Hans exempel är avregleringen, privatisering, att räntan år 1992 gick upp till hela 500 % och slutligen asylinvandringen. Man kan fundera på om fenomenet inte går längre tillbaka än så. Om vi inte alltid har ju alltid tagit idéer, som die zeitgeist har kastat på, oss för långt. På gott och ont (och likgiltigt) har vi alltid varit överpresterande.

Långt innan Carl Bildt var vi det första landet i världen som hade ett ”Rashygieniskt institut”. Långt innan Bildt var vi det lilla land som planerade att bryta uran och bygga både kärnkraftverk och kärnvapen från scratch. Båda sakerna är extremt, måttlöst. Nu, denna höst, är det möjligt att ex-nazi partiet kan bli största partiet. Extremt. Och på andra sidan av skalan, det lilla regeringspartiet tror att vi kan bli mer självförsörjande genom att säga nej till modern växtförädling och genom att odla “ekologiskt”, trots att det ger mindre, inte större, skördar. Igen måttlöst.

Samtidigt leker jag med tanken att alla länder har en liknande historia. Det är möjligt att alla länder har exempel på saker de tagit till det extrema. Undersöker man tillräckligt noga, tillräckligt många variabler, måste samtliga länder i världen vara bäst och sämst på något. Så vitt jag vet kan fenomenet antingen vara en illusion, eller vara mänskligt inte svenskt. Är det möjligt att när vi beskriver Sverige som ”måttlöst” har vi hittat ett mönster som egentligen inte betyder något?

Ekergårds fisk och grönt