Jag hittade en artikel om autism i ett nummer av Illustrerad vetenskap från 2003. Förutom att de skrev att autism förefaller öka, skrev de några ord om behandling. Behandling enligt Illustrerad vetenskap, 2003, var i vissa fall medicin, men det bästa var terapi. Som exempel på terapi tog skribenten att autistiska barn ska lära sig att se andra människor i ögonen. Spontant undrar man vad det är för behandling? Om ett barn tycker det är obehagligt att titta någon i ögonen, är den bästa behandlingen att utsätta barnet för det?

För att ta Lina Limans tidigare nämnda liknelse med kryckan. Om jag skulle ha en knäskada som gjorde det obehagligt och smärtsamt att gå utan krycka, är behandlingen då att ta bort kryckan och lära mig leva med obehaget och smärtan? Om ett barn tycker det är obehagligt och smärtsamt att titta en annan människa i ögonen, är behandlingen då att lära barnet titta andra i ögonen och leva med obehag? I båda fallen offras den handikappades bekvämlighet över att vara “normal”.

Därmed inte sagt att medicin automatiskt är bättre. Det finns ju ingen medicin mot autism. För att bara ta ett exempel, ibland ger så kallade antipsykotiska mediciner för att lugna patienter. Men för att igen bara ta ett exempel på biverkningar är den typen av medicinen ju ökända för viktuppgång. Intressant nog, jag nämnde nyligen vår bakterieflora. Det lär finnas en eller två studier som visar att en anledning till den biverkningen skulle kunna vara att de påverkar just bakteriefloran. (Ta det för vad det är värt och citera mig inte.)